Det är underligt.
Overkligt.
Sjunde dagen hemma.
Coronakontakter i min allra närmaste krets.
Självvald karantän.
Om jag mot förmodan är smittad vill jag inte sprida viruset vidare.
Så hemma.
Och hemma.
I den existentiella filosofin talar man om gränssituationer.
Det är händelser som skakar din yttre och inte minst din inre värld. Det kan vara stor kärlek, eller döden, omorganisation på jobbet, en flytt, en betydelsefull resa, en skilsmässa, sjukdom – eller en pandemi.
Det är inte händelsen som är det viktiga, utan hur den påverkar dig. Hur den berör dig, utmanar dig. Vad den berättar om dig. Och hur du kan lära dig leva med den.
Jaget är en relation som är i relation till sig själv.
Søren Kierkegaard, filosof
I vanliga fall är gränssituationerna individuella, eller berör en liten grupp av människor. Just nu är vi med om en kollektiv gräns som utmanar oss alla. I ett antal bloggoinlägg tänkte jag försöka bidra med perspektiv från den existentiella världen, från filosofin och psykologin för att se om där finns något som kan hjälpa oss vid gränsen och vidare.
En gränssituation påverkar det mesta, om man får tro de existentiella tänkarna. Och inte minst utmanar den ditt sätt att se på världen, på dig själv, på andra människor, på samhället, på dina livsmål och på det du tänker är meningen med livet.
Det som var alldeles självklart bara för två veckor sedan, är det inte längre. Och kanske blir du förvånad över dina egna reaktioner.
Själv har jag blivit smärtsamt medveten om hur mycket det är arbetet som styr mitt liv. Att skriva, undervisa, läsa, samtala, det är min vardag, mina helger, mitt fritidsintresse. När uppdragen och kurser kurser ställs in upptäcker jag hur styrd jag är av min almanacka. Av alla bokade möten, utbildningar, coachningar, föreläsningar Nu när tiden tycks sträcka ut sig i en svårbedömd framtid blir det svårare att planera och diciplinera sig.
Vi bygger vårt liv utifrån vad vi tror om världen, menar de existentiella tänkarna. Och det vi tror om världen har vi själva format under livest gång. Den där föreställning om hur allt fungerar, det där vi kallar jag, de där vi kallar du, tingen omkring oss, samhället, vad som är rätt och fel, vad man bör och inte bör … ja alla de där idéerna om hur allt hänger ihop kallas i det här sättet att tänka för worldview – inte helt lätt att översätta men ungefär, livssyn.
Alla har vi var sin. Var sin livssyn som präglar bådet vårt sätt att uppfatta allt det där vi ingår i och hur vi hanterar själva livet. Jag brukar säga att det är som ett inre legobygge med klossar av olika färg som vi format till en komplex mångdimensionell bild och utifrån vilken vi tolkar allt vi är med om.
I en gränssituation kan det bli tydligt hur den där legobygget är sammanfogat. Hur bitarna ser ut, hur de är kombinerade och vad det får för effekt på hur vi bygger upp vårt liv. Det där sista har också ett namn lifeworld, livsvärld.
En sak har jag alltså redan upptäckt efter bara en vecka i självvald karantän. Min livssyn domineras av mitt arbete, av mig som arbetande människa. Visst har jag vetat det, och när jag berättar det för maken och barnen så ler de lite överseende. Visst har jag också vetat. Men nu går det inte att bortse ifrån.
När arbetet inte struktuerar min dag, min vecka, mina månder och år känns det som om det blivit ett hål i verkligheten. Som om jag stigit ut ur en myllrande lokal där jag varit en del av ett cirklande centrum i många decennier. Nu står jag här lutad mot dörren, lite nyvaknad och tittar på världen och undrar: Vem är jag här? Och hur länge ska det pågå?
Visst planerar jag för hösten, och nu kommer jag ha tid att skriva den där boken jag planerat för länge, och så har jag ett projekt som behöver lite handpåläggning. Men det är den där tomma almanackan som förvirrar mig. Små färgade pluttar här och där, men mest timmar och timmar utan minsta anteckning.
Så tänker jag vidare. Eller snarare känner. Om nu arbetet tagit sådan plats, vad är det som trängts undan? Vilka delar av livet har inte fått tillräckligt med utrymme?
Och om nu arbetat tagit sådan plats, vad är det som trängs undan? Vilka delar av livet har inte fått tillräckligt med utrymme?
En gränssituation är plågsamt. Inte minst den här som på många sätt är så dramatisk. Men den är också ur det existentiella perspektivet en möjlighet att få syn på saker. Att förstå. Och kanske omvärdera. Din erfarenhet av den här tiden är inte samma som min. Men kanske också du blir förvånad över dig själv. Över sådant du trodde att du inte brydde dig om, men som i karantäntider visar sig vara väldigt viktigt. Eller tvärtom. Sådant du trodde var livsviktigt, men som i de här stunderna när allt vi talar om är frisk och sjuk, liv och död och världsekonomin visar sig vara mindre betydelsefullt. Vad upptäcker du?
Livssyn och livsvärld. Grundläggande delar i den existentiella människosynen som vi kommer att utforska vidare. Men först, i morgon, tänkte jag skriva om vad det innbär att leva i osäkerhet.
