Tag

döden

Browsing

Är döden alltid dålig?
LÅT DIG INSPIRERAS OCH PROVOCERAS AV JENS JOHANSSON

I flera tusen år har de västerländska filosoferna försökt hitta ett sätt att reda ut hur dåligt det är för oss människor att vi ska dö. Är det bara i det där sista ögonblicket som döden är dålig? Eller är det faktum att vi har begränsat med tid en skugga som vilar tungt över oss från det vi föds till dess att vi går bort? Lever vi med andra ord hela livet i ”dödsskuggans dal”, som det står i Bibeln.
En av dem som fördjupat sig i frågan är filosofie doktor Jens Johansson på Filosofiska institutionen vid Uppsala universitet. Och han har en särskild anledning att försöka hitta ett svar. Jens är rädd för döden. Rädd för att andra ska dö. Rädd för att själv försvinna. Och just därför ägnar han sig på heltid åt att utforska människans ändlighet. Och han har en alldeles bestämd uppfattning:
– Döden är alltid dålig.
Men innan vi fördjupar oss i vad han menar, och vad fransmannen Michel de Montaigne, greken Epikurus och den tyske 1900-tals filosofen Martin Heidegger ansåg, måste vi reda ut några grundläggande frågor:

  1. Vad är en människa?
  2. Vad händer med henne när hon dör?

– En del filosofer menar att vi är något immateriellt, säger Jens när jag träffar honom i hans arbetsrum med utsikt mot Gamla kyrkogården mitt i Uppsala. En själ kanske som inte har någon fast hemvist och därför inte är begränsad av döden. Andra anser att vi är vår psykologi – våra tankar, erfarenheter, känslor. När hjärnan dör, då dör vi. Själv tror jag att vi är en organism, vi är helt enkelt kroppen. Det du ser i spegeln när du borstar tänderna är inte bara din kropp – det är du.
Jens Johansson är animalist. Han betraktar människan som en varelse lik andra varelser. Vi må ha lite fler förmågor än en schimpans eller våra husdjur men i grunden är vi ungefär likadana – organismer, varelser, kroppar. Och när kroppen dör, då dör vi.

Vad händer när vi dör?
Och vad säger du om fråga nummer två. Vad tror du händer med oss när vi dör?
– Det finns ett objektivt sant svar på frågan, säger Jens. Oavsett vad vi filosofer känner och tycker eller vill så styrs inte verkligheten av det, den tar inte order från oss. Så antingen finns det någon form av fortsättning efter döden eller också är döden helt enkelt ett utslocknade.

Att det finns ett liv efter dödsögonblicket är det inte många filosofer som tror i dag. Men det finns de som försöker. Amerikanen Kevin Corcoran, doktor i filosofi, har presenterat en förklaring till att Gud kan uppväcka en avliden människa på den yttersta dagen hel och hållen trots att kroppen bevisligen upplöses i och med döden. Kanske, föreslår han, är det så att Gud helt enkelt samlar ihop atomerna, förflyttar dem till en annan dimension och bygger upp en exakt kopia.
Jens Johansson skakar på huvudet, det är en teori som ställer fler frågor än den ger svar.
I stället ansluter han sig till det som kallas terminationsteorin. Du lever. Du dör. Du är borta. Punkt.

– Allt det som spelar någon roll försvinner med döden, säger han och berättar om hur märkligt det var när hans kollega här i korridoren, filosofen, författaren och kritikern Thomas Anderberg, för några år sedan insjuknade i en hjärntumör och ganska snart avled.
Ena dagen hördes hans röst i korridoren, den andra fortsatte kollegernas samtal utan honom.
Fast egentligen, säger han, är även den där tanken att just han eller Thomas Anderbergs organismer och deras sätt att bidra skulle vara så viktiga en irrationell idé.
– Ja, det kommer att finnas massor av upplevelser i världen när den inte längre innehåller våra.

Men skulle du verkligen vilja vara odödlig?
– Nej, det vore nog förfärligt att leva för evigt. Jag kan tänka mig att man tröttnat redan vid 100 år och hur skulle det då inte kännas efter 1000 miljarder år.
Jag läste någonstans en intervju med Barbro Lindgren där hon säger Jag har upplevt så mycket. Jag orkar inte leva om allt igen. Hur många jular ska man behöva gå igenom.
– Ja, författaren Birgitta Stenberg sa visst något liknande på sin dödsbädd. ”Det är bra nu, nu räcker det.”

En annan tanke bland vissa filosofer är att det inte är någon poäng med att oroa sig för döden eftersom det inte är du som läser det här nu som kommer att dö, utan en annan – den du är då.
Och rent biologiskt stämmer ju det. Vi föds och dör hela tiden. Vi äter och införlivar andra organismer, celler dör och vi tappar hårstrån som förvandlas till något annat. Vårt sätt att betrakta verkligheten och våra känslor inför den och oss själva förändras.
– Vore det inte så, skulle det kännas ännu värre att dö, säger Jens Johansson

Så hur dålig är döden
Och därmed är vi framme vid vår huvudfråga. Hur dålig är döden?
Det var den grekiske filosofen Epikuros som någon gång mellan 341 och 270 före vår tid konstaterade att döden inte är särskilt dålig eftersom den varken påverkar oss i livet eller efter döden utan bara är dålig i själva dödsögonblicket. Eller som han uttryckte det: ”där döden är, är inte jag och där jag är, är inte döden”.
Det finns de filosofer som hävdar att Epikuros har fel därför att de flesta av oss har önskningar som inte blir uppfyllda när vi dör. Alltså är det inte bara i dödsögonblicket som döden är dålig.

Jens Johansson har en annan tanke.
– Det rimliga är att säga att det i och för sig inte finns några särskilda tidpunkter när döden är mer eller mindre dålig, utan att den alltid är dålig eftersom den begränsar det liv man kunde ha haft.
Han tar ett exempel. Olof Palmes död på Sveavägen den 28 februari 1986 var definitivt dålig eftersom han kunde ha levt i många år till. Ja, säger Jens, även om han bara levt i 10 dagar till hade det varit bättre.

Menar du alltså att det alltid är bättre att leva än att vara död? När min mormor var gammal bad hon oss att säga till läkarna att inte liva upp henne om hjärtat stannade. I hennes fall måste väl ändå döden vara positiv?
– Jo, men bara om det inte strax efter hennes död kom en ny medicin som skulle kunna ha lindrat hennes plågor eller gjort hennes liv lättare och roligare. Döden är dålig om du skulle haft mer positiva än negativa upplevelser om du överlevt. Och tvärtom.

Men det vet man ju inte?
– Nej, men det finns ändå ett svar på frågan även om vi inte kan komma åt det.

1500-tals författaren Montaigne skriver i en essä att det är lika dumt att oroa sig för det man inte kommer att få uppleva efter döden som för det som man inte fick vara med om innan man föddes.
– Där tycker jag han har fel. Det är rimligt att beklaga det man inte fått vara med om, säger Jens.
Men tillägger:
– Å andra sidan, om man hade blivit till tidigare hade man varit en annan och därmed skulle det inte ha varit jag som fått vara med om det.

Vi fördjupar oss i hur slumpartade allas våra liv är. Jens tar sitt eget som exempel: om hans mamma inte hade rest på sig i rätt ögonblick från middagen och tagit en bestämd buss så hade hon inte träffat hans pappa och han själv hade aldrig blivit till. För att inte tala om alla slumpartade händelser i historien, goda som onda, som lett fram till att hans mamma och pappa överhuvudtaget föddes.
– Man kan också trösta sig med att tänka på att det förmodligen också har hänt en hel del slumpartade saker som förhindrat att vi som lever ännu inte dött. Det finns bilar vi inte blivit överkörda av och bakterier som vi inte smittats av.

Så du menar att det finns en baksida med att forska om döden – det berövar dig en massa andra möjliga upplevelser.
– Ja, varje stund är en förverkligad möjlighet och miljontals förnekade möjligheter.
Men spelar det egentligen någon roll hur mycket jag lyckas klämma in i mitt ynka liv eller hur långt det är?
– Ja, på sätt och vis. Positiva upplevelser är positiva, negativa är negativa.

Så ur Jens Johansson synpunkt är döden alltid dålig. Det är dåligt att vi inte föddes tidigare och det är dåligt att vi bara får leva den tid vi lever. Ja, man skulle till och med kunna säga att allt det vi inte har fått, eller just nu får vara med om, är dåligt.
Den som drog igång den senaste debatten om den dåliga döden var filosofen Thomas Nagel vid New York university med sin bok Mortal Questions som kom 1979. Han menar att våra tankar om döden är relativa. Vi människor har en förställning om att vi genom att födas fått ett liv till skänks som kan pågå i cirka hundra år, att bli gammal betraktas därför av oss som en form av normalitet, skriver han. Därför tycker vi att det är tragiskt om någon dör vid 24, men inte lika sorgligt om någon avlider vid 82. Fast, menar Nagel, hade vi fått för oss att det inte är omöjligt att bli 120 eller 806, så skulle den som var i 80-års åldern dö ung.

Andra filosofer har hävdat att döden är bra. Den tyske tänkaren Martin Heidegger, menade till exempel att vetskapen om att vi ska dö ger ett nödvändigt djup till livet. Insikten att jag är dödlig och att slutet kan komma när som helst kan få en människa att strunta i konventionerna, vända ryggen åt vad föräldrar, vänner och den allmänna meningen anser och gå sin egen, unika väg och förverkliga sig själv.
Filosofen Montaigne tänkte i samma banor och skrev: ”Din ålder är inte fullbordad, men väl ditt liv. En liten människa är en lika hel människa som en stor.” Dessutom ska man inte glömma, skriver han, att döden också är en form av befriare. Tänk så mycket elände de döda slipper. Och jag tänker på min sjuka pappa, då 58, som en av sina sista dagar sa att tanken på döden var skön, den skulle befria honom från alla måsten.

Pratar vi för lite om döden?
– Nej, det där tycker jag inte stämmer alls. Tvärtom tycker jag att döden numera dyker upp överallt. Jag tror att det beror på vår ökande självcentrering. Vi är numera helt besatta av oss själva och därmed blir vi också besatta av vårt eget försvinnande.
Hur ska vi då förhålla oss till den?
– Acceptera den. För egentligen finns det inte något bra alternativ till döden. Tänk om alla människor som någonsin levat skulle trängas med varandra på klotet. Jag vågar inte tänka på vad det skulle göra med oss.

Ann Lagerström
Publicerad i Modern Filosofi, 2015.

MER OM DÖDEN
Vill du bli hundra år?

Vill jag bli hundra år?
Jag vet inte.  Allt beror ju på.
Om jag är frisk, om jag kan tänka, om jag har vilja, om jag kan njuta.
Vill jag sitta i en stol och nicka och knappt orka blåsa ut de hundra ljusen i tårtan.
Nej, troligen inte.
Jag brukar tänka på döden och ålderdomen som den där känslan när man är så sjuk eller så trött att ingenting annat betyder något än att få gå och lägga sig och sova. Att det inte är konstigare än så.
Dagen innan min vän Lena dog frågade jag henne hur det kändes. Och hon svarade just så:
” … som en förlamande trötthet som bara drar mig till sig.”
Är det obehagligt, frågade jag.
“Nej, det är bara omöjligt att stå emot.”
Min kamrat Karins mormor ägnade sina sista år efter hundra att fundera över varför Gud glömt henne.
Men farfar han ville inte dö. Han var så arg den där dagen vid 90 då han förstod att hjärtat inte orkade mer.
“Och jag som har så mycket kvar”, muttrade han när de körde iväg med honom i ambulansen.
Tjugo minuter senare var han borta.
Nej, ska jag bli hundra vill jag bli som mannen i Gustavsberg som jag läste om. Han som förlorade sin fru vid 83, började läsa spanska vid 84, skaffade dator vid 90 och tyckte det blev för lite att bara maila och surfa vid 98 och gick på kurs. Nu närmar han sig hundra och har bestämt sig för att översätta en roman han tycker om från spanska till svenska för att kunna dela med sig av den till de som inte kan språket.

Själv tänker jag mycket på döden just nu eftersom jag överlevt mina föräldrar för länge sedan. Länge oroade det mig. Skulle jag också gå bort vid 58. Nu vid 63 känns det märkligt. Jag är äldre än mamma.
Och idag på morgonen kan jag lugna mig själv med ett pressmeddelande som berättar att forskarna nu tror sig veta att föräldrarnas död inte har något med barnens livsvlängd att göra.
Det är den där forskningen i Göteborg på 1913 års män som visat att där inte finns något samband. Det är livsstilen som avgör hur gammal man blir tror forskarna – att inte röka betyder mycket, att inte dricka så mycket kaffe, att ha hyfsad standard vid 50, låga kolesterolvärden och fortfarande full arbetsförmåga vid 54.
Och så kanske det är humöret.
En överläkare i geriatrik jag läste om för några veckor sedan kunde inte se något samband mellan livsstilen och de hundraåringar han forskade på. Var det något de hade gemensamt var det livsinställningen. De blev äldst som hade levt efter sin egen längtan, följt sina egna känslor, levt med sig istället för mot sig.
Det ska jag fundera på idag.
FOTO: Vinoth Chandar, enligt cc.

Föräldrarna är döda, brodern, männen hon älskat också, ändå säger hon att det är ett av livets privilegium att säga farväl.
Och trots att de lämnar henne är de en del av “hennes blod, hennes DNA”. Hon känner deras närhet, hon samtalar med dem, ber om råd, får skäll från mamma som varit död sedan början av 2000-talet.


“It’s part of the privilege of being human
that we have the moment that we need to say goodbye”


Här kan du se videon där hon berättar om sin syn på döden.

FOTO: Startbild för videon från ABC net, Australia.

 

Kanske är det för att så många av mina nära dog innan jag var 30. Kanske är det för att jag funderar på mycket på livet. Kanske var det begravningen av en fågelunge i en kompost när jag var liten som väckte mitt intresse. Hur som helst har jag alltid varit fascinerad av döden och det där märkliga fakta att vi bara stiger in i livets drama, har en roll under några decennier, i bästa fall ett sekel, och sedan bara kliver ut.
Här ett citat från konstnären Marina Abramovic, som just nu ställer ut på Moderna museet i Stockholm. Hennes tankar om sambandet mellan liv och död liknar filosofen Martin Heideggers begrepp i-döden-varon, att leva medveten som sin egen död. Och författaren och filosofen Albert Camus övertygelse att just för att vi vet att livet är absurd kan vi verkligen njuta av det.

Jag fattar inte hur folk kan vara medvetna om det och ändå ägna sig åt en massa skit.

Du sysselsätter dig en del med din egen död. Du lär redan ha planerat din begravning?
– Självklart! Det viktigaste är hur man lever och hur man dör. Jag intervjuade nyligen en kvinna i Brasilien som var 110 år gammal och frågade henne vad som är viktigast i livet. Hon sa: ”Det viktigaste är hur du träder in och ut ur livet.” Det är det vackraste jag har hört på länge. Jag är inte besatt av döden, men vi ska alla dö, så varför tänker vi inte på det? Det enda att förhålla sig till livet är att njuta av det ännu mer. Och jag njuter verkligen av mitt liv. Varje dag kan vara den sista, man vet aldrig. Hur vet vi att en asteroid inte är på väg att kollidera med jorden? Vår värld är bara en liten prick i det stora kosmos. Jag fattar inte hur folk kan vara medvetna om det och ändå ägna sig åt en massa skit.”
Ur intervju i Svenska Dagbladet.

I många år levde Ola Ringdahl nära kära människor som var sjuka. Först var det mamma som fick cancer, sedan dottern Stella och så hans livs kärlek Therese. Nu har han skrivit boken han själv hade behövt läsa – Att stå bredvid cancer, Natur & Kultur 2015, goda råd till den som står bredvid.

Den där känslan när någon dött ifrån oss och vi vet att vi aldrig mer, aldrig, kommer att ses. Eller som Patrik Sellén skriver på Facebook om längtan efter sin son Leo:

För hur ska man kunna lära sig att acceptera Aldrigheten – att aldrig få krama om dig, prata med dig, skratta och gråta md dig, glädjas med dig, trösta och/eller pappa dig?

Jag känner igen mig. Det där obegripliga att någon bara kan försvinna, gå ur tiden och aldrig mer återvända.

“Din mamma måste träffa din pappa innan hon dör.”

Det går att försonas. Relationer som slitits isär går att hela.
Så här gick det till när min mamma och pappa mötte varandra i dödens närhet.

LÄS MER Den här texten är en del av en artikel
om försoning med kurator Solveigh Hultkvist
.

Det var en svår skilsmässa, många hårda ord hade haglat mellan Sally och Arne, min mamma och pappa. De sista åren hade de inte talat med varandra överhuvud taget.
Så blev Sally sjuk i cancer och efter något år stod det klart att det inget fanns att göra.
En dag steg en kurator av misstag in i Sallys sjukrum och hon började berätta. Om barndomen, om familjen, barnen, äktenskapet och den svåra konflikten. Kuratorn lyssnade, förstod, att här fanns sår som behövde läkas och bestämde sig för att fortsätta att gå till den sjuka varje dag trots att det inte ingick i hennes tjänst.
Månaderna gick. Mycket kunde de reda ut tillsammans, men inte den där djupa klyftan som skapats av skilsmässan
Så kom den sista tiden och kuratorn och överläkare fattade ett beslut. Sally måste träffa sin före detta man innan hon dog. För hennes skull och för hans.
De ringde mig, som ringde Arne som antog erbjudandet. Och så kom det sig att han, som vägrat ha någon kontakt, en ljummen junikväll satte sig på en stol vid Sallys sjukbädd. Hon hade svårt att tala, men han tackade henne för allt det som varit fint. För åren de haft, för barnen de fått, för det hon gjort för familjen. Och så bad han om förlåtelse för det han felat, för det som gjort henne ont.
Nästa dag konstaterade personalen att Sally var helt förändrad. Dragen i ansiktet hade mjuknat, kroppen var avslappnad, andningen jämn. En dag senare dog hon.

Ann Lagerström
©lagerstrom.nu

FOTO Melvin E enligt CC

 

ANVÄNDA OCH DELA
Dela gärna via länk på nätet.
Vill du skriva ut artikeln och dela den med andra eller använda den i undervisning eller på en kurs får du gärna skriva ut och kopiera den om du anger källan lagerstrom.nu. Men om du vill publicera den på din egen sajt eller i någon annan form av publikation måste du kontakta mig.