De sjunger från ett litet rum hos svärföräldrarna. De flydde dit under pandemin. Och nu skapar de musik och sänder från sitt sovrum.
Sångerna griper tag i mig. Gör mig glad och sorgsen. De sjunger utan att förenkla, utan att fly från komplexiteten. Och den här sången Hope Comes har jag lyssnat på om och om igen. Hoppet föds ur smärta, sjunger de, och hopp är inte en känsla utan en handling.

Filosoferna är som vanligt oense. Vissa anser att hoppet är det som för oss in i framtiden, som får oss att våga, att uthärda, att handla. Andra varnar för att hoppas och tänker tvärtom – den som hoppas blir passiv, väntar bara på att något ska hända men gör ingenting.

Själv hoppas jag alltid – på att det goda ska segra, på att vi lär oss leva med varandra, på att vi inser att jorden är värld att värna, på sol eller på regn. Det ger mig en framtid, får mig att planera och gå upp på morgonen, och att se ljus trots mörker.

INSPIRERAD | Här finns mer:
Lyssna mer på The Bengsons!
Och läs om filosofen som menar att det går att träna upp hoppet.