VEM ÄR JAG?

Vad är det där vi kallar för en människa, vad är det där vi kallar för jag? Och går det att lära känna sig själv?, Hitta i det snåriga och reda ut nystanet av tankar, känslor, fantasier, kunskap, föreställningar och längtan?
De existentiella tänkarna är ödmjuka. En människa är komplex, förvänta dig inte att fatta allt. Men visst finns det upptäckter att göra, insikter att få.
Här lite tips, stämmer de på dig? Om inte – formulera din egen jag-bild.

HOPP | Att hoppas är att handla

De sjunger från ett litet rum hos svärföräldrarna. De flydde dit under pandemin. Där skapade de musik och gjorde om sitt sovrum till en studio. Isolerad jag också började jag lyssna, och fortsatte. Den där blandningen av analys, uppror och känsla talar till mig.
Sångerna gör mig glad och sorgsen. De sjunger utan att förenkla, utan att fly från komplexiteten. Och den här sången Hope Comes har jag lyssnat på om och om igen. Hoppet föds ur smärta, sjunger de, och hopp är inte en känsla utan en handling.

”Hope comes from the place the hurt comes.

The Bergsons


Filosoferna oense
Filosoferna är som vanligt oense. Vissa anser att hoppet är det som för oss in i framtiden, som får oss att våga, att uthärda, att handla. Andra varnar för att hoppas och tänker tvärtom – den som hoppas blir passiv, väntar bara på att något ska hända men gör ingenting.
Själv hoppas jag alltid – på att det goda ska segra, på att vi lär oss leva med varandra, på att vi inser att jorden är värld att värna, på sol eller på regn. Det ger mig en framtid, får mig att planera och gå upp på morgonen, och att se ljus trots mörker.

INSPIRERAD | Här finns mer:
Lyssna mer på The Bengsons!
Och läs om filosofen som menar att det går att träna upp hoppet.

LÄS MERHOPP | Att hoppas är att handla

REFLEKTION |
Att stå ut med sina motsatser

Varför kräver vi av andra och oss själva att vi ska vara entydiga. En tanke i taget, en känsla, en inre ordning och reda. Är inte det motstridiga, de inre slitningarna en naturlig del av att var människa.
Som idag. En del av mig vill gå på julmarknad. Den andra vill vara ensam med sina tankar. De slåss. De slåss i mig. En dag att lyssna, att uppmärksamma, att stå ut med sina motsatser.

En del av mig vill gå ut i skogen. Den andra vill stanna hemma.

Det är december. Gråmulet. Och jag befinner mig i ett stillsamt inbördeskrig. I almanackan flera fantastiska julmarknader. På kontot fortfarande pengar. I hemmet inget behov av saker. Inom mig två viljor som talar.

En ser julmarknader framför sig, i technicolor. En hemma hos vännen keramikern. Där är ugnen. Ljusen. Pepparkakorna. De vackra skålarna, krukorna. Jag skulle kunna komplettera de vita stora tekopparna.
Den andra filmen. Färgfabriken. Arty. Bord med finurliga och kreativa skapelser. I filmen hälsar jag på bekanta. Dricker en kaffe. Köper något udda som kan smitta av sig på mig. Den andra viljan dras åt länstolen i sovrummet här i lägenheten på Döbelnsgatan. Vill skriva. Vill läsa. Datorn, böckerna, kaffe, tankarna och jag i ett par timmar. Sedan bryta av med att ta hand om det jag redan har. Tulpanerna i vasen på flygeln som är så där underbart i sista stadiet. Något julpynt från källaren. Rensa bort så de får plats och luft omkring sig.

Filosofen Albert Camus kallade det för framsidan och frånsidan.

Den första viljan vill utåt. Den andra viljan vill inåt. Som om de spelar upp det filosofen och författaren Albert Camus kallad svår framsida och frånsida. Två sidor har vi, menade han. Den som sträcker sig mot det yttre, och den som vill hålla oss kvar i vårt inre, och tänkte han sig, den del av verkligheten som vårt inre tillhör.

Stannar upp och låter kriget rasa. Roar mig med att följa det.  Så intressant de böljar fram och tillbaka. Skrivviljan är fysisk och tung. Långsiktig. Osäker. Lovar ingenting. Bär fickor av otillfredsställelse och misslyckande. Och innerfoder av njutning och lekfullhet. Julmarknadslängtan flimrar hela tiden färgrik och lockar med plötslig tillfredsställelse. Ett kap, ett villebråd att fälla, något att stolt bära hem. Framgång redan idag.

Min inre värld är en rikedom av röster som speglar allt det jag varit med om, allt det jag är och allt det jag mött. De erbjuder värden, valmöjligheter och verklighetstolkningar. Och något i mig kan lyssna, roas av intellektuella och känslomässiga argument och sedan bestämma. Vem vill jag lyssna på idag?

Går ner i källaren och hämtar julgrejerna. Häller upp en kopp till och tänker. Jag är inte i konflikt med mig själv. Min inre värld är en rikedom av röster som speglar allt det jag varit med om, allt det jag är och allt det jag mött. De erbjuder värden, valmöjligheter och verklighetstolkningar. Något i mig kan lyssna, roas av intellektuella och känslomässiga argument och sedan bestämma. Vem vill jag lyssna på idag?
Jag nickar åt länsstolen, godkänner lockropen. Tar med mig datorn och tackar nej till resten.

FOTO Burst on Unsplash

 

LÄS MERREFLEKTION |
Att stå ut med sina motsatser

BLICKEN | Är du också vardagsblind?

Har du studerat en maskros, verkligen kommit den nära? Har du doftat på de nytvättade lakanen eller känt skillnaden på solens strålar i gassande och halvskugga? Om inte kanske du, som jag, är vardagsblind.
Ordet har jag lånat från tidningen Trädgårdsliv, som lånat det från botanikerna, som menar att alla ambitiösa trädgårdsprojekt att försöka skapa medelhavsklimat i ett svalt Sverige har gjort att vi inte längre ser alla växter som visar sig utan att vi behövt plantera dem.
Leucanthemum vulgare, geranium sylvaticum, trifoloium pratense – prästkrage, midsommarblomster och rödklöver – mitt framför näsan på oss passerar de våra näthinnor obemärkta. Och inte tänker vi oss att de går att ha i rabatten, ja till och med att odla dem.

Jag svävar förstås ut och tänker att det där tunnelseendet, syn-oskärpan gäller inte bara våra vanligaste blommor utan allt det där som vi vant oss vid. Det uppenbara går oss förbi. Njutningar och missförhållanden lika.
Och när jag så här en söndagsmorgon försöker hitta det vanligas port känner jag att det är inte i ögonen eller huvudet som det invanda finns utan i kroppen. Det nya pejlar jag med blicken, men det osedda tar jag in genom kroppens kärna – bröstkorgen, magen, underlivet – ja till och med ryggen.
Flytta fokus en stund idag och upptäck allt det där du missar.

FOTO: Oscar Keys on Unsplash
PS Trädgårsliv förresten är en av de vackraste tidningar vi har.

LÄS MERBLICKEN | Är du också vardagsblind?

GEROTRANCENDENS |
Livslång utveckling

Nej, att bli äldre är inte att gå bakåt.
Nej, att bli äldre är inte att 

Lars Tornstam, 59, har lite svårt att bestämma tid. Om fritids stänger på grund av kommunalstrejken så måste han ta hand om sin son, 9. Och sonen går före, så är det.
Annat var det med de första kullarna. Då gick jobbet först; det sociala, det yttre. Nu känner han hur fokus flyttar sig, från karriär och stort umgänge till starkare inre upplevelser, krav på kvalitet i relationer och ett allt mindre engagemang för det materiella.

Professorn i sociologi noterar med intresse att hans egen förändring stämmer med den teori han själv lanserat – geotranscendensen. Han är mognare nu, lugnare, har ett bredare perspektiv.

tanken att ålderdomen inte bara är en avveckling av en människa utan fortsättningen på en livslång utveckling som mynnar ut i en känsla av sammanhang med hela mänskligheten och med kosmos. Tanken fick han för länge sedan, då när han själv var ung. De olika förhärskande sociologiska teorierna som han och hans kolleger höll så högt stämde inte med forskningsresultaten.

Lars Tornstam

Gamla är så ensamma, hette det, de drar sig tillbaka från yttervärlden eller stöts ut av de aktiva i samhället. Eller – gamla behöver aktiveras annars säckar de ihop och blir passiva och deprimerade.
Men när han slutade teoretisera och frågade de gamla istället så svarade många helt annorlunda:

Nej, de kände sig inte ensamma.
Nej, livet var inte alls meningslöst, tvärtom det hade aldrig varit så meningsfullt. Nej, de hade inte tråkigt, världen visade sig för dem på ett nytt och utmanande sätt, inte likt någonting de förut varit med om.
Han sammanfogade sina iakttagelser, formade en teori och presenterade den. Inte för forskarkollegerna, utan först för äldre intresserade medborgare.

Och reaktionen kom direkt. Från många: Precis så känns det att bli gammal.
De förhärskande teorierna hade skrivits och försvarades av medelålders, vita priviligierade människor ur medelklassen, som tolkade de gamlas verklighet utifrån sina egna livsideal, säger han när vi träffas i hans arbetsrum på Uppsala universitet. Idealen stavades: Aktivitet, framgång och fysisk styrka.
Ålderdomen uppfattades därmed som avsaknaden av allt detta, och dämed en form av misslyckande.
Bytte man utgångspunkt, som Tornstam, och istället frågade: Vad är meningen med ålderdomen, så gavs det nya svar.
Lars Tornstam ser livsprocessen som en möjlig väg mot allt större visdom. Från 20- åringens tvärsäkerhet, via medelålderns omvärdering, till ålderdomens försoning och förening med djupare livsvärden och perspektiv.
Idag har han bevis. Kurvor som visar att synen på livet, kosmos, jaget och relationerna fördjupas år efter år.
Kvinnornas resa är spikrak. Genom hela livet går processen, från självcentrerad till allt större känsla av gränsöverskridande och transcendens.
Männen hänger lite efter, ligger lägre, börjar få perspektiv på livet först efter 35 och är i kapp kvinnorna vid 65. Sedan händer något som ännu är oförklarligt. De ogifta männen och änklingarna fortsätter att utvecklas. De gifta männen faller tillbaka, blir helt enkelt mindre visa efter pensioneringen.
– Viss saker kan vi se, säger Lars Tornstam. Kvinnor som får barn och människor som genomgår kriser utvecklas ur den här synvinkeln snabbare. Varför de gifta männen släpper taget och faktiskt går bakåt vet vi inte.

GEROTRANSCENDENS I KORTHET

Människor som kommit en bit på sin mognadsväg känner troligen igen sig i de här åtta påståendena.


1. Jag känner en sorts samhörighet med hela universum
2. Jag känner mig som en del av allt levande
3. Jag kan ibland känna det som om jag lever samtidigt i dåtid och nutid
4. Jag känner sammanhang och mening med mitt liv
5.Jag känner behov av att få vara ifred med mig själv och mina tankar
6. Jag är mindre intreserad av ytliga sociala sammankomster
7. Jag känner det svårt att göra enkla gränsdragningar
       mellan t.ex. bra och dåligt, ont och gott, rätt och fel
8. Jag tar inte själv så högtidligt. 

Stöd i sin teori har Lars Tornstam funnit hos utvecklingspsykologer som Erik H. Eriksson och hans kollega och partner Joan Erikson och hos Carl Gustav Jung som i sin teori om individuationsprocessen stakar upp en liknande väg. Också hos andra kulturer har han upptäck att det är självklart att de ungas väg är aktiviteten och den åldrande människans väg är visdomens.
Så hur känns det då att bli gammal.
– Ja, säger Tornstam, det är lika svårt att beskriva för dig som är kring 50 som det är att försöka få en trettonåring och inse att livet inte är slut vid 25. Vi talar om ett annat förhållningssätt, inte bättre eller sämre än det du eller jag upplever idag, utan om någonting helt annat.
Så annorlunda är geotranscendensen att människor som befinner sig där kan betraktas som störda av omgivningen.
Typiskt är till exempel, berättar Lars Tornstam, att förhållandet till tid förändras.
Inte så att man, som det populärt kallas, ”går i barndom”, och blandar ihop nu och då. Nej, här handlar det om en känsla av att vistas i all tid.
En av de många människor som deltagit i Lars Tornstams forskning berättar bland annat att han på äldre dar kunde ha en levande relation till de gamla grekiska filosofer han läst så mycket om. De kändes som om de var där, i lägenheten, tillsammans med honom.
Det här, menade mannen, hade han inte förut kunnat berätta för någon, ”vad skulle de sagt, hispan direkt, eller demens”.
Det är som om gränsen mellan dåtid, nutid och framtid suddas ut, säger Lars Tornstam. De gamla som uppnått gerotranscendens befinner sig bara i något som kan kallas Tid eller Nu.

En effekt av det är att man kan återuppleva händelser från förr utifrån den erfarenhet man har nu. Det svåra omtolkas och får en ny mening.
En gammal människas jag får också mindre betydelse. Istället för att ha uppfatta sig själva som ett individuellt centrum känner de sig som en del i en uråldrig kedja av människor. Inte så att de tänker att de är en av länkarna, det är för jagcentrerat, nej, de och alla andra som levat och kommer att leva är tillsammans en kedja. Gränsen mellan jag och du har suddats ut.

– Samma sak med kosmos, berättar Lars Tornstam. Den som upplever gerotranscendensen uppfattar sig vara en del av ett energiflöde som genomströmmar universum. Man är ett kosmiskt jag och del av allt annat.
– Jag minns, berättar han, hur min mormor gick omkring med mig i trädgården och visade mig blommorna. Se Lars, sa hon, titta på blomman. Jag tyckte hon var jättetrist, men nu förstår jag hon vill dela med sig av en känsla av evighet, som jag just då inte hade förmåga att uppleva.

I det perspektivet blir döden inte längre något att frukta, jaget är inte viktigt, det är själva flödet som är livet.
På samma sätt kan den som är mitt inne i gerotranscendensen förlora intresset för ytligt umgänge. Den inre resan är så stark att ytliga relationer blir helt meningslösa. – Vi, de aktiva, tolkar det som depression, eller förlorad livslust, medan de gamla känner tvärtom som en befrielsen att äntligen få vara med sig själv.

Eller som en kvinna berättar i Lars Ulvenstams bok Så blev mitt liv:
”Vad jag ber om är en liten tid ännu till sans och eftertanke att umgås med några få. Att vara ensam utan att isolera sig. Att inte längre behöva anpassa sig och anpassa sig. Bara ta vanlig hänsyn att göra vad jag vill. Lycklig den som får hålla en bok i handen.”

Om Lars Tornstams teori stämmer, och mycket av hans och andras forskning tyder på det, är den förhärskande synen på gamla förödande.
Kravet på att kämpa emot och försöka förlänga medelåldern så länge som möjligt, fixeringen vid de gamlas skröpliga kroppar, koncentrationen inom äldrevården på aktiviteter kan i realiteten motverka utvecklingen mot visdom och ett fördjupat livsperspektiv.

Lars Tornstam och hans kolleger försöker nu hjälpa personalen inom äldrevården att arbeta utifrån det gerotranscendenta perspektivet. Dels genom att försöka få dem att uppfatta de gamlas beteende på ett nytt sätt; att vilja vara ifred behöver inte vara depression, att känna att ens rum är befolkat behöver inte var tecken på demens. Dels genom att ändra sitt beteenden så att det förstärker de äldres gerotranscendenta frö.

Istället för personalens traditionella morgonhälsning: Hur mår vi idag då? eller Hur har natten varit?, som sätter fokus på kroppen, tilltalar man det inre genom att säga: God morgon, vad har du drömt i natt? Och vad betyder det?
Och själv då, Lars Tornstam, hur ser du på ditt eget åldrande.
– Jag gillar inte själva ordet, det leder fel, tala istället om mognad. Men till din fråga. Jag lika svårt att se mig själv om 20 år som jag haft förut i livet. Jag ser tecknen, jag är mindre fyrkantig, mindre fördömande, mindre tvärsäker. Gränserna är inte lika tydliga.
Mognaden, skrämmer den dig?
– Nej, precis som jag idag ser med milt överseende på Lars 25 och Lars 40 kommer jag nog göra likadant med Lars 59.
ANN LAGERSTRÖM

PS Lars Tornstam avled 2016.

FOTO Ekaterina Shakharova on Unsplash

LÄS MERGEROTRANCENDENS |
Livslång utveckling

SJÄLVREFKLEKTION |
Lär känna dina stämningar

Känslor är en för trubbig beskrivning av vad som rör sig inom en människa.

Idag vaknade jag sorgsen. Slog upp ögonen och betraktade världen genom ett dovt filter kryddat med ledsenhet. Varför? Jag vet inte. Kanske är det för att våren går så fort och körsbärsblommorna varit så generösa i år. Inom existentiell filosofi och psykoterapi talar man inte så mycket om känslor men desto mer om stämningar. En stämning är allt det du är vid en viss tidpunkt. Olika slags känslor som samspelar med varandra, fysiska behov och tecken, tankar som far omkring. Hunger, törst. Ett kli på en tå. Ditt sammanslagna tillfälliga jag helt enkelt.
Känslor är en alldeles för trubbig beskrivning av vad som oftast rör sig inom en människa. Visst kan jag vara arg, men på samma gång hämndlysten, glad åt den andres smärta när jag skäller och skäller. Och då kryddas allt kanske med skam – hämnd är en känsla som mitt system inte tillåter. Så blir jag arg på mig själv för att jag skäms. På samma gång är jag stressad, måste iväg. Och allt detta i ett tidsfönster där min historia och min framtid strålar samman och påverkar varandra. 

En stämning är allt det du är vid en viss tidpunkt – känslor, fysiska behov, tankar, längtan, hunger …

Dessutom blir språket ett hinder. Vad är arg för ett enkelt ord på tre bokstäver som ska beskriva så många olika känslor i alla dess varierande styrkor. För att inte tala om kärlek. Vad talar vi om? Och är det där en känsla eller ett tillstånd.
Det är inte så länge som vi människor medvetet försökt förstå vårt inre på ett mer systematiskt sätt. Lite över hundra år. Och det är lätt att fastna i enkla och entydiga förklaringsmodeller som ska beskriva ett väldigt komplext och mångdimensionell system. Så än finns det mycket kvar att finna.

Ja, jag var sorgsen i morse, men jag var också hungrig, och nöjd över att hela dagen var min. Där fanns en kvardröjande glädje efter gårdagens middag med goda vänner. En diffus känsla i nedre buken som jag inte kände igen och ett starkt behov av att borsta tänderna.
Allt det där påverkade mig och min inställning till mig själv och världen.
Jag konstaterade sorgen och hungern. Hittade inga svar. Lät vara. Gick upp och kokade kaffe och tänkte att om den där sorgen vill mig något så kommer den väl att klarna under dagen eller försvinna.
En stämning kan vara snabbt övergående, som ett lätt regn som slutar efter en stund. Och det gäller både glädje och sorg. Men den kan också vara ett viktigt meddelande. Ett utrop, en uppmaning, en utmaning.
“Hallå där, det är något du inte har uppmärksammat. Något som du kanske ska göra något åt. Något försummat, bortglömt, oreflekterat som vill att du vaknar till.”


ÖVNING

Vilken stämning har du just nu?
Om vi glömmer alla beskrivningar som freudianer, existentiella psykoterapeuter, psykodymaniker, gestaltare och kbt-are har gjort av vårt inre så kan vi istället utforska själva. Vad är det som rör sig därinne.
Titta bort från skärmen. 
Blunda kanske och lägg märke till allt det som är du just nu.
Skriv upp kanske, notera. Inte döma, inte över- eller undervärdera. Det är inte finare att vara glad än att vara ledsen, eller tvärtom. Det är bara som det är.

Lägg till en dröm. En bild som du av någon konstig anledning fastnar för. En färg som fångar dig. (Just nu har jag en ny relation till blått som jag skytt sedan jag var liten.)
Med tiden blir det en intressant loggbok där du kan upptäcka mönster eller kanske vågor i ditt innanhav.

FOTO Jr Korpa on Unsplash

LÄS MERSJÄLVREFKLEKTION |
Lär känna dina stämningar

Livsfrågorna 1 | MÄNNISKAN

Ja, vad är det där vi kallar för människan? 
Vad är det där vi kallar för jag? 
Och på vilket sätt påverkas vi av vilken syn vi har på oss själva?

En dag föddes du.
Kastades in i livet. Dök rakt ner i en värld som redan existerat i miljarder år.
En värld, en släkt, en familj, en plats som har sin historia och som nu bjudit in dig att ta del av den, bidra till den och föra den vidare.

”Ty det stora är inte att vara det ena eller andra utan att vara sig själv.”

Sören Kierkegaard (1835-1855), filosof

Du träder in där på scenen oförberedd, utan någon instruktionsbok som berättar för dig vad du har för roll eller hur du ska spela den och får helt enkelt pröva dig fram. Försöka hitta ett sätt att förstå hur du ska vara med dig själv, umgås med andra och samspela med allt det där som finns omkring dig.

Alla dessa möten, insikter, prövningar och omprövningar är tillsammans den du är idag.

TVÅ OLIKA SÄTT ATT SE PÅ MÄNNISKAN

Vi är biologi. Det finns många olika sätt att se på människan. Låt oss gå till ytterligheterna. På den ena sidan finns de som tror att vi är helt styrda av gener, evolutionen och de biologiska systemen. Vi är den vi är för att vi råkade hamna där vi hamnade och för att det som hänt oss hänt. Det ena har helt enkelt lett till det andra. Och vår framtid styrs av samma regler – den är helt logisk utifrån den situation vi befinner oss i.

Idéen brukar kallas för deterministism, och innebär att det mesta är logiskt och förutbestämt. Det är en intressant tanke. Om det stämmer så hade jag inte kunnat vara någon annan stans än där jag är just nu, vid min dator, vid matbordet i lägenheten på Döbelnsgatan i Stockholm. Och du hade inte kunnat läsa den här texten någon annan stans heller än precis där du är. 

Det går inte att förneka att vi är biologiska varelser, att vi delvis är våra biologiska behov. Utan sömnen, och maten och närheten till andra människor går det inte att leva. Utan driften att älska och bli älskad, att få barn, att sträva vem är vi då?

Men är vi bara vår biologi?
Hur tänker du?

Vi är rörelse. Iden andra ändan av det filosofiska spektrat finns de som tänker att vi inte alls är statiska utan tvärtom ständigt i rörelse. Världen förändras hela tiden och vi med den. Kosmos utvidgas, bakterier och nervceller fattar beslut och förflyttar sig och vi deltar aktivt i den här rörelsen med våra kroppar och med det vi kallar tanke, känsla och vilja.

Det är det här förhållningssättet som många av de existentiella tänkarna ansluter sig till. De menar att du inte är något, utan att du ständigt blir. Att den du var igår inte är densamma idag och att i morgon så har du förflyttat dig. Vi berörs av allt det vi möter, men vi berör. Vi kommunicerar med oss själva och vår omgivning med hela vårt väsen. Vi samverkar, samspelar, samskapar. 

Den existentiella människan är inte enbart påverkad av omständigheter utan en medspelare som på många sätt kan påverka sitt sätt att möta världen och därmed också sin framtid. Hon är delvis determinerad, förutbestämd. Ingen av oss kan fly från döden. Men vi har också frihet och vilja att påverka vår situation.

FUNDERA SJÄLV …
Innan vi går vidare och utforskar om människan har något frihet och i så fall hur mycket så är det viktigt att komma ihåg en sak.
Det här är bara två sätt att se på människan. Inte alla. 

Filosoferna har vänt och vridit på frågan i tusentals år, och ännu har varken de eller andra forskare kunnat slå fast en enda tolkning som stämmer för alla i alla tider och i alla situationer. Filosofen Garbriel Marcel brukade skilja på två olika sorters frågor – problem och mysterier. Problem det är sådana som vi har eller kan få gemensamma svar på: Hur byter man däck? Hur ska vi ta människor till mars? Mysterier å andra sidan är frågor av en annan dimension: Vad är det att vara människa? Finns det någon mening med våra liv? 
Med mysterier menar Marcel inte något mystiskt, undangömt och underligt. Nej, i den gruppen ingår alla existentiella frågor som inte går att låsa fast. Frågor som fortsätter att vara öppna och som vi alla kan vara med att utforska.

Så utifrån dina erfarenheter och tankar: Vad är det att vara människa?

… OCH BÖRJA FILOSOFERA
När du öppnar dig för en fråga, ställer dig undrande, förundrad, så kan man säg att du filosoferar och deltar i mänsklighetens gemensamma försök att förstå sig själv. Alla människor, menar filosofen Karl Jaspers, spontanfilosofer, särskilt när vi är barn, sedan glömmer vi hur man gör och betraktar världen med slentrian. Men, menade Jaspers, det där filosoferandet går att få igång igen om vi lyssnar till alla de där frågor som livet i sig väcker. Lyssnar, lägger märke till och tillåter oss att fundera.

VILL DU OCKSÅ TALA OM LIVET?

LÄS MERLivsfrågorna 1 | MÄNNISKAN

I CORONANS TID 1 |
Upptäckter i gränslandet

Det är underligt.
Overkligt.
Sjunde dagen hemma.
Coronakontakter i min allra närmaste krets.
Självvald karantän.
Om jag mot förmodan är smittad vill jag inte sprida viruset vidare.
Så hemma.
Och hemma.


I den existentiella filosofin talar man om gränssituationer.
Det är händelser som skakar din yttre och  inte minst din inre värld. Det kan vara stor kärlek, eller döden, omorganisation på jobbet, en flytt, en betydelsefull resa, en skilsmässa, sjukdom – eller en pandemi.
Det är inte händelsen som är det viktiga, utan hur den påverkar dig. Hur den berör dig, utmanar dig. Vad den berättar om dig. Och hur du kan lära dig leva med den.

Jaget är en relation som är i relation till sig själv.

Søren Kierkegaard, filosof

I vanliga fall är gränssituationerna individuella, eller berör en liten grupp av människor. Just nu är vi med om en kollektiv gräns som utmanar oss alla. I ett antal bloggoinlägg tänkte jag försöka bidra med perspektiv från den existentiella världen, från filosofin och psykologin för att se om där finns något som kan hjälpa oss vid gränsen och vidare. 

En gränssituation påverkar det mesta, om man får tro de existentiella tänkarna. Och inte minst utmanar den ditt sätt att se på världen, på dig själv, på andra människor, på samhället, på dina livsmål och på det du tänker är meningen med livet.
Det som var alldeles självklart bara för två veckor sedan, är det inte längre. Och kanske blir du förvånad över dina egna reaktioner. 

Själv har jag blivit smärtsamt medveten om hur mycket det är arbetet som styr mitt liv. Att skriva, undervisa, läsa, samtala, det är min vardag, mina helger, mitt fritidsintresse. När uppdragen och kurser kurser ställs in upptäcker jag hur styrd jag är av min almanacka. Av alla bokade möten, utbildningar, coachningar, föreläsningar Nu när tiden tycks sträcka ut sig i en svårbedömd framtid blir det svårare att planera och diciplinera sig. 

Vi bygger vårt liv utifrån vad vi tror om världen, menar de existentiella tänkarna. Och det vi tror om världen har vi själva format under livest gång. Den där föreställning om hur allt fungerar, det där vi kallar jag, de där vi kallar du, tingen omkring oss, samhället, vad som är rätt och fel, vad man bör och inte bör … ja alla de där idéerna om hur allt hänger ihop kallas i det här sättet att tänka för worldview – inte helt lätt att översätta men ungefär, livssyn.
Alla har vi var sin. Var sin livssyn som präglar bådet vårt sätt att uppfatta allt det där vi ingår i och hur vi hanterar själva livet. Jag brukar säga att det är som ett inre legobygge med klossar av olika färg som vi format till en komplex mångdimensionell bild och utifrån vilken vi tolkar allt vi är med om.
I en gränssituation kan det bli tydligt hur den där legobygget är sammanfogat. Hur bitarna ser ut, hur de är kombinerade och vad det får för effekt på hur vi bygger upp vårt liv. Det där sista har också ett namn lifeworld, livsvärld. 

En sak har jag alltså redan upptäckt efter bara en vecka i självvald karantän. Min livssyn domineras av mitt arbete, av mig som arbetande människa. Visst har jag vetat det, och när jag berättar det för maken och barnen så ler de lite överseende. Visst har jag också vetat. Men nu går det inte att bortse ifrån.
När arbetet inte struktuerar min dag, min vecka, mina månder och år känns det som om det blivit ett hål i verkligheten. Som om jag stigit ut ur en myllrande lokal där jag varit en del av ett cirklande centrum i många decennier. Nu står jag här lutad mot dörren, lite nyvaknad och tittar på världen och undrar: Vem är jag här?  Och hur länge ska det pågå?
Visst planerar jag för hösten, och nu kommer jag ha tid att skriva den där boken jag planerat för länge, och så har jag ett projekt som behöver lite handpåläggning. Men det är den där tomma almanackan som förvirrar mig. Små färgade pluttar här och där, men mest timmar och timmar utan minsta anteckning.
Så tänker jag vidare. Eller snarare känner. Om nu arbetet tagit sådan plats, vad är det som trängts undan? Vilka delar av livet har inte fått tillräckligt med utrymme?

Och om nu arbetat tagit sådan plats, vad är det som trängs undan? Vilka delar av livet har inte fått tillräckligt med utrymme?

En gränssituation är plågsamt. Inte minst den här som på många sätt är så dramatisk. Men den är också ur det existentiella perspektivet en möjlighet att få syn på saker. Att förstå. Och kanske omvärdera. Din erfarenhet av den här tiden är inte samma som min. Men kanske också du blir förvånad över dig själv. Över sådant du trodde att du inte brydde dig om, men som i karantäntider visar sig vara väldigt viktigt. Eller tvärtom. Sådant du trodde var livsviktigt, men som i de här stunderna när allt vi talar om är frisk och sjuk, liv och död och världsekonomin visar sig vara mindre betydelsefullt. Vad upptäcker du?

Livssyn och livsvärld. Grundläggande delar i den existentiella människosynen som vi kommer att utforska vidare. Men först, i morgon, tänkte jag skriva om vad det innbär att leva i osäkerhet.

LÄS MERI CORONANS TID 1 |
Upptäckter i gränslandet

PATRICIA TUDOR SANDAHL |
Livsvisdom är att veta att mörkret kan vändas i ljus

”Nej, livsvisdom är inte ett citat som går att sätta upp på kylskåpet.”
Och inte är det heller någon form av kunskap, eller hur.
”Och inte tankar.”
Är det en känsla?
”Nej knappast.”
Det är något annat alltså.
”Hm.”
Låt oss utforska.


Vårsolen skiner in genom de höga fönstren i författaren, föreläsaren och psykoterapeuten Patricia Tudor Sandahls lägenhet på Kungsholmen i Stockholm. Vi sitter i var sitt soffhörn och vrider och vänder på ordet livsvisdom. Eller inte på ordet, utan företeelsen. Nu när Patricia snart fyller 80 (”Nej, det är inte bara en siffra.”) är min fråga vad hon har hon lärt sig genom livet, och kan det kallas för visdom?
Först slår hon ifrån sig.
– Ärligt talat blir jag lätt skrämd när de som läst mina böcker kommer fram och berättar vad de betytt för dem. Glad och skrämd. Tacksam över att det jag skrivit lindrat något. Skrämd för att jag är så mycket mer än den där kloka och eftertänksamma. De skulle bara veta. Hemma är jag högst halvbra på att leva. De klokaste finns i mina böcker.
Ja ordet livsvisdom visar sig vara mer svårfångat än vi trodde, följ med på en livsresa och få många kvar.

Det började inte bra. Livet. Föräldrarna var för unga. Kriget kom för fort. Fattigdomen var så tröstlös där på de sjabbiga bakgatorna i industristaden Manchester i England. Och knappt var Patricia född så blev pappa inkallad. Mamma och Patricia evakuerades till landet till Todmorden. Bort från bomberna, smutsen och allt det grova till ett vackert hus, fina gardiner, klänningar, te och pianospel hemma hos kvinnan som ville bli kallad Auntie. 
– Jag älskade henne över allt ända tills hon dog. 
Auntie tog sig an. Patricia sattes i klosterskola och vann mästerskap i konståkning. 
Så du har varit isprinsessa?
– Det var min biljett bort. Det hade kunnat bli min framtid.
Under hela sin uppväxt pendlade hon mellan överklassen och arbetarkvarteren. Klädde upp sig på väg till skolan, klädde ner sig på väg hem.
– Hur skulle jag handskas med det där? Allt var fullt med motsättningar. Allt var paradoxer.

”En människa föds utan förståelse, utan verktyg. Och den första tiden gäller det att överleva.”

En människa föds utan förståelse, utan verktyg.  Och den första tiden gäller det att överleva. Att ta in. Försöka begripa. Värja sig mot pappas händer som ömsom piskar och smeker. (”Han var vild. Skadad av sin egen barndom och kriget, men inte förstod jag det då.”) Bli streetsmart. Veta när hon ska tala ”the kings English” och när hon ska plocka fram gatans språk. 
– Som jag briljerade. Kunde härma överklassen perfekt. Men nu, här för mig själv när jag är ensam hemma, så släpper jag all fernissa och låter min Manchesterdialekt komma fram.
Varför det?
– Det är så befriande.

Nej, dubbellivet gav inte Patricia Tudor Sandahl livsvisdom. Inte då. Bara en insikt om att hennes situation inte var bra och en erfarenhet av att det finns något som skulle kunna kallas inre visshet. Något, någon, som skyddar, försvarar och vet vad som krävs. ”Du måste bort härifrån”, löd det inre meddelandet. ”Bara bort.”  Men vart?
– Jag har kvar den där bilden, upplevelsen av att det finns någon slags kärna inom oss, säger hon. Jag kan inte hitta något bra ord. Något som är sant kanske, något som vet. Något som är en del av det som vi med tiden kan komma att kalla livsvisdom, men som inte kommer av erfarenhet utan funnits där redan från början.

Vid 17 rymde hon. Ett kort äktenskap med en man av börd. Ett svek. Ett självmordsförsök, som ett rop på hjälp. ”Jag hade ingen stadga. Inget att falla tillbaka på”. En lärarutbildning. Återigen det där inre trycket: Bort, bort. Och så det överraskande erbjudandet från en man vid namn Ian Dunlop som ville att pedagogen Patricia Tudor skulle hjälpa honom lära svenskar tala engelska. (Kanske minns några av er som tittade på tv tidigt 70-tal. En man i en länstol som bligar vänligt in i kameran och säger långsamt: ”A cup OF Tea.” Nickar och upprepar: ”A cup of tea.” Och så den där uppmaning som blev ett talesätt: ”Say after me, please!”). (Här i Öppet arkiv, SvT.) 

Det skulle blivit ett år, men hon stannade kvar. Efter trevande studier på Stockholms universitet ännu ett erbjudande. Den legendariske sociologen Joakim Israel hävdar bestämt att arbetarflickan ska bli akademiker. Hon doktorerar. Hon undervisar. 
– Det har hänt mig flera gånger att andra människor sett mig tydligare än vad jag gjort själv, säger Patricia nu. Jag vet, det är inte särskilt originellt att säga att vi växer i relation, men när jag ser tillbaka på mitt liv så är det så. Någon annan har initierat och något inom mig har svarat. Jag har väckts till mig själv genom någon annans blick. 
Det där tycker hon är intressant. Hur vi människor träder fram, succesivt, hur det som till en början är suddigt och med svaga konturer sakta klarnar. Vi blir tydligare både inför oss själva och därmed också för andra. Kanske är det livsvisdomen, en slags klarningsprocess?
– Vi blir tydligare, men aldrig helt tydliga. Det fanns en tid när jag trodde att jag genom terapi skulle få ordning på allt: barndomen, skammen, alla de tillkrånglade känslorna. Men det var helt fel. Allt finns kvar.

”Kanske är livsvisdom en klarningsporcess. Vi blir tydligare både inför oss själva och andra.”

Hon talar om förmågan att inte låsa sig vid föreställningar om hur livet ter sig. Inte fastna i tanken: Det kommer alltid vara så här! Utan att istället försöka se hur allt är en rörelse där det ena leder till något annat än vi kunde förutse.
– När jag gjort mitt första självmordsförsök så var det en kvinna som sa till mig att också det här kommer att gå över … it will pass. Det var svårt att ta till sig då när jag var mitt uppe i en hjärtesorg. Men idag kan jag leva det. Mörkret kan vändas i ljus. 
Kunskapen om hur livet ska levas och den livsvisdom som följer med den kommer inte i en logisk följd där den ena insikten bygger på den andra, konstaterar vi medan solen drar sneda streck över parketten. Några ord från tidigt 60-tal kan bli till en bärande livsstrategi betydligt senare.

Ett år i Sverige blev ett helt liv. 
– Så svensk är jag nu att jag tänder ljus mitt på dagen, säger Patricia och pekar på bordet bredvid kaffekopparna.
Ett nytt äktenskap. En dotter. Den första. Nu var det Patricia som svek. Som lämnade allt för en brinnande passion. Nu var det hon som inte var den förälder som ett barn behövde.
– Tänk att det går i arv. Att jag gjorde så här trots att jag varit med om det själv. Att jag prioriterade mina behov framför hennes. Men jag såg inte. Inte ännu. 
Ändå. Trots allt. Erfarenheten gav henne ännu en möjlig ledtråd till vad livsvisdom också kan vara.
– Den där passionen förde med sig mörker och ännu ett självmordsförsök, men också något nödvändigt. Jag insåg att jag behövde hjälp.

Ännu ett äktenskap. Den här gången med psykologen och numera professorn Christer Sandahl, han som fortfarande delar hennes liv och som är bortrest till Uddevalla idag.
– Vi träffades över ett rorschachtest. Jo, det är sant. Jag gick en av mina utbildningar till psykoterapeut, vi satt vid samma bord. Och efter att ha stirrat en stund på de där konstiga bläckplumparna fick vi ögonkontakt och utropade gemensamt utan ord: Det här är ju helt galet! 

”Mörkret kan vändas i ljust. Det här kommer också gå över.”

Ännu har barndomen inte kommit ikapp henne. Den är bara berättelser som hon kastar omkring sig i sällskap. Som en exotisk krydda i de borgerliga salongerna. ”Tänk så tokigt att pappa kastade brorsan nerför trappan!”
Så kommer det till ett avgörande. Patricia Tudor Sandahl får cancer i livmodertappen. Och med cancern följer dåtidens grymma behandlingar. I 26 timmar första gången, 18 timmer den andra, ligger hon ensam utan att få röra sig på en brits i ett blyinfattat rum. I slidan en stav med radium.
– Det var fasansfullt. Vart skulle mina tankar ta vägen. Vart skulle mina känslor vända sig. Det fanns bara en väg. Inåt. Och där inne öppnade sig barndomen. Jag trodde att jag höll på att bli psykotisk. 

Kanske kom det inte helt från ingenstans. Efter den stora passionen och det känslomässiga kaos som den lämnade efter sig fann hon hjälp hos en legendarisk kvinnlig psykoanalytiker. I åratal möttes de flera gånger i veckan. Nej, det var inte riktigt renlärigt, den tysta analytikerns som sitter och hummar bakom den liggande klienten, mer av ett samspel, ett möte. Men trots den intensiva analysen lyckades Patricia separera huvudet från känslorna. Hon talade om det, men det berörde henne ändå inte på djupet.
En av effekterna av analysen var att hon en dag fastna för en bok med intensivt grönt omslag och den nästan oläsbara titeln: Schizoid Phenomena Object Relations and the Self, av den brittiske psykologen Harry Guntrip (1901-1975).
– För första gången läste jag en bok i psykologi som handlade om mig. Jag förstod inte bara teoretiskt utan kunde rent konkret erfara att det objektrelationsteorin hävdade var sant. 
Nu tar hon fram ett citat från minnet. Något som kanske också är kopplat till livsvisdom.
– Det är den danske filosofen och matematikern Piet Hein som skrivit någonstans ungefär att visdom är att veta allt om människans dårskap inifrån sig själv.
Hon läser och det blir ännu tydligare för henne hur hennes tidiga relationer präglat henne. Hur hon fortfarande lever dem. Hur mammans unga vilsenhet och pappans frånvaro och våld är en del av henne. Och hur Auntie med sin omtanke och värme delvis givit henne andra förutsättningar. Det inre trycket är där igen: Hon ska introducera objektrelationsteorin i Sverige.
Att öppna sig för nya tolkningar, en ny förståelsen är kanske också det en del av livsvisdomen. Att låta ens världsbild utvidgas, att ta in mer och mer av både vårt inre universum och den yttre verkligheten. Insikter som ger ett nytt seende.

”Visdom är att veta allt om människans dårskap inifrån sig själv.

Det inre flödet fortsatte efter sjukhusvistelsen och Patricia åkte ner till landet på Österlen och började skriva. Under tre veckor utan uppehåll tecknade hon ner allt som virvlade inom henne. 
– Det var mycket som jag visste, men ändå inte visste, säger hon nu.
Och när texten var klar skickade hon den till sina tre yngre syskon för ett avgörande. Var det sant det hon mindes. 
– Det var med hjärtat i halsgropen som jag tryckte på sänd. Bara de tre kunde avgöra om jag höll på att bli galen. 
Vilken lättnad när de bekräftade. De hade också varit med om detta hemska. Och för första gången sedan de var små så träffades de fyra syskonen i England. 
–   Den här gången kunde jag inte värja mig när min bror berättade att det var helt sant att pappa slängt ner honom för trappan. Historien blev verklighet. Jag stod nästan inte ut.

Att minns är att vara en del av något. Själva ordet att minnas på engelska, remember, handlar om att vara en del av något, berättar hon. Man är ”member” i en organisation, en arm kan på engelska vara en ”member of the body”. Att re-member blir därmed att återknyta till sin egen historia, bli en del av den. 
Kanske är det också en ingrediens i livsvisdomen, funderar vi medan kaffet kallnar, att inte förneka utan öppna sig för alla livets ingredienser. Livsvisdom som en form av smärtsam realism. 

”Kanske är livsvisdom att inte förneka utan att öppna sig för alla livets ingredienser.”

Nu kommer funderingar slag i slag. Och den där realismen handlar kanske inte bara om minnen utan också om vår egen roll, vårt sätt att samspela med världen. Att se oss själva, hur vi agerar. Att känna vad vi känner oavsett vad vi tycker om det. Att konstatera att det är som det är.
Barndomsskildringen som från början var ett livräddningsprojekt blev en bok Ett himla liv. Som blev en bok till, den här gången om hur man kan söka sig själv genom att skriva, Ordet är ditt. Responsen från läsarna såg Patricia som ett slags tecken. Eller snarare det där inre något uppmanade henne, insisterade, hävdade att hon hittat sin uppgift. Sitt kall.
– Jag var inte troende, klosterskolan gjorde mig tidigt till ateist, men nu upplevde jag till min egen förvåning något som var mycket större. Jag kände att det var ett tecken. Jag skulle fortsätta att skriva och använda mitt liv som exempel. 
På senare tid har hon närmat sig tanken att alla människor har en specifik uppgift och att det här var hennes. 
– Det kan ta ett helt liv att komma fram till den, säger hon, men när man väl upptäckt den måste man ta sitt liv på allvar.

Hon sa upp sig. Från allt. Mottagningen där hon tog emot sina klienter. Institutet för psykoterapi, SAPU, som hon startat och där hon och andra lärt ut terapi med inriktning på objektreltionsteorin. Och så började istället skriva bok efter bok. Eller hur var det?
– Du vet, det är egentligen inte skrivandet som jag är ute efter utan att tala. Redan på universitetet upptäckte jag att jag hade en förmåga att beröra andra. Att de ville lyssna på mig. Jag skriver böcker för att få komma ut och tala. Och som min gamla handledare sa: The things that is worth saying kan sägas enkelt.
Så har hon framträtt för oss de senaste 17 år med kloka reflektioner om åldrandet, dygder, dödssynder och kallelse. Den resonerande skribenten, den lugna rösten i radio med den lätta brittiska accenten. Bakom den offentliga ytan har livet fortsatt – krockarna, paradoxerna, slitningarna och njutningarna. 
– Kanske är det också en form av livsvisdom att inse att vi är paradoxala. Att jag i vissa stunder är vis och i andra dåraktig. I ena stunden tålmodig, i den andra otålig. 

”Kanske är det också en form av livsvisdom att inse att vi är paradoxala. Att jag i vissa stunder är vis och i andra dåraktig.”

Nu berättar hon om många år av försök till försoning med den äldsta dottern Hedda. Det brustna förtroendet och tilliten som behövde återupprättas. Hon berättar om sjukdomar, hennes egen och de näras, om bristande självkänsla, om en misslyckad flytt som nästan tog musten ur henne, om kärleken till barnbarnen och om att åldras.
– När jag var yngre tänkte jag att mognad skulle innebära att jag skulle bli det ena eller andra, och nu vet jag att it never gonna happen. Jag brottas med samma saker idag vid 79 som jag kämpade med vid 30, 40 och 50. Och jag antar att jag kommer att brottas med dem på min dödsbädd. 
– Förr såg jag min egen utveckling som en spiral, jag kom hela tiden tillbaka till samma sak. Men nu tänker jag att det mer som en borr. Även om det är samma frågor jag håller på med så kommer jag hela tiden längre och det fördjupar den människa jag är.

”Jag brottas med samma saker idag vid 79 som jag kämpade med vid 30, 40 och 50. Och jag antar att jag kommer att brottas medlem på min dödsbädd.”

Gör livserfarenheten livet lättare? Nej, inte heller det stämmer. Lättare att bära kanske, men på många sätt lika smärtsamt. Som nu när hon om bara ett år ska fylla 80. Allt det där kroppsliga förfallet som hon inte var beredd på skulle beröra henne så starkt. Alla de där drömmarna hon hade om hur ålderdomen skulle bli som hon nu inser inte kommer att uppfyllas. Det är svårare än hon tänkt sig. Men där finns också något annat. Den allt djupare kontakten med något eller någon som är större än hon själv, den som hon vill tro, och hon betonar vill, är en personlig Gud.
– Jag vet inte om det är visdom, eller att jag bara är gammal, men på senare tid har jag känt lite av det där som grekerna kallade apatheia, den heliga likgiltigheten. Inte så att jag inte känner något längre, absolut inte, men jag är inte bunden vid att saker ska bli på ett visst sätt. Det är en form av frihet, självständighet.
När eftermiddagsljuset nu flyttat sig bort till skrivbordet där datorn med det nya manuset står uppslagen summerar vi. 
Är livsvisdom ett slags förhållningssätt?
– Ja kanske det.
En potential som finns när vi föds men som kan växa med oss. En vilande förmåga att förstå sig själv i ett större perspektiv på ett sådant sätt att det får konsekvenser för hur man lever sitt liv.

”Livsvisdom går inte att söka, den måste levas. Och den är inte något man förvärvar en gång för alla. Den kommer och går.”

Vi är inte riktigt nöjda. Det låter lite för definitivt. Lite för skolboksaktigt. Något som skulle kunna bli en kylskåpsmagnet.
– Två saker, säger Patricia. Ett. Den går inte att söka utan måste levas. Två. Det är inte något man förvärvar en gång för alla. Livsvisdomen kommer och går.

Ann Lagerström
Artikeln tidigare publicerad i Modern Psykologi.
Foto: Paulina Westerlind, tudorsandhal.se


BÖCKER i URVAL

• Ett himla liv.
• Den tredje åldern.
• Tid för förändring.

Och många många fler.

HEMSIDA

tudorsandahl.se


LIVET

FÖDD| Manchester, England, 1940.
FAMILJ: Maken Christer Stendahl, döttrarna Hedda och Rebecka, barnbarnen Ottilia, Jakob, Johannes och Santino David.
UTBILDNINGAR:Lärarexamen, fil. Lic. I sociologi, fil. Dr. I pedagogik, leg. Psykolog, leg. Psyktoerapeut, specialist i klinisk psykologi.
GJORT: Undervisat, konsultat, tagit emot klienter, skrivit, talat, dansat …
STARTAT: Sandhal Parterns, psykologkonsultfirma som hon drev med sin man Christer Sandahl.
SAPU, Stockholms Akademi för Psykoterapiutbildningar.
Conveium Österlen, mötesplats för andliga och existentiella frågor
TRO: Kristen, efter 40 år av ateism.
: Silvermedalj i konståkning, dansant flamenco och tango, och genomkorsat Gobiöknen.

LÄS MERPATRICIA TUDOR SANDAHL |
Livsvisdom är att veta att mörkret kan vändas i ljus

HENRY DAVID THOREAU |
Vandra länge och utan en plan

Många filosofer har ägnat sig mycket åt att gå, inte minst filosofen Søren Kierkegaard. Författaren och filosofen Henry David Thoreau, ni vet han med det lilla huset vid Walden, tog det där med att gå och vandra på allvar.

Först det där med tiden. En tjugominuterspromenad är inget för Thoreau, nej tre-fyra timmar bör man ta på sig. Och att gå efter en uppgjord plan avråder han ifrån, istället vill han att naturen ska leda vandringen. Att gå innebär för honom också att klättra, både i berg och träd. Upp på kullar, ner i dalar, huka under fallna träd, balansera på stammar. Var i naturen.

A man may walk abroad and no more see the sky than if he walked under a shed.
Henry David Thoreau, , 21 augusti 1851.


Samma ska med vinden, solen, dofterna, fukten, torkan – var med dem eftersom de, som han skriver förmedlar en annan tid än vår: “… comes down to a more recent time than ours.”

MER här en text av Thoreau själv om att vandra. Och här fler citat om att vandra.

LÄS MERHENRY DAVID THOREAU |
Vandra länge och utan en plan