ARTIKLAR

Här kan du möta några av de många insiktsfulla människor som jag haft glädjen att få träffa i mitt arbete som journalist.
Låt deras tankar vara starten på dina egna funderingar.

WALTER OSIKA 1 |
Bli din egen stressforskare

Låt oss inte göra det lätt för oss, säger forskaren och psykiatrikern Walter Osika. Stress är individuellt och vill du lära dig leva med den måste du utforska dig själv. Han kallar det auto-etnografi – och så här går det till.

Vill du veta vad jag egentligen tycker, eller den korta versionen?
Stressforskaren, hjärtläkaren och psykiatrikern Walter Osika tittar allvarlig men aningen road på mig. 
Den långa, säger jag.
– När det gäller människor finns det inga enkla svar.
Jag har bett Walter Osika ge några råd inför höstterminen. Hur ska man bevara den där sköna avslappnade känslan som infann sig i slutet av semestern? Hur undviker man att dras med i stressen – kan doktorn ge några bra tips.
– Visst säger han, men kan vi inta ta det sen? Kan jag fördjupa först? 
Och så tillägger han med ett stort leende:
– Låt oss för en gångs skull se på hur komplicerat livet är.
Ok, sätt igång!

Vi är alla olika, både på insidan och utsidan.

Varje människa är unik, säger han. Det kan låta som en självklarhet, men ingen av oss liknar någon annan varken på utsidan eller insidan. Hjärnan är inte organiserad på samma sätt hos dig som hos mig. Nervcellerna har under livets gång organiserats i högst individuella kommunikationsvägar där innanför skallbenet och därför både uppfattar vi världen och reagerar på den på helt olika sätt. 
– Det som en person blir hyperstressad av, det tar den andra med jämnmod medan en tredje kan tycka samma situation är riktigt upplyftande.

Walter Osika, stressforskare och psykiater på Karolinska Institutet.

En kvinna ska tala inför 200 personer. Hon gläds åt uppgiften, har förberett sig väl, står i kulissen och trampar av motivation och scenupphetsning.
En annan kvinna ska tala inför 200 personer. Hon är skräckslagen för att tappa texten. Hjärtat bultar, händerna är svettiga, minnet är tomt – vad var det hon skulle säga, varken ben eller röst bär.
En tredje kvinna ska tala inför 200 personer. Hon har ångest, rodnar, vill bara försvinna, gå upp i rök, dö. Inte vill de där ute i salongen lyssna på just henne. Och hur ser hon ut? De kommer att skratta åt henne.
Utifrån sett samma händelse, men inne i människorna sker helt olika saker. Det är olika kemikalier som rusar runt där inne, och de påverkar de inre organen på helt olika sätt, de tre kvinnorna är utsatta för samma stressorer, men de reagerar på gudn av sin individuella historia på helt olika sätt.

”Stressad” kan betyda att vi har bråttom eller att vi håller på att gå sönder.

– Vi menar alltså olika saker när vi talar om stress. Vi springer förbi varandra i korridorerna och ropar, ”jag har inte tid, jag är så stressad!”, och med det kan vi mena att vi har bråttom till bussen eller att livet just nu är outhärdligt, det kan betyda att vi är lite andfådda eller att vi börjat tappa närminnet. Ordet har blivit en slaskdiagnos.
Men all stress är väl inte individuell? Hur är det med de där gamla fly- eller fäkta mekanismen som stressdebattörer så ofta talar om?
– Jo, visst finns det händelser som varenda människokropp reagerar ungefär likadant på, säger Walter Osika – plötsliga ljud, en snabb rörelse någonstans i närheten, färgen röd (”den höjer faktiskt blodtrycket”), olyckor, kyla, känslan av att vara jagad, obehagliga dofter. Stresshormonerna rusar till och skärper blicken och laddar muskler och hjärtat medan andra system sätter sig på sparlåga för att inte vara i vägen.

Och är det inte den sortens stress som den moderna livet lurar kroppen att dra igång hela tiden? Bilköer och snabba klipp i tv-programmen, jakten på det perfekta köket? Är det inte det vi lider av så fort vi är tillbaka i ekorrhjulet efter semestern?
Nej, riktigt så enkelt tror inte Walter Osika att det är. Den där tärande, förgörande stressen som skapar vaknätter och orolig mage, huvudvärk och muskelspänningar den kommer sig ofta av andra individuella orsaker. 

Undersök dina egna inre landskap genom auto-etnografi.

Så visst kan doktor Osika både ge goda råd för allmän stressreduktion, tipsa om ett verktyg på nätet och en ”riktigt, riktigt” bra bok och han gör det längre ner. Men den som verkligen vill komma i balans måste ”få koll på sina ’inre arkitekter’ och emotionella landskap” genom att ägna sig åt auto-etnografi, säger han.
Auto-vadå sa du?
– Det som stressar kan vara så individuellt att det inte finns någon expert som kan berätta för dig hur du fungerar, säger Walter Osika. Du kan börja kartlägga dig själv och bli din egen stressforskare och behandlare

AUTO-ETNOGRAFI – så gör man
Börja med att ställa dig framför spegeln.
Studera dig själv noga. Inte vika bort blicken, inte blunda för de där extrakilona, för de spända musklerna. Förundras över att du existerar och var nyfiken på varför du är som du är. Varför reagerar just du som du gör på det du är med om? 

Utforska ditt arv, dina gener.
Var börjar man?
– Jag tycker man ska börja alldeles från början, säger Walter Osika, med arvet, generna.
Menar du att våra stressreaktioner kan vara ärftliga?
– Visst, som mycket annat. Du kan födas med en benägenhet, med en känslighet för vissa former av påfrestningar. Din kropp kan vara känslig för stressens kemi eller vara född med en tålighet som gör det svårt att rubba dig.

Nej, titta inte bara på mamma och pappa när du söker, innehållet i dina gener har vandrat i led efter led sedan människans begynnelse och till slut givit dig en helt unik kombination. Titta runt lite i släkten, men studera framförallt dig själv, försök se om du kan känna igen mönster ända från barnsben. Där kanske finns en grundkänsla, det finns forskare som säger att vi föds med ett temperament. Vad var du känslig för som liten, vad fick dig ur balans? Vad gjorde dig glad, orädd?

– Så tiden i livmodern, jo den är viktigare än man tror, säger Walter Osika. Hur var den? Fick du en ”överdos” av din mammas stresshormoner redan som foster. Eller var det ett balanserat jämnt flöde av uppåt- och nedåtkemi i din allra första miljö?
Så förlossningen och mottagandet, var händerna du mötte trygga och omhändertagande eller stressade och nervösa? Hur höll de där första människorna i dig?

Sedan uppväxten förstås, familjen, släkten, dagis, skolan, kompisarna, vad la de för spår i ditt system? Och hur reagerade du, minns du? Finns det någon att fråga?
– Hur matchad var du med din familj, funderar Walter, hur väl passade ni ihop? Uppskattade de dina starka sidor, kunde de kompensera för dina svaga? Förstärktes ditt genetiska arv eller förändrades det? Hur var din anknytning med dina första ”omsorgspersoner”.
– Vissa av oss är mer kompatibla med vår familj än andra, säger Walter. Den som växer upp i en miljö som var förutsägbar och trygg tål ofta mer stress än de som kände sig främmande eller där relationerna var komplicerade eller dysfunktionella. Kanske reagerar du idag med stress på något som liknar det som hänt långt tidigare i livet.

Rita din personliga stresskarta

Skriv ner det du finner
Om du vill kan du skriva ner resultaten av dina utforskningar eller rita din personliga stress-karta.

Vad säger känslorna?
Håll sedan en tid ett öga på dina känslor. När kommer stressen krypande, hur snabbt upptäcker du den, hur känns den, vad gör du? Ser du något samband, leta på kartan.

Vad har du för interna regler?
Och vad vill du?
Ägna dig sedan en tid åt dina tankar, vad babblas det om där inne? Hur ser det interna regelsystemet ut, vad får du och vad får du inte? Vad bör du och så den viktiga frågan: Vad vill du?
– Det där livsspåret, där man tycker att man kommer till sin rätt, där man får göra det man upplever man är ämnad till, säger Walter, den har många av patienterna på stressmottagningen tappat bort med alla krav och all tidsbrist. Men någonstans därinne finns det och är ett viktigt verktyg för att få bukt med stress. Den kan vara livsavgörande att få tag i sin vilja.

Vad säger kroppen?
Och så till sist – vad har kroppen att säga. Många människor som hamnat i svår stress har tappat kontakten med, eller kontrollen över, kroppens signaler. Cellerna där inne arbetar dygnet runt för att hålla systemet i trim – temperaturen, näringsintaget, stresshormonerna –balanseras och justeras. Ibland, eller snarare ganska ofta, skickar kroppen signaler och ber om assistans – det är då vi vill sätta på oss eller ta av en tröja, äta något, kissa, sova. Men den varnar också för annat – skickar en känsla av vantrivsel när jobbet inte funkar, oro när relationer håller på att gå över styr, uppmaningar att ta en promenad istället för att titta på tv ikväll igen.

 Men den som fångas av stressen har inte längre tid att lyssna och cellerna signalerar till ingen nytta. Efter ett tag börjar kroppen varna, först försiktigt med lite huvudvärk kanske, sedan allt starkare, men den stressade skjuter undan, det får bli sedan – sedan! Om avståndet blir för stort kan skadorna på kroppen bli förödande.

Bli känslig för dina impulser
Sitt eller ligg alldeles stilla och lägg all din koncentration på kroppen, hur känns den, vad är det som händer där inne? Gör ingenting, bara observera. Och under dagen, försök bli känsliga för dina inre impulser, upptäck vad som händer om du lystrar.

Sakta blir du som auto-etnograf stressmedveten. Vet med tiden vad du tål och vad du inte mår bra av och kanske anar du också varför. När du kommer tillbaka från semestern kan du själv kapa stresstopparna.

Att må bra är inte livets mening.


Och målet är förstås att må bra?
– Nej, det är inte säkert, säger Walter.
Va?
– Att må bra kan inte vara livets enda mening. En människa är inte en isolerad ö utan del av en familj, ett samhälle, av en global by. Vi ska förstås lära oss att ta vara på våra resurser och respektera våra egna fysiska och psykiska gränsen, men sedan tror jag vi behöver ett mål som är utöver oss själva – en riktning. 
Vilken då?
– Det beror på vem du är, vad din vilja säger dig och vad du är beredd att betala. För någon kan det vara att bli en bra närvarande förälder, för en annan att sköta sjuka i ett flyktingläger.
Du Walter, det här var ingen quickfix direkt.
– Nej, jag sa ju det. Enkla svar döljer alltid livets stora mysterier.

ANN LAGERSTRÖM©

OM DU VILL VETA MER

MÅNGA FORMER AV STRESS

Vi använder ofta ordet stress som om det vore en sak. Men det finns många sorters stressorer och vi är alla lite olika känsliga för dem. Vissa av oss reagerar starkt på vardagens press, någon annan jagas ständigt av existentiella funderingar. Oavsett vad som stressar oss klarar vi den bra bara vi får någon forma av återhämtning. Det är när vi inte hinner med det som det finns en risk för utmattning. 

Här är några förslag, du har kanske själv fler.

VARDAGSSTRESS – en ökning av stresshormonerna i kroppen eftersom tiden inte räcker till för jobbet, hemmet, fritidssysselsättningarna, ambitionerna, barnen, partnern, föräldrarna, vännerna, hunden och alla böcker som borde läsas.

FYSISK STRESS – höjning av stresshormonerna i kroppen på grund av krävande mat, dålig luft, höga ljud, otäck lukt, hemska bilder, illasittande kläder, ingen motion, dålig sömn, tungt arbete, enahanda rörelser.

PRESTATIONSSTRESS – höjd beredskap i kroppen eftersom vi fått ett uppdrag som är rolig men lite svårare än vi är vana vid– en arbetsuppgift, en tävling, ett framträdande, en dejt.

UTMANANDE STRESS – höjd beredskap i kroppen eftersom vi tagit på en uppgift som är svår, smärtsam men viktig: biståndsarbete, förhandling, ta hand om lidande medmänniskor, konfliktlösning.

FÖRLAMANDE STRESS – höjd beredskap i koppen på grund av en känsla av maktlöshet på arbetet, i familjen, i relationen eller inför sin egen oförmåga.

TÄRANDE STRESS – höjd beredskap i kroppen på grund av tristess på jobbet, brist på arbete, brist på förmåga att göra det man vill.

ÅNGESTLIKANANDE STRESS – höjd beredskap i kroppen på grund av inre eller yttre konflikter som ter sig olösbara.

EXISTENTIELL STRESS – höjd beredskap i kroppen på grund av svårigheter att se om livet har någon mening och i så fall vilken.

AKUT STRESS – höjd beredskap i kroppen därför att något hänt: olycka, ekonomisk kris, arbetslöshet, separation.

BRA FÖR ALLA OCH EN VAR

– Vid det här laget vet varenda människa som läser dagstidningar och magasin vad man ska göra för att stressa av, säger Walter Osika. Men av egen erfarenhet vet jag att det inte räcker med att veta, det gäller att göra det också:

• Sov 6-8 timmar per dygn. Den som inte sover blir lättare stressad och den som är stressar sover sämre.

• Ät sådant som din kropp mår bra av. Fel mat och kroppen går på hög eller lågvarv och du klarar stress sämre.

• Lyssna på din kropp, den stressvarnar tidigt.

• Motion – helst varje dag, det gör underverk.

• Försök förstå dig själv, vad just du är känslig för. Undvik eller ta kontrollen över det.

• Meditera och gör avslappningsövningar.

BÄSTA BOKEN

Den bästa boken om stress är också den minsta, säger Walter Osika:
29 sidor om stress av Kerstin Jeding, Bonniers förlag, 2010
Korta texter och enkla övningar för den som vill hantera stress på ett nytt sätt.

LÄS MERWALTER OSIKA 1 |
Bli din egen stressforskare

WALTER OSIKA 2 |
Många olika sorters stress

Vi använder ofta ordet stress som om det vore en sak. Men det finns många sorters stressorer och vi är alla lite olika känsliga för dem berättar läkaren Walter Osika.
Läs intervjun med honom här – och lär dig bli din egen stress-utredare.

Vissa av oss reagerar starkt på vardagens press, någon annan jagas ständigt av existentiella funderingar. Oavsett vad som stressar oss klarar vi den bra bara vi får någon forma av återhämtning. Det är när vi inte hinner med det som det finns en risk för utmattning. 

Här är några förslag, du har kanske själv fler.

VARDAGSSTRESS – en ökning av stresshormonerna i kroppen eftersom tiden inte räcker till för jobbet, hemmet, fritidssysselsättningarna, ambitionerna, barnen, partnern, föräldrarna, vännerna, hunden och alla böcker som borde läsas.

FYSISK STRESS – höjning av stresshormonerna i kroppen på grund av krävande mat, dålig luft, höga ljud, otäck lukt, hemska bilder, illasittande kläder, ingen motion, dålig sömn, tungt arbete, enahanda rörelser.

PRESTATIONSSTRESS – höjd beredskap i kroppen eftersom vi fått ett uppdrag som är rolig men lite svårare än vi är vana vid– en arbetsuppgift, en tävling, ett framträdande, en dejt.

UTMANANDE STRESS – höjd beredskap i kroppen eftersom vi tagit på en uppgift som är svår, smärtsam men viktig: biståndsarbete, förhandling, ta hand om lidande medmänniskor, konfliktlösning.

FÖRLAMANDE STRESS – höjd beredskap i koppen på grund av en känsla av maktlöshet på arbetet, i familjen, i relationen eller inför sin egen oförmåga.

TÄRANDE STRESS – höjd beredskap i kroppen på grund av tristess på jobbet, brist på arbete, brist på förmåga att göra det man vill.

ÅNGESTLIKANANDE STRESS – höjd beredskap i kroppen på grund av inre eller yttre konflikter som ter sig olösbara.

EXISTENTIELL STRESS – höjd beredskap i kroppen på grund av svårigheter att se om livet har någon mening och i så fall vilken.

AKUT STRESS – höjd beredskap i kroppen därför att något hänt: olycka, ekonomisk kris, arbetslöshet, separation.

BRA FÖR ALLA OCH EN VAR

– Vid det här laget vet varenda människa som läser dagstidningar och magasin vad man ska göra för att stressa av, säger Walter Osika. Men av egen erfarenhet vet jag att det inte räcker med att veta, det gäller att göra det också:

• Sov 6-8 timmar per dygn. Den som inte sover blir lättare stressad och den som är stressar sover sämre.

• Ät sådant som din kropp mår bra av. Fel mat och kroppen går på hög eller lågvarv och du klarar stress sämre.

• Lyssna på din kropp, den stressvarnar tidigt.

• Motion – helst varje dag, det gör underverk.

• Försök förstå dig själv, vad just du är känslig för. Undvik eller ta kontrollen över det.

• Meditera och gör avslappningsövningar.

BÄSTA BOKEN

Den bästa boken om stress är också den minsta, säger Walter Osika:
29 sidor om stress av Kerstin Jeding, Bonniers förlag, 2010. (Kostar inte mycket mer än en kopp kaffe.)
Korta texter och enkla övningar för den som vill hantera stress på ett nytt sätt.

LÄS MERWALTER OSIKA 2 |
Många olika sorters stress

GEROTRANCENDENS |
Livslång utveckling

Nej, att bli äldre är inte att gå bakåt.
Nej, att bli äldre är inte att 

Lars Tornstam, 59, har lite svårt att bestämma tid. Om fritids stänger på grund av kommunalstrejken så måste han ta hand om sin son, 9. Och sonen går före, så är det.
Annat var det med de första kullarna. Då gick jobbet först; det sociala, det yttre. Nu känner han hur fokus flyttar sig, från karriär och stort umgänge till starkare inre upplevelser, krav på kvalitet i relationer och ett allt mindre engagemang för det materiella.

Professorn i sociologi noterar med intresse att hans egen förändring stämmer med den teori han själv lanserat – geotranscendensen. Han är mognare nu, lugnare, har ett bredare perspektiv.

tanken att ålderdomen inte bara är en avveckling av en människa utan fortsättningen på en livslång utveckling som mynnar ut i en känsla av sammanhang med hela mänskligheten och med kosmos. Tanken fick han för länge sedan, då när han själv var ung. De olika förhärskande sociologiska teorierna som han och hans kolleger höll så högt stämde inte med forskningsresultaten.

Lars Tornstam

Gamla är så ensamma, hette det, de drar sig tillbaka från yttervärlden eller stöts ut av de aktiva i samhället. Eller – gamla behöver aktiveras annars säckar de ihop och blir passiva och deprimerade.
Men när han slutade teoretisera och frågade de gamla istället så svarade många helt annorlunda:

Nej, de kände sig inte ensamma.
Nej, livet var inte alls meningslöst, tvärtom det hade aldrig varit så meningsfullt. Nej, de hade inte tråkigt, världen visade sig för dem på ett nytt och utmanande sätt, inte likt någonting de förut varit med om.
Han sammanfogade sina iakttagelser, formade en teori och presenterade den. Inte för forskarkollegerna, utan först för äldre intresserade medborgare.

Och reaktionen kom direkt. Från många: Precis så känns det att bli gammal.
De förhärskande teorierna hade skrivits och försvarades av medelålders, vita priviligierade människor ur medelklassen, som tolkade de gamlas verklighet utifrån sina egna livsideal, säger han när vi träffas i hans arbetsrum på Uppsala universitet. Idealen stavades: Aktivitet, framgång och fysisk styrka.
Ålderdomen uppfattades därmed som avsaknaden av allt detta, och dämed en form av misslyckande.
Bytte man utgångspunkt, som Tornstam, och istället frågade: Vad är meningen med ålderdomen, så gavs det nya svar.
Lars Tornstam ser livsprocessen som en möjlig väg mot allt större visdom. Från 20- åringens tvärsäkerhet, via medelålderns omvärdering, till ålderdomens försoning och förening med djupare livsvärden och perspektiv.
Idag har han bevis. Kurvor som visar att synen på livet, kosmos, jaget och relationerna fördjupas år efter år.
Kvinnornas resa är spikrak. Genom hela livet går processen, från självcentrerad till allt större känsla av gränsöverskridande och transcendens.
Männen hänger lite efter, ligger lägre, börjar få perspektiv på livet först efter 35 och är i kapp kvinnorna vid 65. Sedan händer något som ännu är oförklarligt. De ogifta männen och änklingarna fortsätter att utvecklas. De gifta männen faller tillbaka, blir helt enkelt mindre visa efter pensioneringen.
– Viss saker kan vi se, säger Lars Tornstam. Kvinnor som får barn och människor som genomgår kriser utvecklas ur den här synvinkeln snabbare. Varför de gifta männen släpper taget och faktiskt går bakåt vet vi inte.

Stöd i sin teori har Lars Tornstam funnit hos utvecklingspsykologer som Erik H. Eriksson och hans kollega och partner Joan Erikson och hos Carl Gustav Jung som i sin teori om individuationsprocessen stakar upp en liknande väg. Också hos andra kulturer har han upptäck att det är självklart att de ungas väg är aktiviteten och den åldrande människans väg är visdomens.
Så hur känns det då att bli gammal.
– Ja, säger Tornstam, det är lika svårt att beskriva för dig som är kring 50 som det är att försöka få en trettonåring och inse att livet inte är slut vid 25. Vi talar om ett annat förhållningssätt, inte bättre eller sämre än det du eller jag upplever idag, utan om någonting helt annat.
Så annorlunda är geotranscendensen att människor som befinner sig där kan betraktas som störda av omgivningen.
Typiskt är till exempel, berättar Lars Tornstam, att förhållandet till tid förändras.
Inte så att man, som det populärt kallas, ”går i barndom”, och blandar ihop nu och då. Nej, här handlar det om en känsla av att vistas i all tid.
En av de många människor som deltagit i Lars Tornstams forskning berättar bland annat att han på äldre dar kunde ha en levande relation till de gamla grekiska filosofer han läst så mycket om. De kändes som om de var där, i lägenheten, tillsammans med honom.
Det här, menade mannen, hade han inte förut kunnat berätta för någon, ”vad skulle de sagt, hispan direkt, eller demens”.
Det är som om gränsen mellan dåtid, nutid och framtid suddas ut, säger Lars Tornstam. De gamla som uppnått gerotranscendens befinner sig bara i något som kan kallas Tid eller Nu.

En effekt av det är att man kan återuppleva händelser från förr utifrån den erfarenhet man har nu. Det svåra omtolkas och får en ny mening.
En gammal människas jag får också mindre betydelse. Istället för att ha uppfatta sig själva som ett individuellt centrum känner de sig som en del i en uråldrig kedja av människor. Inte så att de tänker att de är en av länkarna, det är för jagcentrerat, nej, de och alla andra som levat och kommer att leva är tillsammans en kedja. Gränsen mellan jag och du har suddats ut.

– Samma sak med kosmos, berättar Lars Tornstam. Den som upplever gerotranscendensen uppfattar sig vara en del av ett energiflöde som genomströmmar universum. Man är ett kosmiskt jag och del av allt annat.
– Jag minns, berättar han, hur min mormor gick omkring med mig i trädgården och visade mig blommorna. Se Lars, sa hon, titta på blomman. Jag tyckte hon var jättetrist, men nu förstår jag hon vill dela med sig av en känsla av evighet, som jag just då inte hade förmåga att uppleva.

I det perspektivet blir döden inte längre något att frukta, jaget är inte viktigt, det är själva flödet som är livet.
På samma sätt kan den som är mitt inne i gerotranscendensen förlora intresset för ytligt umgänge. Den inre resan är så stark att ytliga relationer blir helt meningslösa. – Vi, de aktiva, tolkar det som depression, eller förlorad livslust, medan de gamla känner tvärtom som en befrielsen att äntligen få vara med sig själv.

Eller som en kvinna berättar i Lars Ulvenstams bok Så blev mitt liv:
”Vad jag ber om är en liten tid ännu till sans och eftertanke att umgås med några få. Att vara ensam utan att isolera sig. Att inte längre behöva anpassa sig och anpassa sig. Bara ta vanlig hänsyn att göra vad jag vill. Lycklig den som får hålla en bok i handen.”

Om Lars Tornstams teori stämmer, och mycket av hans och andras forskning tyder på det, är den förhärskande synen på gamla förödande.
Kravet på att kämpa emot och försöka förlänga medelåldern så länge som möjligt, fixeringen vid de gamlas skröpliga kroppar, koncentrationen inom äldrevården på aktiviteter kan i realiteten motverka utvecklingen mot visdom och ett fördjupat livsperspektiv.

Lars Tornstam och hans kolleger försöker nu hjälpa personalen inom äldrevården att arbeta utifrån det gerotranscendenta perspektivet. Dels genom att försöka få dem att uppfatta de gamlas beteende på ett nytt sätt; att vilja vara ifred behöver inte vara depression, att känna att ens rum är befolkat behöver inte var tecken på demens. Dels genom att ändra sitt beteenden så att det förstärker de äldres gerotranscendenta frö.

Istället för personalens traditionella morgonhälsning: Hur mår vi idag då? eller Hur har natten varit?, som sätter fokus på kroppen, tilltalar man det inre genom att säga: God morgon, vad har du drömt i natt? Och vad betyder det?
Och själv då, Lars Tornstam, hur ser du på ditt eget åldrande.
– Jag gillar inte själva ordet, det leder fel, tala istället om mognad. Men till din fråga. Jag lika svårt att se mig själv om 20 år som jag haft förut i livet. Jag ser tecknen, jag är mindre fyrkantig, mindre fördömande, mindre tvärsäker. Gränserna är inte lika tydliga.
Mognaden, skrämmer den dig?
– Nej, precis som jag idag ser med milt överseende på Lars 25 och Lars 40 kommer jag nog göra likadant med Lars 59.
ANN LAGERSTRÖM

PS Lars Tornstam avled 2016.

FOTO Ekaterina Shakharova on Unsplash

LÄS MERGEROTRANCENDENS |
Livslång utveckling

Alain de Botton |
Vi arbetar för att slippa grubbla

De flesta av oss ägnar minst 67 200 timmar av vårt liv åt arbete.
Varför?
För att vi behöver pengar.
För att vi behöver rutiner.
Och för att vi vill slippa ta reda på vilka vi är.
Filosofen Alain de Botton har tagit reda på varför vi går till jobbet.

Arbetet är ett så fantastiskt sätt att bli distraherad.”
Vad menar du?
– Ja, ja, säger Alain de Botton, jag vet att jag borde säga att människans
uppgift är att koncentrera sig på de viktiga sakerna i livet – kärleken, familjen, döden. Men ärligt talat, det viktiga är ju så svårt och många gångerså plågsamt att det är underbart att åtta timmar om dagen ha något annat och enklare att fundera över. Vi arbetar – och så slipper vi grubbla.
Två mål hade filosofen, författaren, privatforskaren Alain de Botton när han började planera sin bok Arbetets lust och leda, (Brombergs, 2009). Han ville ta reda på vad folk egentligen gör på jobbet, och så ville han passa på att fundera över varför de överhuvudtaget var där.

Fyrtio timmar i veckan, 42 veckor om året i kanske 40 år. 67 200 timmar av våra liv ägnar vi åt arbete. Varför det?
Att de flesta romaner handlar om relationer eller det eviga och inte om jobbet tror Alain är naturligt. Många författare har aldrig haft någon annan arbetsplats än sitt eget lilla skrivrum. Därför har de ingen aning om hur det är att gå till jobbet varje morgon, träffa arbetskamrater, utföra sina uppgifter och hem vid fem. De arbetar när det faller sig eller när de själva bestämt att det ska skrivas och tänkas.
Så har Alain de också. Några år på universitetet, det är hans erfarenhet av offentlig verksamhet, resten av sitt liv har han varit självstyrd. Så för att skriva en bok om arbete var Alain de Botton tvungen att praktisera. Bland annat på en kexfabrik, ett måleri och en gigantisk revisionsfirma. Allt redovisat i detalj i boken, sådär som bara upptäcksresande i främmande land kan göra.

Det var för tvåhundrafemtio år sedan som föreställningen om arbetets mening dök upp. Innan dess var jobbet ett nödvändigt ont för att få mat och husrum. Men där på 1700-talet väcktes nya tankar – man kan arbeta av lust, man kan gifta sig av kärlek, man kan helt enkelt förverkliga sig själv. Och med tiden uppstod visitkortsmänniskan, hon som identifierar sig med sitt yrke och därför arbetar mer än hon behöver för sin överlevnad. Hon som på frågan:  ”Vad gör du?” svarar ”IT-support”.
– Som om mitt yrke beskriver vem jag är, säger Alain de Botton när jag talar med honom i telefon. Jag från mitt hemmakontor i Stockholm, han från sitt hemmakontor i radhuset i London.
– Som om alla människor vill vara det de försörjer sig på. Som om alla jobbar med sina fritidsintressen. Som om alla är på rätt plats i tillvaron.

Runt begreppet arbete har ett stort antal föreställningar skapats har han upptäckt. En av dem är jobbet som ett kall. Du, just du, är som gjord för ett speciellt arbete och det är din uppgift, nästan din plikt att hamna på rätt ställe.
– Det är som om vi tagit över kyrkans idé om kallelsen, säger Alain. Prästen är präst därför att Gud har kallat på honom. Som om det fanns ett särskilt jobb avpassat för varje människa.
Alain de Botton fnyser.
– Det är en absurd tanke.
Och sedan:
– Det är klart att det finns människor med passioner, som inte kan tänka
sig att vara något annat än läkare eller trädgårdsmästare, men de flesta av oss har ganska vaga föreställningar om vad vi vill arbeta med. Vi behöver pengar och vill helt enkelt ha ett jobb. Och så hamnar vi någonstans, och har det ganska bra.
– Good enough, och varför skulle det inte räcka? frågar han som skrivit om faran av att jaga status, av riskerna med drömmen om självförverkligande.

– En annan föreställning, hastar han snabbt vidare, är att de som har toppjobben har funnit kallelsen, att de är lyckligare på jobbet än vi andra. Att de faktiskt är det de gör.
Det tror Alain är struntprat. En direktör kan i hemlighet längta efter att jobba med människor, att vårda och värna. Och det finns säkert toppolitiker som hellre skulle vilja arbeta i en liten kvarterspub; hälla upp öl och prata strunt och komma ihåg att fråga: John, hur gick det för lillgrabben i matchen? Och tvärtom. Du behöver inte ha drömjobbet för att känna dig tillfredsställd.

Arbetet fyller många olika behov.
– De flesta människor har till exempel ett grundläggande behov av att ordna saker, säger Alain de Botton. Den där känslan av att ha sorterat in all tvätt, av att ha diskat. Ja, diska, säger han med eftertryck, är en väldigt tillfredsställande sak. Du träder in i ett kaotiskt kök, tar på dig förklädet, och en halvtimme senare är det rent och fint.
– Och ordnar saker är ju vad de flesta av oss gör på jobbet, sorterar i lådor, får siffror att stämma, städar, skruvar i skruvar. Hela arbetslivet är i realiteten ett enda gigantiskt hushållsarbete.
– En annan sak som gör de flesta av oss gott är rutinerna, säger han. Du vaknar på morgonen och vet vad du ska göra. Vi kan klaga på det, men för de flesta känns det skönt. Du har inte 16 totalt tomma timmar framför dig, utan där finns människor som väntar på dig – inbokade möten, lektionstider, kaffepauser och luncher som gör din dag både överskådlig och förutsägbar.Du ska någonstans, och det ger ditt liv en mening och ett värde.

Arbetet bör bidra med nytta eller glädje

Tillhöra en grupp mår vi också bra av. Fina arbetskamrater, god gemenskap kan vara viktigare än det arbete man utför. Intressant jobb, hemsk miljö är nedbrytande. Och nytta, vem vill inte göra nytta även om det man gör inte ingår i ens egen intressesfär.

Så till en början är de flesta av oss lyckliga på jobbet tror Alain de Botton, oavsett vilket jobb vi har. Men så småningom så kryper den där otillfredsställelsen fram, en känsla av meningslöshet, tomhet. En orsak, menar han, är att många av oss jobbar i väldigt stora organisationer och att det därför blir långt mellan det du gör och effekterna av ditt  arbete.
På ekonomiavdelningen i den kexfabrik han besökte såg man aldrig konsumenterna mumsa och njuta av kakorna, man bara räknade på vad det kostade att producera dem. Siffrorna fick ingen förankring. Ingen verklighetskontakt. När ekonomiassistenten gick hem kunde han ha jobbat var som helst.

Alain har en annan teori också. Han tror att det bara arbete som bottnar i människors verkliga behov som ger den där djupa känslan av tillfredsställelse.
– Antingen, säger han, kan man ha ett jobb som ger andra människor något – glädje, njutning, mättnad, ”goda kex till exempel”. Eller också kan vi hjälpa andra – trösta, vårda, utbilda, städa.
– Arbeten som inte bottnar i varken nytta eller glädje, som inte har något kollektivt värde, lämnar bara ett tomrum efter sig.
Och nu höjer han rösten lite och blir polemisk:
– Varför diskuterar vi aldrig den frågan? Löner och arbetsvillkor och maktstrukturer, det kan vi prata om, men inte om att det faktiskt finns jobb som inte är till nytta för någon!

Den som har ett jobb slipper fråga: Vem är jag?

Så sansar han sig, och återkommer till det som han tror är det allra viktigaste. Jobbet som en paus, en vila från de existentiella frågorna:
– Den som har ett arbete, slipper för en stund fråga sig: Vem är jag?  Var kommer jag ifrån? Vad är rätt och vad är fel? Vad är godhet, ondska, kärlek? Vi kan fly in i det konkreta – i mjölkleverenser som inte kommit, luttag som inte fungerar, irriterande kolleger eller svårigheten att sätta betyg.
Arbetet får oss helt enkelt att för en stund glömma att vårt liv är ett mysterium och inte minst att vi är dödliga. Döden kan komma när som helst och utplåna allt det vi är, allt det vi byggt upp och alla förhoppningar om vad vi skulle vilja åstadkomma i framtiden. Det finns egentligen ingen garanterad framtid. Och det vill vi verkligen inte tänka på till vardags.
– Därför behöver vi ett litet projekt – arbetet, för att slippa tänka på det stora projektet – livet.

För visst är det förunderligt, skriver han i sin bok, visst är det märkligt att så många av oss lägger ner en så stor del av vårt liv på något som vi faktiskt vet bara kommer att försvinna. Du serverar kaffe i en bar som om två år är en hårfrisering. Du sluter med stor möda ett jättelikt affärsavtal som håller verksamheten igång fram till 2012, sen kommer ”krisen” och företaget går i konkurs. Du skriver en bok som ingen läser eller snart går på rea. Titta på ruinerna, de nerlagda fabrikerna och de fula kopparna på loppisarna – så mycket mänsklig möda till en sådan flyktig nytta.

Men du Alain, många av oss skulle ju inte behöva lägga ner så där mycket kraft på jobbet om vi inte ville. Om vi omvärderar vår föreställning om vad som är minsta godtagbara standard så skulle vi kunna göra som många författare – jobba deltid för att få ihop till mat och husrum, och sedan ägna den mesta av vår tid åt det som vi uppfattar som meningsfull.
– Det går faktiskt inte, säger Alain.
Varför inte det? 
– Vårt ekonomiska system bygger på konkurrens och det innebär att de flesta av oss måste arbeta mycket. Om du är en romantisk skofabrikör som bestämmer dig för att i din fabrik ska ni bara jobba fem timmar om dagen så kommer du efter ett tag inte kunna leverera tillräckligt många skor. Någon annan, någon annanstans med större arbetslust tar över och din fabrik förtvinar och dör. Om många ska jobba mindre då måste alla i hela världen bestämma sig för att göra samma sak.
Så vi är fast då, i ekorrhjulet?
– På sätt och vis. Men det är ett ekorrhjul som de flesta av oss behöver.

ANN LAGERSTRÖM
©LAGERSTROM.NU
Först publicerad i ViLÄSER 3/09
Foto: Pressbild Alain de Botton.

FAKTA de BOTTON

FÖDD| Schweiz, 1969, bosatt i Lodon.
UTBILDNINGAR| Studerat filosofi vid Kings College i London.
GJORT| Bestämde sig tidigt för att föra ut filosofin från universiteten till livet och människorna utanför. Skriver böcker, föreläser och har framförallt startat …
… The School of Life, en centrum för utforskning av vad det är att leva.

BÖCKER I URVAL

• Filosofins tröst, 2019, Volante.
• Kärlekens väg, 2018, Volante.
• The Pleasure and Sorrow of Work, 2010, Penguine.
• How Prosut can Change Your Life, 2019, Picador.
Och här kan du hitta fler.

HEMSIDA

https://alaindebotton.com

LÄS MERAlain de Botton |
Vi arbetar för att slippa grubbla

BENGT BRÜLDE |
Vem har ansvar för framtiden?

Det brinner. Floder svämmar över. Och här på landet i Roslagen lyser solen varje dag. Att världen inte mår bra är tydligt. Men vad kan jag göra? Vad bör jag göra? Vad måste jag göra? Jag ringde filosofen Bengt Brülde.
”Du har ansvar för att vi hamnat här och du har ansvar för kommande generationer. Men att sortera sopor hjälper inte.”

Det blåste i telefonen när jag nådde professorn i praktisk filosofi, Bengt Brülde, på hans mobiltelefon för något år sedan. Han var i Algarve i Portugal och skrev bok och spelade golf. Jodå. Han hade flugit dit från Göteborg där han bor och arbetar på universitetet. Och det skämdes han inte för. Klilmatkrisen kan inte lösas varken av honom själv eller mig även om de unga på sätt och vis har rätt när de skyller situationen på oss. Så här resonerade han.

– Visst kan vi samla in papper och sluta flyga, men det kommer inte göra så stor skillnad. 
Men vad menar du? Har vi alltså inget ansvar för kommande generationer?
– Jo absolut. Vi har ansvar för alla människor och alla djur i all framtid. I praktiken är det inte möjligt, men i princip har vi det. De har lika stor rätt att leva och ha det drägligt som vi. Så om vi gör något nu som kommer att förstöra för dem så är det fel. 
Men är det inte att gå väl långt. Jag känner nog med skam för mina eventuella barnbarn.
– Det här sättet att tänka är inte så konstigt. Det är samma resonemang som när vi arbetar för att sänka antalet dödade i trafiken. Det är ingen särskild människa vi tänker oss att rädda, det är alla som kunde ha dött, säger Bengt. Vi förstör eller räddar planeten för alla.
Men är det inte metafysik att lägga på oss ett sådant ansvar. Vem har bestämt det?
– Inom filosofin så talar vi om olika former av ansvar. Det kan bygga på löften – jag har lovat att ta hand om något. Eller det kan bygga på en aktiv handling – jag har skapat ett barn och har skyldighet att ta hand om det. Eller också kan man ha ansvar bara för att man kan. Kan vi förhindra otäcka saker så ska vi det. Och så kan vi ha ansvar för det vi redan gjort, det vill säga bakåtblickande ansvar.

Vi förstör eller räddar planeten för alla.

Filosoferna skiljer på framåtblickande ansvar och bakåtblickande. Greta och hennes strejkkollegor runt globen ägnar sig åt det förstnämnda. Det talar om kommande generationer, om kommande katastrofer. Men vi som är äldre har bakåtblickande ansvar enbart på grund av att klimatproblemen finns, säger Bengt Brülde. 
– Och om vi är skydiga så är vi också ansvariga för att göra något åt det … men bara det som vi ställt till med efter 1990. 29 års ansvar alltså.
Nu hänger jag inte med.
– Man har inte lika mycket ansvar för sådant man gjort som man inte förstod, som det man gjort och som man var väl medveten om. Före 1990 hade vi inte tillräckligt med kunskap för att förstå vilka konsekvenser vår livsstil skulle få. Efter 1990 har vi inget att skylla på. 
Då har väl alla de som flygskammar varandra rätt. Stanna på marken!
– Det är lite motsägelsefullt, säger Bengt Brülde som ska flyga hem från Portugal också, men även om vi var och en har ansvar så kommer det inte att fungera att utkräva det från oss individuellt. Dels ger dina turer till återvinningen nästan ingen effekt jämfört med om industrin, jordbruket och transportsektorn skulle förändras rejält. Dels är det svårt att hitta motivation till att göra något om vi inte vet att alla andra gör likadant. Nej, det enda som skulle kunna rädda planeten är kollektiva och globala beslut på hög nivå som tvingade fram förändringar. Det visar till exmpel teorin om allmänningens tragedi.

Det är svårt att hitta motivationen om inte alla gör likadant.


Allmänningens tragedi är ett filosofiskt dilemma skapat under 1800-talet då britterna hade gemensamma betesmarker. Alla hade rätt till dem, men det fungerade bara om ingen utnyttjade situationen och släppte in fler får eller kor än vad marken tålde. Tragedin består i att alla har att vinna på att vi tar kollektivt ansvar för det som är gemensamt, men var och en av oss har allt att vinna på att agera egoistiskt och försöka utnyttja situationen. Ett annat sätt att se på samma fråga är det som forskaren Johan Rockström kallar åskådareffekten. Det är en sociologisk teori som hävdar att ju fler som ser på när en olycka sker desto färre ingriper.
– Jag är väldigt pessimistik när det gäller det där egna ansvaret. Tror inte ens på nationellt ansvar. Titta på Sverige. Om något land skulle ha haft förusättningarna att verkligen vända trenden på allvar så är det ju vi. Men inte ens vi kan. 
– Därför är det bara politiker och andra beslutsfattare på nationell och internationell nivå som kan rädda klimatet genom att skapa gemensamma och bindande regelverk med sanktioner. Så det Greta och de andra ungdomarna gör är helt rätt. Det är en fantastisk aktion. Man kan inte göra så mycket bättre än så på kort sikt.
Och vi då?
– Vi med det högre ansvaret ska förstås följa deras exempel, fast på vårt sätt. Använda den kompetens vi har att påverka politiker, bilda opinion, stödja miljöorganisationer, låta bli att protestera mot höjda bensinskatter. Och så är det förstås bra om vi i vardagslivet föregår med gott exempel även om det i relaliteten nästan inte betyder någonting.

Publicerad i Modern Psykologi våren 2019.
©ANNLAGERSTRÖM

Bengt Brülde, filosof

FAKTA
Du hittar Bengt Brülde, professor i praktisk filosofi, på Göteborgs universitet. Förutom att undervisa så skriver han böcker om klimatet, om kärlek och att åldras.

LÄS OCKSÅ
Måste vi hålla det vi lovar?

LÄS MERBENGT BRÜLDE |
Vem har ansvar för framtiden?

FILOSOFEN |
Vad är det där vi kallar för kärlek?

Vad är egentligen kärlek? Den vi längtar efter, tampas med och finner?
Och vad får det för konsekvenser om vi tror det ena eller andra?
Läs vad filosofer genom tiderna tänkt och följ filosofen Camilla Kronqvist funderingar, hon som skrev en doktorsavhandling om kärlek och själv blev förvånad.

Jag har levt med min man i över 40 år och ändå har vi aldrig sagt de där tre mytomspunna orden: ”Jag älskar dig!”. Det är sant. Inte en enda gång. Inte där i början, när vi var förälskade. Inte när vi fick våra barn. Inte när vi gifte oss. Och aldrig nuförtiden. Varför? Vi tycker helt enkelt att det inte passar för att beskriva den praktiska och känslomässiga koreografi som vi dansat sedan 1974.

Vi har levt ihop i över 45 år men aldrig sagt: Jag älskar dig

Vad är det att älska? Är det en fenomen eller många. Ja, finns kärleken över huvud taget som ett objektivt faktum? Och går det att använda filosofi för att förstå ett ord som används för att beskriva så olika saker som vår relation till vår partner, barn, pizza, hunden, mamma, punkmusik, Gud och Thailand?
Så här svarar den finlandssvenska filosofen Camilla Kronqvist, hon som doktorerat på vad vi pratar om när vi pratar om kärlek.
– Filosofin kan inte säga något om vad du ska känna för att älska någon. Den kan alltså inte skapa en allmän definition av vad kärlek är, men den kan vrida och vända på begreppet. Och kanske kan vi då finna något som vi inte visste eller se något som vi redan visste men inte uppmärksammat.

Camilla Kronquist

Eros – ärleken som en stege
Visst har filosofer genom tiderna försökt bena ut begreppet. Redan Platon (428-348 f.Kr.), av många betraktad som den störste filosofen av dem alla beskrev kärleken, som han kallade eros, som en stege.
Först kom den fysiska attraktionen, i dåtidens Aten inte sällan mellan den äldre, visa mannen och en ung pojke. Men den fysiska passionen var bara början. Meningen var att attraktionen skulle växa från mötet med den individuella skönheten till den stora ideala, perfekta Skönheten, som Platon föreställde sig fanns i det han kallade för idealvärlden. Eros var en passion som skulle leda till kunskap och visdom.
Hans elev Aristoteles (384-322 f.Kr.) gick i opposition och tog ner kärleken på jorden. Kärlek, menade han, har inget med högre dimensioner att göra, utan handlar om relationer mellan människor.

Filia – kärlek till vänner
Parallellt med kärleken till visdomen och till partnern, eros, presenterade Aristoteles filia. Filia var kärlek till vännen, men också till familjen, ja det kunde, enligt Aristoteles även handla om affärskontakter. Och vänkärleken var inte en klenare form av den ”stora kärleken”, inte alls. I den judiska Toran, det kristna Gamla Testamentet, beskrivs hur David, han som satte sig upp mot Goliat, svor evig trohet till sin vän Jonathan, som han älskade som sin egen själ med en känsla starkare än den han hade för kvinnor. 

Agape – kärlek till mänskligheten
I motsats till den här individuella riktade kärleken växte ett annat kärleksbegrepp fram, först i Grekland och senare i Nya Testamentet i Bibeln, agape. Här handlade det inte om att älska den ende utvalde eller den nära vännen utan hela mänskligheten. En kärlek som inte behöver väckas, som inte har något mål och som inte begär något i gengäld.

Drömmen om den stora kärleken
Tittar vi oss omkring så här på 2000-talet så kan vi identifiera en intensiv Platonsk längtan efter kunskap och skönhet, många tecken på filia i bekantskapskretsen och spår av agape både bland dem som har ett människovårdande yrke och privatpersoner som ger av sin tid och sitt liv till andra. Men trots allt är det ändå Aristoteles form av eros som dominerar vår kultur: kärleken mellan två. Man och kvinna, kvinna och kvinna, man och man. En dyrkan, som filosofen Simon May på Kings College i London anser börjar anta sådan styrka att den börja likna en religion, en tro.
Se bara, skriver han i boken Love: A history, hur kärleken allt oftare framställs som om den är svaret på alla våra problem. Och det, menar han, är betydligt mer än Mellanösterns stora kärleksprofet Jesus någonsin hävdade. Vår partner ska göra oss lyckliga och trygga, de ska få oss att känna oss vackra, åtrådda och starka. Att ha en kärleksrelation framtsälls som ett av livets främsta mål, ja kanske till och med själva meningen med att vara till. Västvärlden och USA, skriver May, har kidnappat kärleken och den är nu den enda gemensamma tro vi har.
Det är en ordentlig känga Simon May utdelar. Men har vi kommit närmare vår fråga: Vad är kärlek?

Ju mer Camilla studerade kärlek, dest mer komplicerat blev det
Jag kopplar upp mig på Skype och anropar Finland och filosofen Camilla Kronqvist, som i sin doktorsavhandling What we talk about when we talk about love brottats med kärleken. Hon dyker upp på skärmen i sitt arbetsrum på filosofiska institutionen på Åbo akademi.
Hej Camilla! Vad är kärlek?
–  När jag avslutade arbetet med min doktorsavhandling tänkte jag att jag sagt allt jag hade att säga om begreppet kärlek. Jag var ung och hade en mer absolut föreställning om vilka krav vi behöver leva upp till för att leva i kärlekens ljus. Nu när jag är äldre, har fru och barn och är lite mer mörbultad, har jag försonats mer med hur svårt det är att leva upp till de där kraven, fast vi både ser och erkänner dem som viktiga, säger Camilla Kronqvist
Nej, det blev ingen lätt resa fram till promoveringen. Ju djupare Camilla kom i begreppet kärlek, desto mer komplicerat blev det.

Kärlek är en slags beredskap.


Är kärlek till exempel en känsla, som vissa filosofer hävdar?
– Rent spontant låter det sant. Men när vi tittar närmare på saken, så går det inte att jämföra kärlek med andra känslor som rädsla, vrede och sorg. Den verkar inte vara på samma nivå. Kärleken är mer grundläggande, som en benägenhet, ett slags beredskap. Och den innebär också så mycket mer än till exempel att vara glad.

Är då kärlek egentligen bara något kroppsligt – gener och hormoner? Det kan Camilla Kronqvist inte helt förneka, även om hon inte gärna dras åt de biologiska förklaringarna. På samma sätt tror hon inte att all kärlek måste börja med förälskelse.
– Ibland uppstår den spontant, men där finns också vänskap som utvecklas till kärlek, genom ett slags nötande.

Kärlek behöver inte börja med förälskelse.

Har kärlek med tanken att göra
Är det fråga om något kognitivt, en tanke? Nej, det stämmer inte heller. Visst går det att tänka att man ska älska någon, men det innebär inte att man alltid lyckas med det. Och om den andra går sin väg är det inte bara att tänka bort henne. Är det i stället en form av vilja? Jag vill älska dig, som några av mina vänner lovade varandra vid vigseln. Det är det också, men inte enbart, svarar Camilla. Om vi kunde vilja kärlek så skulle vi kunna bestämma oss för att älska vem som helst, och det är tveksamt om det verkligen går.
Visst går det, menar de som brottas med den oegennyttiga kärleken, agape, visst går det att älska alla. Men frågan är om det då handlar om vilja. Snarare, hävdar vissa teologer och filosfer, är agape en spontant känsla som är riktad mot hela mänskligheten. Det är inte något hos den andra, alla de andra, som får mig att älska dem, jag är människoälskande.


Det går inte att vilja älska.

Men tillbaka till det privata. En idé som hängt med i filosofihistorien är den Aristoteles hade om kärleken som ett slags förening, en enhet, och den utforskas numera av en grupp filosofer som i Stanford Encyclopedia of Philosophy kallas för unionisterna.

Den romantiska kärleken
Den romantiska kärleken uppstår i den stund som man inte längre ser någon skillnad på den andres och ens egna behov, menar till exempel den engelska filosofen Sir Roger Vernon Scruton (1944-). Och den amerikanske filosofen Roberg Nozick (1938-2002) fyller på med en radikal tanke: Kärlek, menar han, är en form av ny identitet. Förvandlades jag alltså till Mickeann den där dagen vi möttes i oktober 1974? Gick jag från att vara individ till en form av symbios som vissa filosofer menar kan betraktas som en helt ny slags varelse.  Vi flyttar ihop, vi åker på semester, vi har influensa. Lufsen känner nästan smaken av den där köttbullen som Lady äter. Kan man rent av tala om ett trejde kön – hon, han, vi?

Se upp för sammansmältningen
Andra filosofer, som den polsk-amerikanske författaren Isaac Bashevis Singer (1902-1991), varnar för att den där sammansmältningen, den där identifikationen med den vi älskar, står i vägen för att utöva kärlek. Det går ju inte att älska någon som inte är någon i sin egen rätt. Då kanske det är bättre, menar den amerikanska filosofen Marilyn Friedman (1945-), att se på kärleken som en federation, ett förbund, som både kan rymma gemensamma mål och omsorger och individuell frihet.

Men om eros blir ett förbund, vad skiljer den då från philia, från vänskapen? Sex, hävdar filosofen Laurence Thomas vid Syracuse university lite provocerande, bara sex. Och vad är sex om inte en form av bekräftelse, skriver han, vi älskar med varandra för att visa att det är vi två. Om vänner hittar ett annat sätt att uttrycka sin närhet på, om de som förr skär ett litet snitt och blandar sitt blod eller skaffar en vänskapsring, då skulle det inte vara någon större skillnad på vänskap och kärlek, menar han. Filosofen Martha Nussbaum håller inte med. Kärlek har ett helt annat djup, den kräver ett radikalt val, ett livs-val, menar hon. Vänner kan leva vid sidan av varandra, men den du älskar påverkar hela din livsinriktning.

Kärlek som en form av förståelse
Camilla Kronqvist lutar numera åt att kärleken är en form av förståelse både av andra, världen och dig själv som för med sig olika moraliska krav,  berättar hon från sitt rum på Åbo akademi. Att gå in i en kärleksrelation är att ge ett uttalat eller outtalat löfte om ett gemensamt ansvar.
– Det handlar om en utsatthet, säger hon. Jag är nära min fru. Vi har barn. Jag håller hennes liv i mina händer. Hon håller mitt. Kärlek är vad jag gör och hur jag förstår den här relationen. Där finns spontanitet, men också vissa krav som föds ur spontaniteten.

Kärlek är vad jag gör och hur jag förstår relationen.

Kanske är kärlek att våga överlämna sig till en annans omsorg, tänker jag högt från mitt kök i Vasastan. Min utsatthet som möter din.
– Det handlar också om uppmärksamhet på vad jag gör, tänker och känner, säger Camilla. Att till och från ställa sig frågan: Vad innebär det att jag älskar? Vad innebär det att den här personen är viktig för mig? Det är det man tappar när man slutar bry sig, när kärleken tycks sina.
Kärleken är också ett slags seende, säger hon …
– … ett samspel med en viss karaktär. Vi ser samma saker. Jag tycker mig förstå vad min fru menar när hon pekar på något.

Kärlek som skönhet
Camilla säger att det också har något med skönhet att göra. Hon, filosofioktorn, trevar fortfarande, det är som om kärleken glider mellan fingrarna på henne så fort hon har fångat den.
– Vi lockas alla av det vi kallar vackert, säger hon. Men när vi ser på den vi älskar så ser vi inte det traditionella utan något annat, en fördjupad form av skönhet – det vackra i den andre. Något bryter igenom, strålar, vi får en glimt av hur den älskade är bakom masken. De andra vid bordet ser det inte, men du gör det. Du har hittat något som är dolt för andra. Något som väcker kärlek. Men frågan är fortfarande: Varför just hon?

Kärlek utan orsaker
Den svenska filosofen Sandra Lindgren disputerade i höstas vid Göteborgs universitet med avhandlingen: Four questions concerning love and friendship. Så här resonerar hon om hur det kommer sig att vi fastnar för en speciell människa: Det finns en teori om kärlekens väsen, reasons view of love, som hävdar att det kan finnas en anledning att älska en särskild person därför att hon har något som är älskansvärt. Frågan är vad det där älskansvärda är. Och vad händer om du möter en annan person med samma förmågor, är det logiskt att älska båda då? Eller om du träffar någon som har mer av det där du älskar hos din partner? Är det då rimligt att byta? Eftersom svaret är nej på de två sista frågorna tycker Sandra Lindgren att vi kan bortse från den teorin.
Den andra teorin, no-reason view to love, menar att det inte finns en förnuftig anledning till att vi älskar, men att det kan falla sig så att de vi älskar råkar ha älskansvärda egenskaper. Sandra Lindgren avfärdar även det sättet att tänka eftersom det inte stämmer med våra vardagliga funderingar om varför vi älskar eller inte.
I stället erbjuder hon en variant på den föregående teorin, som innebär att vi i realiteten blir förälskade utan någon förnuftig anledning, men att vi formulerar orsakerna i efterhand för att göra händelsen begriplig för oss själva och andra.

Den komplexa kärleken
Camilla Kronqvist tror inte att logik är den bästa metoden för att utforska frågan ”Varför älskar Eva och Maria varandra?”.  Kärleken är för komplex, den beror så mycket på omständigheterna, på de älskande, på kärlekens alla dimensioner, skriver hon i sin avhandling. Och så refererar hon till en av sina inspiratörer, Ludwig Wittgenstein (1889-1951) som i boken On certainty skriver att det visst går att vara säker på något som inte kan bevisas med logik. När någon säger sig vara hemma i sin kärlek, djupt rotad i sin relation, går det inte att avfärda henne därför att det inte går att rationellt beskriva varför, skriver Camilla Kronqvist. Och så tillägger hon att det bästa svaret på frågan om varför x älskar y kommer från essäisten och filosofen Michel de Montaigne (1533-1592) som när han ombads förklara varför han och författaren Étienne de La Boétie blivit så nära vänner svarade: ”Därför att det var han, därför att det var jag.”
Nu börjar det skymma både i Åbo och Stockholm. Jag frågar till slut Camilla Kronqvist om hon brukar säga ”jag älskar dig” till sin fru.
– Det mest kärleksfulla jag kan säga till henne är: Du sitter i min själ. Men frågan är vad det är för plats hon bebor.

Ann Lagerström ©
FOTO Nsey Benajah on Unsplash

Publicerad i Modern filosofi 2017.

LÄS MERFILOSOFEN |
Vad är det där vi kallar för kärlek?

JOHAN CULLBERG | Slutade aldrig kämpa för en humanistisk psykiatri

Svensk psykiatris nestor, Johan Cullberg, gav aldrig upp. Om någon kan personifiera de stora förändringar som skedde inom svensk psykiatri under 1960- och 70-talet så är det Johan Cullberg. Innan han tillsammans med kolleger med enveten målmedvetenhet införde nya humanistiska och psykodynamiska behandlingsmetoder var mentalsjukhuset en plats för ”övergrepp, kränkningar och skräck”. I dag är mycket som de gjorde borta.
”Människan har blivit ett objekt istället för en lidande individ.”

Hans möte med psykiatrin var dramatiskt. En kall lucianatt 1956 när Johan, som just börjat på läkarutbildningen, kommer hem från en fest står hans bror Erland Cullberg utanför porten på Lundagatan 33 på Södermalm i Stockholm och väntar. Han har talat med Mozart och Picasso under dagen, säger han, och är knappt kontaktbar. Johan vet inte vad han ska göra, men några timmar senare har han gått med på att tvångsinta Erland på ”sinnessjukhuset” Beckomberga i Bromma utanför Stockholm, en institution som Johan ska komma att hata under de där åren.
En scen från verkligheten. En illustration av dåtidens psykiatriska vård från Johan Cullbergs memoarer, Mitt psykiatriska liv.
Det är dagen efter. Johan är på besök. Erland ligger i sitt rum:
”Då jag kommer in till honom ligger han på en järnbrits mitt på golvet under en lampa. Han är bunden med remmar, fixerad till händer och fötter. Ansiktet är blankt av svett och han stirrar mot mig med skräck i ögonen. Mellan sina ben har han en urinflaska. Den är nerkletad med avföring.”
Och Erland säger:
”Du din jävel som lurade in mej, nu måste du ta mej härifrån också.”

Utsikten från lägenheten på Reimersholme visar det bästa av Stockholm. Staden i öster. Framför de stora fönstren luft, träd och vatten i en öppning mot Mälaren. I stolen med ryggen mot Långholmen den legendariska professorn, psykiatern, psykoanalytikern och författaren. Någon dag i veckan är han här, men det mesta av tiden tillbringar han på gården Övre Torp i Stjärnhov i Sörmland, där han och hans fru, författaren Inger Alfvén, och brodern Staffan Cullberg och hans fru, lever tillsammans sedan några år tillbaka.

Ny kunskap konkurrerar ut den gamla
Ett helt yrkesliv engagerade du dig i psykiatrin för att förändra synen på människan, nästan inget finns kvar. Är du inte frustrerad?
– Det är naturligtvis inte den nya och spännande kunskapen om hjärnan som gör mig besviken, säger han. Det som oroar mig är att den tycks konkurrera ut den gamla kunskapen. Det är som om den akademiska psykiatrin har svårt att hålla fast vid tanken att människor som har psykiska problem är tänkande och kännande personer som vill ha hjälp med att orientera sig och finna mening i livet.


”Människor med psykiska problem är tänkande och kännande personer som vill orientera sig och finna mening i livet.”


Han säger att det är ett slags ”apparatfelstänkande” som åter verkar dominera forskning och undervisning. Människor blir vänligt bemötta, det vet han, men behandlas mer som ”objekt för frågeformulär och diagnosinstrument än lidande individer”.
– Det finns så mycket kunskap och forskning i dag som visar att upplevelsen av att vara sedd och respekterad som människa är en stor del av behandlingseffekten – både den psykologiska och den medicinska.
Var det Erlands sjukdom som fick dig att bli psykiater? Var det därför du var så målmedveten trots allt motstånd?
– Nej, säger han, det var nog mamma som fick mig på spåret.

Först intresserad av kvinnornas situation …
Johan Cullberg växte upp i ett prästhem. Först i prästgården i Balingsta utanför Uppsala, med torrdass och vatten på gården, och senare, när pappa John avancerat, i biskopens 1600-talsresidens i Västerås. Det är pappans fysiska värme han minns. Men det var den frustrerade modern Eva som stod honom närmast.
– Mamma var ett slags barfotadoktor. Jag lärde mig mycket av henne. Människor kom till prästgården på landet, och hon tog emot. Hon gick till fängelset också och talade med fångarna. Efter att ha hoppat av sin yrkesutbildning för att som prästfru bli ett oavlönat biträde till sin man, hade hon ett oerhört behov av att få göra något på egen hand.
Eva Cullberg arbetade hårt. Hade migrän. Fick sömntabletter och ritalina – Johan hittade ett helt apotek i hennes badrumsskåp en gång.
– Mamma och jag hade något slags specialkontakt, kanske trodde jag lite för mycket att jag förstod henne för att det skulle vara nyttigt för mig. Men det fick mig att intressera mig mycket för kvinnors situation. Jag såg det latenta förtryck många levde under i småstaden. Numera tänker jag lika mycket på oss män. På vad det är att vara man.

… numera mer nyfiken på männen.
Vad har du kommit fram till?
– Jag har förstått hur kränkt en man kan bli som hela tiden hävdat sin maskulinitet, men inte lyckas. Att det är en form av chock som är svår att komma över. Mannen har en bräcklighet som ligger under ytan och som gör att han inte klarar hotet om övergivenhet något vidare. Kvinnan kan ta itu med sin sorg på ett bättre sätt.

”Mannen har en bräcklighet som ligger under ytan och som gör att han inte klarar hotet om övergivenhet något vidare.”


Och så betonar han hur viktigt det är att män kommer samman, delar tid och tankar. Själv ingår han i en grupp ”killar 75+”, som träffats sedan början av 1990-talet. De lagar mat åt varandra och talar om ett ämne eller en bok.

Patienterna var maktlösa
Johan Cullberg blev läkare och kom några år efter studietiden in på psykiatrin. Det fanns dåligt med forskning, och föreläsningarna av klinikchefen på Södersjukhuset i Stockholm, Snorre Wohlfahrt, handlade mest om medicinska frågor och hjärnskador. Det talades en hel del om salta bad, sjukgymnastik och bestrålning med ”kortvåg”,  men  nästan inget alls om vad som låg bakom patienternas symtom. Johan Cullberg noterade patienternas maktlöshet. Han tänkte på Erland och när han 1961 blev psykiater ägnade han allt mer tid åt att förändra vården och att samtala med de inlagda. Han kände sig  ”som en upptäcktsresande inför allt det okända han mötte”.
En sak han märkte i arbetet med kvinnor som förlorat sitt barn vid förlossningen var hur deras sorg följde en tydlig kurva: Först den förlamande ”chockfasen”, så ”reaktionsfasen”, sedan ”bearbetningsfasen” och så den framåtblickande ”orienteringsfasen”. Han noterade och skrev klassikern Kris och utveckling. Den kom ut första gången 1975, och har på senare tid kompletterats med nya rön kring katastrofpsykiatri och sena stressreaktioner.
Genom en amerikansk läkare fick Johan Cullberg kontakt med den växande psykodynamiska psykiatrin i USA, som börjat arbeta med samtal, videoinspelningar och familjeterapi. Han doktorerade, utbildade sig till psykoanalytiker och började använda psykodynamisk terapi. Tillsammans med många andra förändrade han sakta, trots motstånd, psykvården.

Hårda strider inom psykiatrin
– Det är svårt att i dag beskriva det hårda klimat som rådde mellan de som ville behålla det medicinska perspektivet och oss som ville utveckla mer humanistiskt inriktade behandlingar. Det var otroliga maktstrider, säger Johan Cullberg nu.
Pendeln slår fram och tillbaka ungefär vart trettionde år, konstaterar han där i stolen. Behaviorismens förhoppningar på 1940-talet, det psykodynamiska upproret på 1970-talet och så hjärnans framgångsrika 2000-tal.
– Vi var så entusiastiska. Vi gjorde naturligtvis misstag.
Hur menar du?
– Många ville mer eller mindre exkludera den biologiska sidan och ignorerade genetikens betydelse. Och radikala psykiatrer och psykologer föraktade kbt, som representerade ett behov som inte täcktes av den sedvanliga psykoterapin. Det var ett bittert ris att skörda när den nya generationen sedan kastade ut den dynamiska psykoterapin. Och i dag riskerar den nya neuropsykiatrin att vara lika ensidigt reduktionistisk.
Johan Cullberg har alltid haft en fot i båda kunskapsområdena. Psykologi och medicin måste gå hand i hand, menar han. Och för det har han fått kritik från de ideologiskt rätttänkande i båda lägren.

Pendeln slår tillbaka
På 1970-talet fick han vara med om att förverkliga sin vision i det som kallades för Nackaprojektet. Chef var överläkaren Bengt Berggren. Här arbetade olika yrkesgrupper i små team nära varandra, och nära patienterna och familjerna. Men det varade bara i drygt tio år, sedan avtog landstingsledningens intresse för psykiatrin. Kliniken togs över av privata bolag. Det medicinska förhållningssättet blev åter dominerande och i dag är det psykodynamiska synsättet nästan helt borta.
– Det har gått för långt, säger han, att se diagnosen före människan har blivit rutin. Och bland människor har det nästan blivit mode att kalla sig bipolär eller i en bisats säga ”jag har ju adhd” eller ”jag är borderline”.
Och så talar han om den verkliga vinnaren, läkemedelsindustrin, som med miljardvinster i hög utsträckning kan styra forskningen, hur de knyter forskare till sig och lyfter fram de resultat som visar att medicinen fungerar bra.
– Men visst kan mediciner i många fall vara nödvändiga och bra. Jag har i min närhet exempel på hur medicinering av adhd kan förändra en människas liv i grunden.

”Det har gått för långt. Människan är en komplex varelse med receptorer och känslor.”

Det är det ensidiga han vänder sig emot. Människan är en komplex varelse, med biologi och subjektivitet, med hjärnans receptorer och med tankar och känslor. Och det kräver ”en komplexitet i tänkandet där naturvetenskap och humanvetenskap verkligen går i dialog”, som han nyss skrev i en artikel i Läkartidningen. Men nu tycker han att det känns som om något är på väg att hända.
–Vi som stod på var sin barrikad och hötte mot varandra har försvunnit ut i marginalen. Och den nya generationen som inte var med börjar längta efter alternativa perspektiv. De behöver få veta att den dynamiska psykiatrin, som de bara hört skit om, har en del att erbjuda

Har många nya förslag
Så vad skulle du göra om du började jobba igen?
– Då skulle jag vilja starta en avdelning för psykotiska patienter, där vi reducerade deras mediciner radikalt när de inte längre behövs för att dämpa symtomen. Med rätt vård så spontanläker de flesta patienter med psykoser, det finns forskning som visar det. Och efter tio år klarar sig de flesta med en schizofrenidiagnos utan eller med ett minimum av mediciner. Men i stället för att hjälpa patienterna genom de här perioderna, så ger vården dem alltför höga doser som stigmatiserar och därför håller dem kvar i sjukdomen.
Djupgående psykoterapi är inte heller till stor hjälp i det akuta läget, det vet han nu. Medmänskligt stöd, sysselsättning, att lyssna och se människan bakom psykosen, tror han på. Och så får man inte glömma att stödja familjen, den som ”kan vara närmast uppgiven efter några år”.
Johan Cullbergs avdelning skulle vara liten, 5–6 patienter. Här skulle personalen kunna erbjuda samtal, stöd, aktiviteter i den takt patienterna orkar. Och så skulle man sakta och försiktigt, när det var lämpligt, dra ner på tabletterna.

”Det behövs ett annat slags mottagande”
Att leda en helt ny avdelning finns förstås inte på kartan vid 82 års ålder. Men inget står i vägen för att tänka nytt. Det var ett radioprogram med den tidigare samordnaren för psykiatrin, Anders Printz, som inspirerade Johan Cullberg och fick honom att i höstas åter engagera sig. Printz var kritisk. Han hade lyssnat till så många berättelser om hur människor som sökt sig till psykiatrin inte fått tillräckligt snabb och adekvat hjälp, sa han. Och nu ville han se en förändring.
Johan Cullberg tänkte till. Om 40 procent av de som sjukskrivs i dag har psykosociala och inte medicinska problem så behövs ett annat slags mottagande.
– Läkare är specialister på kroppen, men inte på hur livet ska levas, säger han. Så risken är att människor som söker sig till vårdcentralen med sådana problem går därifrån med ett recept eller en sjukskrivning utan tillräckligt underlag. Eller också får de en remiss till psykiatrin dit väntetiden kan vara lång.
Hans förslag är att skapa en lättillgänglig mottagning för människor med psykiska problem, knuten till vårdcentralen. Små enheter med erfarna kuratorer, psykologer och sjuksköterskor med psykosocial kompetens. Dit kan människor som känner stress, har sömnsvårigheter eller är nedstämda söka utan lång väntetid och snabbt få en serie möten, med en lyssnande, kunnig människa, som stödjer klienten i att formulera sitt problem och diskutera lösningsstrategier.
– I många fall tror jag att det kommer att räcka, säger Johan Cullberg. Visar det sig att det finns en djupare problematik kan patienterna lotsas över till psykiatrin. Jag vill alltså bryta föreställningen att alla förstabesök måste gå genom läkare. Det fungerade bra i Nackaprojektet. 

Samtal före tabletter
I Edinburgh på 1990-talet gjordes en stor undersökning där ett hundratal kvinnor som sökte för depressiva besvär på vårdcentraler lottades till antingen sedvanlig medicinsk behandling, till antidepressiv medicinering, till beteendeterapi eller till ett tiotal ”samtal” med utbildade kuratorer – det var inte fråga om klassisk psykoterapi. Efter ett år gjordes en uppföljning där det visade sig att en av grupperna hade de överlägset bästa resultaten – de som fått samtal.
– Jag har tagit kontakt med psykiatrisamordnaren på Socialdepartementet och bett att få presentera de här tankarna. Men efter över en månad har jag inte hört något från henne trots påstötningar.

Jag kastar ett öga runt det sparsmakade rummet. Fastnar vid en stor tavla. Är det Erlands, han som trots det han själv kallade för sin ”psykiska förkylning” blev en av Sveriges största målare?Johan nickar.
Hur gick det för honom?
– Vården skadade honom. Han fick över 100 elbehandlingar och ännu flera med insulinkoma. Medicindoserna var höga och han var starkt dämpad men kunde ändå måla. Jag tog till slut över behandlingen och kunde sänka den antipsykotiska dosen till en bråkdel. Efter att ha flyttat runt under många år fick han en egen lägenhet och hemtjänst, och det var tur för det tog inte många dagar för honom att skapa ett kaos av porslin, tidningar och målarfärg. I går var jag med och invigde Erland Cullbergs torg i Sollentuna. Det var fantastiskt och jag såg hur han satt på ett litet moln där uppe i himlen med stora färgfläckar på byxorna.
Ann Lagerström©
Publicerad i Modern Psykologi 2018.

6 x JOHAN CULLBERG
Född:
6 januari 1934.
Död:
14 juni 2022.
Vad:
Professor i psykiatri, gästprofessor på Ersta Sköndal högskola, psykiater, psykoanalytiker, författare.
Familj:
Gift med författaren Inger Alfvén. De bor ömsom i Stockholm och ömsom på gården Övre Torp i Stjärnhov i Sörmland, tillsammans med Johans bror Staffan Cullberg och hans fru.
Livsverk:
Har moderniserat den svenska psykiatrin. Utnämndes av regeringen till professor 1992. Är i dag handledare för yngre kolleger inom psykosvården och för doktorander. Har varit gästprofessor vid Ersta Sköndal högskola.
Doktorerade:
Om psykiska biverkningar av p-piller.
Skrivit:
Flera böcker om psykiatri och psykoterapi, klassikern: Kris och utveckling(1975), memoarerna Mitt psykiatriska liv (2007) och allra senast boken: Märta och Hjalmar Söderberg: En äktenskapskatastrof (2014, tillsammans med Björn Sahlin).

FOTO: Ann Lagerström.

LÄS MERJOHAN CULLBERG | Slutade aldrig kämpa för en humanistisk psykiatri

EXISTENTIELLT |
1064 meningar med livet

Misty morning on Preikestolen

Den franske filosofen Gabriel Marcel (1889–1973) skiljer på frågor som går att besvara, och frågor som kanske aldrig går att få klara svar på. Den första sorten kan handa om hur det går till att byta däck eller att flyga till månen. De obesvarade handlar om att heltäckande förklara ordet kärlek, eller ha en tydlig bild av vad som händer efter döden. Och det är de där sista som jag i hela mitt liv varit intresserad av.
Redan som liten låg jag på kvällarna i min säng och funderade på hur stort kosmos var, hur små vi människor är och om det verkligen kan finnas något vi kan kalla Gud. Och om guden fanns – vad var det/den i så fall? Jag brukar säga att jag njutningsgrubblar.
Under årens lopp har jag haft stora möjligheter att fundera vidare och här tänkte jag dela med mig av sådant jag och andra funnit och fortfarande finner.
Och varför inte börja med en av den jag kanske funderat mest på: Vad är meningen med livet?

Vad är meningen med livet?

Frågan är inte ny. Troligen lika gammal som människan. Och filosoferna har under årtusenden försökt hitta ett enda enhetligt svar. Något som vi alla kunde luta oss mot och som skulle förklara allt annat som existerar i universum. Och periodvis har de haft många med sig, det har funnits en, i det närmaste, dominerande svar på vad som är meningen med livet.
Så är det inte nu.
Tvärtom.
Det har kanske aldrig någonsin funnits så många olika svar.
När forskarna för något år sedan frågande 501 personer vad de trodde var meningen med livet så fick de 1064 svar. Allt från en tillhörighet till kosmos till att livet var så meningslöst att man lika bra kunde vara en fisk. Nu har alla svaren och en hel del funderingar samlats i en bok som kommer ut idag: Livets mening – frågorna och svaren (Appell förlag 2020)https://www.svd.se/svenskars-svar-pa-fragan-livets-mening-forvanarär att försöka hitta den grund som allting vilar på. Kan det vara Gud/Allah, evolutionen, vattnet eller kanske ingenting. Ett enda, som kan förklara allt. Långa tider har vissa svar varit gemensamma för stora grupper av människor.
Så är det inte nu.
Tvärtom.
Det har kanske aldrig någonsin funnits så många olika svar.
När forskarna för något år sedan frågande 501 personer vad de trodde var meningen med livet så fick de 1064 svar. Allt från en tillhörighet till kosmos till att livet var så meningslöst att man lika bra kunde vara en fisk. Nu har alla svaren och en hel del funderingar samlats i en bok som kommer ut idag: Livets mening – frågorna och svaren (Appell förlag 2020)

Redaktör är Tomas Brytting, professor i orgnisationsetik, och häromdagen sökte jag upp honom och det där mötet blev en intervju på Svenska Dagbladets Idagsida. Om du är prenumerant, kan du läsa den här.

Tomas är inte säker på att det finns en enda mening med livet. Kanske finns det många, ja, kanske finns det lika många som det finns människor.
Kanske har jag en mening, och du en annan.
Kanske har vi en mening idag, men en annan i morgon.
Kanske är vårt vardagsliv meningsfullt på ett sätt, vår relation till samhället på ett annat sätt och en tredje mening hör ihop med det där stora som vi knappt begriper

Tomas Brytting

Tomas och hans fem forskarkollegor, som också skriver i boken, konstaterar att det råder en viss förvirring, och att det just därför är viktigt att vi talar om den. Om vi inte har en aning om varför det är meningsfullt att leva kan vi tappa både hopp och livsvilja. Och om det nu inte längre finns något gemensamt som vi kan luta oss emot måste vi hjälpa varandra att utforska.

Tre sorters mening

I boken delar forskarna in livets mening i tre delar.
1. Meningen i min vardag – familj, vänner, arbete, fritid.
2. Meningen i min sociala tillhörighet – samhället, naturen, miljön.
3. Meningen med allt – helheten, kosmos, evolutionen – eller ingen mening alls.
Och kanske blir det lättare att fundera på meningen om man gör så.
I undersökningen, som i boken presenteras av Carl Reinhold Bråkenhielm, var det många människor, ja det var faktiskt de flesta, som mest tänkte på sin vardagsmening. På att det var djupt meningsfullt att gå i skogen. Att sköta om sitt hem. Att vara med barn eller barnbarn, varken de var ens egna eller andras. Inte minst var vännerna ovanligt viktiga för oss här i nord visade det sig.
För andra, men färre än man kan tro, var det viktigt att engagera sig, det gav livet mening. Och för ännu färre var det de stora frågorna som gav livet djup oavsett om de tillhörde den kristna traditionen eller såg mening i naturen, i kosmos, i helheten.
Några få, 46, såg ingen mening alls.

Jag tänker att det är enklast att börja där.
I de där tre meningarna. Och inte tänka – nu ska jag hitta ett enda svar som gäller för hela livet och i alla mina åldrar. Utan istället ta en i taget och fundera: Vad är meningen i min vardag, vad är meningsfullt i min sociala sfär och till sist, finns det någon mening med det det hela, med allt som existerar – just nu.
Det där ”just nu”, sa Tomas Brytting när jag träffade honom, är viktigt. För så svarade många av de 501 som var med i undersökningen. Först vad de trodde/tycke och sedan med tillägget: just nu.
Kanske är det så det är, resonerade han, att det bara finns en nu-mening, och att det räcker så.

Våga fråga dig själv.
Våga fråga dina närmaste.

I lördags var jag på middag. Sju kvinnor runt ett bord. Någon hade läst intervjun med Tomas Brytting i Svenska Dagbladet och någon annan frågade oss alla:
”Vad är din mening med livet? Jag menar allvar – vad är den?”
Först var vi lite blyga, ni vet av typen:
”Börja du!”
” Nej, börja du!”
Det är inte så ofta livets mening serveras tillsammans med efterrätten.
Men sen kom vi igång och runt borde visade det sig att vi hade en solfjäder av meningar. För någon var barnen meningen, för andra att stödja världens kvinnor, för en tredje att utveckla sin bästa förmåga till allas nytta …
Och för mig?
Jag tror att allt som existerar hänger ihop. Att allt är ett och att jag är en del av denna helhet. Jag ser det som en kosmisk dans där alla beståndsdelar rör sig kring varandra. Förhåller sig till varandra, berör varandra, oavsett om det handlar om galaxer, kvarkar, grupper av människor, celler eller individer.
Vad detta hela är, det vet jag inte, men jag vill försöka bidra till processen på ett så konstruktivt sätt som jag förmår den korta tid jag får dansa med.
”Och sen då”, frågade en vid bordet, ”tror du på ett liv efter detta?”
Nej. Inte på någon Ann 2.0. Jag tror på den kosmiska komposten. Att allt det som är jag idag blir något annat efter att jag dött. Precis på samma sätt som det som jag kallar jag egentligen är en massa gammalt byggmaterial som dansat omkring på många andra ställen.
Jag är inte säker på att de runt bordet var nöjd med det svaret. Flera tyckte nog att det lät lite torftigt, som en slags lego-mening helt enkelt.
Det blev hur som helst ett fint samtal en lördagskväll i Nacka och som jag bar med mig hem i natten.

PS Men barnen då, frågar du dig kanske, är inte de livets mening för mig också? Jo, mina barn förstås. De bär jag inom mig, hela tiden, även om de är vuxna idag. Men också alla andra barn. Alla små knyten som föds nu … och nu. Filosofen Hanna Arendt (1906–1975) menade att varje nyfött barn är mänsklighetens hopp. Varje nyfött barn kan vara den människa som bidrar till att vi skapar ett globalt humanistiskt samhälle.


LÄS INTERVJUN I SvD

Här kan du läsa hela intervjun med Tomas Brytting där han fördjupar sig i vad han anser måste till för att något ska få kallas för en livsmening.
LIVET | Idagsidan

LÄS MEREXISTENTIELLT |
1064 meningar med livet

TOMAS BRYTTING | 
Moralisk stress – när jobbet skaver

Hösten 2021 säger barnmorskorna upp sig. De orkar inte mer. De kan inte längre ta ansvar. De vill inte längre.
Professor Tomas Brytting kallar känslan för moralisk stress och säger att den är svår att upptäcka – men viktig att reagera på.
”Sluta dölj problemen – agera”, uppmanar han, och så berättar han steg för steg hur.

”Jag brukar ta trapporna.”
Tomas Brytting glider vant upp för de många trappstegen till Institutet för organisations- och arbetslivsetik på Ersta Sköndals högskola. Här högt upp under taket och med en fantastisk utsikt över Stockholms inlopp forskar han och hans kolleger på etiska frågor i arbetslivet.

– När jag föreläser för vård- och omsorgspersonal brukar jag säga att ni är ungefär som en cirkusartist som försöker hålla igång ett stort antal tallrikar som står på var sin pinne. Ni springer runt, runt, runt och ser till att alla tallrikarna snurrar så de inte dråsar i marken. Sluta med det. Låt några falla. Det är inte ert fel att er arbetssituation ser ut som den gör.

Moraliskt betingad stress kan drabba den som inte får sin yrkeskunskap, sina värderingar, ideal och jobbet att gå ihop. När tiden inte räcker till, när det jag vet är nödvändigt inte går att genomföra, när jag för ofta måste dagtinga med min människosyn får det effekt på hur jag mår på jobbet. 
– Det kan kännas som ett slags psykiskt illamående, en trötthet, man kan få sömnsvårigheter eller fastna i tankebanor 

Tomas Brytting är professor i etik.

Svårt att upptäcka när värderingarna utmanas
Problemet, säger Tomas, är att den här formen av stress ofta kan vara omedveten.  Att du har mycket att göra på jobbet är påtagligt, men att dina djupaste värderingar inte får plats är inte lika lätt att upptäcka. 
Det finns olika teorier som beskriver strategier för att hantera den moraliska stressen, Tomas brukar själv tala om perception, reflection action – upptäcka, refletkera och däreftter agera. Och där hakar han på ekonomen Albert Otto Hirschman strategier som han kallar för voice, exit eller loyalty –säga ifrån, vara lojal eller dra..

STEG 1 | Lägg märke till den molande känslan
Vi tar det från början.
Första steget för att komma ifrån moraliskt betingad stress, säger Tomas Brytting är att överhuvudtaget uppfatta vad man är med om – perception.
– Förändringen på arbetsplatsen kanske kommer succesivt. Rutiner förändras. Nya regler skapas. Till en början är det lätt att rationalisera bort dem genom att säga: Det är inga problem. Vi löser det.  
Sakta börjar man dagtinga både med kunskap och värderingar, man börjar känna sig obekväm. Nog borde jag ha tid att tala en stund med Eva vid sjuksängen, men nej, måste rusa vidare. Den där eleven längst bak hänger inte med – hinner inte idag.
– Det är lätt att förtränga den där känslan av obehag, säger Tomas, blunda för upplevelsen för att slippa inse att man står inför en moralisk utmaning. Man kanske inte är beredd att utmana kolleger och chefer. Kanske tänker man – klarar andra det här så ska väl jag göra det. Jag följer bara instruktionerna. Det finns massor av bortförklaringar. Sakta vänjer man sig vid situationen.

Ytligt sett vänjer man sig, men i kroppen finns den där molande känslan av att det är något som inte stämmer. Och att ta ett steg tillbaka och utan förnekelsens glasögon studera sig själv, jobbet och de konsekvenser som det moraliska glappet får kräver mod, säger Tomas Brytting.
Hur har jobbet förändrats? Vad innebär det för patienter, kunder, brukare att våra instruktioner har skärpts, att tiden är knapp, så knapp.
Att verkligen se glappet kan innebära en mycket smärtsam upplevelse som, enligt Tomas Brytting kräver steg två i hans åtgärdsprogram: reflektion.
– Självklart kan man fråga sig själv: Vad är det jag gör på jobbet? Vad får det för konsekvenser? Men det kan skapa en väldig känsla av ensamhet. Allra bäst är det om hela arbetsgruppen inklusive arbetsledare tillsammans kan undersöka situationen. 
Det där Albert Otto Hirschman kallar för ”voice” – att ge luft åt problemet – det låter bra, men många jag har talat med säger att det är svårt att få igång det där samtalet.
– Ja, det är inte lätt. Jag har själv arbetat med dialog som metod inom företag och organisationer. Det kräver mod, öppenhet och förmåga att både formulera sig och lyssna.

Problemet är att det inte bara är du som levt i förnekelse

Problemet är också att det inte bara är du ensam som har levt i förnekelse. Hela gruppen, både medarbetare och chefer, ja hela organisationen kan ha blundat för att situationen är ohållbar. 
– Det här kallas för moralisk stumhet, säger Tomas Brytting, och det finns det en hel del forskning om det, inte minst bland höga chefer i organisationer. 

Först har forskarna suttit med på ledningsmöten och lyssnat. Där pratas det strikt ekonomisk strategi. Det finns inget utrymme för att diskutera företagets moraliska ansvar. Skulle någon vilja ta upp ”mjukare” frågor som värderingar, ansvar för ekologin, människovärde betraktas det som ett tecken på svaghet, ja det händer till och med att det kallas för ”kvinnligt”, säger Tomas.
Men när forskarna efteråt talar med cheferna i enrum visar det sig att de har en betydligt mer komplex bild av företaget. Här beskriver de sina övertygelser, om hur de tvekar inför vissa beslut som går stick i stäv med den egna moralen. De talar om samvetet och om hur deras beslut drabbar andra människor.
– Det intressanta är att de flesta tycker att det där glappet är jobbigt. Och ändå gör de ingenting åt det. Det är ett sorts bakvänt organisatoriskt hyckleri. Moraliska motiv är inblandade men det är enbart de ekonomiska argumenten som förs fram.

Dubbelmoralen är ett sätt att orka vara kvar på jobbet

STEG 3 | Protestera eller sluta
Dubbelmoralen tror Tomas Brytting är ett sätt att orka vara kvar på jobbet. Den som inte ljuger för sig själv och andra är tvungen att antingen protestera eller sluta, voice or exit med Albert Otto Hirschmans terminologi. Istället väljer man ofta stumhet och lojalitet.
Men är det helt omöjligt att tänka sig att en pressad arbetsgrupp kan sätta sig ner med en chef och tala om hur de har det? 
– Att se sanningen i vitögat och gå in i en verklig dialog kräver stort förtroende mellan chef och medarbetare. Misstroendet mot chefen ligger nära: Hur kan du gå med på det här? Chefens rädsla och maktlöshet inför att höra medarbetarnas åsikter kan hålla tillbaka samtalet. Kanske behöver man ta in ett proffs? Men om det här mötet kommer till stånd är det till stor hjälp. Att kunna konstatera att det inte bara är jag som har det här problem, att mina känslor och min kunskap tas på allvar sänker den moraliska stressen. 

Om något händer vill säga. Att bara prata och prata leder i och för sig till en viss lättnad för stunden, men om det inte sker någon förändring kan de där samtalen närmast få motsatt effekt.

Och om ingen av mina arbetskamrater vill prata med mig?
– Då får du reflektera själv. 
Och om jag kommer fram till att min arbetssituation är ohållbar, att det är mitt jobb som står på spel?
– Då kan din stress antingen minska eller öka. Minskar gör den om du hittar hållbara argument för att det du tvingas göra på jobbet trots allt inte är så dåligt, eller om du ser en praktisk lösning; det finns andra jobb att söka, du kanske hoppar på en utbildning – om du välja ”exit”. Men för många människor är det inte lika lätt. Du behöver pengarna, du har ansvar för partner och barn, det är ont om jobb. Här gäller det att hitta ett sätt att vara kvar på jobbet – loyalty – utan att blunda och trots att det ser ut som det gör.

Oavsett om man inser sin situation eller inte är reaktionen på omöjliga uppgifter till en början varken reflektion, protester eller att sluta utan tvärtom att öka sin arbetsinsats. 
– Jag brukar kalla det för gråzonen. Du stannar tio minuter utöver din arbetstid för att Erik 87 ska få vara uppe på eftermiddagen och inte behöva lägga sig efter lunch. Du sitter kvällar och helger och planerar lektioner för att all fri arbetstid på skolan tas upp av administration. Sakta brer den där gråzonen ut sig och du ger allt mer tid och kraft till din arbetsgivare. 

Men det där går ju inte i längden. Risken är väl att människor blir sjukskrivna. Det är väl ett tydligt tecken på att något inte är bra?

– Javisst, men ofta fungerar det inte som varningssignal. Den som blir sjukskriven kopplas bort från avdelningen och blir en fråga främst för hr-avdelningen eller försäkringskassan. De hamnar helt enkelt på ”ett annat konto”. Så fyller man på med en vikarie och allt kan fortsätta precis som förut.

Sluta dölja, håll dig strikt till reglerna och låt tallrikarna falla.

Det är i den här situationen, när du ser att dina kolleger inte orkar gå till jobbet, när du ser att de gråter av trötthet, som en ung kvinna i hemtjänsten skrev i en debattartikel, som det, enligt Tomas Brytting, är dags att låta en tallrik falla.
Vad menar du med det?
– Så länge medarbetarna håller igång tallrikarna så kan organisationen fortsätta låtsas som om den fungerar. Det är först när porslinet börjar gå i kras som de ovanför dig måste göra något.
Men menar du att en sjuksköterska ska strunta i patienterna?
– Det är klart att man måste välja vilken tallrik som går i golvet. Man kan inte låta människor dö, men om effekterna av neddragningarna inte märks så kommer det inte att ske en förändring.
Ett sätt, säger han, är att hålla sig strikt till reglerna. Nu är klockan 17, nu går jag hem, oavsett hur det ser ut på avdelningen, hur få personal det än är som är där. 
– Det svåra är att gå hem utan skuld, säger Tomas. 

Att hantera sin skuld tror Tomas Brytting är en viktig del i att hantera sin arbetssituation. Om jag inte orkar med jobbet kan jag känna skuld mot min arbetsgivare, skuld mot vårdtagarna/eleverna/kunderna, skuld mot min familj för att jag inte orkar med dem på fritiden. Man kan till och med få skuld för att man inser att den inre kompassen inte stämmer med arbetsuppgifterna eller att man inte kan säga upp sig fast man borde.
– Du har inte bara ansvar för familj, arbetsgivare och de som berörs av ditt arbete. Du har ansvar för dig själv, för att leva ett gott liv.
Vem säger det?
– Det säger jag.
Och så berättar Tomas om hur hans pappa var svårt sjuk under hela hans uppväxt. 
– Någon var alltid tvungen att vara hemma för att hjälpa honom. Hans totala beroende var frustrerande för mig som tonåring. Plikt och skuld kolliderade.
– Jag vet vilket klockslag som jag fick den överraskande och befriande insikten att det inte bara var synd om honom. Det var synd om mig också. Jag mådde inte heller bra. Och jag behövde ta ansvar för att det var så.
– När det gäller moraliskt betingad stress kommer jag hela tiden tillbaka till skuldfrågan. För att kunna göra något åt situationen – komma till steg tre och agera, måste du försöka hantera din skuld. Du kan inte göra allt. Du har 100 procent ansvar för det jobb du tagit på dig. Men inte mer än så. Det ingår inte i ditt kontrakt att göra det omöjliga. Det goda måste vara möjligt.

Ann Lagerström ©

FOTO: Vladimir Fedotov, Unsplash

LÄS MERTOMAS BRYTTING | 
Moralisk stress – när jobbet skaver

STRESS | Den fåfänga jakten på det perfekta

Idéen att människan kan förädla sig, utvecklas och bli bättre är inte ny, den fanns redan på antiken. Men vad händer när vår längtan efter effektivitet och perfektion står i vägen för att finna djup och varaktig mening? Här hjälper en professor i etik och en psykoterapeut dig att reda ut begreppen.

Du har en känsla av diffust obehag. Ett tryck i mellangärdet, i halsgropen, runt axlarna. Det är svårt att sova. Något molar och stör och det tar emot när du ska gå upp på morgonen. Det är som om glädjen försvunnit, som om livet mist sin färg, sin smak och doft och du säger: ”Det är stress.”

Att känna sig stressad är numera mer regel än undantag för många av oss, som om det var en naturlig del av det moderna livet. Det går fort, fort och vi rusar från det ena till det andra. Men vad är det för slags stress vi känner? Är det tiden som inte räcker till, har vi förlorat oss i ideal som vi egentligen inte står för eller är det kanske det där som forskarna kallar för moralisk stress.

Det var 1984 som filosofen och psykologen Andrew Jameton myntade begreppet moralisk stress, en känsla som uppstår när det vi står för, våra grundläggande värderingar, inte stämmer med hur vi lever. Först såg forskarna det hos sjuksköterskor som inte mådde bra när de inte längre hann med sina patienter. Sedan hittade man samma fenomen hos andra yrkesgrupper som inte fick ihop ideal och verklighet. Men frågan är om vi inte är många som går omkring med den där känslan ”jag vill så mycket, men jag orkar inte” både på jobbet och hemma.

Jag vill så mycket – men jag orkar inte

– Visst är det så, men låt oss börja med att dela in stressen i tre olika fomer: Tidsstress, existentiell stress och så den moraliska stressen.

Tomas Brytting

Tomas Brytting är professor i etik och förestår Instituet för organsitions- och arbetslivsetik på Maria Cederchiölds högskola (f.d. Ersta) på Söder i Stockholm. Lokalerna ligger högst upp i huset med utsikt över Stockholms utlopp och Djurgården.

Att ha ont om tid är en sak, säger han. Timmarna räcker helt enkelt inte till. Kanske kommer pressen utifrån – trycket på jobbet har hårdnat. Barnen/barnbarnen/de gamla föräldrarna tar mycket did, det ska skjutsas och hämtas och ledsagas. Kanske har du själv pressat in alldeles för mycket – förutom jobbet och familjen försöker du hinna med yogan, vännerna, en utbildning och stöd till flyktingar.
– Den här stressen går ofta att mildra genom tuffa prioriteringar, säger Tomas. Dygnet har bara 24 timmar, veckan bara sju dagar. Hur ska jag använda dem?

Vad är existentiell stress?
Existentiell stress drabbar den som fyller sitt liv med sådant som hen egentligen inte har valt. Det ena ledde till det andra och livet bara blev. Idealen kom utifrån – från familj, vänner, media, samhället eller det vi kallar tidsandan. Och en dag börjar det kännas obekvämt, det är något som inte stämmer. Är det här verkligen det jag vill jobba med? Bor jag på rätt ställe? Gör jag rätt saker? Och den här relationen, hur är det med den?
– Kanske har du aldrig tagit dig tid att ställa de där grundläggande frågorna: Vem är jag? Vad vill jag? Och vad är det som gör mitt liv meningsfullt?, säger Tomas Brytting. Du vet helt enkelt inte hur du vill leva.
Den här känslan kan smyga sig på, du känner dig succesivt mer obekväm, det är något som skaver som inte stämmer. Eller också kan den komma plötsligt, som ett obehagligt uppvaknande: Vill jag det här egentligen? Frågan kräver ett svar. Svaret kan kräva radikala omorienteringar.

Vem är jag? Vad vill jag? Och vad gör mitt liv meningsfullt?

Moralisk stress
Och så till sist den moraliska stressen.
– Du har tänkt, känt efter och bestämt dig för vad du anser är ett gott liv, säger Tomas Brytting. Du vet hur du vill utöva ditt yrke och hur du vill leva privat – men det går inte. Det är ett glapp mellan dina ideal och dina handlingar.
Den moraliska stressen kan vara tydlig, medveten, ”jag vill äta vegetariskt med tanke på djuren, men barnen vägrar och jag hinner inte laga flera maträtter”. Men ofta är den diffus. Förändringar på jobbet eller hemma kommer smygande och du tänker: ”Det där fixar jag.” Så börjar glappet bli större, dina ideal kommer allt mer i kläm. ”Jag borde åka och hälsa på mamma, men det får bli nästa vecka – eller nästa.” ”Den där eleven längst bak har kommit efter – får ta det sen.”
– Det är lätt att förtränga den där känslan av obehag, säger Tomas Brytting. Du fortsätter blunda för upplevlesen för att slippa inse att du står inför en moralisk utmaning som kanske kräver att du ifrågasätter både dig själv, dina chefer och de som står dig närmast. Eller också tänker du kanske: ”Andra klarar ju det här då borde jag också göra det”. På jobbet skyller du på den nya omorganisationen. Hemma på ungarnas fritidssysselsättningar. Det finns massor av bortförklaringar och sakta vänjer du dig vid situationen.
I alla fall på ytan. Men kroppen glömmer inte.
– Moralisk stress kan kännas som ett slags psykiskt illamående, en trötthet. Man kan få sömnsvårigheter, fastna i tankebanor, älta eller bli avundsjuk.
Avundsjuk?
– Ja, du börjar snegla på andra och deras arbets- och livssitutaion – hur mycket bättre har inte de det.
– När jag föreläser för sjuksköterskor vars arbetssituation nästan blivit omöjlig brukar jag säga att ni är ungefär som en cirkusartist som försöker hålla igång ett stort antal tallrikar som vilar på var sin pinne. Ni ränner runt och ser till att alla tallrikarna snurrar så att de inte dråsar i marken. Sluta med det.

Bilden går säkert också att överföra till privatlivet, lägg bara till ett antal pinnar och cirkusnumret blir ännu svårare att genomföra.

Ett inre inbördeskrig – eller slut fred med dig själv

Veronica Råberg är både sjuksköterska och psykoterapeut och har länge arbetet i olika chefsroller inom kommun och landsting. Jodå, hon känner igen sig själv, och hon känner igen sina klienter.
–  Många människor som kommer till mig vet inte varför de mår dåligt. Att livet är pressat det vet de, men vad det är som är problemet har de ingena aning om. Vi får börja med att försöka reda ut vad det är de känner. Och det är inte alltid lätt, många gånger har de hållit tillbaka så länge att de blivit känslomässigt stumma. De kan inte längre skilja på sorg och oro, rädsla och ilska. Det är en enda röra.
Och det är inte så konstigt, säger hon, det handlar om en form av inre inbördeskrig där olika krafter kämpar om makten, hela systemet går i otakt.

Tomas Brytting kallar det här första steget på att identifera sin stress för perception – att upptäcka och erkänna vilken situation man befinner sig i: Mitt liv är alldeles för pressat. Jag vet inte riktigt hur jag vill leva. Jag sviker mina ideal varje dag.
– Det handlar om att sätta igång ett slags fredssamtal med sig själv, säger Veronica Råberg, reda upp de olika trådarna och sedan medla.
Ibland, säger hon, är klienternas problem just moralisk stress. Men många gånger så börjar arbetet med ”pseudomoral”.
Hur menar du?
– Klienterna tror att de försöker leva efter sina värderingar, att det är det som är problemet. Men när vi undersöker upptäcker vi att de bara gjort andras värderingar till sina. De har en existentiell stress, inte en moralisk.

Längtan efter det perfekta
Veronica talar om vår tids ideal, om längtan efter det perfekta: Det perfekta jobbet, den perferkta kroppen, den perfekta hälsan, utseendet, barnen, partnern, semestern, huset, maten. Pressen blir enorm. När de kommer till terapin kan klienterna vara vid bristningsgränsen.

Nu krävs det mod. Först gäller det att stå ut med att känna, bara det kan vara en utmaningen. Sedan kommer smärtan när jag inser att jag lever ett förljuget liv. Sedan det nyfikna utforskandet: Men vad vill jag egentligen? Och så det svåra: Hur går jag från det liv jag lever idag till det liv jag verkligen vill leva.

Hur vet jag vilket liv jag vill leva – och hur tar jag mig dit?



Tomas Brytting talar också om smärta i samband med den moraliska stressen. Du mår inte bra på jobbet. Du vågar lyfta blicken och ser plötsligt tydligt hur skevt det är. Yrkesetiken säger en sak. Chefer håller med. Men i praktiken går den inte att leva upp till. Du och dina arbetskamrater tullar varje dag på er egen moral.
– Det kan kännas enormt ensamt, säger han, som om det bara är du som ser.
Likadant kan det vara om du upptäcker något skevt i ditt privatliv och vill prata med dina vänner om det. Det är inte säkert att de vill bli oroade, störas i sin egen självuppfattning, och definitivt inte att du ska riva en reva i Drömme om det perfekta livet. Det som de själva försöker leva upp till.
– Nu har du två vägar att gå, säga Tomas Brytting – Lojal eller Exit.
Lojal innebär att du backar, fortsätter med din och de andras livsstil trots att det inte känns bra. Exit är ett stort, svårt men kanske nödvändigt steg: Du lyssnar till din inre röst, ändrar din livsstil, väljer ut några få ideal och försöker leva efter dem.
– Sluta göra det orimliga – både privat och på jobbet. Gå hem klockan fem. Jobba inte på helgen. Tryck inte in ett yogapass klockan sex på morgonen om du inte hinner sova tillräckligt.
– Och känn ingen skuld, säger han. Om du inte orkar med ska du inte känna dåligt samvete för dina kunder, elever, vårdtagare eller familjen. Du har inte bara ansvar för dem, du har ansvar för dig själv, för att ge dig själv ett gott liv.

ANN LAGERSTRÖM©

VILL DU LÄSA MER OM STRESS?
Moralisk stress – steg för steg.
Bli din egen stressforskare.

LÄS MERSTRESS | Den fåfänga jakten på det perfekta

IRVIN YALOM |
”Upptäcker hela tiden nya sidor hos mig själv”

Han är 90 år och har precis börjat upptäcka helt nya sidor hos sig själv. Som det där att han inte är självständig. Som det där att sorg inte alls var vad han trodde. Som att meningen med livet nog är att bidra med något till någon.

Han heter Irvin Yalom och är en av vår tids främsta existentiella psykoterapeuter. Nu möts vi digitalt med ett hav och en kontinent mellan oss.

”Tänk att jag fortfarande har så mycket att lära av livet!”
Den berömde psykiatrikern, den erkände existentielle psykoterapeuten och professorn emeritus från Stanford University Irvin Yalom har precis fyllt 90 och upptäckt något som förvånar honom: Han har aldrig varit en självständig människa. Han har aldrig som vuxen upplevt något bara för sig själv, utan alltid tillsammans med, eller genom, någon annan. Allt, precis allt, har han delat med sin enda dejt, sin stora kärlek, livskamrat och författarkollega Marilyn. Och nu när hon är bort vet han inte längre hur man tar emot världen.
Men istället för att förfasa sig eller skämmas säger han:
– Visst är det intressant.

Trots att 865 mil skiljer oss åt och våra ansikten är inträngda i en digital kvadrat är han närvarande på det där sättet som hans klienter så ofta vittnat om. Han sitter bekvämt, lite tillbakalutad där i arbetsrummet några hundra meter från villan i Palo Alto, den som han och Marilyn delat i så många år. Bakom honom överfyllda hyllor med tusentals böcker som han inte vet vad han ska göra av. (”Vem vill ha dem tror du”, frågar han mig, ”snart är jag också död.”) 
Och så funderar han vidare kring det där som upptar honom så just nu.
– Häromdagen såg jag en man som satt ensam på en bänk och njöt av solnedgången.  Han behövde ingen annan för att vara närvarande, för att njuta. Jag vill bli den mannen. En som inte behöver dela något med någon. En som kan uppleva verkligheten själv.

Det är ett och ett halvt år sedan Marilyn dog, och hela processen från första läkarbesöket, cancerbehandlingarna, hennes död och hans plågsamma sorgeprocess har de tillsammans dokumenterat i boken A matter of death and life (2021). Hon har skrivit om sin sjukdom. Han om att vara anhörig och att mista. Och fortfarande är han mitt i sorgen, utkastad från sitt vanliga liv, inkastad i en annan värld där hon inte finns och där hela hans relation till sig själv och världen måste omprövas.

Mänsklighetens fyra stora frågor
På ett plan förvånar det honom: Finns det verkligen något kvar att lära sig om sig själv efter 65 år som psykiater och psykoterapuet och åtskilliga egna terapitimmar? Och på samma gång är hans nuvarande situation en bekräftelse på hans egen tolkning av vad det är att vara människa. 
Människan, skriver han i en av sina böcker, styrs inte av sina begär, inte av sina felaktigt inlärda beteenden och inte av sin realtion till sina föräldrar, som många psykologiska skolor menar. Nej, hon störs och stärks av mänsklighetens fyra stora frågor: 

• Vad innebär det att jag är fri, att jag måste fatta mina egna beslut och ta ansvar för dess konsekvenser?
• Hur ska jag hantera att jag i grunden är ensam, att ingen kan leva mitt liv åt mig?
• Hur kan jag skapa mening om ingen djupare mening finns?
• Och sist, och kanske starkast, hur ska vi förhålla oss till det där märkliga att vi föds bara för att efter ett antal år dö?

Allt handlar om det
Det är de här allt handlar om, menar han, det är de här fyra grundfrågorna som ligger under alla de problem som människor kommer till honom med, oavsett om de vill prata om sin partner, mamma, jobbet, eller brist på självkänsla. Och det spelar ingen roll hur mycket vi försöker lösa alla svårigheter om vi inte börjar sortera vår relation till själva tillvaron och utforskar vad det innebär att vara född som människa, och komma fram till våra egna svar.

Efter Marilyns död har jag blivit irrationell, märkligt, men jag låter mig hållas.

 Inte så att han tror att vi någonsin kommer fram, att vi blir klara. Titta på honom själv där i arbetsrummet, förundrad över hur han så här i mer än mogen ålder förvånar sig själv.
– Vet du, efter Marilyns död har jag som uppfattat mig som rationell, och som aldrig trott på någon religion eller något översinnligt blivit irrationell. Trots att jag är övertygad om att det inte finns något där på andra sidan så tröstar jag mig med att efter döden ska jag få träffa Marilyn. Du förstår, jag tänker till och med att vi kan ligga i samma kista. Jag vet att det är absurt, ändå gör det mig lugn och glad, så jag låter mig hållas. 

Kanske borde han ha varit förberedd, han som forskat på sorg och ägnat decennier åt att leda soregegrupper. Men kanske hade Irene, en av hans klienter, rätt. Den som inte varit med om något vet inte vad han talar om.
Men innan vi återvänder till Irene, låt oss backa, ta en titt på Irvin Yaloms liv som löper parallellt med den humanisitiska psykoterapins framväxt under det senare 1900-talet

Ensammast bland de ensamma
Det var inte kul att vara pojken Irvin. Hans föräldrar var judiska flyktingar från den ryska lilla staden Celtz nära polska gränsen. I USA tog de över en livsmedelsaffär på First and Seaton Street i Washington. Familjen bodde en vånging upp och Irvin fick stränga order att inte leka med barnen på gatan i den slitna och segregerade stadsdelen. Rådet var inte svårt att följa eftersom barnen inte heller ville leka med honom. Irvin var den⁠ ensammaste bland de ensamma. Mest var han på biblioteket. Och ibland spelade han och pappa schack. Det var fina stunder, men ofta kom mamma och störde. Mamma som han beskriver som ”högfärdig, maktlysten, påträngande, manipulativ, misstänksam, hämndlysten” och inskränkt.
När han är 14 vänder livet. De flyttar, Irvin börjar ny skola och träffar Marilyn som introducerar honom till en ny värld. Marilyn, hon som visade sig vara hans enda och livslånga kärlek.

Stillsam opposition
Var den där ensamma barndomen bara av ondo, frågar jag det där platta ansiktet med den välvilliga blicken på skärmen. Eller är det så att det är på grund av den som du alltid har kunnat förhålla dig självständigt, alltid varit i en form av stillsam opposition.
– Jag vet inte, säger han, kanske det. Men du har rätt i att jag aldrig kunnat hålla mig till reglerna, aldrig velat tillhöra en grupp, och tack och lov inte anslutit mig till någon psykologisk skola. 
Han läser medicin, han läser psykiatri, han går i en 600 timmar lång, och enligt honom själv meningslös, psykoanalys hos Olive Smith, som själv analsyerats av Frieda Fromm-Reichamn, som i sin tur gått i analys hos självaste Sigmund Freud⁠.
 – Inte en enda gång tog hon upp det enda som var väsentligt för mig, döden. Jag var skräckslagen, men det upptäckte hon inte.
Varför det tror du?
– Hon var nog räddare än jag.

Brutit alla regler
Och det är där på analyssoffan, med Olive sittandes hummandes bakom honom, som han inser att terapi inte är en fråga om teorier eller tekniker. Terapi handlar om allt det han inte lärt sig på läkarlinjen, allt det som Olive inte gav honom. Psykoterapi bygger på relationer, på mötet, på att få kontakt. Riktig kontakt, öga mot öga, inte terapeut och klient, utan människa med människa. 

Och det är den vägen han vandrat. Längre och längre bort från de psykiatriska diagnoserna och medicinerna, längre och längre bort från psykologiska teorier och idéen att en terapeut ska vara neutral. 
Du har nog brutit alla regler som en terapeut bör följa, säger jag.
– Kanske det.
Och så räknar jag upp: 
Du delar med dig av ditt eget liv till patienterna, till och med dina drömmar.
– Ja, det har visat sig vara väldigt hjälpsamt.
Du har låtit dem läsa dina journalanteckningar.
– Ja, en gång gjorde en klient och jag upp att vi båda skulle summera våra intryck efter varje terapitimme – och så bytte vi. Läste varandras texter och utgick nästa gång vi träffades från våra reaktioner på våra reaktioner. Det var väldigt intressant. Sedan gav vi ut det i en bok. (Every Day Gets a Little Closer, 1974)
En gång la du dig ner på sängen bredvid en döende patient och höll hennes hand.
– Ja, så var det.

Hur kan man inte vara berörd av någon man träffar i många timmar och vars liv man får dela. 


Du har lånat ut pengar till klienterna.
– Ja, men det var bara en gång, skrattar han.
Du går hem till dem?
– Javisst, det borde fler göra. 
Du fäster dig vid dina patienter, och berättar om dina känslor för dem.
– Hur kan man inte vara berörd av någon man träffar i många timmar och vars liv man får dela. 
Du talar om för dem när de gör dig glad eller sårar dig.
– Det är viktigt att de vet vad som händer mellan oss.
Du har grälat med dina klienter.
– Ja, som med Irene.

Psykoterapeuter överskattar sin förmåga att förstå
När Irene sökte upp honom hade han en bestämd uppfattning om vad det var att sörja och han tyckte att hon borde ha kommit längre i processen. Han försökte få henna att sluta sörja sin döde man. Det var dags att rycka upp sig. Men hon vägrade. Det blev en dragkamp, han tyckte han hade rätt. Hon sa att han inte visste vad han talade om:
”Hela det där talet om att jag ska släppa taget om Jack, vända mig mot livet igen, öppna mig för nya relationer – det är ett enda stort misstag. Den typ av misstag man får höra från självbelåtna personer av ditt slag som aldrig har drabbats av någon svår förslust.”
De bråkade. Han hävdade att om en psykiatriker skulle behöva ha varit med om allt som hans patienter lider av skulle det inte finnas någon psykiatri.
”Måste jag ha haft schizofreni för att behandla schizofrena”, säger han i vredesmod.

Nu vet jag att sorgen har sina egna vägar, följer inga givna steg eller processer.


Men nu ger han henne rätt. Han visste faktiskt inte vad han pratade om. 
– Nu vet jag att sorgen har sina egna vägar, följer inga givna steg eller processer. Du vet, jag kan fortfarande inte efter 1,5 år titta på några bilder av Marilyn. Jag har vänt på det där vackra porträttet som hänger i vardagsrummet så att ansiktet är mot väggen. Ibland försöker jag glänta på det, men det gör så ont, varför ska jag utsätta mig för det? 
Tror du att det gäller andra problem också som klienterna kommer med – skilsmässor, svag självkänsla, depression.
– Jag tror att vi psykoterapueter överskattar vår förmåga att förstå. 

Sorgen gör honom förvånad
Mycket förvånar honom med hans egen sorgeprocess. Som att han helst vill vara ensam. Att sorgen gör honom stum. Och inte minst att han, 90 år gammal, blivit så kåt. Han fantiserar om kvinnor han känt och möter. Har svårt att hålla bort blicken från deras bröst när han talar med dem.
– Jag frågade mina kollegor om det där och då visade det sig att det inte är ovanligt alls, det ingår i det som sörjande inte berättar. Vi försöker sörja på ett accepterat sätt. Och den här lusten är ju rätt opassande, ler han.
Kanske är det ett sätt att få igång energin, tänker han, en väg bort från den där stumheten. Eller också är det en omväg, en vuxen mans längtan efter bröstet, efter mamma, efter att inte längre behöva vara så ensam och utkastad i världen i mötet med döden. 
– Freud hade kanske inte alltid fel, säger han.

Terapi är två människor som utforskar tillsammans
I samma veva som Irvin Yalom startar sin karriär som psykiater växer den humanistiska rörelsen inom psykiatrin och psykologin – man söker sig bort från teorierna och börjar istället utveckla relationen mellan psykoterapeuten och klienten.
– Det är där jag rört mig, i det interpersonella, säger han efter att ha hämtat ett glas vatten. När jag träffar mina klienter är vi två människor som samtalar, två människor som försöker utforska vad det är att leva, vad det är att vara människa, vad det är att vara vi två i det här rummet just nu, oavsett vad det finns för teorier och tekniker. Du vet, om vi inte kan vara ärliga mot varandra, om vi inte fungerar med varandra, hur ska vi då kunna fungera utanför terapirummet med andra?
– Efter en halvtimme ungefär brukar jag säga: Och vad tycker du om vårt samtal? Hur fungerar vår relation? Har vi det bra med varandra? Ställer jag rätt frågor? Hade du varit hjälpt av några andra? Och så delar vi.
Men om du berättar så mycket för dina klienter, suddas inte gränserna mellan er ut.
– Jag är inte personlig för min egen skull, bara om det gynnar den som sitter mitt emot mig.

Tagit filosofin till hjälp
Och det han inte lärt sig av sina klienter har han funnit hos de existentiella filosoferna, som Søren Kierkegaard, Martin Heidegger och Karl Jaspers. Det är med inspiration från dem som han formulerat sina fyra grundfrågor, och sin syn på människans liv som ett livsvlångs utforskande av vad det är att finnas till. Människan som en rörelse, en varelse i förändring i mötet med sig själv och världen.

Irvin Yalom och hans Marilyn får fyra barn. De börjar skriva böcker, hon om fransk kultur, han om sig själv, sin syn på psykoterapi och många berättelser om sina patienter. 
– Det var som en stafett. Jag skrev en bok, och så skrev hon en, och så började jag på en ny. 
Han får en tjänst på Stanford University, de flyttar till Palo Alto, han blir internationellt uppmärksammad och livet flyter på.
Fram till 2019 då Marilyn får cancer i benmärgen. Hon går på behandling, ingenting hjälper och hon bestämmer sig för att mot slutet begära assisterad dödshjälp, en möjlig utväg i Kalirfornien för någon i livets slutskede.
”Inget liv. Inte mer,” säger hon till Doktor P. 
Och trots att hon är mycket svag och har så ont lyckas hon suga i sig dödsdrogerna. Hon somnar in. Han kysser henne på pannan.
– Jag vet inte om jag borde ha gjort det, säger han till mig nu. Du vet, hon hade redan blivit så kall, så kall. Och nu kan jag inte glömma det. Det var en iskyss, den kommer att förfölja mig resten av livet.

Börjat i terapi vid 90
Nu vid 90 har han börjat i terapi igen, för att hantera sin nya situation, för att förstå, för att bli en ny Irvin, bygga upp ett nytt liv. Det är viktigt för honom som person men också som psykoterapeut. 
– Alla terapeuter bör till och från själva gå i terapi, konstaterar han.
Han arbetar lite fortfarande. Inga långa terapier, sådana kan han inte utlova. Men korta. Ett enda tillfälle. Via Zoom. Och så skriver han på ännu en bok. Utan den vore det svårt att leva vidare, säger han.
– Jag hör inte så bra längre, maten smakar inte, jag känner inte mycket doft, minnet är inte det bästa – och sex, vad är det för någonting, frågar han mig och anar jag en lätt blinkning eller är det bara inbillning?
– Utan mina klienter och skrivandet skulle jag bara vara en gammal man som iakttar sin egen fysiska och mentala upplösning. 

Jag är den äldsta människa jag känner. Det är mycket märkligt. Jag bär nu ensam alla minnen jag delar med de döda


Och så efter en kort paus.
– Jag är den äldsta människa jag känner. Det är mycket märkligt. Jag bär nu ensam alla minnen jag delar med de döda. När jag går genom vårt älskade hus tänker jag: Bara jag vet vad det är för mening med de här tingen – varför de är här, vad de har betytt. Allt det försvinner med mig.

Inte längre någon dödsskräck
Och hur är det med döddskräcken nuförtiden?
– Det är det som är det konstigaste. Nu när det är nära är jag inte rädd alls. Eller också blev jag faktiskt botad när jag gick i terapi hos Rollo May (en av den humanistiska psykologins förgrundsfigurer) en gång i tiden. Jag pratade och pratade om döden, timme ut och timme in, och när terapin var avslutad kändes det mycket bättre. Däremot var det värre för honom. Vi blev nära vänner och senare berättade han att allt det där dödssnacket hade väckt hans egen skräck. Jag hade överfört min rädsla på honom. Sånt kan också hända i terapi.
–  Nej, Jag tror faktiskt att jag kommer att dö lugn. Som den antika filosofen Seneca sa: ”Se till att du levt tillräckligt”, och det har jag verkligen gjort. Livet har givit mig mer än jag kan begära.

En sista fråga bara. En av de där riktigt stora. Har du listat ut vad som är meningen med livet?
– Jag är en sekulariserad jude som inte tror på gud. Men det som varit meningen för mig ända sedan jag började studera till läkare är att försöka hjälpa andra. Att vara till någon nytta, bidra med något, och det gäller än. Även om jag bara har en timme med mina klienter numera så vill jag kunna säga något som ger dem mod och kraft att gå vidare. 

Ann Lagerström2021©
Artikeln har tidigare publicerats i Modern psykologi.

FAKTA
Namn: Irvin Yalom.
Född: 13 juni 1931 i Washington.
Bor: Palo Alto, USA.
Yrke: Psykiater, existentiell psykoterapeut, författare.
Kvinnan i hans liv: Marilyn, som avled för något år sedan. De var gifta i 65 år.
Barn: Eve, Reid, Victor, Ben och åtta barnbarn.
Mediterar: Vipassana.
Vana: Läser sig till sömns.
Favoritlitteratur: Dickens, Murakami, Dostojevsik, McEwan.
Gick i tearapi hos: Rollo May, en av föregångarna till den existentiella psykologin.
Gillar: Alla former av spel, gärna poker.
Svagheter: Konflikträdd, tondöv.
Fobier: Kackelakor.
Idrott: Schack.


Här når du honom
Läs mer om honom

PS Nej, jag är inte sponsrad av Akademibokhandeln. Jag länkar till olika bokdistributörer i olika artiklar, den här gången fick det bli Akademibokhandeln.

LÄS MERIRVIN YALOM |
”Upptäcker hela tiden nya sidor hos mig själv”

GUNILLA BERGSTRÖM |
”Livet är en gåva – man får ta emot det som det är”

Det var en förunderlig eftermiddag där i ateljén på Sveavägen. Gunilla Bergström och jag och hennes böcker och teckningar och små modeller och kaffe och kaka och samtal om allt det stora och det lilla.
”Alla dessa frågor”, sa Gunilla Bergström, ”som jag filosoferat över sedan jag var ung. Var börjar en människa, har du tänkt på det, och var slutar hon.”
Följ med in i Gunilla Bergströms värld.

”Här står Alfons Åberg, 7 år, och känner efter. 
’Är du där, Alfons?’ ropade pappa nyss.
Precis vad Alfons funderar på.
’ÄR jag här?’ ”

 En tid efter att författaren och illustratören Gunilla Bergströms man Mame dött började hon fråga honom saker: Vad tror du om det här? Ska jag göra si eller så? Vad är bäst, vad säger du? På något sätt tyckte hon att han svarade, eller i alla fall att det där frågandet hjälpte henne att fatta beslut. Det fick henne, som filosofen René Descartes, att börja fundera över vad en människa egentligen är och kan veta. Var börjar och slutar hon och var finns Mame nu? Är han kvar på något sätt fastän han inte längre är här? 

Som det ofta blir när nyfikenheten tar tag i henne fick frågan hänga kvar, stötas och blötas, skruvas och ruvas, för att sex år senare ta form i den tjugotredje boken om pojken med den piprökande pappan Bertil, en frånvarande mamma, vännerna Hamdi och Milla och låtsaskompisen Mållgan. Den heter Hur långt når Alfons? (Rabén & Sjögren 2002) och i den undersöker Alfons sin egen närvaro i världen: värmen som finns kvar på stolen han nyss satt på, andedräkten vars doft kan plockas upp av andra, spottloskan där på trottoaren, minnet av honom i andras tankar – är det också han måntro? Ja, hur långt sträcker han sig utanför sitt ”fodral”?

Gunilla Bergström stormar in i rummet med de röda sammetsdraperierna och de rostfärgade sofforna där vi stämt träff. Hon kastar kappan över soffkanten, tar en klunk av kaffet och en bit kaka, och säger:
– Finns ordet filosofi i Asien? Är det inte dags att vi släpper vårt västerländska perspektiv? Vad tycker du?

Sedan Gunilla Bergström var liten har hon filosoferat. Inte på det akademiska viset utan mer vardagligt, som ett förhållningssätt till själva livet. Kanske började det med pappa Gunnar, civilingenjören som kunde sjunga, musicera, rita, spela teater och som drog med sina tre döttrar och de två danska ”plusbröderna” i hisnande tankelekar:
”Vad är det där för färg”, kunde han fråga och peka på en ros.
”Det är rött”, svarade något av barnen.
”Och det här äpplet?”
”Det är också rött.”
”Hur vet ni det?”, kontrade Gunnar, ”vad betyder det: rött?”
Han kunde också luta sig över bordet under middagen och fråga:
”Vad är en stol?”
”Något som har fyra ben”, försökte ett syskon.
”Jaså”, sa Gunnar, med glimten i ögat, ”kan den inte ha tre?”

Syskonen tänkte, vred och vände på frågan och kom till slut fram till att en stol är en ”fristående sittapparat”. 
Då blev det fart på Gunnar, och med ett skratt kontrade han:
”Vad är sitta?”

Så där höll det på, berättar Gunilla. Allt kunde utforskas och ifrågasättas. Hon vet inte om hon var sådan från början, eller om det var de där tankelekarna som fick in henne på de spåren och som hon i sin tur har ympat in i en av Sveriges mest älskade barnboksfigurer: Alfons.

”På vilket sätt är drömmar på riktigt”, funderar Alfons i boken om styrke-säcken (2010). I Lösgodis En påse till (1994)frågar han sig hur det egentligen är med de där stora: är de vuxna, ”eller bara långa?”. Och i Lösgodis Fickan full, (1994) frågar han sig om det finns blomdoft som människor aldrig känt:

”Färger som vi inte vet?
Söta änglar som vi aldrig sett?
Och smådjävlar – som duggar tätt?”

Nyfikenheten och tankeskruvandet löper som en tråd, genom hela Gunilla Bergströms liv, från tiden som journalist på Dagens Nyheter och Aftonbladet till arbetet med de många böckerna, tecknad film och barnteater. Att det blev böcker, film och teater för barn tycker hon inte är så konstigt: 
– Jag känner mig hemma i den där åldersgruppen. Min egen barndom är så levande. Flugorna surrar, där är jag och mormor på verandan, äntligen är det bara vi.

Alfons kom till för att han behövdes i en historia om ett barn som inte kunde sova. Hon ville att han skulle vara en riktig människa, inte sagoboksgullig och pastellig. En grabb som är både snäll och stygg, med en vanlig pappa som både är omtänksam och egoistisk, i en vanlig lägenhet i ett höghus någonstans.
Var bor Alfons?
– Var som helst. Han kan vara din granne om du vill.
Var är hans mamma?
– Där du tror att hon är.
Hur gammal är han?
– Alfons är ett barn, kort och gott. Han råkar vara pojke, men kunde lika gärna vara en flicka. Ett barn som råkar ut för saker. Ibland är det roligt, ibland bekymmersamt. Hans ålder beror på ämnet. Jag driver lite med kvällstidningarna när jag skriver så där: Alfons, 4, eller Alfons, 9. I Lösgodisböckerna är han pensionär…
Är den där gamla gubben Alfons?
– Javisst, jag är inte främmande för att han i någon bok blir vuxen. Hur ska jag veta det? Jag har inga planer. I höst har han i alla fall funnits i 45 år, så mycket är säkert.

Vi har roligt i de rostfärgade sofforna och dricker massor med kaffe. Gunilla knaprar glatt på de smaklösa kakorna. Ämnena flimrar förbi: stort och smått, högt och lågt, många skratt och en hel del mörker. 
Pappa Gunnar gav inte bara Gunilla lekfullhet och ljus, utan delade också med sig av det svåra. En dag när ”firman” inte gick så bra och han hade en av sina återkommande depressioner sa han:
”Ibland vet man varken ut eller in, eller hur fan man ska lösa det här. Jaja, men du förstår gumman, när det är riktigt, riktigt becksvart, längst där nere i källaren, då kan man inte komma längre ner. Då måste det vända.”
– Så kanske inte föräldrar pratar med sina barn i vanliga fall, men jag tyckte det var bra att veta att han hade det svårt, säger Gunilla,

De där återkommande bråddjupen kommer också till henne. Hon vet vad det innebär att vakna på morgonen och inte vilja gå upp. Värst var det när hon fick dottern Boel, som visade sig vara ”ett barn som är en gåta. En egen sort. En ny modell. Ytterst hemlig! Speciell!”, som det står i böckerna om Bill och Bolla. Boel utvecklades inte som andra barn: ”Prat kommer inte – ett endaste skvatt. Det enda som kommer … är joller … och SKRATT!”. Och det tog lång tid innan familjen fick veta att dottern hade en medfödd hjärnskada. Depressionen som drabbade Gunilla var djup, lång och kolsvart:

– För mig var det svårt att få ett handikappat barn. En smärtsam omställning då min bild av det perfekta barnet och det underbara som skulle komma, byttes ut mot frågan om hon någonsin skulle kunna tala. 

Boel lärde sig aldrig prata. Men en dag – en stor dag – gav hon Gunilla en kram. Och umgänget med Boel blev också en form av filosofiskt utforskande. 

– I hela mitt liv har jag tvingats se saker från flera olika håll. Som barn i Göteborg hade jag två goa, men helt olika familjer. Hemma hos pappa var det galet och öppet. Hos mamma ordning och reda. Jaha, tänkte jag, folk kan vara snälla på olika sätt.
– Sedan var det livet med Boel där jag verkligen fick lära mig att släppa mina egna behov och istället försöka förstå hennes: Vad uppfattar hon? Vad ser hon? Hör hon när vi spelar piano? Vad blir hon arg för? Vad innebär det?

Nästa möjlighet kom med kärleken till Mame, mannen hon träffade i Stockholm och som hade rötter i byn Gambisarra i Gambia. Där fick Gunilla en stor muslimsk släkt som ”bönade” fem gånger om dagen och som när som helst kunde sätta igång att dansa av pur glädje. Mame och hon pendlade mellan husbygget i Kombo, vid Gambias nordatlantkust, och Odenplan i Stockholm. Världar bebodda av människor med samma behov, men med olika kläder.

– Jag är inte ett dugg intresserad av vad min släkt där nere äter eller hur de bor. Det jag undrar över är vad de gör med sina döda, hur de tar emot sina nyfödda och allt det där allmänmänskliga. 

Hennes båda platser är olika, och ändå lika, eller som Alfons funderar i Lösgodis Fickan full: 
”Vi kan
vara trygga.
Vad som är fel 
och rätt
– vet varje småglin, lätt.
Stygg och snällt
är internationellt.”

Sedan kom de där nio månaderna när bara ett tunt membran skilde livet från döden, glädjen från sorgen. Taket var precis på plats på huset i Kombo när Mame fick beskedet att han fått levercancer. Nära, nära varandra levde de den där sista tiden fram till hans död.
Gunilla värjer sig mot tanken att man blir ”berikad” av svåra upplevelser.
– Be-rikad, som om erfarenheterna skulle vara en del av en kommersiell ideologi. 
Men hon medger att den där tiden och Memos död givit henne ett slags lugn, ett ”klarar jag det här så klarar jag allt”. 
– Livet bjuder oss på olika upplevelser, serverade på en bricka. Ska jag då säga: Den där biten vill jag ha, men inte den där? Nej, den som vill leva får ta emot allt som serveras.
Och så tillägger hon:
– Det är så modernt att vara rädd för allt möjligt. Jag är aldrig rädd.

Nej, rädd är hon inte. Och inte särskilt politiskt korrekt heller. 
Pappa Bertil fortsätter att röka sin pipa i böckerna trots att det finns de som vill att han ska sluta. Och inte backade hon när Joakim Lamotte hävdade att hans dotter ”drabbats av sexismen i Alfons Åberg”, eftersom det i en film finns killar som säger att Alfons får ”tjejbaciller” när han leker med sin kompis Milla. ”Barn”, svarade Gunilla honom då, ”är inte så dumma. De uppfattar floskler men urskiljer lika lätt budskapet om att hålla ut och våga stå upp för den man tycker om.”
– Jag är helt enkelt inte intresserad av att ligga rätt i tiden, konstaterar hon.
Inte tänker hon heller så mycket på att hon snart fyller 75 och skulle kunna kalla sig ”gammal”. 
– Det är varken skönt eller oskönt. Det bara är som alla andra åldrar. Så länge jag har kvar min ”sprallnyfikenhet” är livet rikt.

Sprallnyfikenhet?
– Ja, det är det där som barn har om inte omgivningen tar den ifrån dem. Det där som gör att jag kan få syn på ett par killar i tunnelbanan och börjar fundera: Vilka är det där? Vart ska de? Och så råkar vi gå av vid samma station och hamna i samma hiss och jag kan inte låta bli att fråga lite. Och så pratar vi en lång stund.
– Om det är något som är viktigt så är det att vi människor aldrig slutar att förundras, säger hon. Att barn tidigt lär sig att hisna över att kosmos är oändligt stort och att pyttesmå myror vet att bygga upp hela samhällen.

I Sveriges Radios Tankar för dagen berättade Gunilla Bergström om hur hon ligger i sin säng och tampas med meningslösheten. Hon ser verkligen ingen anledning att gå upp. Men istället för att ge sig hän åt bråddjupen filosoferar hon. Till slut inser hon att den där rörelsen som bara pågår oavsett vad människorna tänker och gör i sig själv är en slags mening. Jorden vrider sig kring sin axel. Solen lyser än på den ena sidan och än på den andra. Det blir dag, sedan natt. Livets rörelse är en gåva, till allt och alla, också till henne, och en anledning att varje dag stiga ur sängen.

När jag hörde det där så tänkte jag på filosofen och författaren Albert Camus, vars Myten om Sisyfos handlar om just det. Kanske finns det ingen djupare mening: vi föds och sedan dör vi, men att det just därför är viktigt att försöka njuta av den tid som bjuds.
– Camus, säger Gunilla, det var en av pappas favoriter. Och min med. 

Hur börjar arbetet med en ny bok?
– Ofta är det saker jag gått och ältat, något hos mig själv eller något vi människor gör som jag funderar på. Ibland allvarliga: Varför är det krig? Vad är det där de kallar för Gud? Ibland är det bara en glad klackspark som i Bara knyt, Alfons (2007), där han tar reda på hur långt man kommer med ett snöre.

Blir det några fler Alfonsböcker, eller ska han pensionera sig i förtid såhär vid 45?
– Kanske, kanske inte. Jag har nedrans trevligt när jag sitter och pillar med mina bilder och texter. Det är lika roligt som att börja på en stickning. Vad ska det bli till slut? Ibland blir man förbannad och måste börja om från början.
Har du något opublicerat i skrivbordslådan?
– Ett eller annat, särskilt en som inte får publiceras förrän jag är ordentligt död.
Varför inte?
– Den är så sorglig … men den är rolig också.

ANN LAGERSTRÖM
ann(snabel-a)lagerstrom.nu

FAKTA
Namn: Gunilla Bergström.
Född: 1942-2021.
Familj: Åtta syskon i olika familjer, barnen Boel och Pål, och barnbarnet Linnea 9,5 år.
Bodde: Vasastan, Stockholm, Sverige och i Kombo vid havet i Gambia.
Ateljé: Stor och full med grejer.
Karriär: Utbildad journalist, jobbat på DN och Aftonbladet, författare, scenograf, skrivit vistexter och satt upp dockteater.
Debut: Mias pappa flyttar, 1971.
Böcker: Drygt 40.
Priser: 23.
Medalj: Regeringens medalj, Illis quorum år 2012
Sålda böcker: Cirka 5 miljoner exemplar bara i Sverige och 4 miljoner internationellt.
Favoritplats: Alla hav som finns.

FAKTA
Namn: Alfons Åberg
Såg dagens ljus: 1972 vid 4 års ålder i boken God natt, Alfons Åberg. 
Firar i år 45 år, eller är det 49?
Böcker: 26 böcker och lite annat smått och gott.
Sådan är Alfons, enligt Gunilla: ”En iakttagare. Ingen muskelknutte, mer diplomat än boxare. Kvick och snabbtänkt. Som alla barn kan han vara hur snäll som helst och hur stygg som helst.”
Vänner: 49 758 på Facebook och 2700 på Instagram[ Jättebra.]. 
Eget kulturhus: I Göteborg.
Kompisar: Milla, Viktor, Hamdi, Mållgan och katten Pussel.

Artiklen tidigare publicerad i Modern Filosofi.

ANNLAGERSTRÖM©

LÄS MERGUNILLA BERGSTRÖM |
”Livet är en gåva – man får ta emot det som det är”

ALAIN de BOTTON |
Vi behöver andlighet utan religion

”Bara för att vi slängt ut Gud behöver vi inte kasta bort allt som religionerna står för.” Filosofen Alain de Botton är inte religiös men tycker att något gått förlorat. Allvaret, eftertanken, utmaningarna.
Därför har han ett förslag:
Starta existentiella mötesplatser och inför sekulära riter som förlåtelsedagar, kärleksrestauranger och en livskalender.

Författaren och filosofen Alain de Botton kommer släntrande ner för Marchmont Street, i Bloomsbury strax norr om Soho i centrala London. Han passerar den lilla indiska restaurangen Motijheel, går förbi hälsokostaffären och gaybokhandeln och smiter in i den olivgröna dörren under skylten The School of Life, där Alain och hans kolleger sedan 2008 erbjudit samtal och kurser kring livets många frågor.

Det är snart tjugo år sedan han lämnade den akademiska världen för att istället offentligt dela med sig av sina funderingar och upptäckter. Och precis som han trodde så var läsarna lika intresserade av kärlek, arbete och arkitektur, som han själv. Böckerna sålde i jätteupplagor och Alain de Botton blev barfotafilosof med hela världen. Nu har han tagit sig an religionen, så ateist han är. 
– Det fanns två starka anledningar till att människan uppfann religionen, säger han medan han tar av sig ytterkläderna och snyter sig. Vi var tvungna att lära oss leva med varandra och vi behövde hantera vår skräck. Och det där har inte ändrats bara för att ”Gud är död”.

Kanske, säger han, är det för att han passerat 40, kanske är det för att han numera har barn, som hans håg nu vänt sig inåt mot känslorna, relationerna, och behovet av att få en glimt av ett sammanhang.
Nej, nej, han längtar inte efter mirakel, buskar som brinner, änglar, tungotal eller en enhetlig lära.
– Men varför ska de religiösa ha monopol på den fantastiska sakrala musiken, ritualerna, templen och pilgrimsfärderna?

Varför ska de religiösa ha monopol på den fantastiska sakrala musiken, ritualerna, templen och pilgrimsfärderna?

Innan vi går ner i den trånga men hemtrevliga källaren hälsar vi på receptionisten, kikar lite i böckerna om hjärnforskning, ekologi och psykologi och studerar School of Lifes erbjudandena om kurser i allt från hur man håller sig lugn till föräldraskap och döden. 

Det var först sedan hans pappa dött och begravts på den judiska begravningsplatsen i Willesden i nordvästra London som Alain vågade erkänna att han dras till de buddhistiska stenträdgårdarna i Kyoto och Bachs kristna mässor. Hemma hos de Bottons var religionen en farsot, den som hade det minsta intresse kunde räkna med att bli både föraktad och ignorerad. Men Alain tror inte att ensam är så stark som hans föräldrar högljutt hävdade.
– Se på oss moderna människor, säger han och sträcker ut armarna, helt utlämnade till oss själva.  Meningen, moralen, livsstilen – allt ska vi skapa på egen hand. Och inte får vi fråga någon, att be om hjälp är barnsligt.

Den moderna människan är helt utelämnad till sig själv.

Nej, Alain de Bottons människosyn stämmer inte särskilt bra med jobbannonsernas tro på de dynamiska, sociala och förändringsbenägna. Tvärtom delar han religionernas syn på människan som svag och behövande. Men han vill inte kallas sig pessimist, snarare realist.
– Det är den moderna kulturen som är orealistisk. 

Så räknar han upp den ena ”orimliga” trosföreställningen efter den andra: Om vi bara lever rätt så kommer vi redan i detta livet bli inte bara friska och vackra, rika och lyckliga utan närmast odödliga med en livslängd på över 100 år, ja kanske 120. Det är rent ”messianskt”, säger han.
I verkligheten kommer de flesta av oss ha ett liv som mer liknar en berg och dal-bana, menar Alain de Botton, och för att klara det utan att falla ur vagnen behöver vi ta hjälp av de tekniker och ritualer som religionerna så framgångrikt använt sig av under tusentals år.

Så varför inte helt enkelt separera den religiösa praktiken från berättelserna, resonerar Alain de Botton i sin nya bok Religion för ateister (finns på antikvariat eller som e-bok på svenska). Varför inte ha nattvard utan Gud och meditation utan Buddha?

UTBILDA DIG TILL
EXISTENTIELL SAMTALSLEDARE

Vi behöver fler möjligheter att träffas och tala om livets stora frågor. Utbilda dig till existentiell samtalsledare – filosofi, samtalsmetodik och möjlighet att bli en del av vårt nätverk.

TALAOMLIVET.nu

– Låt oss ta det vi behöver och använda det som vi vill. Det är ändå vi människor som hittat på alltihop.

Nu protesterar jag, religonen är väl ändå inte andlighetens Spotify?
– Inte för dem som tror på högre makter, men vi andra kan självklart välja och vraka. Låt oss göra en egen playlist av texter, ritualer, heliga platser, konst, musik och film som ger tröst, stärker oss själva och våra relationer och fördjupar våra liv.
Men behöver vi inte den där samhörigheten som bara en gemensam övertygelse kan ge?
– Jo, men vi behöver inte en ny sekt för sekulärt religionsutövande. Kollektivens tid är förbi. Det kommer aldrig mer skapas en global religion som katolska kyrkan. 

Frågan är inte så enkel. Å ena sidan tror Alain de Botton att vårt högst privata sökande efter tröst och insikter är nödvändigt, vi måste följa vår egen unika väg. Å andra sidan måste vi gå hyfsat åt samma håll för att hålla ihop samhället och så har vi inom oss den där längtan efter att komma samman, att tillhöra…
… att ha många vänner, att bli gillad? frågar jag.
– Du kan säker få tag i en lägenhet i London via Facebook , men inte får du hjälp mot din dödsångest. 
I stället ser Alain de Botton framför sig en myriad av existentiella vattenhål med heterogena grupper som förenas i sökandet efter att förstå sig själva och andra. 


En kväll när jag slinker in på The School of Life för att gå på kursen How to stay Calm pratar jag lite med en av de andra deltalgarna, Emily O’Byrne. Hon brukar gå hit då och då för att få nya perspektiv, säger hon, och en poäng är att ingen känner henne.
– Idag hoppas jag kunna bearbeta några personliga saker som jag inte vill tala med mina närmaste om. Bland främlingar känner jag mig fri.

Vi behöver existentiella mötesplatser där främlingar kan förenas i sökandet efter att förstå sig själv, andra och världen.

Men även om School of Life i höst har ett rikt program med verksamhet flera gånger i veckan hoppas Alain de Botton på att fler ska ta upp bollen.
Han tar resebyråerna som exempel. Varför kan inte de komplettera flygstolar till solen med pilgrimsfärder med specialguider till naturfenomen som får deltagarna att förundras, kulturer som har något att förmedla, människor värda att besöka.
Eller restauranger. I dag är de flesta helt inriktade på det lekamliga och estetiska, god och ibland mättande mat. Att äta tillsammans kan ha helt andra dimensioner, menar de Botton. Se på den buddhistiska te-ceremonin där en enda kopp te blir en manifestation av omsorg och mening.  Varför skulle man inte kunna få en sådan upplevelse på krogen?
Och hemma, det finns så mycket man kan göra hemma, enligt Botton.

– Ta det där med Mariabilder. Om vi tillåter oss att vara lite vulgära och strunta i att Maria i kristen tradition är Jesu moder och enbart ser henne som en mamma så händer något. Alla känner vi oss till och från som små barn som skulle behöva en famn att krypa upp i. De kristna kan böja knä inför Maria, tända ljus, be henne om hjälp.  Varför kan inte jag också få erkänna min sårbarhet och ha en profan modersfigur hemma som jag symboliskt knyter an till när det är svårt. Eller varför inte uppföra sekulära tempel för sådant som styrka och kärlek, där man kan slinka in och hämta kraft.
Har du själv en moderssymbol hemma hos dig?
Nu smiter han undan, slingrar sig, blir teoretisk och säger att inte för att han är psykolog, men han tror att den där kommunikationen med någon form av gestaltning av det vi behöver faktiskt hjälper oss att få tillbaka kontakten med krafter inom oss som för en stund gått förlorad. 

Men det är inte bara enskilda människor som ska erbjuda ett existentiellt stöd, enligt de Botton, här har institutionerna ett ansvar.
– Ta till exempel skillnaden mellan en kyrka och ett konstmuseum, säger han. I kyrkan vet vi att konsten vill något, den vill få oss att reflektera, att se oss själva i perspektiv. På ett konstmuseum som Tate Modern i London, vad händer där? Jo, konsten är självcentrerad och besökarna så respektfulla att de håller bilderna på armslängds avstånd. Jag vill bli berörd, tröstad, ja till och med uppfostrad i mötet med måleri och skulptur. Varför finns det ingen konst som uppmanar mig att vara god och inte ond? 
– Ja, jag vet, det är provocerande, men jag gillar tanken. Jag är övertygad om att kulturen, rätt presenterad, skulle kunna ersätta de flesta heliga skrifter.
Samma sak på universitetet, och nu blir han irriterad. Varför har akademierna inte ett existentiellt perspektiv på vetenskapen? Varför berör inte forskningen? 
– Det lärosäte som startar Institutionen för konsten att dö eller Centrum för relationer kommer omedelbart bli angelägen.

Varför finns det inte någon institution för döden och ett centrum för relationer på universiteten?

En annan sak som Alain de Botton gillar med de religiösa rörelserna, och som han tycker det är dags att ta upp, är kravet på en hög moral.
– Nu tycker du att jag är konservativ igen, säger han, men för mig är det självklart att vi måste bli moraliska om vi ska klara det globala samlivet.
Men är det inte vår olika syn på vad som är rätt och fel som orsakar stora problem när kulturer möts?
– Nej, den offentliga debatten är besatt av att visa på skillnaderna. Jag tror tvärtom att de flesta av oss, oavsett var vi är födda och har vuxit upp, är ganska ense om vad vi behöver. 
Tror du?
– Ja, de flesta vill precis som jag få respekt och kärlek och leva ett lugnt tryggt liv i ett stabilt samhälle. Klassisk banal sekulariserad kristendom helt enkelt. Utgår vi från det kan vi sedan ställa oss frågan: Vilken gemensam moral behöver vi enas om för att uppnå det goda livet för så många som möjligt och sedan påminna oss själva om det hela tiden, säger han.

Egentligen är det ganska enkelt. Det är dags att ta livet på djupaste allvar.

Och så är det det där med träningen. Att vi alla måste rusa till gymmet och springa på band och hiva lite vikter ett par gånger i veckan har de flesta insett. Men lika viktigt, menar Alain de Botton, är att träna vårt inre universum, tämja den tjatiga apmedvetandet som ständigt leder oss vilse. Inom religionerna finns en hel rad metoder som praktiserats i tusentals år – meditation, yoga, medveten andning, bad.
– Och vad har vi sekulära? Korsord och spa! Varför finns det inte icke-religiösa menatal gym där vi kan träna regebundet?
Nu reser han sig. Nu måste han hem. 
– Egentligen är det ganska enkelt. Det är dags att ta livet på djupaste allvar.

 ANN LAGERSTRÖM
Publicerad i Modern Psykologi.

3 x religion utan Gud

FÖRLÅTELSEDAGAR

• Alla går vi och bär på ouppklarade relationer. Hårda ord som inte tagits tillbaka, oavslutade konflikter som förmörkar inte bara individens liv utan också kollektivets. Det outredda vilar som en mörk skugga och att ta första steget för att tala ut eller be om förlåtelse kan många gånger kännas svårt. Här, menar Alain de Botton, har den judiska religionen något att bidra med. 

En gång om året på Yom Kippur uppmanas alla judar att både be andra om förlåtelse och att själv förlåta. En bra hjälp för att komma över psykologiska motstånd som borde införas för alla. Och varför bara en gång om året? Nej, låt oss gemensamt fira förlåtelsedagar en gång i kvartalet.

KÄRLEKSRESTAURANGER

• Att äta tillsammans, gärna med främlingar, är en vanlig tradition i många religioner och det borde genast plockas upp i den sekulära världen, anser de Botton. Särskilt den kristna så kallade agapemåltiden (agape=kärlek), en slags föregångare till den mer minimalistiska nattvarden, där rika som fattiga, kända som okända, delade bröd och vin sida vid sida.
Varför inte starta agaperestauranger med målet att bryta upp ”de klaner vi kroniskt delar upp oss i”, föreslår han, och för att dela vår skörhet med okända och därigenom skapa nya vänner.  
Vid entrén blir du anvisad ett bord med främlingar, på bordet en liten instruktionsbok med goda råd, inspirerad av liknande böcker som finns både inom judendom och kristendom. Istället för att fråga din bordsgranne ”Vad arbetar du med?” uppmanas du istället att undra: ”Vad är du rädd för?”

LIVSKALENDER

• Alla religioner har någon form av kalender där vissa dagar är utvalda för att representera trons kärna. Varje dag har sina ritualer, sina undervisande texter.
Det här borde det sekulära samhället också ha, menar Alain de Botton. Varför inte införa ett antal dagar om året som vi gemensamt ägnar åt grundläggande mänskliga frågor med hjälp av väl utvalda texter och bilder ur romaner, diktverk, foto och varför inte film. Samma material år efter år så att det tvingar oss att gå djupare och djupare i förståelsen av oss själva och andra.

Namn:
Alain de Botton
Ålder:
Född  20 december 1969 i Zürich, Schweiz.
Yrke:
Författare, föreläsare, filosof
Bor:
I London med fru och två barn.
Skrivit:
Boken Religion för ateister (Brombergs, 2013). En av många.
Tro:
Ateist med rötter i sekulär judendom.
Uppmaning till sig själv och andra:
Bara för att Gud är död innebär det inte att vi ska sluta försöka utvecklas som människor. 

OM DU VILL HA MER AV Alain de Botton?
Alain de Botton på Youtube – om kärlek, visdom, pessimism, arbete.
Alain de Botton om att vi arbetar för att slippa grubbla.

LÄS MERALAIN de BOTTON |
Vi behöver andlighet utan religion

ALFRIED LÄNGLE |
Så hittar du meningen med livet?

Finns det en enda mening som gäller oss alla? Eller måste var och en av oss hitta en egen? Och om det är så –  hur gör man i så fall?
Följ med på meningskonferens i London och träffa meningsforskare och Alfried Längle som var medarbetare till den legendariske Viktor Frankl.

Det hände att psykiatrikern Viktor Frankl (1905-1997) under sin tid som fånga i koncentrationslägren under andra världskriget fick syn på en liten blomma. En liten tanig växt, som fyllde honom med en känsla av mening. Det kunde också hända att en annan fånge såg på honom och sa ”God morgon”, och se – där fanns den där känslan av att livet inte bara var lidande, svält och förnedring utan att det mitt i allt detta kunde vara meningsfullt.

Vi sitter i en av de svarta sofforna där i hörnet till vänster i receptionen i Roehampton University i London. Inte professorn i neurologi och psykiatri och logoterapins grundare Viktor Frankl och jag, han dog 1997, utan bredvid mig har jag hans närmaste medarbetare Alfried Längle, professor i psykiatri och grundare av The Viennese School of Existential Analysis and Logotherapy i Wien. Han är här, tillsammans med forskare och praktiker från hela världen, för att tala på den första europeiska konferensen om mening. Det är lite som en klassträff, gruppen är inte så stor, och under ett antal år har de stött och blött sig mot varandra varje år i Canada där professorn i klinisk psykologi Paul Wong med ihärdig entusiasm hävdat att det går att forska på något så obestämt som mening.

Men vad är det egentligen vi talar om? Är mening det jag uppfattar som meningsfullt? Eller finns meningen oavsett om jag hittat den eller inte? Är det något vi skapar hela tiden, automatiskt, eller är det något vi måste söka rätta på? Och betyder det något för oss människor om vi känner mening eller inte? Förvänta er inte ett enda enskilt svar, konferensen var ett enda långt utforskande.

Det var Viktor Frankl som väckte frågan inom psykologin och psykiatrin under det tidiga 1900-talet och hans bok Livet måste ha en mening, som kom 1946, är ett standardverk i de här kretsarna. 
– Många tror att det var Frankls tid i koncentrationslägren som fick honom på spåren, men så var det inte, säger Alfried Längle nu. Redan i gymnasiet läste han filosofer som Sören Kierkegaard och Friedrich Nietzsche och som ung psykiatriker skapade han tillsammans med kolleger en metod för att hjälpa unga deprimerade studenter att finna en tydlig riktning. 

Men det är klart, där i lägren blev det tydligt för honom att de människor som hade någon form av mening, den kunde vara religiös, politisk eller vara kopplad till relationer hade större chans att överleva de vidriga omständigheterna.
Vad höll honom själv uppe?
– Han berättade för mig att det framförallt var tre saker: relationer, en bok och med tiden religionen. Han hade lovat sin fru att de skulle mötas igen när de släppts ur fångenskapen och kriget var över, och tanken på det återseendet drev honom vidare. Han var närmast nihilist före kriget, men där i lägren hittade han tillbaka till judendomen och viljan att inte ge upp kontakten med livet oavsett vad han utsattes för. Och så hade han den där första boken om logoterapi som han ville revidera.

Det hände att Viktor Frankl grät när de två männen delade liv och erfarenheter. Grät över vad han varit med om och över sin känsla av skuld för att han var den enda i familjen som överlevde. De båda männens relation var djup, intensiv och respektfull. De pratade, de vandrade, de forskade, nära, nära varandra i ett decennium. 
Vad lärde du dig?
– Det är så mycket, men det som kanske är viktigast idag är att lägga stor vikt vid orden. Vad är det egentligen vi säger och menar. Han var på mig hela tiden. Var exakt sa han, en oklar tanke är det samma som en oklar praktik.

Så låt oss börja med ordet mening, vad betyder det. Redan här har vi problem på konferensen. På svenska och engelska kan ordet används till många olika saker. Du läser de här orden, den här meningen, du har en mening, en åsikt om den, och vi kan också tala om livets mening, som lätt framstår som något bestämt: ”en mening”. På tyska, berättar Längle, används istället ordet Sinn, ”der Sinn des Lebens” som mer beskriver en upplevelse som har med sinnena och medvetandet att göra. Och samma sak ser vi här på konferensen både när det gäller praktiken och forskningen. Vissa talar om mening som något man kan hitta, andra, som Längle, beskriver mer ett förhållningssätt, en form av relation till oss själva och världen. En kontakt.

Mening finner du när du har kontakt med dig själv, med andra, med världen. Meningen finns i ditt inre ja.

Alfried Längle själv menar att det inte går att närma sig meningen kognitivt, med tanken,  utan att vi för att finna ett svar, en riktning och meningsfulla handlingar måste gå i dialog både med vårt eget inre och världen. Mening uppfattar den som får kontakt, säger han och lutar sig fram mot mig.
– Känner du nu när jag kommer närmare hur kvaliteten i vår relation förändras, fördjupas. Ju längre bort du är från dig själv och allt som rör sig inom dig och som omger dig desto svårare blir det att uppfatta meningen.
Det gäller, säger han, att i det där mötet hitta ett inre samtycke, ett tydligt ”Ja” som pekar ut den individuella meningen.

Ett ja till meningen, men hur gör man då? Den Existentiella Analysen, som Längle företräder, arbetar med en metod baserad på fyra frågor till fyra av livets dimensioner: 
Först fakta, vår plats i världen, och frågan:
• Vad är möjligt att göra? Sedan frågan till livet som process, till relationer och de egna känslorna: • Vad vill jag göra? Vad är värdefullt? Sedan med respekt för sitt eget jag, sin individualitet:
• Vad skulle jag kunna göra? Och så i relation till ett större sammanhang:
• Vad bör jag göra? Vad är viktigt

Det finns tre nivåer av mening – mikro, meso och makro.

– Meningkan kan delas in i tre nivåer: mikro, meso och makro. 
Siebrecht Vanhooren, klinisk psykolog, forskare och psykoterapeut vid Leuvens universitet i Belgien håller med Längle men föreslår ett annat sätt att söka mening.  säger han vid ett av de där höga borden i frukostrummet med utsikt över den fantastiska trädgården, kan delas in i tre nivåer: mikro, meso och makro. 
På mikronivå söker vi mening inom oss själva, säger han. Här handlar det om att uppmärksamma rörelser i kropp och känslor och försöka få dem att bli meningsfulla. 
– Människor har så olika tillgång till sin inre värld. Vissa känner minsta rörelse, till andra når nästan ingenting fram. Utan den kontakten är det svårt att hitta det meningsfulla i livet.
Så när Siebrecht tar emot klienter i terapi börjar han alltid med att försöka få de att uppleva sin egen inre värld, hitta meningen i sitt eget väsen: Ok, den där känslan innebär att jag är glad/ledsen/arg.
På nästa nivå, meso, handlar meningsskapandet om jaget i världen: Vem är jag? Varför är jag som jag är? Vad tycker jag är viktigt? Vad vill jag? Vad är meningen med mitt liv? Här stannar de flesta terapier, säger han, men det händer att människor fortsätter fråga på en makronivå: Varför lever jag? Vad är meningen med livet i största allmänhet?
När det gäller det där sista, skillnaden på meningen i mitt liv och meningen med mitt liv är forskare och praktiker på konferensen eniga. Meningen i livet det kan vi forska på och arbeta med, säger de, men den stora frågan om det finns någon gemensam genomgripande evig mening det är inte vårt jobb att svara på.

Sök inte efter ny mening, dela med dig av den du redan har

Vi måste avdramatisera begreppet mening anser den amerikanske professorn i Applied Social and Health Psychology vid Colorado State University Michael Steger vill överhuvudtaget avdramatisera begreppet mening. Han är helt övertygad om att den är viktigt, ja fundamental för oss människor, men varnar för att meningen kan bli ännu ett måste och därmed på sitt sätt ”kommersialiseras”: 
– Hur mycket mening har du? Hur får man mer mening? Är en mening finare än en annan?
Som han ser det är meningen där hela tiden, det gäller bara att upptäcka den. Hjärnan tar emot verkligheten, sorterar den och erbjuder oss på det sättet mening. Tre prickar kan uppfattas som en triangel, fyra blir en fyrkant, ett jobberbjudande framstår som ett nerköp ett annat varslar om en spännande framtid. Det vi människor har, det enda vi verkligen vet att vi har, är ”moments”, säger han. Helt enkelt en räcka stunder som vi kan använda till att sortera och värdera den mening som visar sig för oss. Och inte bara för vår egen skull, poängterar han, utan också för varandra. 
– Istället för att ägna dig åt att leta efter ny mening, se hur du kan dela med dig av den mening du redan har till andra.

Att det i sig är meningsfullt att arbeta med mening i psykoterapi finns det gott om forskning som visar berättar en av initiativtagarna till konferensen Joel Vos, doktor i psykologi, filosof och forskare vid Centre for Research in Social and Psychological Transformation vid Roehampton University.

Det viktigaste i terapi är att tala om livets mening.

– Jag har gjort en genomgång av ett stort antal undersökningar och oavsett vilka befolkningsgrupper vi talar om, oavsett ålder eller världsdel visar de samma sak. Att terapi där arbete med livets mening ingår har stor påverkan på psykologisk stress och livskvalitet, ja till och med på överlevnad av dödliga sjukdomar.
Och det spelar inte så stor roll vilken av de 30-tal terapiformer Vos utforskat som används, det är att ta upp och behandla själva meningen som är det viktiga. 

När Viktor Frankl befriades från koncentrationslägret var han både fysiskt och psykiskt stum, berättar Alfred Längle. 
– Han var paralyserad i dagar, i veckor. En av hans vänner, en psykiater, gick till honom varje dag och fick honom att prata, att komma i kontakt med sina känslor, sina minnen. En dag steg Frankl upp, kallade till sig tre stenografer och under nio dygn, dikterade han boken Livet måste ha en mening, nästan utan att sova eller äta.När den var klar var han också redo att börja arbeta.
I tio år samarbetade Alfried Längle med Viktor Frankl. Samarbetade och umgicks privat. Sedan hände något. Längle ville gå vidare, utveckla logoterapin, föra in processer och känslor i arbetet med klienterna, men Frankl höll emot.
– Ja du förstår, han var i grunden behaviorist, logoterapin i hans version var en psykologisk teknik. 
Relationen bröts, och fram till läromästarens död hördes de bara av en gång om året. Den 26 mars på sin födelsedag fick Viktor Frankl ett gratulationskort på posten från sin elev. Och dagen efter skyndade sig Frankl att skicka ett fax och gratulera Längle på hans födelsedag den 27:e.
– Det var allt. Jag vill gärna fortsätta umgås. Men han kunde inte.

Ann Lagerström©
Artikeln publicerades först i Modern Psykologi.

MER OM LÄNGLE

• Alfried Längles sajt är generös och innehåller många artiklar och videos .
https://laengle.info
• Alfried ger också mycket kurser både i Wien och London. Här hittar du dem.

NYFIKEN PÅ FRANKL

• Här kan du se en intervju med Viktor Frankl när han talar om mening.

MER OM MENING

• Paul Wong är en av de ledande forskarna om mening. Här kan du besöka hans sajt – ett nätverk för meningsforskare i hela världen.
International Network on Personal Meaning

• Wong har också en egen sajt med artiklar och intressanta tankar kring mening.

LÄS MERALFRIED LÄNGLE |
Så hittar du meningen med livet?

KURATORN |
Fem steg till försoning

Solveig Hultkvist arbetade länge som kurator på Stockholms sjukhem. Här lär hon sig hur du kan försonas med dina nära och kära steg för steg. ”Att se en mamma eller pappa och deras barn mötas, kanska krama varandra för första gången på många år, är en stark, nästan religiös upplevelse.”

Det finns oläkta sår i alla familjer – konflikter, händelser som aldrig retts ut och som ingen talar om. De ligger där som en dov underström vid middagar och högtider men kommer aldrig upp till ytan. Man skjuter upp och tänker, det där får vi ta sedan. Men så en dag gör döden sig påmind och den där revan i relationen blir akut. Plötsligt är det nu eller aldrig. Nu eller – inte alls.

Förlåtelse och försoning har inte varit något särskilt populärt ämne inom forskningen, varken den psykologiska eller medicinska. Men de senaste åren, inte minst i skuggan av 11 september, har forskningen tagit fart och idag är man enig om att dolda konflikter och allt vad det drar med sig av aggressivitet, bitterhet och sorg inte bara förgiftar människors relationer, det är också skadligt för hälsan. Numera har Stanford University sitt eget Forgiveness Project där man bland annat utformat metoder för att lära människor att förlåta varandra.

Att visa att man blivit sårad är inte ett tecken på svaghet.

Solveig Hultkvist har arbetat många år som kurator på Stockholms sjukhem, på en avdelning dit människor kommer för att vistas en kort tid och sedan dö. Så för henne är det vardag att hjälpa människor att hela sina relationer.
– Döden, säger hon, ställer allting på ända. När kroppen och psyket inte längre orkar hålla uppe försvaren så är det många gånger som att öppna en fullproppad garderob – allt ramlar ut.
Och så berättar hon om mamman som inte sett sin vuxna son på flera år och som ber Solveig att ringa och be honom komma. Om mannen som varit otrogen och som nu vill få sin sjuka kvinnas förlåtelse. Om kvinnan i femtioårsåldern som så förtvivlat ville försöka få sin döende mamma att äntligen se henne. Och om pappan som en dag inser hur smärtsamt det måste varit för sonen när det tog sådan tid för honom att acceptera att just hans son var bög.

Solveig Hultqvist har arbetat länge som kurator på Stockholms sjukhem.

– Det är, säger Solveig Hultkvist, som att döden gör oss modigare. Eller också är det så att när vi vet att det inte längre finns några marginaler så blir behovet av att försonas större än rädslan för den smärta som det kommer att innebära.

FEM STEG TILL FÖRSONING
1. Våga erkänn att ni behöver försonas.
2. Våga känn smärta
3. Våga be om ett möte.
4. Våga mötas.
5. Försonas utan den andra.

FÖRSTA STEGET: Erkänn att ni behöver försonas
Det första steget på försoningens väg är att överhuvudtaget våga erkänna att där finns något som måste processas. Det ser Solveig i praktiken och det är också vad försoningspedagogerna i USA funnit. För det går att träna förlåtelse, har bland annat Stanfordforskaren Frederic Luskin visat, och för varje konflikt som hans deltagare lyckas lösa eller försonas med så sjunker bland annat deras blodtryck, depressionerna lättar och immunförsvaret förbättras. Även smärta kan mildras hos den som förlåtit eller blivit förlåten.

Försoning sänker blodtrycket och förbättrar immunförsvaret

Solveig ser det också på Stockholms sjukhem. Allt det gömda tynger både de som ska leva vidare och de som snart ska dö. Om det får komma upp till ytan, om det kan uttalas och i allra bästa fall erkännas och förlåtas, så skapas ett lugn i människorna.

ANDRA STEGET: Våga känn smärtan
Steg två på försoningens väg är att våga känna smärtan, oavsett om det är man själv som gjort något man ångrar eller man känner sig sviken av någon annan.
– Det är inte minst det här onda som jag tror att vi friska många gånger flyr ifrån, säger Solveig, men för de flesta som ska dö är existentiell smärta en ”naturlig” del av det korta liv de har kvar. Därför kan det vara lättare för dem att våga känna lite till.

I en undersökning visade det sig att 94 procent av amerikanerna tyckte att det var viktigt att förlåta, men bara 48 procent hade försökt. En av orsakerna, har forskning visat, är en föreställning om att man blir svagare av att visa sig sårad. Ilskan och bitterheten uppfattas som en form av säkerhet, ett skydd. Ibland kan människor också se det som ett slags straff att vägra någon annan försoning.

TREDJE STEGET: Dags att boka ett möte
Steg tre är kanske det svåraste, att bestämma sig för att det är dags att möta det mörka. För döende patienter kan det handla om något i deras egen historia. Flykten till Sverige, en förälder som försvunnit, våldtäkt eller missade möjligheter. Men ofta gånger handlar det om familjen. Om barn som inte fått vad de behöver, föräldrar som känner sig svikna av söner och döttrar, syskonkonkurrens och hemligheter.
– Många gör ett slags livsbokslut den sista tiden, säger Solveig, och det innebär att man måste gå igenom allt det som varit, försöka avsluta det oavslutade.

FJÄRDE STEGET: Mötet
Så är det då dags för det där känsliga mötet, sanningsögonblicket. Hur går det till?
– Det är så olika, säger Solveig. Vissa familjer har rena uppgörelser, känslosamma processer med hårda och varma ord. Hos andra är det mer trevande, nästan omärkligt. Ett vuxet barn kan göra en association eller berätta en mer eller mindre konkret dröm för sin döende förälder, ett slags förtäckta frågor. I bästa fall förstår föräldern och svarar lika symboliskt men tydligt.
Och vad händer när den där försoningen inträder?
– Att se en mamma eller pappa och deras barn mötas, kanske krama varandra för första gången på många år, är en stark, nästan religiös, upplevelse, säger Solveig.

Men hinner de verkligen reda ut allting, många gånger har era patienter så kort tid kvar?
– Nej, det gör de förstås inte, men det behövs inte alltid, säger Solveig. Försoning och förlåtelse i dödens närhet handlar istället ofta om ett ömsesidigt erkännande av varandras upplevelser. Om en förälder med ord eller handling uttrycker ”Jag förstår att jag visat dig för lite kärlek, men jag vill göra det nu,” eller tittar på sitt vuxna barn kanske en enda gång med den där varma föräldrablicken, så kan det räcka.

Försoning handlar om ömsesidigt erkännande av varandras upplevelser

Solveig säger att det är just det där erkännandet som ofta ligger under konflikten mellan barn och föräldrar. Vi vill alla så förtvivlat gärna bli sedda av mamma och pappa och accepterade för det vi är. Vi vill att de ska älska oss oförbehållsamt.
– När de vuxna barnen kommer hit så kan jag nästan se hur små de egentligen är under kostymer och dräkter, säger Solveig. Man är beredda att göra nästan vad som helst för att bli älskade. Och ju sämre relation de haft, desto ihärdigare är barnen här där sista tiden.
Och så berättar hon om mannen vars mamma supit bort både sitt eget liv och hans barndom och hur förvånad han själv var att han ändå satt där dag efter dag vid hennes dödsbädd:

”Varför gör jag det här? Jag har ju inte fått någonting av henne?”, frågade han Solveig.
”Nä, just därför är du här”, sa hon, ”för att försöka få något nu.”

Om man inte når varandra
Men alla når väl inte varandra?
– Nej, den som hårdnackat vägrat gå i närkontakt med sig själv och andra i hela sitt liv kan också ibland hålla emot in i det sista och dö utan att saker och ting retts ut.
Men vad gör man då?
– För den som dör är det förstås, vad vi vet, kört. Men de levande behöver inte avsluta relationen bara för att den andra är död. De har tid att förlåta och försonas.
Hur menar du då?
– Jag brukar uppmana de anhöriga till att hålla kvar de döda. Fortsätt att umgås med dem, brukar jag säga.

Man kan försonas fast den andre är död.

FEMTE STEGET: Försonas utan den andre
Nej, Solveig är verkligen inte spiritist, men hon är övertygad om att relationer kan utvecklas även om den andra inte aktivt kan vara med. Det går att reda ut, att förstå, förlåta och försonas genom en egen inre process. Och det är också vad Stanford-forskarna upptäckt på sina förlåtelsekurser.

Men hur går det till?
– Människor gör lite olika, berättar Solveig Hultkvist, men man kan till exempel skriva brev, prata högt med den som dött, måla en bild som beskriver det man känner. Många har också övergångsobjekt – precis som små barn och deras nallebjörnar så sover de i pappas tröja, använder mammas plånbok, bär omkring på bilder eller små saker som tillhört deras barn.
Det är inte den s k sorgeprocessen hon talar om, utan just aktiv konflikthantering.
– Varför skulle man inte kunna skälla ut en död förälder eller make?
Och med tiden byts ilskan och sorgen många gånger ut mot både en förståelse och förlåtelse som gör att man kan försonas med den som dött utan att den andra ville eller kunde hjälpa till.

Olika lager av förlåtelse
Solveig pratar om olika lager av förlåtelse. För att verklig försoning ska ske måste både hjärtat och hjärnan vara med, både känslor och intellekt. Man måste förstå vad det var som hände, acceptera sin egen och den andras smärta, och mötas mitt i allt detta.

Men går det att förlåta allting?
– Nej, inte förlåta, men införliva.
Och så berättar hon att ibland kan livsbokslutet till en början framkalla stor smärta.

De döende ser sina brister, sina kraschade drömmar, det de fått och det de aldrig fick, det de gett och det de förvägrat andra. Först sörjer många sina förlorade möjligheter, men så kan en annan känsla inträda, en som är djupare, med längre perspektiv. Solveig kan inte riktigt förklara, men det är som om den svårt sjuka kan se på sig själv med en slags urmoderlig kärlek: Du gjorde så gott du kunde, du lilla människobarn. Hon försonas med sig själv och sitt öde.

Du gjorde så gott du kunde, du lilla människobarn

Nu ruskar Solveig på sig. Nu har hon något att tillägga innan vi slutar.
– Men tro nu inte att livet på Stockholms sjukhem bara består av sorg och konflikthantering. Vi har så mycket kul också. Dels händer det så många dråpliga saker i dödens närhet, och så firar vi så många födelsedagar och bröllop. Och när kärleken ska befästas så där i sista minuten då brukar sjuksköterskorna göra så fint, så fint. Hos oss är det mycket tårar, men också massor av blommor och en del champagne.

Ann Lagerström©
Artikeln har tidigare publicerats i Modern Psykologi

HÄR FINNS MER

What Is Forgiveness? | Fred Luskin, PhD

FOTO

LÄS MERKURATORN |
Fem steg till försoning

FILOSOFEN |
Döden är alltid dålig

Vad är det där vi kallar för döden? Och hur ska vi förhålla oss till den?
Filosofen Jens Johansson har trotsat sin egen dödsskräck och utforskat det obegripliga.
”Allt det som spelar någon roll försvinner med döden. Och ändå måste vi acceptera den.”

I flera tusen år har de västerländska filosoferna försökt hitta ett sätt att reda ut hur dåligt det är för oss människor att vi ska dö. Är det bara i det där sista ögonblicket som döden är dålig? Eller är det faktum att vi har begränsat med tid en skugga som vilar tungt över oss från det vi föds till dess att vi går bort? Lever vi med andra ord hela livet i ”dödsskuggans dal”, som det står i Bibeln.
En av dem som fördjupat sig i frågan är filosofie doktor Jens Johansson på Filosofiska institutionen vid Uppsala universitet. Och han har en särskild anledning att försöka hitta ett svar. Jens är rädd för döden. Rädd för att andra ska dö. Rädd för att själv försvinna. Och just därför ägnar han sig på heltid åt att utforska människans ändlighet. Och han har en alldeles bestämd uppfattning:
– Döden är alltid dålig.
Men innan vi fördjupar oss i vad han menar, och vad fransmannen Michel de Montaigne, greken Epikurus och den tyske 1900-tals filosofen Martin Heidegger ansåg, måste vi reda ut några grundläggande frågor:
Vad är en människa?
Vad händer med henne när hon dör?

– En del filosofer menar att vi är något immateriellt, säger Jens när jag träffar honom i hans arbetsrum med utsikt mot Gamla kyrkogården mitt i Uppsala. En själ kanske som inte har någon fast hemvist och därför inte är begränsad av döden. Andra anser att vi är vår psykologi – våra tankar, erfarenheter, känslor. När hjärnan dör, då dör vi. Själv tror jag att vi är en organism, vi är helt enkelt kroppen. Det du ser i spegeln när du borstar tänderna är inte bara din kropp – det är du.
Jens Johansson är animalist. Han betraktar människan som en varelse lik andra varelser. Vi må ha lite fler förmågor än en schimpans eller våra husdjur men i grunden är vi ungefär likadana – organismer, varelser, kroppar. Och när kroppen dör, då dör vi.

Och vad säger du om fråga nummer två. Vad tror du händer med oss när vi dör?
– Det finns ett objektivt sant svar på frågan, säger Jens. Oavsett vad vi filosofer känner och tycker eller vill så styrs inte verkligheten av det, den tar inte order från oss. Så antingen finns det någon form av fortsättning efter döden eller också är döden helt enkelt ett utslocknade.

Du lever. Du dör. Du är borta. Punkt

Att det finns ett liv efter dödsögonblicket är det inte många filosofer som tror i dag. Men det finns de som försöker. Amerikanen Kevin Corcoran, doktor i filosofi, har presenterat en förklaring till att Gud kan uppväcka en avliden människa på den yttersta dagen hel och hållen trots att kroppen bevisligen upplöses i och med döden. Kanske, föreslår han, är det så att Gud helt enkelt samlar ihop atomerna, förflyttar dem till en annan dimension och bygger upp en exakt kopia.
Jens Johansson skakar på huvudet, det är en teori som ställer fler frågor än den ger svar.
I stället ansluter han sig till det som kallas terminationsteorin. Du lever. Du dör. Du är borta. Punkt.
– Allt det som spelar någon roll försvinner med döden, säger han och berättar om hur märkligt det var när hans kollega här i korridoren, filosofen, författaren och kritikern Thomas Anderberg, för några år sedan insjuknade i en hjärntumör och ganska snart avled.
Ena dagen hördes hans röst i korridoren, den andra fortsatte kollegernas samtal utan honom.
Fast egentligen, säger han, är även den där tanken att just han eller Thomas Anderbergs organismer och deras sätt att bidra skulle vara så viktiga en irrationell idé.
– Ja, det kommer att finnas massor av upplevelser i världen när den inte längre innehåller våra.

Men skulle du verkligen vilja vara odödlig?
– Nej, det vore nog förfärligt att leva för evigt. Jag kan tänka mig att man tröttnat redan vid 100 år och hur skulle det då inte kännas efter 1000 miljarder år.
Jag läste någonstans en intervju med Barbro Lindgren där hon säger ”Jag har upplevt så mycket. Jag orkar inte leva om allt igen. Hur många jular ska man behöva gå igenom.”
– Ja, författaren Birgitta Stenberg sa visst något liknande på sin dödsbädd. ”Det är bra nu, nu räcker det.”

Ingen idé att oroa sig. Döden är sedan.

En annan tanke bland vissa filosofer är att det inte är någon poäng med att oroa sig för döden eftersom det inte är du som läser det här nu som kommer att dö, utan en annan – den du är då.
Och rent biologiskt stämmer ju det. Vi föds och dör hela tiden. Vi äter och införlivar andra organismer, celler dör och vi tappar hårstrån som förvandlas till något annat. Vårt sätt att betrakta verkligheten och våra känslor inför den och oss själva förändras.
– Vore det inte så, skulle det kännas ännu värre att dö, säger Jens Johansson

Så hur dålig är döden
Och därmed är vi framme vid vår huvudfråga. Hur dålig är döden?
Det var den grekiske filosofen Epikuros som någon gång mellan 341 och 270 före vår tid konstaterade att döden inte är särskilt dålig eftersom den varken påverkar oss i livet eller efter döden utan bara är dålig i själva dödsögonblicket. Eller som han uttryckte det: ”där döden är, är inte jag och där jag är, är inte döden”.
Det finns de filosofer som hävdar att Epikuros har fel därför att de flesta av oss har önskningar som inte blir uppfyllda när vi dör. Alltså är det inte bara i dödsögonblicket som döden är dålig.

Jens Johansson har en annan tanke.
– Det rimliga är att säga att det i och för sig inte finns några särskilda tidpunkter när döden är mer eller mindre dålig, utan att den alltid är dålig eftersom den begränsar det liv man kunde ha haft.
Han tar ett exempel. Olof Palmes död på Sveavägen den 28 februari 1986 var definitivt dålig eftersom han kunde ha levt i många år till. Ja, säger Jens, även om han bara levt i 10 dagar till hade det varit bättre.

Det är alltid bättre att leva än att vara död.

Menar du alltså att det alltid är bättre att leva än att vara död? När min mormor var gammal bad hon oss att säga till läkarna att inte liva upp henne om hjärtat stannade. I hennes fall måste väl ändå döden vara positiv?
– Jo, men bara om det inte strax efter hennes död kom en ny medicin som skulle kunna ha lindrat hennes plågor eller gjort hennes liv lättare och roligare. Döden är dålig om du skulle haft mer positiva än negativa upplevelser om du överlevt. Och tvärtom.

Men det vet man ju inte?
– Nej, men det finns ändå ett svar på frågan även om vi inte kan komma åt det.

1500-tals författaren Montaigne skriver i en essä att det är lika dumt att oroa sig för det man inte kommer att få uppleva efter döden som för det som man inte fick vara med om innan man föddes.
– Där tycker jag han har fel. Det är rimligt att beklaga det man inte fått vara med om, säger Jens.
Men tillägger:
– Å andra sidan, om man hade blivit till tidigare hade man varit en annan och därmed skulle det inte ha varit jag som fått vara med om det.

Det finns bilar som inte kört över oss. Vi lever trots allt.

Vi fördjupar oss i hur slumpartade allas våra liv är. Jens tar sitt eget som exempel: om hans mamma inte hade rest på sig i rätt ögonblick från middagen och tagit en bestämd buss så hade hon inte träffat hans pappa och han själv hade aldrig blivit till. För att inte tala om alla slumpartade händelser i historien, goda som onda, som lett fram till att hans mamma och pappa överhuvudtaget föddes.
– Man kan också trösta sig med att tänka på att det förmodligen också har hänt en hel del slumpartade saker som förhindrat att vi som lever ännu inte dött. Det finns bilar vi inte blivit överkörda av och bakterier som vi inte smittats av.

Så du menar att det finns en baksida med att forska om döden – det berövar dig en massa andra möjliga upplevelser.
– Ja, varje stund är en förverkligad möjlighet och miljontals förnekade möjligheter.
Men spelar det egentligen någon roll hur mycket jag lyckas klämma in i mitt ynka liv eller hur långt det är?
– Ja, på sätt och vis. Positiva upplevelser är positiva, negativa är negativa.

Döden är alltid dålig
Så ur Jens Johansson synpunkt är döden alltid dålig. Det är dåligt att vi inte föddes tidigare och det är dåligt att vi bara får leva den tid vi lever. Ja, man skulle till och med kunna säga att allt det vi inte har fått, eller just nu får vara med om, är dåligt.
Den som drog igång den senaste debatten om den dåliga döden var filosofen Thomas Nagel vid New York university med sin bok Mortal Questions som kom 1979. Han menar att våra tankar om döden är relativa. Vi människor har en förställning om att vi genom att födas fått ett liv till skänks som kan pågå i cirka hundra år, att bli gammal betraktas därför av oss som en form av normalitet, skriver han. Därför tycker vi att det är tragiskt om någon dör vid 24, men inte lika sorgligt om någon avlider vid 82. Fast, menar Nagel, hade vi fått för oss att det inte är omöjligt att bli 120 eller 806, så skulle den som var i 80-års åldern dö ung.

Att vi ska dö ger livet mening.

Andra filosofer har hävdat att döden är bra. Den tyske tänkaren Martin Heidegger, menade till exempel att vetskapen om att vi ska dö ger ett nödvändigt djup till livet. Insikten att jag är dödlig och att slutet kan komma när som helst kan få en människa att strunta i konventionerna, vända ryggen åt vad föräldrar, vänner och den allmänna meningen anser och gå sin egen, unika väg och förverkliga sig själv.
Filosofen Montaigne tänkte i samma banor och skrev: ”Din ålder är inte fullbordad, men väl ditt liv. En liten människa är en lika hel människa som en stor.” Dessutom ska man inte glömma, skriver han, att döden också är en form av befriare. Tänk så mycket elände de döda slipper. Och jag tänker på min sjuka pappa, då 58, som en av sina sista dagar sa att tanken på döden var skön, den skulle befria honom från alla måsten.

Pratar vi för lite om döden?
– Nej, det där tycker jag inte stämmer alls. Tvärtom tycker jag att döden numera dyker upp överallt. Jag tror att det beror på vår ökande självcentrering. Vi är numera helt besatta av oss själva och därmed blir vi också besatta av vårt eget försvinnande.
Hur ska vi då förhålla oss till den?
– Acceptera den. För egentligen finns det inte något bra alternativ till döden. Tänk om alla människor som någonsin levat skulle trängas med varandra på klotet. Jag vågar inte tänka på vad det skulle göra med oss.

Ann Lagerström©
Publicerad i Modern Filosofi, 2015.

LÄS MERFILOSOFEN |
Döden är alltid dålig

PATRICIA TUDOR SANDAHL |
Livsvisdom är att veta att mörkret kan vändas i ljus

”Nej, livsvisdom är inte ett citat som går att sätta upp på kylskåpet.”
Och inte är det heller någon form av kunskap, eller hur.
”Och inte tankar.”
Är det en känsla?
”Nej knappast.”
Det är något annat alltså.
”Hm.”
Låt oss utforska.

Vårsolen skiner in genom de höga fönstren i författaren, föreläsaren och psykoterapeuten Patricia Tudor Sandahls lägenhet på Kungsholmen i Stockholm. Vi sitter i var sitt soffhörn och vrider och vänder på ordet livsvisdom. Eller inte på ordet, utan företeelsen. Nu när Patricia snart fyller 80 (”Nej, det är inte bara en siffra.”) är min fråga vad hon har hon lärt sig genom livet, och kan det kallas för visdom?
Först slår hon ifrån sig.
– Ärligt talat blir jag lätt skrämd när de som läst mina böcker kommer fram och berättar vad de betytt för dem. Glad och skrämd. Tacksam över att det jag skrivit lindrat något. Skrämd för att jag är så mycket mer än den där kloka och eftertänksamma. De skulle bara veta. Hemma är jag högst halvbra på att leva. De klokaste finns i mina böcker.
Ja ordet livsvisdom visar sig vara mer svårfångat än vi trodde, följ med på en livsresa och få många kvar.

Det började inte bra. Livet. Föräldrarna var för unga. Kriget kom för fort. Fattigdomen var så tröstlös där på de sjabbiga bakgatorna i industristaden Manchester i England. Och knappt var Patricia född så blev pappa inkallad. Mamma och Patricia evakuerades till landet till Todmorden. Bort från bomberna, smutsen och allt det grova till ett vackert hus, fina gardiner, klänningar, te och pianospel hemma hos kvinnan som ville bli kallad Auntie. 
– Jag älskade henne över allt ända tills hon dog. 
Auntie tog sig an. Patricia sattes i klosterskola och vann mästerskap i konståkning. 
Så du har varit isprinsessa?
– Det var min biljett bort. Det hade kunnat bli min framtid.
Under hela sin uppväxt pendlade hon mellan överklassen och arbetarkvarteren. Klädde upp sig på väg till skolan, klädde ner sig på väg hem.
– Hur skulle jag handskas med det där? Allt var fullt med motsättningar. Allt var paradoxer.

”En människa föds utan förståelse, utan verktyg. Och den första tiden gäller det att överleva.”

En människa föds utan förståelse, utan verktyg.  Och den första tiden gäller det att överleva. Att ta in. Försöka begripa. Värja sig mot pappas händer som ömsom piskar och smeker. (”Han var vild. Skadad av sin egen barndom och kriget, men inte förstod jag det då.”) Bli streetsmart. Veta när hon ska tala ”the kings English” och när hon ska plocka fram gatans språk. 
– Som jag briljerade. Kunde härma överklassen perfekt. Men nu, här för mig själv när jag är ensam hemma, så släpper jag all fernissa och låter min Manchesterdialekt komma fram.
Varför det?
– Det är så befriande.

Nej, dubbellivet gav inte Patricia Tudor Sandahl livsvisdom. Inte då. Bara en insikt om att hennes situation inte var bra och en erfarenhet av att det finns något som skulle kunna kallas inre visshet. Något, någon, som skyddar, försvarar och vet vad som krävs. ”Du måste bort härifrån”, löd det inre meddelandet. ”Bara bort.”  Men vart?
– Jag har kvar den där bilden, upplevelsen av att det finns någon slags kärna inom oss, säger hon. Jag kan inte hitta något bra ord. Något som är sant kanske, något som vet. Något som är en del av det som vi med tiden kan komma att kalla livsvisdom, men som inte kommer av erfarenhet utan funnits där redan från början.

Vid 17 rymde hon. Ett kort äktenskap med en man av börd. Ett svek. Ett självmordsförsök, som ett rop på hjälp. ”Jag hade ingen stadga. Inget att falla tillbaka på”. En lärarutbildning. Återigen det där inre trycket: Bort, bort. Och så det överraskande erbjudandet från en man vid namn Ian Dunlop som ville att pedagogen Patricia Tudor skulle hjälpa honom lära svenskar tala engelska. (Kanske minns några av er som tittade på tv tidigt 70-tal. En man i en länstol som bligar vänligt in i kameran och säger långsamt: ”A cup OF Tea.” Nickar och upprepar: ”A cup of tea.” Och så den där uppmaning som blev ett talesätt: ”Say after me, please!”). (Här i Öppet arkiv, SvT.) 

Det skulle blivit ett år, men hon stannade kvar. Efter trevande studier på Stockholms universitet ännu ett erbjudande. Den legendariske sociologen Joakim Israel hävdar bestämt att arbetarflickan ska bli akademiker. Hon doktorerar. Hon undervisar. 
– Det har hänt mig flera gånger att andra människor sett mig tydligare än vad jag gjort själv, säger Patricia nu. Jag vet, det är inte särskilt originellt att säga att vi växer i relation, men när jag ser tillbaka på mitt liv så är det så. Någon annan har initierat och något inom mig har svarat. Jag har väckts till mig själv genom någon annans blick. 
Det där tycker hon är intressant. Hur vi människor träder fram, succesivt, hur det som till en början är suddigt och med svaga konturer sakta klarnar. Vi blir tydligare både inför oss själva och därmed också för andra. Kanske är det livsvisdomen, en slags klarningsprocess?
– Vi blir tydligare, men aldrig helt tydliga. Det fanns en tid när jag trodde att jag genom terapi skulle få ordning på allt: barndomen, skammen, alla de tillkrånglade känslorna. Men det var helt fel. Allt finns kvar.

”Kanske är livsvisdom en klarningsporcess. Vi blir tydligare både inför oss själva och andra.”

Hon talar om förmågan att inte låsa sig vid föreställningar om hur livet ter sig. Inte fastna i tanken: Det kommer alltid vara så här! Utan att istället försöka se hur allt är en rörelse där det ena leder till något annat än vi kunde förutse.
– När jag gjort mitt första självmordsförsök så var det en kvinna som sa till mig att också det här kommer att gå över … it will pass. Det var svårt att ta till sig då när jag var mitt uppe i en hjärtesorg. Men idag kan jag leva det. Mörkret kan vändas i ljus. 
Kunskapen om hur livet ska levas och den livsvisdom som följer med den kommer inte i en logisk följd där den ena insikten bygger på den andra, konstaterar vi medan solen drar sneda streck över parketten. Några ord från tidigt 60-tal kan bli till en bärande livsstrategi betydligt senare.

Ett år i Sverige blev ett helt liv. 
– Så svensk är jag nu att jag tänder ljus mitt på dagen, säger Patricia och pekar på bordet bredvid kaffekopparna.
Ett nytt äktenskap. En dotter. Den första. Nu var det Patricia som svek. Som lämnade allt för en brinnande passion. Nu var det hon som inte var den förälder som ett barn behövde.
– Tänk att det går i arv. Att jag gjorde så här trots att jag varit med om det själv. Att jag prioriterade mina behov framför hennes. Men jag såg inte. Inte ännu. 
Ändå. Trots allt. Erfarenheten gav henne ännu en möjlig ledtråd till vad livsvisdom också kan vara.
– Den där passionen förde med sig mörker och ännu ett självmordsförsök, men också något nödvändigt. Jag insåg att jag behövde hjälp.

Ännu ett äktenskap. Den här gången med psykologen och numera professorn Christer Sandahl, han som fortfarande delar hennes liv och som är bortrest till Uddevalla idag.
– Vi träffades över ett rorschachtest. Jo, det är sant. Jag gick en av mina utbildningar till psykoterapeut, vi satt vid samma bord. Och efter att ha stirrat en stund på de där konstiga bläckplumparna fick vi ögonkontakt och utropade gemensamt utan ord: Det här är ju helt galet! 

”Mörkret kan vändas i ljust. Det här kommer också gå över.”

Ännu har barndomen inte kommit ikapp henne. Den är bara berättelser som hon kastar omkring sig i sällskap. Som en exotisk krydda i de borgerliga salongerna. ”Tänk så tokigt att pappa kastade brorsan nerför trappan!”
Så kommer det till ett avgörande. Patricia Tudor Sandahl får cancer i livmodertappen. Och med cancern följer dåtidens grymma behandlingar. I 26 timmar första gången, 18 timmer den andra, ligger hon ensam utan att få röra sig på en brits i ett blyinfattat rum. I slidan en stav med radium.
– Det var fasansfullt. Vart skulle mina tankar ta vägen. Vart skulle mina känslor vända sig. Det fanns bara en väg. Inåt. Och där inne öppnade sig barndomen. Jag trodde att jag höll på att bli psykotisk. 

Kanske kom det inte helt från ingenstans. Efter den stora passionen och det känslomässiga kaos som den lämnade efter sig fann hon hjälp hos en legendarisk kvinnlig psykoanalytiker. I åratal möttes de flera gånger i veckan. Nej, det var inte riktigt renlärigt, den tysta analytikerns som sitter och hummar bakom den liggande klienten, mer av ett samspel, ett möte. Men trots den intensiva analysen lyckades Patricia separera huvudet från känslorna. Hon talade om det, men det berörde henne ändå inte på djupet.
En av effekterna av analysen var att hon en dag fastna för en bok med intensivt grönt omslag och den nästan oläsbara titeln: Schizoid Phenomena Object Relations and the Self, av den brittiske psykologen Harry Guntrip (1901-1975).
– För första gången läste jag en bok i psykologi som handlade om mig. Jag förstod inte bara teoretiskt utan kunde rent konkret erfara att det objektrelationsteorin hävdade var sant. 
Nu tar hon fram ett citat från minnet. Något som kanske också är kopplat till livsvisdom.
– Det är den danske filosofen och matematikern Piet Hein som skrivit någonstans ungefär att visdom är att veta allt om människans dårskap inifrån sig själv.
Hon läser och det blir ännu tydligare för henne hur hennes tidiga relationer präglat henne. Hur hon fortfarande lever dem. Hur mammans unga vilsenhet och pappans frånvaro och våld är en del av henne. Och hur Auntie med sin omtanke och värme delvis givit henne andra förutsättningar. Det inre trycket är där igen: Hon ska introducera objektrelationsteorin i Sverige.
Att öppna sig för nya tolkningar, en ny förståelsen är kanske också det en del av livsvisdomen. Att låta ens världsbild utvidgas, att ta in mer och mer av både vårt inre universum och den yttre verkligheten. Insikter som ger ett nytt seende.

”Visdom är att veta allt om människans dårskap inifrån sig själv.

Det inre flödet fortsatte efter sjukhusvistelsen och Patricia åkte ner till landet på Österlen och började skriva. Under tre veckor utan uppehåll tecknade hon ner allt som virvlade inom henne. 
– Det var mycket som jag visste, men ändå inte visste, säger hon nu.
Och när texten var klar skickade hon den till sina tre yngre syskon för ett avgörande. Var det sant det hon mindes. 
– Det var med hjärtat i halsgropen som jag tryckte på sänd. Bara de tre kunde avgöra om jag höll på att bli galen. 
Vilken lättnad när de bekräftade. De hade också varit med om detta hemska. Och för första gången sedan de var små så träffades de fyra syskonen i England. 
–   Den här gången kunde jag inte värja mig när min bror berättade att det var helt sant att pappa slängt ner honom för trappan. Historien blev verklighet. Jag stod nästan inte ut.

Att minns är att vara en del av något. Själva ordet att minnas på engelska, remember, handlar om att vara en del av något, berättar hon. Man är ”member” i en organisation, en arm kan på engelska vara en ”member of the body”. Att re-member blir därmed att återknyta till sin egen historia, bli en del av den. 
Kanske är det också en ingrediens i livsvisdomen, funderar vi medan kaffet kallnar, att inte förneka utan öppna sig för alla livets ingredienser. Livsvisdom som en form av smärtsam realism. 

”Kanske är livsvisdom att inte förneka utan att öppna sig för alla livets ingredienser.”

Nu kommer funderingar slag i slag. Och den där realismen handlar kanske inte bara om minnen utan också om vår egen roll, vårt sätt att samspela med världen. Att se oss själva, hur vi agerar. Att känna vad vi känner oavsett vad vi tycker om det. Att konstatera att det är som det är.
Barndomsskildringen som från början var ett livräddningsprojekt blev en bok Ett himla liv. Som blev en bok till, den här gången om hur man kan söka sig själv genom att skriva, Ordet är ditt. Responsen från läsarna såg Patricia som ett slags tecken. Eller snarare det där inre något uppmanade henne, insisterade, hävdade att hon hittat sin uppgift. Sitt kall.
– Jag var inte troende, klosterskolan gjorde mig tidigt till ateist, men nu upplevde jag till min egen förvåning något som var mycket större. Jag kände att det var ett tecken. Jag skulle fortsätta att skriva och använda mitt liv som exempel. 
På senare tid har hon närmat sig tanken att alla människor har en specifik uppgift och att det här var hennes. 
– Det kan ta ett helt liv att komma fram till den, säger hon, men när man väl upptäckt den måste man ta sitt liv på allvar.

Hon sa upp sig. Från allt. Mottagningen där hon tog emot sina klienter. Institutet för psykoterapi, SAPU, som hon startat och där hon och andra lärt ut terapi med inriktning på objektreltionsteorin. Och så började istället skriva bok efter bok. Eller hur var det?
– Du vet, det är egentligen inte skrivandet som jag är ute efter utan att tala. Redan på universitetet upptäckte jag att jag hade en förmåga att beröra andra. Att de ville lyssna på mig. Jag skriver böcker för att få komma ut och tala. Och som min gamla handledare sa: The things that is worth saying kan sägas enkelt.
Så har hon framträtt för oss de senaste 17 år med kloka reflektioner om åldrandet, dygder, dödssynder och kallelse. Den resonerande skribenten, den lugna rösten i radio med den lätta brittiska accenten. Bakom den offentliga ytan har livet fortsatt – krockarna, paradoxerna, slitningarna och njutningarna. 
– Kanske är det också en form av livsvisdom att inse att vi är paradoxala. Att jag i vissa stunder är vis och i andra dåraktig. I ena stunden tålmodig, i den andra otålig. 

”Kanske är det också en form av livsvisdom att inse att vi är paradoxala. Att jag i vissa stunder är vis och i andra dåraktig.”

Nu berättar hon om många år av försök till försoning med den äldsta dottern Hedda. Det brustna förtroendet och tilliten som behövde återupprättas. Hon berättar om sjukdomar, hennes egen och de näras, om bristande självkänsla, om en misslyckad flytt som nästan tog musten ur henne, om kärleken till barnbarnen och om att åldras.
– När jag var yngre tänkte jag att mognad skulle innebära att jag skulle bli det ena eller andra, och nu vet jag att it never gonna happen. Jag brottas med samma saker idag vid 79 som jag kämpade med vid 30, 40 och 50. Och jag antar att jag kommer att brottas med dem på min dödsbädd. 
– Förr såg jag min egen utveckling som en spiral, jag kom hela tiden tillbaka till samma sak. Men nu tänker jag att det mer som en borr. Även om det är samma frågor jag håller på med så kommer jag hela tiden längre och det fördjupar den människa jag är.

”Jag brottas med samma saker idag vid 79 som jag kämpade med vid 30, 40 och 50. Och jag antar att jag kommer att brottas medlem på min dödsbädd.”

Gör livserfarenheten livet lättare? Nej, inte heller det stämmer. Lättare att bära kanske, men på många sätt lika smärtsamt. Som nu när hon om bara ett år ska fylla 80. Allt det där kroppsliga förfallet som hon inte var beredd på skulle beröra henne så starkt. Alla de där drömmarna hon hade om hur ålderdomen skulle bli som hon nu inser inte kommer att uppfyllas. Det är svårare än hon tänkt sig. Men där finns också något annat. Den allt djupare kontakten med något eller någon som är större än hon själv, den som hon vill tro, och hon betonar vill, är en personlig Gud.
– Jag vet inte om det är visdom, eller att jag bara är gammal, men på senare tid har jag känt lite av det där som grekerna kallade apatheia, den heliga likgiltigheten. Inte så att jag inte känner något längre, absolut inte, men jag är inte bunden vid att saker ska bli på ett visst sätt. Det är en form av frihet, självständighet.
När eftermiddagsljuset nu flyttat sig bort till skrivbordet där datorn med det nya manuset står uppslagen summerar vi. 
Är livsvisdom ett slags förhållningssätt?
– Ja kanske det.
En potential som finns när vi föds men som kan växa med oss. En vilande förmåga att förstå sig själv i ett större perspektiv på ett sådant sätt att det får konsekvenser för hur man lever sitt liv.

”Livsvisdom går inte att söka, den måste levas. Och den är inte något man förvärvar en gång för alla. Den kommer och går.”

Vi är inte riktigt nöjda. Det låter lite för definitivt. Lite för skolboksaktigt. Något som skulle kunna bli en kylskåpsmagnet.
– Två saker, säger Patricia. Ett. Den går inte att söka utan måste levas. Två. Det är inte något man förvärvar en gång för alla. Livsvisdomen kommer och går.

Ann Lagerström
Artikeln tidigare publicerad i Modern Psykologi.
Foto: Paulina Westerlind, tudorsandhal.se

BÖCKER i URVAL

• Ett himla liv.
• Den tredje åldern.
• Tid för förändring.

Och många många fler.

HEMSIDA

tudorsandahl.se

LIVET

FÖDD| Manchester, England, 1940.
FAMILJ: Maken Christer Stendahl, döttrarna Hedda och Rebecka, barnbarnen Ottilia, Jakob, Johannes och Santino David.
UTBILDNINGAR:Lärarexamen, fil. Lic. I sociologi, fil. Dr. I pedagogik, leg. Psykolog, leg. Psyktoerapeut, specialist i klinisk psykologi.
GJORT: Undervisat, konsultat, tagit emot klienter, skrivit, talat, dansat …
STARTAT: Sandhal Parterns, psykologkonsultfirma som hon drev med sin man Christer Sandahl.
SAPU, Stockholms Akademi för Psykoterapiutbildningar.
Conveium Österlen, mötesplats för andliga och existentiella frågor
TRO: Kristen, efter 40 år av ateism.
: Silvermedalj i konståkning, dansant flamenco och tango, och genomkorsat Gobiöknen.

LÄS MERPATRICIA TUDOR SANDAHL |
Livsvisdom är att veta att mörkret kan vändas i ljus

EXISTENTIELLT |
Fyra personer om att leva med osäkerhet


Jonna Bornemark, filosof: Ovisshet är människans existentiella villkor.
Ruben Wätte, konstnär: Ovissheten är förutsättning för kreativiteten.
Maria Sundin, astronom: Vi vet inte hur stort universum är.
Alec, asylsökande som lever illegalt i Sverige: Jag lever för stunden.

Han är strax över 20 och kan bara ta en dag i taget. I tre år har Alec levt illegalt någonstans i Sverige. Han kan inte resa hem. Då blir han dödad, det är han säker på. Han kan inte stanna kvar. Migrationsverket har sagt nej. 
Hur lever du, frågar jag och han svarar på svenska:
– För stunden. 

Det finns många synonymer till ordet oviss – osäker, oklar, vag, svårbestämd, oförutsebar. Det är motsatsen till viss, släkt med veta, med vetskap, med att känna sig säker och ha kontroll. 
Under många år arbetade jag med kvinnliga kollegor från den del av världen som vi då kallade den tredje. Jag berättade hur jag levde, de berättade om sin livssituation. De tittade förvånat på mig: Kunde jag alltid nå en läkare, skulle jag få pension, var risken minimal att jag skulle dö i barnsäng, fick jag rösta, blev jag inte våldtagen om jag gick till polisen, hade jag aldrig fått stryk varken av min pappa eller min man. Deras berättelser fick mig att förstå att jag i hela mitt liv burits av en känsla av trygghet, av att vara säker.
Och jag är inte ensam. Kanske är det därför det ovissa oroar oss så. 
Talar med människor jag möter om deras ovissa upplevelser. De vill gärna berätta, men inte medverka. Där är hon … och hon … och han som förlorade jobbet över en dag. De gick till arbetet som vanligt, kallades oväntat till ett möte och gick hem arbetslösa. Där är han som svarade i sin frus telefon och vars liv aldrig mer blev sig likt. Där är de många berättelserna om besöket på vårdcentralen som slutade på akuten, på operationsbordet, på avdelningen för onkologi.
Och så reaktionerna. Först den där känslan av kaos, en livsvärld som bryts isär. Visshet som byts till ovisshet. Så de många tankarna, känslorna, rädslan. Hur ska det gå? Hur ska jag klara mig? Så, med tiden, en slags anpassning. Det dramatiska blir osannolikt nog ofta vardag. Det ovissa förvandlas igen till en form av oviss visshet.

ALEC: Avsläppt på Malmö centra. Han är femton år och vet inte var han är.
Den 8 augusti 2011 stiger Alec av tåget på Malmö central. Han är 15 år och vet inte var han är. När familjen av politiska skäl blev hotad, när farbrodern slogs halvt ihjäl, sattes han på ett plan till Paris. Där mötte en släkting, som istället för att erbjuda honom en tillflyktsort tog med honom till ett café, gav honom lite pengar och gick sin väg. Ensam, förvirrad, övergiven utan mål eller mobiltelefon ber han en landsman som sitter vid ett annat bord om råd.
”Stanna inte”, säger mannen, ”det där partiet som vill er illa kan hitta dig här. Res till Sverige, Danmark, Finland, dit har nästan inga av oss åkt.” Han köper en biljett. Reser genom ett okänt Europa och stiger av på Malmös centralstation. Han vet inte var han är. Förstår inte ett ord. Känner ingen. Pengarna han har kvar räcker till lite mat. 

Ruben Wätte: Vi befinner oss alla på en skala mellan säkerhet och ovisshet.
Ruben Wätte är konstnär och har av nödvändighet närhet till ovissheten – i  sitt konstnärskap ”ur ovissheten föds kreativiteten”, privat ”nästa vecka ska jag betala in 20 000 till skatteverket, det har alltid gått hittills” och personligt genom att våga möta sig själv.
– Vi befinner oss alla på en skala mellan frihet och kontroll, mellan säkerhet och ovisshet. Jag tycker att människors förhållande till denna skala är väldigt intressant, även mitt eget. För mycket kontroll klarar jag inte. Jag blir fysisk sjuk om jag till exempel tvingas arbeta med något som inte engagerar mig. Får svårt att andas, någon slags ångest.
Ovissheten är på sätt och vis lättare, säger han, och i skapandet är det en förutsättning. För att något ska födas måste han stå ut med att han inte riktigt vet vart han är på väg, så att något oväntat kan visa sig. Något nytt.
Klarar du hur mycket ovisshet som helst?
– Nej, jag är rädd för allt möjligt, separationer till exempel och att vara ensam utan att sysselsätta mig med något, och mörker. 
Han är rädd, och han utmanar sig själv. Som i somras då han levde ute i skogen i fyra dygn med bara en sovsäck, en dunk med vatten och ett myggnät. Vad skulle hända om han inte hade något att distrahera sig med? Hur skulle han reagera när det blev alldeles svart? Hur skulle han stå ut när hungern slet i honom?
Och hur gick det?
– Till en början var det jobbigt – mörkret på natten, att jag inte hade något att göra. Den där aphjärnan tjattrade oavbrutet. Men jag lät den vara, jag lät allt vara, jag stod ut och då blev det tystare och lugnare och uthärdligt.
Många i vår del av världen lider brist på det här formen av möten med det ovissheten, menar han, både i naturen och det okända inom oss. Därför har han i sommar skapat ett konstprojekt i stadsdelen Råby i Västerås –  Dungen, en tillfällig kreativ vildmark. Under några sommardagar finns han och några konstnärskolleger där för att tillsammans med den som har lust utforska ovisshetens gräns.
Vad ska ni göra?
– Det vet vi inte. Det beror på de som kommer. Och det viktiga är inte vad vi gör utan om vi kan skapa en känsla av frihet som deltagarna kan ta med sig därifrån. Ett inre ovisst privat rum.

Alec: När pengarna är slut har han inget att äta.
I två dagar lever Alec på och kring Centralstationen. Han är mycket rädd. Fryser. Och när pengarna tar slut har han inget att äta. Han närmar sig människor, men ingen vill tala med honom. Så ser han att en kvinna som betraktar honom. Han tecknar – magen, munnen – ”jag är hungrig”. Hon köper en smörgås, ger honom något att dricka. Så går hon. Nästa dag ses de igen, hon tecknar: Följ med mig hem. Han tror att saken är klar. Här kan han bo. Hjälpa till med lite vad som helst, så som man gör med främlingar i hans hemland. Men så är det inte. Efter en natts sömn åker hon med honom till Migrationsverket för att hjälpa honom söka asyl.
– Asyl, uppehållstillstånd, vad är det?, säger Alec nu. Jag visste inte hur något fungerade utanför mitt eget land. Jag var bara livrädd och sökte skydd. Bara det.

FOTO: Robert Blombäck, Volante.

Jonna Bornemark: Allt kan kastas om när som helst.
Docenten i filosofi Jonna Bornemark funderar just nu extra mycket på vår relation till det hon kallar för icke-vetande, allt det vi inte kan veta något om. Anledningen är en antologi om kunskap och stadsplanering som hon är redaktör för på Centrum för praktisk kunskap på Södertörns högskola. Och boken Den omätbara renässansen, som kom 2018.
– Ovisshet, säger hon när jag når henne på väg in i porten på jobbet, är en del av människans existentiella grund. Allt kan kastas om när som helst. Så är det för oss alla. Men det finns också en annan sida av att vara människa som balanserar osäkerheten och det är vår förmåga att själva skapa mening, både i det yttre och i vårt inre.
Istället för att förlamas av tanken på det som filsofen Albert Camus kallade ”det absurda”, det där att vi föds, lever en kort tid och sedan dör, tar vi spjärn, blir kreativa och skapande. Vi bygger hus, bildar familj, planterar ett träd, skapar samhällen, planerar för framtiden.
– På så sätt är ovisshet inte bara negativt, säger Jonna Bornemark, den är positiv och bär alla möjligheter inom sig. 
Vi kan både se hur ovana vi är vid ovisshet, och förundras över den där inneboende kraften både hos oss själva och andra när den ordningen vi skapat faller sönder. För en kortare eller längre tid kastas vi in i det Jonna kallar icke-vetandets sfär. Så börjar något sakta ta form, en ny ordning, en ny mening uppstår ur kaos. Efter en tid har vi omskapat vårt liv.
– Istället för att låta ovissheten verka försöker vi fatta beslut alldeles för snabbt, säger Jonna Bornemark. Jag är sådan själv.
Hur menar du?
– Om jag sitter hos någon som till exempel är svårt sjuk blir jag handfallen och rädd. Om jag inte kan lösa problem vad ska jag göra då?
Kanske är det därför som de som för tillfället lever i ordningens värld har så svårt att veta hur vi ska bete oss när vi möter medmänniskor som lever i icke-vetandets verklighet – flyktingar, arbetslösa, sjuka, döende. Kanske är det därför debatten just nu i Sverige är så drastiskt svart och vit?
– Numera när jag står inför något jag ännu inte förstår försöker jag hålla tillbaka min handlingsvilja och istället aktivt stanna upp, låta saker och ting vara för att se vad som visar sig.

 Alex: När jag studerar försvinner oron. Då är jag på väg mot framtiden.
Via migrationsverket söker Alec asyl och kommer till ett transtiboende där han under en tid lever med en grupp Afghanska pojkar. Nu lättar det lite, säger han. Han får mat. En säng att sova i. Nu är han tillsammans med andra som har det som han. De kan inte tala med varandra, men spela spel, lyssna på musik.
Han börjar lära sig svenska. Bor på olika boenden. Får börja plugga. 
– När jag studerar försvinner oron, då är jag på väg mot framtiden. 

Maria. Sundin: Det är väldigt många saker vi inte vet om kosmos.
Vad vet vi egentligen om världen? Finns det något som i grunden är säkert Maria Sundin docent i astronomi på Göteborgs universitet. Hon har det lite körigt när jag når henne. Hennes häst har tappat två skor och nu haltar han, hur ska det gå? Men visst har hon tid att tala om sin passion, om jorden, solen, galaxerna, planterna.
– Vissa saker är väldigt säkra. Ta det där med gravitationen till exempel. Varje gång du släpper något så faller det till marken. Skulle det falla uppåt skulle jag bli ytterst förbluffad, om än uppiggad som forskare. På samma sätt finns det regelbundna mönster på stjärnhimlen. Att det tar månen 29 dygn att kretsa ett varv runt jorden, det vet vi säkert. Men det är väldigt många saker vi inte vet. Hur blir det när solens energi börjar sina? Hur såg jorden ut för 4 miljoner år sedan? Det kan vi bara försöka förstå med indirekta metoder.
Hur stort är universum?
– Det har vi ingen aning om. Vi kan bara uttala oss om den del som vi kan studera med de metoder vi har idag. Och det oroar inte mig alls, istället tycker jag det är imponerande att innevånarna på en så liten planet försöker utforska detta stora.
Solen, den stjärna jorden kretsar kring, är bara en av de cirka 100 miljarder stjärnor som finns i vår galax Vintergatan, berättar hon. Och Vintergatan, vet forskran idag, är bara en av många miljarder stjärnhopar i universum.Jag räknar och hisnar. Om vi tar i i underkant: 2000 miljarder galaxer gånger 200 miljarder stjärnor gånger ett okänt antal planeter.
– Så även om det kan vara frustrerande som lärare i astronomi att jag inte kan svara på allt så går forskningen hela tiden framåt, säger Maria Sundin. Ta bara det där med planeter. De stjärnor vi kan se med blotta ögat har människor studerat i flera tusen år. Men planeter, som inte själva genererar något ljus, har vi bara kunnat kartlägga de senaste 20 åren. Och där gör vi framsteg hela tiden. Precis nu när vi talas vid känner vi exakt till … vänta ska jag slå upp på nätet …  2018 stycken.

Alec: Vart ska jag ta vägen?
Efter något år får Alec nej. Han har inte skyddsbehov, anser migrationsverket. Han kan åka hem.
– Hur kan de säga så? Vad vet de om mitt land? Ingenting är säkert där. Det har aldrig varit säkert. Hotet mot vår familj finns kvar. 
Han överklagar. Och får nej. Han överklagar igen och får ett utvisningsbesked. Han avviker.
Sedan dess Alec levt gömd. Under en period studerade han i hemlighet på en folkhögskola och tog studenten. Sedan i vintras bor han hos en familj. Han vågar knappt gå ut. Oron finns där hela tiden. Han försöker distrahera sig – titta på film, spela spel, lyssna på musik – så fort det är tyst eller han ska sova översköljs fylls han av oro.
I augusti har det gått fyra år, då ska han söka asyl igen.
Vad gör du om det blir nej den här gången också?
– Jag vet inte. Vart ska jag ta vägen?

ANN LAGERTRÖM
Artiklen har förut publicerats i Tidningen Vi.
FOTO: Johnny Cohen, Unsplash

LÄS MEREXISTENTIELLT |
Fyra personer om att leva med osäkerhet

HÈDI FRIED |
”Det kan hända igen”

Det gick steg för steg, säger hon, och så en dag var nazismen ett faktum.
”Det är det som är det farliga. Den omärkliga förflyttningen. Normaliserandet.”
Hédi Fried vet. Hon var med i Sighet, Rumänien, då på 30-talet. Nu varnar hon för att vi också börjar vänja oss vid rasismen.

När började det egentligen?
Kan någon säga när någoting börjar?
Sandkorn läggs till sandkorn,
och innan man vet ordet
av ligger det en sandhög framför en.
HÉDI FRIED

När jag går upp mot författaren Hédi Frieds hem i närheten av Liljeholmen och ser Stockholm breda ut sig framför mig tänker jag på de där meningarna i en av hennes böcker. De där om sandkornen som läggs till sandkorn. De som beskriver hur ideal och moral sakta kan förskjutas i ett samhälle nästan utan att medborgarna märker det. De som försöker peka på hur det som var uppseendeväckande nyss närmast steglöst blivit normalt.
Så var det i början av 40-talet i Sighet, Hédis hemstad i Transylvanien i dåvarande Rumänien. De där småtrakasserierna mot judarna som förekommit redan före kriget förändrades steg för steg. Knuffar blev till misshandel som med tiden blev till förbud mot högre undervisning, mot statliga tjänster, mot innehav av fordon, smycken, radioapparater. Sedan kom gettot, så deportationen, lägren och förintelsen. Allt har hon varit med om. Allt uthärdade hon.
Man vänjer sig, berättar hon i sina memoarer Skärvor av ett liv, (Natur & Kultur) som precis kommit ut i nyutgåva. Hédi och hennes familj tänkte: Vi får inte gå på bio. Det är inte hela världen. Vi får inte gå på restaurang. Vi äter hemma. Judar ska bära en gul stjärna. Vi är judar, inte skäms vi för det.
Det där måste vi tala om, tänker jag när jag närmar mig huset med den vidunderliga utsikten och den nu 92-åriga, engagerade författarinnan och föreläsaren och överlevanden från koncentrationslägren Auschwitz och Bergen-Belsen. Hon som vigt sitt liv här i Sverige till att berätta sin historia om och om och om igen för att vi inte ska glömma.

Hédi Fried möter i dörren.
– Välkommen in, vill du ha te, eller kanske kaffe?
Vårsolen flödar in över böcker, konst och blommor. Hédi Fried är nätt och rör sig i lägenheten som om åren inte rört henne. Hon arbetar fortfarande. Skriver lite varje dag i sitt arbetsrum intill vardagsrummet, där till vänster.
– Mest för mig själv, säger hon.
Men ibland blir det också debattartiklar om rasism och om förintelsen. Hon föreläser också fortfarande, men åker inte längre runt i skolorna och berättar som hon gjort under så många år.
– Numera kommer jag bara om de som lyssnar har verklig makt och kan påverka utvecklingen, säger hon.Vi slår oss ner, jag måste ta det direkt.
Vi har stängt våra gränser. I Danmark ville man ta flyktingarnas smycken. Vi bygger läger i Europa där vi förvarar förtvivlade män, kvinnor, barn, handikappade bakom stängsel. Är det det här som är sandkornen? Vänjer vi oss sakta nu?
– Om vi inte ser upp så gör vi det. Jag begriper inte att det kan hända i Sverige, säger hon. Det känns ibland som en déjà-vu, som 30-talet.
Är du rädd?
– Rädd, men också hoppfull. Demokratin här är starkare än den var i Tyskland på den tiden. Människor i hela världen protesterar mot förtryck på ett helt annat sätt än då. Jag tror att vi kan stå emot den rasistiska hetsen.
Men helt säker är hon inte. Nazismen var inte den första regim som förtryckt och förintat utpekade grupper av människor. Andra världskriget var inte första gången det judiska folket hånats, fördrivits och dödats. Hédi och hennes syster Livi, pappa Ignatz och mamma Frida var inte ensamma om att sakta anpassa sig. Inte ensamma om att bortse från farorna.
”Tanken på ett kommande krig skrämde mig så mycket att jag inte ens vågade tänka på det”, skriver hon i boken Skärvor av ett liv. ”Självbevarelsedriften lät inte verkligheten komma nära.”
– Så länge livet inte är hotat så kan man alltid vänja sig, säger hon nu. Det kan verka konstigt, men vi funderade inte så mycket. Vi levde bara vidare.
– Och så blir man sakta pacificerad. Vi gick med på att flyttas till gettot. Tog med oss nyckeln till huset, tänkte att vi snart skulle vara tillbaka. Vi gick in i de där godsvagnarna som skulle föra oss till lägren. Och jag tänker på mina medfångar i Auschwitz som gick i led till groparna för att skjutas. Det visste vad som väntade. Ändå sprang de inte. De tog inte möjligheten att dödas i flykten.

Viljan till liv är så stark att den nästan kan uthärda vad som helst, säger hon.– Det hände många gånger i lägret att jag tänkte: Jag orkar inte en dag till. Men så vaknade jag nästa dag, och så gör man som de säger. Utför sina sysslor. Och lever vidare …

– Människan är en underlig varelse. Vi frågar oss ibland vad som är livets mening. Det är Livet.

Var det likadant med dina icke-judiska grannar. Vande de sig också?

– Ja så måste det varit. Vissa av de såg bort, andra utnyttjade situationen. Några få hjälpte oss, de kom in i gettot med mat.
Hédi Frieds mamma och pappa gasades i koncentrationslägret. Själv överlevde hon och hennes syster och på hösten 1945 kom de via Röda korsets bussar, tåg och båten m/s Rönnskär till Sverige. Som gäst, trodde hon själv. Som flykting, enligt svenskarna.

Mötet med Sverige
Trivdes du här redan från början?– Först var det fantastiskt, berättar hon. Fast inte riktigt lika fantastiskt som vi trodde när vi satt där på tåget och reste genom ett sönderbombat Europa. Vi trodde att drottningen skulle ta emot oss, och att vi skulle bli överösta av allt det vi saknat – aftonklänningar och guldklockor.
Trodde ni det på allvar?
– När svenskarna utvandrade till Amerika trodde de gatorna skulle vara av guld. Flyktingarna på väg hit drömmer säkert om mobiltelefoner och datorer.
Hédi och hennes syster Livi hoppades, men så var det förstås inte.
Var ni besvikna?
– På sätt och vis. Men jag minns den där varma chokladen som lottorna delade ut på kajen i Malmö. Den uppvägde de finaste aftontoaletter och guldklockor.

Först fördelarna. Ett ordnat land utan ruiner, med vänliga människor. Efter ett tag upptäckte hon nackdelarna. Visst var svenskarna vänliga, men inte så lätta att komma in på livet. Hon var inte gäst som hon trodde, utan en främling, och behandlades som en sådan. Och så det allra värsta – sysslolösheten på förläggningen på Lovön utanför Stockholm – den var förödande.
– Det kändes om om vi fortfarande var fångar.
”Jag ville rå mig själv”, skriver hon. ”Jag ville inte ha någon överhet som bestämde. Inte ens en välvillig sådan. Jag ville ut i livet, jag ville fortsätta där jag hade blivit avbruten, börja på universitetet, utbilda mig till barnläkare.”
I stället fick hon börja från början. Ta de jobb hon fick. Fabrik, hushållsarbete, kontor. Hon mötte misstänksamheten: ”Inte kan de väl internera folk hur som helst i Tyskland, något måste de där judarna ha gjort.” Språksvårigheterna. Fattigdomen.
Och nu ser hon hur det återupprepas. Flyktingarna som sitter på förläggningar i månader utan att ha makt över sitt eget liv.

”Bara genom att börja arbeta kan man som invandrad
få tillbaka självrespekten, känslan av att man återigen
räknas som en jämbördig medlem av samhället.”

Men det finns en skillnad. Allmänhetens engagemang. Det är bra, men Hédi Fried är av egen erfarenhet försiktigt skeptisk.
– Jo, vi vill i och för sig hjälpa till, men bara så länge det inte stör oss, och inte innebär något större uppoffring. Vi kan gå till Centralen och ta emot och dela ut lite förnödenheter. Men ett djupare engagemang – då tar det emot.

Och så berättar hon. Det var den där unga kvinnan, Marianne, som öppnade sitt hem för henne när hon var ny i Sverige. Det var så betydelsefullt. Hédi kunde äntligen lämna lägret på Lovön. Fick ett hem, lärde sig svenska och Marianne hjälpte henne till ett bättre jobb. Men så hände något. Grannarna trodde de var älskande. Homosexuella. Flator. Marianne blev rädd. Bad Hédi att flytta.
– Jag kan förstå att hon inte vågade ha mig kvar, säger hon. Men att hon aldrig sedan hörde av sig. Det var det svåra. Jag ringde och ringde, men hon hade inte tid med mig.
– Och nu, säger hon sakta, har jag blivit likadan.
Det var det där ryska paret som kom till Sverige. Hédi kände igen sig, tog sig an dem. Hjälpte dem mycket. De träffades. Hon bjöd hem dem.
– Men nu har mitt intresse svalnat. Tycker inte att jag har tid. Vill göra annat. Försöker ursäkta mig med min ålder. När jag träffar dem på stan så skäms jag.
För att verkligen hjälpa, säger hon, måste vi kliva över vår bekvämlighetszon och sedan inte göra som hon och Marianne, inte släppa taget.
Hela tiden i vårt samtal, i hennes böcker, den där pendlingen mellan kunskap, insikter och erfarenheter. Mellan det goda hon vet krävs och upptäckten av sina egna begränsningar, sina svagheter. Kanske har hon alltid varit sådan. Kanske är det hennes smärtsamma erfarenheter eller hennes arbete mot rasism, eller de där studierna till psykolog som hon till slut fick möjlighet till som givit henne en blick. In mot henne själv. Och ut mot oss andra.

Som det där med romerna. De som fanns i hennes barndoms Sighet och som nu möter henne på Liljeholmen när hon ska gå och handla.
– Varje månad ger jag en större summa till en av dem. Alltid till olika. Jag kan inte dela med mig till alla, och att bidra med lite här och lite där gör ingen skillnad. Helst ger jag till dem som har något att sälja så att det blir en form av utbyte. Hela situationen måste vara förnedrande på samma gång som det handlar om överlevnad. Men jag har dåligt samvete hela tiden. Vet att jag har, och att de inte har.
Så är det den där berättelsen i en av hennes böcker. Om hur hon när hon var liten inte kunde tänka sig att leka med ”zigenarungarna”.  Hur hon, judinnan, den förföljde, kände sig mer värd än dem, och inte förstod innebörden av sin egen bortvända blick. Det var först i koncentrationslägret när hon såg romerna gå mot döden i gaskamrarna sida vid sida med hennes egna som hon förstod. Eller snarare trodde sig förstå att en människa alltid är en människa vad vi än kallar henne.
Men fördomar, särskilt de vi vuxit upp med, säger hon, försvinner inte så lätt. Senare, i Sverige, på 50-talet, tog hon sig själv på bar gärning. En granne varnade henne för ”zigenarföljena”, och för en stund kändes det där påståendet självklart, som om insikten från Auschwitz var som bortblåst.
Den där inlärda rasismen – antisemitismen, antizigianismen, islamofobin, främlingsrädslan – är djupt fäst inom oss även när vi tror oss vara medvetna humanister, säger hon. Och det är bland annat den som hindar oss från att fullt ut upptäcka det Hédi Fried kallar ”den annalkande faran”, rasismen och rädslan för att förlora det vi har – vår trygghet, våra privilegier, vårt liv.
Fördomarna lurar oss att gruppera, att dela in varandra i värda och icke-värda, att på allvar diskutera vilka som ska få undervisning, sjukvård, tak över huvudet. I en radiodokumentär hör jag om en by på Gotland där flyktingarnas barn till en början inte får gå i skolan. I stället får de leka på skolgården två timmar varje dag när de inhemska barnen är inne på lektioner. På Aktuellt ser jag svenska politiker på allvar diskutera om uppehållstillstånd ska räcka för att få vård. Om det ska krävas medborgarskap för att få tillgång till det som är självklart för oss andra.
– Jag identifierar mig med de som står vid gränsen och inte har någonstans att ta vägen. En gång i tiden var det jag. Och jag förstår inte Stefan Löven, först lovade han ta emot, sedan drog han tillbaka. Jag fattar inte. Jag blev så glad när han kom till en föreläsning jag höll på Armémuseum. Då kunde jag uttrycka min besvikelse direkt.
– Jag tror inte Sverige har ångrat sig, sa jag. Vi som kom efter andra världskriget har inte varit till någon belastning. Vi har bidragit. Tre forskare har jag fött.

”Jag identifierar mig med dm som står vid gränsen

och inte har någonstans att ta vägen.
En gång i tiden var det jag.”

En tid efter att Hédi kom till Sverige mötte hon en vän till familjen, Mikael Fried. Han var lite äldre, de delade minnena från Sighet, från förföljelsen, djup kärlek uppstod. Mikael startade ett företag som sålde sjukvårdsmaterial. De fick tre pojkar. Allt ordnade sig. Men så orkade inte hans hjärta. Han dog. Hon förlorar sin trygghet, sitt fäste, sin syskonsjäl – och sin försörjning.
”Jag kommer aldrig att klara av ett företag, jag är ingen affärskvinna, jag kan ingenting, varken om varorna eller företagsekonomi”, skriver hon.
Hon fick börja om. Igen. Psykologen blev företagare. Efter ett tag gick affärerna bra. Hon kunde försörja sina pojkar.
– Och inte bara det, säger hon. Jag introducerade slutna blodtagningsrör i sjukvården. Innan dess använde man öppna glasrör så att blodet stänkte åt alla håll och kanter.
En viktig händelse. Men det skulle visa sig att det var något annat som blev Hédi Frieds verkliga livsuppgift. Hon började berätta – om antisemitismen, om kriget, om förintelselägren om mötet med Sverige.
– När min syster Livi och jag kom efter kriget var det ingen som vill höra talas om vad vi varit med om. Folk tyckte jättesynd om oss men sa: ”Tänk inte på det. Nu är ni här och kan börja ett nytt liv. Allt kommer att bli bra.” Därför blev jag så överrumplad några decennier senare när alla ville att jag skulle tala.

Sedan början av 1980-talet har Hédi berättat – i böcker och radioprogram, på utbildningar, föreläsningar och inte minst i skolorna. Berättat och berättat och berättat. Många har hört, säger hon, men hur många har lyssnat.
– Det är en sak att registrera vad någon annan säger. Men det är en helt annan sak att verkligen lyssna, med hjärnan och med hjärtat. Det är en helt annan sak att förstå.
Men kan vi, kan jag, som vuxit upp utan krig, svält eller förtryck någonsin förstå?
– Det är klart du kan. Har du aldrig frusit? Har du aldrig varit rädd? Har du aldrig varit hungrig?
Jo.
– Då så.
Men att hoppa över lunchen och inte hinna med middagen är en sak. Att försöka ta sig över Medelhavet i en läckande gummibåt eller svälta som du gjorde i koncentrationslägren är något annat.
– Hunger är hunger. Rädsla är rädsla. Använd din erfarenhet och din empati och tänk dig in i situationen. Det där är bara undanflykter.

Timmarna har gått. Vi får sluta nu, säger Hédi Fried och påminner mig om att hon passerat de 90. ”Glöm inte din handväska”, säger hon när jag hastar ut i hallen. ”Har du några vantar? Det är kallt fast solen lyser. Hej då.”

Hej då.
På vägen ner för backen i det sena sneda eftermiddagsljuset klingar ett nytt citat ur Hédis bok Livets pendel inom mig:
”Ingen lär sig genom andras erfarenheter. Och aldrig kan man tänka sig att det onda också kan hända oss.”

VIKTIGT

Sprida kunskap om förintelsen. Berättar sin historia om och om igen för att vi inte ska glömma den.

STOLT ÖVER

Att ha introducerat slutna blodtagningsrör i sjukvården. De tre sönerna som alla är forskare.

BÖCKER

• Ett tredje liv
• Livets pendel
• Skärvor av ett liv
• Livet tillbaka.
• Frågor jag fått om förintelsen.
•Historien om Bordri, tillsammans med Stina Wirsén.
Alla utgivna på Natur & Kultur.

LIVET

FÖDD 15 juni 1924 i Sighet i dåvarande Rumänien.
BOR Liljeholmen i Stockholm.
FAMILJ Tre söner, sju barnbarn, tre barnbarnsbarn och syster Livi som hon talar med varje dag.
LÄGERVISTELSER Auschwitz, Bergen  Belsen och tre arbetsläger i Hamburg och dess närhet.
ANLÄNDE Kom till Malmö 1945 med Röda Korset på båten m/s Rönnskär.
YRKEN Affärskvinna, psykolog, författare, föreläsare, pedagog.
SENASTE PRISER Raol Wallenbergpriset, S:t Eriksmedaljen och nominerad till en av Sveriges superkommunikatörer av tidningen Resumé.
PREMIERAR Genom Michael Frieds stiftelse, döpt efter hennes make, delar hon varje år ut pris till lärare som arbetar emot rasism och antisemitism.

TEXT | ANN LAGERSTRÖM©
Publicerad i Modern Psykologi 2016.

FOTO | KARL GABOR, via Natur&Kultur

LÄS MERHÈDI FRIED |
”Det kan hända igen”

FILOSOFERNA |
Måste vi hålla det vi lovat?

Man offering a ring to a woman.

 

Flera gånger om dagen lovar vi varandra något: ”Jag kommer vid tre.” ”Rapporten blir klar i morgon.” ”På lördag bjuder jag på middag.” Då och då är det lite mer allvar:  Vi lovar att tala sanning i domstolen, att bilen vi säljer är felfri eller att älska oavsett. Ofta gör vi som vi sagt, håller våra löften, står vid vårt ord.  Varför?

Det undrade den brittiske filosofen David Hume redan på 1700-talet då han skrev att ett muntligt löfte mellan två människor är ”ett av de mest mystiska och obegripliga handlingar man kan föreställa sig”. Hur kan det komma sig att vi bara genom att säga att vi lovar något skapar ett närmast metafysisk plikt att följa vårt eget löfte. Företeelsen är inte av naturen given, argumenterar Hume, och inte finns det heller några lagar som reglerar det flesta av de löften man inom filosofin kallar för talhandlingar. Det står oss fritt att bryta så många vi vill.

Att vi inte göra det måste helt enkelt bero på att vi genom tiderna insett att det är bra för oss, menar Hume. Om jag följer mina löften, så följer du dina och i längden så vinner vi båda två. Så tänkte han. Hur tänker du Johan Brännmark, docent och lektor i etik vid Malmö högskola.

Johan Brännmark.

– Jag har svår att se att vi skulle kunna ha någon moral överhuvudtaget om det inte fanns möjligheter till ömsesidiga förväntningar. Löften är enormt viktiga inte minst för samordningen i en familj eller på en arbetsplats. Så fort vi ska göra något måste vi komma överens om vem som ska göra vad och vara relativt säkra på att den andre håller vad de lovat.

Många olika löften
Det finns många olika former av muntliga löften. De kan vara formella:  Tager du denna … eller informella: ”Jag ringer i morgon.” Ett löfte, säger Johan Brännmark, kan vara bindande. Om jag lovat att hämta barnen på dagis i eftermiddag kan jag inte bara strunta i det. Men det kan också vara en avsiktsförklaring, en slags målsättning. Som en förlovning. ”Jag tänker nog gifta mig med dig.” Det kan vara tydligt: ”Jag gör …”, ”Jag kommer …”. Men det kan också vara diffusa. ”Vill du …?” ”Mm.”
– Här finns många möjligheter till missförstånd. Vad är det egentligen vi har lovat den andre?

Redan Aristoteles (384-322 fvt) var intresserad av muntliga löften och menade att det närmast ingick i en naturlag: en dygdig, moralisk människa håller sina löften. Senare filosofer ser löften mer som en form av kontrakt som kan följas eller lösas.  Filosofen Thomas Hobbes (1588-1679) argumenterar till exempel att det är otroligt viktigt att människor håller sina löften eftersom det är utgångspunkten för att vi ska kunna skapa ett civiliserat samhälle. Han oroade sig dock för våra passionerade och impulsiva sidor och var inte helt säker på att vi skulle klara detta själva utan hjälp av någon form av myndigheter. Utilitaristerna menar att vi ska hålla löften för att det leder till högre nytta för oss alla. En nutida filosof amerikaeden John Rawls (1921-2002) var kritisk mot utilitarismen för att de genom att betona allas nytta inte tog tillräckligt hänsyn till individen. Så istället för nytta förordar han Principle of Fidelity, trohetsprincipen, som helt enkelt fastställer att om du har givit ett löfte under justa omständigheter så ska löftet hållas. Punkt slut.

Löften som en begränsning
Så de flesta filosofer verkar vara eniga om att löften gynnar oss, men man kan också se de som en form av begränsning.
– Tänk på allt du skulle kunna göra som en enda gigantisk meny av möjliga handlingar. Sedan börjar vi ta bort. Först allt som lagen kräver av dig. Man skulle kunna kalla det för medborgarnas löften till staten: Jag ska inte döda, inte stjäla, inte köra mot rött. Menyn krymper oroväckande.
– Man skulle också kunna vända på det och säga att lagen består av löften till dig från staten: Om du betalar sociala avgifter så lovar vi dig pension. Om du slår ihjäl någon så lovar vi dig fängelse. Och om du gör allt det vi kommit överens om och inte gör det som är förbjudet så kommer vi inte lägga oss i ditt liv.
Det där sista gäller förstås bara i det vi kallar rättssamhällen. I länder som saknar rättssäkerhet går lagen inte att lita på. För att få det du lovats måste du kanske muta en statstjänsteman. Om du begår ett brott kan du köpa dig fri.

Outtalade löften
Så har vi de skrivna kontrakten. Biobiljetter, köpekontrakt, olika avtal. Påskrivna och klara är vi förpliktigade att följa dem.
Och sedan allt det som vi kommit överens om utan att egentligen sagt någonting. Konventionerna. Du får inte låta din hund kissa på andras grindstolpar. Du får inte sätta dig på en annans filt på badstranden. Du börjar inte plocka på ett svampställe om någon redan är där.
Det här kallas inom filosofin för implicita löften. Vi har inte uttryckligen lovat nått men inom kollektivet tas det för givet att vi känner till reglerna och att vi kommer att säga till om vi tänker bryta dem.
– Om du tar en öl med några brittiska kompisar på en pub i London är det bra att du förklarar varför du bara köper en bärs till dig själv och inte bjuder alla, säger Johan Brännmark.

Ju fler löften, desto mindre frihet
Den här formen av löften – lagar, kontrakt, konventioner – gäller oss alla. Muntliga löftena, talhandlingarna, är individuella. Det är jag som lovar dig eller domstolen eller Gud någonting. Nu krymper ditt handlingsutrymme ytterligare. Ju fler tallöften, desto mindre frihet eftersom det du lovat alltid tränger undan något du kunde ha gjort. Om du ska äta middag med Ida kan du inte gå på bio med Jens.
Men måste man verkligen hålla ett tallöfte?
Här går filosofernas tankar isär. Medan filosofer som Hobbes och Rawls anser att man aldrig ska bryta ett löfte finns det andra som hävdar motsatsen. Vissa utilitarister menar att de löften som skapar stor nytta ska hållas även om det delvis går ut över dig själv. Medan andra menar att det visst går att bryta ett löfte.
– Här, säger Johan Brännmark finns det ett spektrum av möjligheter. Själv tycker jag not att en grundhållning kan vara att man ska hålla löften men att om det visar sig att löftet verkligen inte är bra för dig så kan det vara moraliskt riktigt att inte fullfölja det.

Många skäl att bryta löften
Filosoferna har identifierat flera olika skäl för att bryta ömsesidiga löften: Den andra parten har brutit mot sin del och därmed finns det inte längre någon kraft i löftet. Eller också trodde man när man gav löftet att det var en relativt enkel sak, men sedan visade det sig att det var extremt komplicerat.
Och vad händer om den man lovat något dör? Ett typiskt filosofiskt dilemma handlar om två män, eller kanske är de två hen, som vistas på en öde ö. A lovar den B något, men så dör B. Är A i det här fallet förpliktigad att göra det han lovat trots att B aldrig får veta något och ingen annan känner till det? Eller kan A bara strunta i alltihop?

I privatlivet kan det till exempel handla om en begravning. Din mamma har bett att få bli begravd i sin hemstad Västerås, och du har sagt ja. Men nu, när hon väl är död, skulle du och dina syskon vilja ha henne nära, i Umeå.
– Ett annat argument för att bryta ett löfte är att jag inte längre är samma person som när jag lovade något, säger Johan Bärmark.
Hur menar du då?
– Ja ibland löper ju tallöften över väldigt lång tid. Om du tänker dig flera decennier kan du vara en helt annan människa idag än du var då. Och det som verkade bra för dig och din vän när ni var tjugo kan vara rena vansinnet när ni är 45.

Och så var det det där med kärlek
Och så har vi då det där med äktenskapet. Här, berättar Johan Brännmark, avger du minst två olika löften. Dels ett statligt ekonomiskt som styrs av lagar och regler, det är därför inte vem som helst kan vara vigselförrättare. Det är bindande och kan bara lösas enligt vissa regler. Så vigselförrättarens löften – lite olika om du gifter dig borgerligt eller religiöst. Och så till sist även ibland de individuella som du skrivit själv eller tillsammans med din partner.
De formella är väl tydliga: Tager du denna NN, att älska i nöd och lust …
– De kan verka så, men om vi tittar närmare så är det många ord som är tvetydiga. Älska till exempel, vad betyder det?

Ordet kärlek, menar Johan Brännmark, betyder många olika saker.  Vi älskar våra käraste och våra barn, men också musik, vänner och Thailand. Vissa älskar bara när de tycker att den andra är underbar eller tillför något till livsprojektet, medan andra menar att kärlek är att känna glödande värme för en sur, oduschad gubbe som tappat fotfästet ett tag efter att han förlorat jobbet.
– Så vad menar de två när de säger att de lovar att älska varandra, frågar sig Johan.
Samma sak gäller ”trogen”, som är en del i den kristna vigsellöftena, är de här två individerna eniga om vad det innebär.  Att ”dela glädje och sorg”, vad menas? Och löftet ”i nöd och lust”, vad betyder det?

Vigsel förr och nu
En annan intressant sak, menar Johan Brännmark, är hur människor såg på vigsellöftena förr och hur vi rent generellt tolkar dem idag.
– För inte så länge sedan, om jag får generalisera, var äktenskapet byggt på handling. De flesta par strävade efter att få vardagen att gå ihop.  Att lova att dela glädje och sorg innebar att tillsammans försöka få familjen att överleva. Idag klarar var och en sig själv och då handlar löftet istället om känslor, och det är betydligt svårare.
Att lova att kämpa för varandra har med vilja att göra, menar Johan Brännmark, det är fullt möjligt att lyckas med. Men att lova att känna är något helt annat.
– Handlingar är viljestyrda. Jag kan bestämma mig för att göra allt i min makt för den här mannen, kvinnan, den här familjen. Men känslor har vi inte samma kontroll över.  Visst, jag kan arbeta på dem, men det är inte alltid det räcker.  Att lova att ha samma starka känslor ”tills döden skiljer” er åt är inte realistiskt.

Att vara realist och förälskad är inte heller lätt, säger Johan.  Att före bröllopet be den andre att definiera vad hen menar med trogen eller att i sina egna löften lägga in, ”jag ska försöka älska dig” är som att redan från början säga att man inte tror på projektet. Lättare då att lova något som det är stor chans att man inte kommer att hålla.
Därför, menar Johan Brännmark, är det kanske fel att kalla de där talhandlingarna vi gör på vår bröllopsdag för löften, varför inte istället säga som det är, det handlar om förhoppningar. Paret som står där hoppas att relationen ska hålla. Och det, menar han, räcker väl gott och väl.

ANNLAGERSTRÖM ©
Publicerd i Modern Filosofi.

LÄS MERFILOSOFERNA |
Måste vi hålla det vi lovat?

ÖVERRASKA DIG

Potatisarna
Crowd watching fireworks
ANDLIGHET|
Vårt behov av riter
Breakfast
TIPS |
Julfrukosten tog bort stressen
REFLEKTION |
Att stå ut med sina motsatser