OCH SÅ VAR DET DET DÄR MED DÖDEN

IRVIN YALOM |
”Upptäcker hela tiden nya sidor hos mig själv”

Han är 90 år och har precis börjat upptäcka helt nya sidor hos sig själv. Som det där att han inte är självständig. Som det där att sorg inte alls var vad han trodde. Som att meningen med livet nog är att bidra med något till någon.

Han heter Irvin Yalom och är en av vår tids främsta existentiella psykoterapeuter. Nu möts vi digitalt med ett hav och en kontinent mellan oss.

”Tänk att jag fortfarande har så mycket att lära av livet!”
Den berömde psykiatrikern, den erkände existentielle psykoterapeuten och professorn emeritus från Stanford University Irvin Yalom har precis fyllt 90 och upptäckt något som förvånar honom: Han har aldrig varit en självständig människa. Han har aldrig som vuxen upplevt något bara för sig själv, utan alltid tillsammans med, eller genom, någon annan. Allt, precis allt, har han delat med sin enda dejt, sin stora kärlek, livskamrat och författarkollega Marilyn. Och nu när hon är bort vet han inte längre hur man tar emot världen.
Men istället för att förfasa sig eller skämmas säger han:
– Visst är det intressant.

Trots att 865 mil skiljer oss åt och våra ansikten är inträngda i en digital kvadrat är han närvarande på det där sättet som hans klienter så ofta vittnat om. Han sitter bekvämt, lite tillbakalutad där i arbetsrummet några hundra meter från villan i Palo Alto, den som han och Marilyn delat i så många år. Bakom honom överfyllda hyllor med tusentals böcker som han inte vet vad han ska göra av. (”Vem vill ha dem tror du”, frågar han mig, ”snart är jag också död.”) 
Och så funderar han vidare kring det där som upptar honom så just nu.
– Häromdagen såg jag en man som satt ensam på en bänk och njöt av solnedgången.  Han behövde ingen annan för att vara närvarande, för att njuta. Jag vill bli den mannen. En som inte behöver dela något med någon. En som kan uppleva verkligheten själv.

Det är ett och ett halvt år sedan Marilyn dog, och hela processen från första läkarbesöket, cancerbehandlingarna, hennes död och hans plågsamma sorgeprocess har de tillsammans dokumenterat i boken A matter of death and life (2021). Hon har skrivit om sin sjukdom. Han om att vara anhörig och att mista. Och fortfarande är han mitt i sorgen, utkastad från sitt vanliga liv, inkastad i en annan värld där hon inte finns och där hela hans relation till sig själv och världen måste omprövas.

Mänsklighetens fyra stora frågor
På ett plan förvånar det honom: Finns det verkligen något kvar att lära sig om sig själv efter 65 år som psykiater och psykoterapuet och åtskilliga egna terapitimmar? Och på samma gång är hans nuvarande situation en bekräftelse på hans egen tolkning av vad det är att vara människa. 
Människan, skriver han i en av sina böcker, styrs inte av sina begär, inte av sina felaktigt inlärda beteenden och inte av sin realtion till sina föräldrar, som många psykologiska skolor menar. Nej, hon störs och stärks av mänsklighetens fyra stora frågor: 

• Vad innebär det att jag är fri, att jag måste fatta mina egna beslut och ta ansvar för dess konsekvenser?
• Hur ska jag hantera att jag i grunden är ensam, att ingen kan leva mitt liv åt mig?
• Hur kan jag skapa mening om ingen djupare mening finns?
• Och sist, och kanske starkast, hur ska vi förhålla oss till det där märkliga att vi föds bara för att efter ett antal år dö?

Allt handlar om det
Det är de här allt handlar om, menar han, det är de här fyra grundfrågorna som ligger under alla de problem som människor kommer till honom med, oavsett om de vill prata om sin partner, mamma, jobbet, eller brist på självkänsla. Och det spelar ingen roll hur mycket vi försöker lösa alla svårigheter om vi inte börjar sortera vår relation till själva tillvaron och utforskar vad det innebär att vara född som människa, och komma fram till våra egna svar.

Efter Marilyns död har jag blivit irrationell, märkligt, men jag låter mig hållas.

 Inte så att han tror att vi någonsin kommer fram, att vi blir klara. Titta på honom själv där i arbetsrummet, förundrad över hur han så här i mer än mogen ålder förvånar sig själv.
– Vet du, efter Marilyns död har jag som uppfattat mig som rationell, och som aldrig trott på någon religion eller något översinnligt blivit irrationell. Trots att jag är övertygad om att det inte finns något där på andra sidan så tröstar jag mig med att efter döden ska jag få träffa Marilyn. Du förstår, jag tänker till och med att vi kan ligga i samma kista. Jag vet att det är absurt, ändå gör det mig lugn och glad, så jag låter mig hållas. 

Kanske borde han ha varit förberedd, han som forskat på sorg och ägnat decennier åt att leda soregegrupper. Men kanske hade Irene, en av hans klienter, rätt. Den som inte varit med om något vet inte vad han talar om.
Men innan vi återvänder till Irene, låt oss backa, ta en titt på Irvin Yaloms liv som löper parallellt med den humanisitiska psykoterapins framväxt under det senare 1900-talet

Ensammast bland de ensamma
Det var inte kul att vara pojken Irvin. Hans föräldrar var judiska flyktingar från den ryska lilla staden Celtz nära polska gränsen. I USA tog de över en livsmedelsaffär på First and Seaton Street i Washington. Familjen bodde en vånging upp och Irvin fick stränga order att inte leka med barnen på gatan i den slitna och segregerade stadsdelen. Rådet var inte svårt att följa eftersom barnen inte heller ville leka med honom. Irvin var den ensammaste bland de ensamma. Mest var han på biblioteket. Och ibland spelade han och pappa schack. Det var fina stunder, men ofta kom mamma och störde. Mamma som han beskriver som ”högfärdig, maktlysten, påträngande, manipulativ, misstänksam, hämndlysten” och inskränkt.
När han är 14 vänder livet. De flyttar, Irvin börjar ny skola och träffar Marilyn som introducerar honom till en ny värld. Marilyn, hon som visade sig vara hans enda och livslånga kärlek.

Stillsam opposition
Var den där ensamma barndomen bara av ondo, frågar jag det där platta ansiktet med den välvilliga blicken på skärmen. Eller är det så att det är på grund av den som du alltid har kunnat förhålla dig självständigt, alltid varit i en form av stillsam opposition.
– Jag vet inte, säger han, kanske det. Men du har rätt i att jag aldrig kunnat hålla mig till reglerna, aldrig velat tillhöra en grupp, och tack och lov inte anslutit mig till någon psykologisk skola. 
Han läser medicin, han läser psykiatri, han går i en 600 timmar lång, och enligt honom själv meningslös, psykoanalys hos Olive Smith, som själv analsyerats av Frieda Fromm-Reichamn, som i sin tur gått i analys hos självaste Sigmund Freud.
 – Inte en enda gång tog hon upp det enda som var väsentligt för mig, döden. Jag var skräckslagen, men det upptäckte hon inte.
Varför det tror du?
– Hon var nog räddare än jag.

Brutit alla regler
Och det är där på analyssoffan, med Olive sittandes hummandes bakom honom, som han inser att terapi inte är en fråga om teorier eller tekniker. Terapi handlar om allt det han inte lärt sig på läkarlinjen, allt det som Olive inte gav honom. Psykoterapi bygger på relationer, på mötet, på att få kontakt. Riktig kontakt, öga mot öga, inte terapeut och klient, utan människa med människa. 

Och det är den vägen han vandrat. Längre och längre bort från de psykiatriska diagnoserna och medicinerna, längre och längre bort från psykologiska teorier och idéen att en terapeut ska vara neutral. 
Du har nog brutit alla regler som en terapeut bör följa, säger jag.
– Kanske det.
Och så räknar jag upp: 
Du delar med dig av ditt eget liv till patienterna, till och med dina drömmar.
– Ja, det har visat sig vara väldigt hjälpsamt.
Du har låtit dem läsa dina journalanteckningar.
– Ja, en gång gjorde en klient och jag upp att vi båda skulle summera våra intryck efter varje terapitimme – och så bytte vi. Läste varandras texter och utgick nästa gång vi träffades från våra reaktioner på våra reaktioner. Det var väldigt intressant. Sedan gav vi ut det i en bok. (Every Day Gets a Little Closer, 1974)
En gång la du dig ner på sängen bredvid en döende patient och höll hennes hand.
– Ja, så var det.

Hur kan man inte vara berörd av någon man träffar i många timmar och vars liv man får dela. 


Du har lånat ut pengar till klienterna.
– Ja, men det var bara en gång, skrattar han.
Du går hem till dem?
– Javisst, det borde fler göra. 
Du fäster dig vid dina patienter, och berättar om dina känslor för dem.
– Hur kan man inte vara berörd av någon man träffar i många timmar och vars liv man får dela. 
Du talar om för dem när de gör dig glad eller sårar dig.
– Det är viktigt att de vet vad som händer mellan oss.
Du har grälat med dina klienter.
– Ja, som med Irene.

Psykoterapeuter överskattar sin förmåga att förstå
När Irene sökte upp honom hade han en bestämd uppfattning om vad det var att sörja och han tyckte att hon borde ha kommit längre i processen. Han försökte få henna att sluta sörja sin döde man. Det var dags att rycka upp sig. Men hon vägrade. Det blev en dragkamp, han tyckte han hade rätt. Hon sa att han inte visste vad han talade om:
”Hela det där talet om att jag ska släppa taget om Jack, vända mig mot livet igen, öppna mig för nya relationer – det är ett enda stort misstag. Den typ av misstag man får höra från självbelåtna personer av ditt slag som aldrig har drabbats av någon svår förslust.”
De bråkade. Han hävdade att om en psykiatriker skulle behöva ha varit med om allt som hans patienter lider av skulle det inte finnas någon psykiatri.
”Måste jag ha haft schizofreni för att behandla schizofrena”, säger han i vredesmod.

Nu vet jag att sorgen har sina egna vägar, följer inga givna steg eller processer.


Men nu ger han henne rätt. Han visste faktiskt inte vad han pratade om. 
– Nu vet jag att sorgen har sina egna vägar, följer inga givna steg eller processer. Du vet, jag kan fortfarande inte efter 1,5 år titta på några bilder av Marilyn. Jag har vänt på det där vackra porträttet som hänger i vardagsrummet så att ansiktet är mot väggen. Ibland försöker jag glänta på det, men det gör så ont, varför ska jag utsätta mig för det? 
Tror du att det gäller andra problem också som klienterna kommer med – skilsmässor, svag självkänsla, depression.
– Jag tror att vi psykoterapueter överskattar vår förmåga att förstå. 

Sorgen gör honom förvånad
Mycket förvånar honom med hans egen sorgeprocess. Som att han helst vill vara ensam. Att sorgen gör honom stum. Och inte minst att han, 90 år gammal, blivit så kåt. Han fantiserar om kvinnor han känt och möter. Har svårt att hålla bort blicken från deras bröst när han talar med dem.
– Jag frågade mina kollegor om det där och då visade det sig att det inte är ovanligt alls, det ingår i det som sörjande inte berättar. Vi försöker sörja på ett accepterat sätt. Och den här lusten är ju rätt opassande, ler han.
Kanske är det ett sätt att få igång energin, tänker han, en väg bort från den där stumheten. Eller också är det en omväg, en vuxen mans längtan efter bröstet, efter mamma, efter att inte längre behöva vara så ensam och utkastad i världen i mötet med döden. 
– Freud hade kanske inte alltid fel, säger han.

Terapi är två människor som utforskar tillsammans
I samma veva som Irvin Yalom startar sin karriär som psykiater växer den humanistiska rörelsen inom psykiatrin och psykologin – man söker sig bort från teorierna och börjar istället utveckla relationen mellan psykoterapeuten och klienten.
– Det är där jag rört mig, i det interpersonella, säger han efter att ha hämtat ett glas vatten. När jag träffar mina klienter är vi två människor som samtalar, två människor som försöker utforska vad det är att leva, vad det är att vara människa, vad det är att vara vi två i det här rummet just nu, oavsett vad det finns för teorier och tekniker. Du vet, om vi inte kan vara ärliga mot varandra, om vi inte fungerar med varandra, hur ska vi då kunna fungera utanför terapirummet med andra?
– Efter en halvtimme ungefär brukar jag säga: Och vad tycker du om vårt samtal? Hur fungerar vår relation? Har vi det bra med varandra? Ställer jag rätt frågor? Hade du varit hjälpt av några andra? Och så delar vi.
Men om du berättar så mycket för dina klienter, suddas inte gränserna mellan er ut.
– Jag är inte personlig för min egen skull, bara om det gynnar den som sitter mitt emot mig.

Tagit filosofin till hjälp
Och det han inte lärt sig av sina klienter har han funnit hos de existentiella filosoferna, som Søren Kierkegaard, Martin Heidegger och Karl Jaspers. Det är med inspiration från dem som han formulerat sina fyra grundfrågor, och sin syn på människans liv som ett livsvlångs utforskande av vad det är att finnas till. Människan som en rörelse, en varelse i förändring i mötet med sig själv och världen.

Irvin Yalom och hans Marilyn får fyra barn. De börjar skriva böcker, hon om fransk kultur, han om sig själv, sin syn på psykoterapi och många berättelser om sina patienter. 
– Det var som en stafett. Jag skrev en bok, och så skrev hon en, och så började jag på en ny. 
Han får en tjänst på Stanford University, de flyttar till Palo Alto, han blir internationellt uppmärksammad och livet flyter på.
Fram till 2019 då Marilyn får cancer i benmärgen. Hon går på behandling, ingenting hjälper och hon bestämmer sig för att mot slutet begära assisterad dödshjälp, en möjlig utväg i Kalirfornien för någon i livets slutskede.
”Inget liv. Inte mer,” säger hon till Doktor P. 
Och trots att hon är mycket svag och har så ont lyckas hon suga i sig dödsdrogerna. Hon somnar in. Han kysser henne på pannan.
– Jag vet inte om jag borde ha gjort det, säger han till mig nu. Du vet, hon hade redan blivit så kall, så kall. Och nu kan jag inte glömma det. Det var en iskyss, den kommer att förfölja mig resten av livet.

Börjat i terapi vid 90
Nu vid 90 har han börjat i terapi igen, för att hantera sin nya situation, för att förstå, för att bli en ny Irvin, bygga upp ett nytt liv. Det är viktigt för honom som person men också som psykoterapeut. 
– Alla terapeuter bör till och från själva gå i terapi, konstaterar han.
Han arbetar lite fortfarande. Inga långa terapier, sådana kan han inte utlova. Men korta. Ett enda tillfälle. Via Zoom. Och så skriver han på ännu en bok. Utan den vore det svårt att leva vidare, säger han.
– Jag hör inte så bra längre, maten smakar inte, jag känner inte mycket doft, minnet är inte det bästa – och sex, vad är det för någonting, frågar han mig och anar jag en lätt blinkning eller är det bara inbillning?
– Utan mina klienter och skrivandet skulle jag bara vara en gammal man som iakttar sin egen fysiska och mentala upplösning. 

Jag är den äldsta människa jag känner. Det är mycket märkligt. Jag bär nu ensam alla minnen jag delar med de döda


Och så efter en kort paus.
– Jag är den äldsta människa jag känner. Det är mycket märkligt. Jag bär nu ensam alla minnen jag delar med de döda. När jag går genom vårt älskade hus tänker jag: Bara jag vet vad det är för mening med de här tingen – varför de är här, vad de har betytt. Allt det försvinner med mig.

Inte längre någon dödsskräck
Och hur är det med döddskräcken nuförtiden?
– Det är det som är det konstigaste. Nu när det är nära är jag inte rädd alls. Eller också blev jag faktiskt botad när jag gick i terapi hos Rollo May (en av den humanistiska psykologins förgrundsfigurer) en gång i tiden. Jag pratade och pratade om döden, timme ut och timme in, och när terapin var avslutad kändes det mycket bättre. Däremot var det värre för honom. Vi blev nära vänner och senare berättade han att allt det där dödssnacket hade väckt hans egen skräck. Jag hade överfört min rädsla på honom. Sånt kan också hända i terapi.
–  Nej, Jag tror faktiskt att jag kommer att dö lugn. Som den antika filosofen Seneca sa: ”Se till att du levt tillräckligt”, och det har jag verkligen gjort. Livet har givit mig mer än jag kan begära.

En sista fråga bara. En av de där riktigt stora. Har du listat ut vad som är meningen med livet?
– Jag är en sekulariserad jude som inte tror på gud. Men det som varit meningen för mig ända sedan jag började studera till läkare är att försöka hjälpa andra. Att vara till någon nytta, bidra med något, och det gäller än. Även om jag bara har en timme med mina klienter numera så vill jag kunna säga något som ger dem mod och kraft att gå vidare. 

Ann Lagerström2021©
Artikeln har tidigare publicerats i Modern psykologi.

FAKTA
Namn: Irvin Yalom.
Född: 13 juni 1931 i Washington.
Bor: Palo Alto, USA.
Yrke: Psykiater, existentiell psykoterapeut, författare.
Kvinnan i hans liv: Marilyn, som avled för något år sedan. De var gifta i 65 år.
Barn: Eve, Reid, Victor, Ben och åtta barnbarn.
Mediterar: Vipassana.
Vana: Läser sig till sömns.
Favoritlitteratur: Dickens, Murakami, Dostojevsik, McEwan.
Gick i tearapi hos: Rollo May, en av föregångarna till den existentiella psykologin.
Gillar: Alla former av spel, gärna poker.
Svagheter: Konflikträdd, tondöv.
Fobier: Kackelakor.
Idrott: Schack.


Här når du honom
Läs mer om honom

PS Nej, jag är inte sponsrad av Akademibokhandeln. Jag länkar till olika bokdistributörer i olika artiklar, den här gången fick det bli Akademibokhandeln.

LÄS MERIRVIN YALOM |
”Upptäcker hela tiden nya sidor hos mig själv”

KURATORN |
Fem steg till försoning

Solveig Hultkvist arbetade länge som kurator på Stockholms sjukhem. Här lär hon sig hur du kan försonas med dina nära och kära steg för steg. ”Att se en mamma eller pappa och deras barn mötas, kanska krama varandra för första gången på många år, är en stark, nästan religiös upplevelse.”

Det finns oläkta sår i alla familjer – konflikter, händelser som aldrig retts ut och som ingen talar om. De ligger där som en dov underström vid middagar och högtider men kommer aldrig upp till ytan. Man skjuter upp och tänker, det där får vi ta sedan. Men så en dag gör döden sig påmind och den där revan i relationen blir akut. Plötsligt är det nu eller aldrig. Nu eller – inte alls.

Förlåtelse och försoning har inte varit något särskilt populärt ämne inom forskningen, varken den psykologiska eller medicinska. Men de senaste åren, inte minst i skuggan av 11 september, har forskningen tagit fart och idag är man enig om att dolda konflikter och allt vad det drar med sig av aggressivitet, bitterhet och sorg inte bara förgiftar människors relationer, det är också skadligt för hälsan. Numera har Stanford University sitt eget Forgiveness Project där man bland annat utformat metoder för att lära människor att förlåta varandra.

Att visa att man blivit sårad är inte ett tecken på svaghet.

Solveig Hultkvist har arbetat många år som kurator på Stockholms sjukhem, på en avdelning dit människor kommer för att vistas en kort tid och sedan dö. Så för henne är det vardag att hjälpa människor att hela sina relationer.
– Döden, säger hon, ställer allting på ända. När kroppen och psyket inte längre orkar hålla uppe försvaren så är det många gånger som att öppna en fullproppad garderob – allt ramlar ut.
Och så berättar hon om mamman som inte sett sin vuxna son på flera år och som ber Solveig att ringa och be honom komma. Om mannen som varit otrogen och som nu vill få sin sjuka kvinnas förlåtelse. Om kvinnan i femtioårsåldern som så förtvivlat ville försöka få sin döende mamma att äntligen se henne. Och om pappan som en dag inser hur smärtsamt det måste varit för sonen när det tog sådan tid för honom att acceptera att just hans son var bög.

Solveig Hultqvist har arbetat länge som kurator på Stockholms sjukhem.

– Det är, säger Solveig Hultkvist, som att döden gör oss modigare. Eller också är det så att när vi vet att det inte längre finns några marginaler så blir behovet av att försonas större än rädslan för den smärta som det kommer att innebära.

FEM STEG TILL FÖRSONING
1. Våga erkänn att ni behöver försonas.
2. Våga känn smärta
3. Våga be om ett möte.
4. Våga mötas.
5. Försonas utan den andra.

FÖRSTA STEGET: Erkänn att ni behöver försonas
Det första steget på försoningens väg är att överhuvudtaget våga erkänna att där finns något som måste processas. Det ser Solveig i praktiken och det är också vad försoningspedagogerna i USA funnit. För det går att träna förlåtelse, har bland annat Stanfordforskaren Frederic Luskin visat, och för varje konflikt som hans deltagare lyckas lösa eller försonas med så sjunker bland annat deras blodtryck, depressionerna lättar och immunförsvaret förbättras. Även smärta kan mildras hos den som förlåtit eller blivit förlåten.

Försoning sänker blodtrycket och förbättrar immunförsvaret

Solveig ser det också på Stockholms sjukhem. Allt det gömda tynger både de som ska leva vidare och de som snart ska dö. Om det får komma upp till ytan, om det kan uttalas och i allra bästa fall erkännas och förlåtas, så skapas ett lugn i människorna.

ANDRA STEGET: Våga känn smärtan
Steg två på försoningens väg är att våga känna smärtan, oavsett om det är man själv som gjort något man ångrar eller man känner sig sviken av någon annan.
– Det är inte minst det här onda som jag tror att vi friska många gånger flyr ifrån, säger Solveig, men för de flesta som ska dö är existentiell smärta en ”naturlig” del av det korta liv de har kvar. Därför kan det vara lättare för dem att våga känna lite till.

I en undersökning visade det sig att 94 procent av amerikanerna tyckte att det var viktigt att förlåta, men bara 48 procent hade försökt. En av orsakerna, har forskning visat, är en föreställning om att man blir svagare av att visa sig sårad. Ilskan och bitterheten uppfattas som en form av säkerhet, ett skydd. Ibland kan människor också se det som ett slags straff att vägra någon annan försoning.

TREDJE STEGET: Dags att boka ett möte
Steg tre är kanske det svåraste, att bestämma sig för att det är dags att möta det mörka. För döende patienter kan det handla om något i deras egen historia. Flykten till Sverige, en förälder som försvunnit, våldtäkt eller missade möjligheter. Men ofta gånger handlar det om familjen. Om barn som inte fått vad de behöver, föräldrar som känner sig svikna av söner och döttrar, syskonkonkurrens och hemligheter.
– Många gör ett slags livsbokslut den sista tiden, säger Solveig, och det innebär att man måste gå igenom allt det som varit, försöka avsluta det oavslutade.

FJÄRDE STEGET: Mötet
Så är det då dags för det där känsliga mötet, sanningsögonblicket. Hur går det till?
– Det är så olika, säger Solveig. Vissa familjer har rena uppgörelser, känslosamma processer med hårda och varma ord. Hos andra är det mer trevande, nästan omärkligt. Ett vuxet barn kan göra en association eller berätta en mer eller mindre konkret dröm för sin döende förälder, ett slags förtäckta frågor. I bästa fall förstår föräldern och svarar lika symboliskt men tydligt.
Och vad händer när den där försoningen inträder?
– Att se en mamma eller pappa och deras barn mötas, kanske krama varandra för första gången på många år, är en stark, nästan religiös, upplevelse, säger Solveig.

Men hinner de verkligen reda ut allting, många gånger har era patienter så kort tid kvar?
– Nej, det gör de förstås inte, men det behövs inte alltid, säger Solveig. Försoning och förlåtelse i dödens närhet handlar istället ofta om ett ömsesidigt erkännande av varandras upplevelser. Om en förälder med ord eller handling uttrycker ”Jag förstår att jag visat dig för lite kärlek, men jag vill göra det nu,” eller tittar på sitt vuxna barn kanske en enda gång med den där varma föräldrablicken, så kan det räcka.

Försoning handlar om ömsesidigt erkännande av varandras upplevelser

Solveig säger att det är just det där erkännandet som ofta ligger under konflikten mellan barn och föräldrar. Vi vill alla så förtvivlat gärna bli sedda av mamma och pappa och accepterade för det vi är. Vi vill att de ska älska oss oförbehållsamt.
– När de vuxna barnen kommer hit så kan jag nästan se hur små de egentligen är under kostymer och dräkter, säger Solveig. Man är beredda att göra nästan vad som helst för att bli älskade. Och ju sämre relation de haft, desto ihärdigare är barnen här där sista tiden.
Och så berättar hon om mannen vars mamma supit bort både sitt eget liv och hans barndom och hur förvånad han själv var att han ändå satt där dag efter dag vid hennes dödsbädd:

”Varför gör jag det här? Jag har ju inte fått någonting av henne?”, frågade han Solveig.
”Nä, just därför är du här”, sa hon, ”för att försöka få något nu.”

Om man inte når varandra
Men alla når väl inte varandra?
– Nej, den som hårdnackat vägrat gå i närkontakt med sig själv och andra i hela sitt liv kan också ibland hålla emot in i det sista och dö utan att saker och ting retts ut.
Men vad gör man då?
– För den som dör är det förstås, vad vi vet, kört. Men de levande behöver inte avsluta relationen bara för att den andra är död. De har tid att förlåta och försonas.
Hur menar du då?
– Jag brukar uppmana de anhöriga till att hålla kvar de döda. Fortsätt att umgås med dem, brukar jag säga.

Man kan försonas fast den andre är död.

FEMTE STEGET: Försonas utan den andre
Nej, Solveig är verkligen inte spiritist, men hon är övertygad om att relationer kan utvecklas även om den andra inte aktivt kan vara med. Det går att reda ut, att förstå, förlåta och försonas genom en egen inre process. Och det är också vad Stanford-forskarna upptäckt på sina förlåtelsekurser.

Men hur går det till?
– Människor gör lite olika, berättar Solveig Hultkvist, men man kan till exempel skriva brev, prata högt med den som dött, måla en bild som beskriver det man känner. Många har också övergångsobjekt – precis som små barn och deras nallebjörnar så sover de i pappas tröja, använder mammas plånbok, bär omkring på bilder eller små saker som tillhört deras barn.
Det är inte den s k sorgeprocessen hon talar om, utan just aktiv konflikthantering.
– Varför skulle man inte kunna skälla ut en död förälder eller make?
Och med tiden byts ilskan och sorgen många gånger ut mot både en förståelse och förlåtelse som gör att man kan försonas med den som dött utan att den andra ville eller kunde hjälpa till.

Olika lager av förlåtelse
Solveig pratar om olika lager av förlåtelse. För att verklig försoning ska ske måste både hjärtat och hjärnan vara med, både känslor och intellekt. Man måste förstå vad det var som hände, acceptera sin egen och den andras smärta, och mötas mitt i allt detta.

Men går det att förlåta allting?
– Nej, inte förlåta, men införliva.
Och så berättar hon att ibland kan livsbokslutet till en början framkalla stor smärta.

De döende ser sina brister, sina kraschade drömmar, det de fått och det de aldrig fick, det de gett och det de förvägrat andra. Först sörjer många sina förlorade möjligheter, men så kan en annan känsla inträda, en som är djupare, med längre perspektiv. Solveig kan inte riktigt förklara, men det är som om den svårt sjuka kan se på sig själv med en slags urmoderlig kärlek: Du gjorde så gott du kunde, du lilla människobarn. Hon försonas med sig själv och sitt öde.

Du gjorde så gott du kunde, du lilla människobarn

Nu ruskar Solveig på sig. Nu har hon något att tillägga innan vi slutar.
– Men tro nu inte att livet på Stockholms sjukhem bara består av sorg och konflikthantering. Vi har så mycket kul också. Dels händer det så många dråpliga saker i dödens närhet, och så firar vi så många födelsedagar och bröllop. Och när kärleken ska befästas så där i sista minuten då brukar sjuksköterskorna göra så fint, så fint. Hos oss är det mycket tårar, men också massor av blommor och en del champagne.

Ann Lagerström©
Artikeln har tidigare publicerats i Modern Psykologi

HÄR FINNS MER

What Is Forgiveness? | Fred Luskin, PhD

FOTO

LÄS MERKURATORN |
Fem steg till försoning

FILOSOFEN |
Döden är alltid dålig

Vad är det där vi kallar för döden? Och hur ska vi förhålla oss till den?
Filosofen Jens Johansson har trotsat sin egen dödsskräck och utforskat det obegripliga.
”Allt det som spelar någon roll försvinner med döden. Och ändå måste vi acceptera den.”

I flera tusen år har de västerländska filosoferna försökt hitta ett sätt att reda ut hur dåligt det är för oss människor att vi ska dö. Är det bara i det där sista ögonblicket som döden är dålig? Eller är det faktum att vi har begränsat med tid en skugga som vilar tungt över oss från det vi föds till dess att vi går bort? Lever vi med andra ord hela livet i ”dödsskuggans dal”, som det står i Bibeln.
En av dem som fördjupat sig i frågan är filosofie doktor Jens Johansson på Filosofiska institutionen vid Uppsala universitet. Och han har en särskild anledning att försöka hitta ett svar. Jens är rädd för döden. Rädd för att andra ska dö. Rädd för att själv försvinna. Och just därför ägnar han sig på heltid åt att utforska människans ändlighet. Och han har en alldeles bestämd uppfattning:
– Döden är alltid dålig.
Men innan vi fördjupar oss i vad han menar, och vad fransmannen Michel de Montaigne, greken Epikurus och den tyske 1900-tals filosofen Martin Heidegger ansåg, måste vi reda ut några grundläggande frågor:
Vad är en människa?
Vad händer med henne när hon dör?

– En del filosofer menar att vi är något immateriellt, säger Jens när jag träffar honom i hans arbetsrum med utsikt mot Gamla kyrkogården mitt i Uppsala. En själ kanske som inte har någon fast hemvist och därför inte är begränsad av döden. Andra anser att vi är vår psykologi – våra tankar, erfarenheter, känslor. När hjärnan dör, då dör vi. Själv tror jag att vi är en organism, vi är helt enkelt kroppen. Det du ser i spegeln när du borstar tänderna är inte bara din kropp – det är du.
Jens Johansson är animalist. Han betraktar människan som en varelse lik andra varelser. Vi må ha lite fler förmågor än en schimpans eller våra husdjur men i grunden är vi ungefär likadana – organismer, varelser, kroppar. Och när kroppen dör, då dör vi.

Och vad säger du om fråga nummer två. Vad tror du händer med oss när vi dör?
– 
Det finns ett objektivt sant svar på frågan, säger Jens. Oavsett vad vi filosofer känner och tycker eller vill så styrs inte verkligheten av det, den tar inte order från oss. Så antingen finns det någon form av fortsättning efter döden eller också är döden helt enkelt ett utslocknade.

Du lever. Du dör. Du är borta. Punkt

Att det finns ett liv efter dödsögonblicket är det inte många filosofer som tror i dag. Men det finns de som försöker. Amerikanen Kevin Corcoran, doktor i filosofi, har presenterat en förklaring till att Gud kan uppväcka en avliden människa på den yttersta dagen hel och hållen trots att kroppen bevisligen upplöses i och med döden. Kanske, föreslår han, är det så att Gud helt enkelt samlar ihop atomerna, förflyttar dem till en annan dimension och bygger upp en exakt kopia.
Jens Johansson skakar på huvudet, det är en teori som ställer fler frågor än den ger svar.
I stället ansluter han sig till det som kallas terminationsteorin. Du lever. Du dör. Du är borta. Punkt.
– Allt det som spelar någon roll försvinner med döden, säger han och berättar om hur märkligt det var när hans kollega här i korridoren, filosofen, författaren och kritikern Thomas Anderberg, för några år sedan insjuknade i en hjärntumör och ganska snart avled.
Ena dagen hördes hans röst i korridoren, den andra fortsatte kollegernas samtal utan honom.
Fast egentligen, säger han, är även den där tanken att just han eller Thomas Anderbergs organismer och deras sätt att bidra skulle vara så viktiga en irrationell idé.
– Ja, det kommer att finnas massor av upplevelser i världen när den inte längre innehåller våra.

Men skulle du verkligen vilja vara odödlig?
– Nej, det vore nog förfärligt att leva för evigt. Jag kan tänka mig att man tröttnat redan vid 100 år och hur skulle det då inte kännas efter 1000 miljarder år.
Jag läste någonstans en intervju med Barbro Lindgren där hon säger Jag har upplevt så mycket. Jag orkar inte leva om allt igen. Hur många jular ska man behöva gå igenom.
– Ja, författaren Birgitta Stenberg sa visst något liknande på sin dödsbädd. ”Det är bra nu, nu räcker det.”

Ingen idé att oroa sig. Döden är sedan.

En annan tanke bland vissa filosofer är att det inte är någon poäng med att oroa sig för döden eftersom det inte är du som läser det här nu som kommer att dö, utan en annan – den du är då.
Och rent biologiskt stämmer ju det. Vi föds och dör hela tiden. Vi äter och införlivar andra organismer, celler dör och vi tappar hårstrån som förvandlas till något annat. Vårt sätt att betrakta verkligheten och våra känslor inför den och oss själva förändras.
– Vore det inte så, skulle det kännas ännu värre att dö, säger Jens Johansson

Så hur dålig är döden
Och därmed är vi framme vid vår huvudfråga. Hur dålig är döden?
Det var den grekiske filosofen Epikuros som någon gång mellan 341 och 270 före vår tid konstaterade att döden inte är särskilt dålig eftersom den varken påverkar oss i livet eller efter döden utan bara är dålig i själva dödsögonblicket. Eller som han uttryckte det: ”där döden är, är inte jag och där jag är, är inte döden”.
Det finns de filosofer som hävdar att Epikuros har fel därför att de flesta av oss har önskningar som inte blir uppfyllda när vi dör. Alltså är det inte bara i dödsögonblicket som döden är dålig.

Jens Johansson har en annan tanke.
– Det rimliga är att säga att det i och för sig inte finns några särskilda tidpunkter när döden är mer eller mindre dålig, utan att den alltid är dålig eftersom den begränsar det liv man kunde ha haft.
Han tar ett exempel. Olof Palmes död på Sveavägen den 28 februari 1986 var definitivt dålig eftersom han kunde ha levt i många år till. Ja, säger Jens, även om han bara levt i 10 dagar till hade det varit bättre.

Det är alltid bättre att leva än att vara död.

Menar du alltså att det alltid är bättre att leva än att vara död? När min mormor var gammal bad hon oss att säga till läkarna att inte liva upp henne om hjärtat stannade. I hennes fall måste väl ändå döden vara positiv?
– Jo, men bara om det inte strax efter hennes död kom en ny medicin som skulle kunna ha lindrat hennes plågor eller gjort hennes liv lättare och roligare. Döden är dålig om du skulle haft mer positiva än negativa upplevelser om du överlevt. Och tvärtom.

Men det vet man ju inte?
– Nej, men det finns ändå ett svar på frågan även om vi inte kan komma åt det.

1500-tals författaren Montaigne skriver i en essä att det är lika dumt att oroa sig för det man inte kommer att få uppleva efter döden som för det som man inte fick vara med om innan man föddes.
– Där tycker jag han har fel. Det är rimligt att beklaga det man inte fått vara med om, säger Jens.
Men tillägger:
– Å andra sidan, om man hade blivit till tidigare hade man varit en annan och därmed skulle det inte ha varit jag som fått vara med om det.

Det finns bilar som inte kört över oss. Vi lever trots allt.

Vi fördjupar oss i hur slumpartade allas våra liv är. Jens tar sitt eget som exempel: om hans mamma inte hade rest på sig i rätt ögonblick från middagen och tagit en bestämd buss så hade hon inte träffat hans pappa och han själv hade aldrig blivit till. För att inte tala om alla slumpartade händelser i historien, goda som onda, som lett fram till att hans mamma och pappa överhuvudtaget föddes.
– Man kan också trösta sig med att tänka på att det förmodligen också har hänt en hel del slumpartade saker som förhindrat att vi som lever ännu inte dött. Det finns bilar vi inte blivit överkörda av och bakterier som vi inte smittats av.

Så du menar att det finns en baksida med att forska om döden – det berövar dig en massa andra möjliga upplevelser.
– Ja, varje stund är en förverkligad möjlighet och miljontals förnekade möjligheter.
Men spelar det egentligen någon roll hur mycket jag lyckas klämma in i mitt ynka liv eller hur långt det är?
– Ja, på sätt och vis. Positiva upplevelser är positiva, negativa är negativa.

Döden är alltid dålig
Så ur Jens Johansson synpunkt är döden alltid dålig. Det är dåligt att vi inte föddes tidigare och det är dåligt att vi bara får leva den tid vi lever. Ja, man skulle till och med kunna säga att allt det vi inte har fått, eller just nu får vara med om, är dåligt.
Den som drog igång den senaste debatten om den dåliga döden var filosofen Thomas Nagel vid New York university med sin bok Mortal Questions som kom 1979. Han menar att våra tankar om döden är relativa. Vi människor har en förställning om att vi genom att födas fått ett liv till skänks som kan pågå i cirka hundra år, att bli gammal betraktas därför av oss som en form av normalitet, skriver han. Därför tycker vi att det är tragiskt om någon dör vid 24, men inte lika sorgligt om någon avlider vid 82. Fast, menar Nagel, hade vi fått för oss att det inte är omöjligt att bli 120 eller 806, så skulle den som var i 80-års åldern dö ung.

Att vi ska dö ger livet mening.

Andra filosofer har hävdat att döden är bra. Den tyske tänkaren Martin Heidegger, menade till exempel att vetskapen om att vi ska dö ger ett nödvändigt djup till livet. Insikten att jag är dödlig och att slutet kan komma när som helst kan få en människa att strunta i konventionerna, vända ryggen åt vad föräldrar, vänner och den allmänna meningen anser och gå sin egen, unika väg och förverkliga sig själv.
Filosofen Montaigne tänkte i samma banor och skrev: ”Din ålder är inte fullbordad, men väl ditt liv. En liten människa är en lika hel människa som en stor.” Dessutom ska man inte glömma, skriver han, att döden också är en form av befriare. Tänk så mycket elände de döda slipper. Och jag tänker på min sjuka pappa, då 58, som en av sina sista dagar sa att tanken på döden var skön, den skulle befria honom från alla måsten.

Pratar vi för lite om döden?
– Nej, det där tycker jag inte stämmer alls. Tvärtom tycker jag att döden numera dyker upp överallt. Jag tror att det beror på vår ökande självcentrering. Vi är numera helt besatta av oss själva och därmed blir vi också besatta av vårt eget försvinnande.
Hur ska vi då förhålla oss till den?
– Acceptera den. För egentligen finns det inte något bra alternativ till döden. Tänk om alla människor som någonsin levat skulle trängas med varandra på klotet. Jag vågar inte tänka på vad det skulle göra med oss.

Ann Lagerström©
Publicerad i Modern Filosofi, 2015.

LÄS MERFILOSOFEN |
Döden är alltid dålig

BEDE GRIFFITH |
Bortom döden finns total kärlek.

Bede Griffiths var en benediktinmunk som levde hela sitt liv i Indien i ett kloster som var öppet för olika religioner. Jag träffade honom en gång i Stockholm och han är en av de andliga ledare jag  känner stor respekt för.
Här i en video från Youtube berättar han om hur han under en stroke mötte den andliga verkligheten i form av kärlek.
“Folk trodde att jag skulle dö. Jag trodde att jag skulle dö”, säger han i filmen. Och berättar hur han förberedde sig. Han bad och väntar men ingenting hände.
Då bestämde han sig för att överlämna sig till “the Mother”, säger han, och en våg av kärlek strömmade genom honom. Det var “det feminina” som öppnade sig, så uppfattade han det. Och det var inte kroppen som dog utan hans vardagsmedvetande.
“När allt försvinner så upptäcker du den där kärleken som är i dig hela tiden. Djupt inom dig utan att du vet om det. Släpp taget så får du se.”
Släpp taget om allt, om alla föreställningar, inte minst den om Gud. Våga låta ditt jag släppa kontrollen.
“Total kärlek. Det är det som finns bortom döden.”
Mer om Bede Griffiths.

LÄS MERBEDE GRIFFITH |
Bortom döden finns total kärlek.

I CORONANS TID 4 |
Att närma sig döden

Står och river i lite ris i en illa skött del av trädgården när det slår till. 
Rädslan för att bli sjuk i covid-19. 
Rädslan för att dö. 
Som en aning bara.
En ilning.
En sky som drar förbi.

Att jag ska dö, det vet jag. Hur det går till att dö, det vet jag också. De där åren mellan 17 och 32 när mormor, farmor, mamma, pappa och farfar gick igenom sjukdom och död gjorde det omöjligt att förneka. I min bokhylla i arbeteslokalen i Rödabergen står hyllmeter av litteratur om de döende, de döda, riterna och livet efter döden. I min dator, begravningsceremonierna jag skrivit och genomfört för vänner och vänners vänner. Och alla de där samtalen med min vän Richard han som följer de döende dagligen.

Vi är bekanta, döden och jag. Men den där korta stunden blir döden verklig. Jag kan var en av dem som inte klarar mig. Som redan i år kommer att försvinna.
Jag skakar lite på mig, koncentrerar mig på riset, och så är det förbi.

Vi är bekanta, döden och jag.

Den tyske filosofen Martin Heidegger (1889-1976) skiljer på två sätt att förhålla sig till döden, i-döden-varon och från-döden-varon. Han tyckte om att hitta på egna ord för att vi som läser ska bli lite förvånade och ruckas i vårt vanliga sätt att tänka. (OBS: Det finns en svart skugga som följer Heidegger. Han samarbetade med nazisterna under kriget. Ja, han gick till och med i partiet. Det får vi inte glömma, men just nu lägga jag det lite åt sidan.)
Från-döden-varon var i Heideggers tolkning vårt vanliga tillstånd då vi lever på som om döden inte finns. Tänker kanske: Visst ska jag dö. Och lägger sedan till: Någon gång. Vi skjuter frågan på framtiden. Vaknar varje morgon förvissade om att vi ska kunna gå och lägga oss igen framåt kvällen. Att vi inte ska ha försvunnit under dagen. 

De flesta av oss lever så.
I alla fall de av oss som inte lider av dödsskräck.
En gång intervjuade jag en ung filosof som var så rädd för döden att han ryckte till varje gång det ringde. Genom fönstret i sitt rum på Uppsala universitet blickade han ut över en kyrkogård, och där vid sitt skrivbord satt han och skrev en avhandling om – just det – döden. För, tänkte han, livet kan inte vara så ironiskt att man dör med man utforskar om döden är nödvändig eller onödig. Efter flera års funderande blev det en avhandling där han kom fram till ett svar: Döden är onödig. Det är alltid fel att vara död. Det är till och med fel att vara ofödd. Det enda som är rätt är att leva.

Att strunta i döden, från-döden-varon, är kanske praktisk, men Heidegger menade att förhållningssättet var orealistiskt och hämmande. Att inte inse att vi är dödliga gör att vi inte tar livet på allvar, menade han. Vi kan riskera att slarva bort de där ynka dagarna, månaderna, åren och timmarna som vi fått. Glömma att de är viktiga, att vi delvis har makt över dem, att det är skillnad på vad vi gör och vad vi inte gör. För att leva fullt ut, menade Heidegger, måste vi begripa att varje stund är till låns. Att varje nu kanske är den enda möjlighet vi har.

I-döden-varon, å andra sidan, är den där känslan som ilade förbi mig i snåret: 
Jag är dödlig. 
Inte sedan. 
Utan strax. 
Eller kanske nu. 
Att våga närma sig den. Att våga leva i den. Att ta kraft ur den.
Jag kommer att försvinna. Eller som någon skrev: Världen kommer att fortsätta utan mig.  Eller som det står någonstans i Bibeln: Att kommer att gå ifrån mig. 

Insikten att också jag ska dö förstärker känslan av att vara liv.

Det är inte så att Heidegger tänker att vi ska gå och tänka på döden hela tiden, det är också en slags flykt, menar han, en form av från-döden-varon. Nej, han är mer ute efter en insikt som förstärker känslan av att vara vid liv och vad det innebär. Den där upplevelsen av ett jag som har frihet att ta emot världen, både den yttre och den inre. Att utforska båda dimensionerna, välja och handla. 

När Maken och jag en stund senare klipper äppelträden får jag för en stund den där känslan av förhöjd närvaro. Tänk att vi står här i vårsolen och klipper äppelträden! Att vi har träd att klippa. Att jag har Maken att klippa med. Att jag känner doften av tinande jord. Att jag snart ska få dricka kaffe. Att jag kan andas, frysa och finns till. Att jag är. 

Corona-tiden, mediebevakningen, siffrorna som vi serveras varje dag –smittade, inlagda, IVA-patienter, döda – har gjort mig i-döden-närvarande. På gott och ont. Det får mig att gömma mig, skydda mig och oroa mig. Vilket säkert är bra för folkhälsan just nu. Men det är också en form av illusion. Som om människor inte går förlorade varje dag. Som om inte döden är vår evige följeslagare. Som om livet inte var både min födelse och min död. 
Det dör 246 människor varje dag i Sverige. Cirka 90 000 per år, år ut och år in. Hjärtstopp, blodpropp, cancer, ålder, infektioner – och influensor. Smittorna, de lömska interna farsoterna, skiten i kärlen, tumörerna, det långsamma och det dramatiska, finns där som en risk hela tiden.
Jag vet det. Som jag skrev. Döden och jag är bekanta. Jag skulle nästan kunna säga vänner. Men just nu är vi lite för tighta. Vår relation tar lite för stor plats. Jag nyhetsknarkar. Lusläser statistiken. Jag känner av den där i-döden-varon och den ger mig både en oro jag inte känner igen, och som jag inte trivs med, och en förhöjd närvaro och njutning.
Som om livets timmar på en gång är hotade och mer värda.

Jag vill inte dö. Jag vill se äppelblommorna slå ut.

Nej, jag vill inte bli sjuk. Jag vill inte behöva andningshjälp. Jag vill definitivt inte hamna på IVA. Och jag vill inte dö.
Inte nu. Inte ännu. Jag vill uppleva den obegripliga glädjen över att röja det där riset. Jag vill se äppelblommorna slå ut på de klippta träden. Jag vill kunna krama mina barn när vi inte längre riskerar att smitta varandra. 

Släpp rädslan och ta till vara livsglädjen. Låt livet bli så värdefullt som det kan vara.

Heidegger skakar lätt på huvudet där i sin himmel. Tycker att jag blivit lite lätt besatt. Också det, menar han är orealistiskt. Följ Folkhälsoinstitutets rekommendationer, tror jag att han råder mig, men släpp rädslan och ta till vara livsglädjen. Låt livet bli så värdefullt som det kan vara.

LÄS MERI CORONANS TID 4 |
Att närma sig döden