VAD ÄR MENINGEN?

Ja, vad är meningen med det här livet? Existentiella tänkare brukar skilja på meningen i livet – din personliga mening, och. meningen med livet – den stora meningen som gäller oss alla, finns den?
Här kan du läsa om båda.
Läs och funder själv, vad tror du?

PRÄSTEN |
Kan man tala med Gud?

”Gud är nära och med i allt.”

Gunnar Lind, präst

Ett samtal om Gud på ett kafé på Ersta i Stockholm. En vanlig dag med kaffe och bulle och utsikt över infarten till Stockholm. Där på andra sidan Djurgården och där till vänster Gamla stan.

NAMN Gunnar Lind
GÖR Präst i Högalidskyrkan
SPECIALITET Retreater. Ökenmässor med inslag från koptiska traditioner, musik, rökelse, nybakat nattvardsbröd, ikonbilder och levande ljus.

Kan man kommunicera med Gud?
Ja, fast jag kanske skulle säga vara i relation och i kontakt med.
Kan alla människor göra det?
Ja det tror jag.
Men vad är Gud?
Bilbens Gud är nära och med i allt.
Hur låter Guds röst?
Det är ett tilltal. För vissa människor är det jättetydligt. Det kan vara ett ord, eller man får en association, en tanke som gör att man ser något på ett nytt sätt, något faller på plats. Andra talar om en riktning, en slags oväntad vilja. Jag möter oftast Gud i inre bilder som kommer till mig.
Hur vet du att det är Gud?
Vet … man bör lyssna ärligt och vara ödmjuk.Kan det här vara en tilltal till mig? Det handlar om en fin våglängd som vi måste vara varsamma med. Det gäller att ha urskiljning, att pröva och bedöma, våga ifrågasätta ett slags inre samtal. Kanske behöver man fråga en vän: Vad tror du?
Många möjligheter att missta sig alltså.
Det är inte lätt, den här kommunikationen sker på ett språk som vi inte har ord för, som vi bara kan uttyda.
Tänk om det är ett meddelande från mig själv, från min samlade erfarenhet?
Så kan det vara, eller från andra, från omgivningen, en annan av de dimensioner vi rör oss i.
Kan en grupp påverka mig så starkt så att jag tror mig höra Guds röst?
Jag tror att vi kan komma in i sammanhang som styr oss med hjälp av en slags tvångsideologi som kan ge oss ”tvångstankar”. Och då tappar vi det där omsorgsfulla lyssnandet. 
Och mitt ego, längtan efter att bli den som Gud talar till.
Den risken finns också. Men i allt det här handlar det om en kvalitetsskillnad.
Hur då?
Det finns en klarhet som man kan känna igen, en öppenhet, en barmhärtighet, en medmänsklighet, en godhet. 
Vill Gud något?
Ibland kan tilltalet mana till handling, både för egen del och för andra. Att stå upp för det mänskliga, att bryta destruktiva mönster. Det kan vara något storslaget, som Raoul Wallenberg under andra världskriget. Eller något litet men betydelsefullt – en hand på någons axel i rätt ögonblick.
Men hur gör man?
Det är inte så lätt i vår tid, vi lever i ett sådant brus, det är så mycket som påkallar vår uppmärksamhet. (En telefon ringer på terassen där vi sitter, två, nej tre mobiler.) Därför tror jag att det finns en större möjlighet om vi ägnar oss åt riktad stillhet.
Vad är det?
Meditation. Bön för den som vill det. Olika former av att sitta stilla och uppmärksamt lyssna inåt. Och så får vi vara glada om vi får napp.

FOTO: Gabriel Lamza on Unsplash

LÄS MERPRÄSTEN |
Kan man tala med Gud?

Alain de Botton |
Vi arbetar för att slippa grubbla

De flesta av oss ägnar minst 67 200 timmar av vårt liv åt arbete.
V
arför?
För att vi behöver pengar.
För att vi behöver rutiner.
Och för att vi vill slippa ta reda på vilka vi är.
Filosofen Alain de Botton har tagit reda på varför vi går till jobbet.

Arbetet är ett så fantastiskt sätt att bli distraherad.”
Vad menar du?
– Ja, ja, säger Alain de Botton, jag vet att jag borde säga att människans
uppgift är att koncentrera sig på de viktiga sakerna i livet – kärleken, familjen, döden. Men ärligt talat, det viktiga är ju så svårt och många gångerså plågsamt att det är underbart att åtta timmar om dagen ha något annat och enklare att fundera över. Vi arbetar – och så slipper vi grubbla.
Två mål hade filosofen, författaren, privatforskaren Alain de Botton när han började planera sin bok Arbetets lust och leda, (Brombergs, 2009). Han ville ta reda på vad folk egentligen gör på jobbet, och så ville han passa på att fundera över varför de överhuvudtaget var där.

Fyrtio timmar i veckan, 42 veckor om året i kanske 40 år. 67 200 timmar av våra liv ägnar vi åt arbete. Varför det?
Att de flesta romaner handlar om relationer eller det eviga och inte om jobbet tror Alain är naturligt. Många författare har aldrig haft någon annan arbetsplats än sitt eget lilla skrivrum. Därför har de ingen aning om hur det är att gå till jobbet varje morgon, träffa arbetskamrater, utföra sina uppgifter och hem vid fem. De arbetar när det faller sig eller när de själva bestämt att det ska skrivas och tänkas.
Så har Alain de också. Några år på universitetet, det är hans erfarenhet av offentlig verksamhet, resten av sitt liv har han varit självstyrd. Så för att skriva en bok om arbete var Alain de Botton tvungen att praktisera. Bland annat på en kexfabrik, ett måleri och en gigantisk revisionsfirma. Allt redovisat i detalj i boken, sådär som bara upptäcksresande i främmande land kan göra.

Det var för tvåhundrafemtio år sedan som föreställningen om arbetets mening dök upp. Innan dess var jobbet ett nödvändigt ont för att få mat och husrum. Men där på 1700-talet väcktes nya tankar – man kan arbeta av lust, man kan gifta sig av kärlek, man kan helt enkelt förverkliga sig själv. Och med tiden uppstod visitkortsmänniskan, hon som identifierar sig med sitt yrke och därför arbetar mer än hon behöver för sin överlevnad. Hon som på frågan:  ”Vad gör du?” svarar ”IT-support”.
– Som om mitt yrke beskriver vem jag är, säger Alain de Botton när jag talar med honom i telefon. Jag från mitt hemmakontor i Stockholm, han från sitt hemmakontor i radhuset i London.
– Som om alla människor vill vara det de försörjer sig på. Som om alla jobbar med sina fritidsintressen. Som om alla är på rätt plats i tillvaron.

Runt begreppet arbete har ett stort antal föreställningar skapats har han upptäckt. En av dem är jobbet som ett kall. Du, just du, är som gjord för ett speciellt arbete och det är din uppgift, nästan din plikt att hamna på rätt ställe.
– Det är som om vi tagit över kyrkans idé om kallelsen, säger Alain. Prästen är präst därför att Gud har kallat på honom. Som om det fanns ett särskilt jobb avpassat för varje människa.
Alain de Botton fnyser.
– Det är en absurd tanke.
Och sedan:
– Det är klart att det finns människor med passioner, som inte kan tänka
sig att vara något annat än läkare eller trädgårdsmästare, men de flesta av oss har ganska vaga föreställningar om vad vi vill arbeta med. Vi behöver pengar och vill helt enkelt ha ett jobb. Och så hamnar vi någonstans, och har det ganska bra.
– Good enough, och varför skulle det inte räcka? frågar han som skrivit om faran av att jaga status, av riskerna med drömmen om självförverkligande.

– En annan föreställning, hastar han snabbt vidare, är att de som har toppjobben har funnit kallelsen, att de är lyckligare på jobbet än vi andra. Att de faktiskt är det de gör.
Det tror Alain är struntprat. En direktör kan i hemlighet längta efter att jobba med människor, att vårda och värna. Och det finns säkert toppolitiker som hellre skulle vilja arbeta i en liten kvarterspub; hälla upp öl och prata strunt och komma ihåg att fråga: John, hur gick det för lillgrabben i matchen? Och tvärtom. Du behöver inte ha drömjobbet för att känna dig tillfredsställd.

Arbetet fyller många olika behov.
– De flesta människor har till exempel ett grundläggande behov av att ordna saker, säger Alain de Botton. Den där känslan av att ha sorterat in all tvätt, av att ha diskat. Ja, diska, säger han med eftertryck, är en väldigt tillfredsställande sak. Du träder in i ett kaotiskt kök, tar på dig förklädet, och en halvtimme senare är det rent och fint.
– Och ordnar saker är ju vad de flesta av oss gör på jobbet, sorterar i lådor, får siffror att stämma, städar, skruvar i skruvar. Hela arbetslivet är i realiteten ett enda gigantiskt hushållsarbete.
– En annan sak som gör de flesta av oss gott är rutinerna, säger han. Du vaknar på morgonen och vet vad du ska göra. Vi kan klaga på det, men för de flesta känns det skönt. Du har inte 16 totalt tomma timmar framför dig, utan där finns människor som väntar på dig – inbokade möten, lektionstider, kaffepauser och luncher som gör din dag både överskådlig och förutsägbar.Du ska någonstans, och det ger ditt liv en mening och ett värde.

Arbetet bör bidra med nytta eller glädje

Tillhöra en grupp mår vi också bra av. Fina arbetskamrater, god gemenskap kan vara viktigare än det arbete man utför. Intressant jobb, hemsk miljö är nedbrytande. Och nytta, vem vill inte göra nytta även om det man gör inte ingår i ens egen intressesfär.

Så till en början är de flesta av oss lyckliga på jobbet tror Alain de Botton, oavsett vilket jobb vi har. Men så småningom så kryper den där otillfredsställelsen fram, en känsla av meningslöshet, tomhet. En orsak, menar han, är att många av oss jobbar i väldigt stora organisationer och att det därför blir långt mellan det du gör och effekterna av ditt  arbete.
På ekonomiavdelningen i den kexfabrik han besökte såg man aldrig konsumenterna mumsa och njuta av kakorna, man bara räknade på vad det kostade att producera dem. Siffrorna fick ingen förankring. Ingen verklighetskontakt. När ekonomiassistenten gick hem kunde han ha jobbat var som helst.

Alain har en annan teori också. Han tror att det bara arbete som bottnar i människors verkliga behov som ger den där djupa känslan av tillfredsställelse.
– Antingen, säger han, kan man ha ett jobb som ger andra människor något – glädje, njutning, mättnad, ”goda kex till exempel”. Eller också kan vi hjälpa andra – trösta, vårda, utbilda, städa.
– Arbeten som inte bottnar i varken nytta eller glädje, som inte har något kollektivt värde, lämnar bara ett tomrum efter sig.
Och nu höjer han rösten lite och blir polemisk:
– Varför diskuterar vi aldrig den frågan? Löner och arbetsvillkor och maktstrukturer, det kan vi prata om, men inte om att det faktiskt finns jobb som inte är till nytta för någon!

Den som har ett jobb slipper fråga: Vem är jag?

Så sansar han sig, och återkommer till det som han tror är det allra viktigaste. Jobbet som en paus, en vila från de existentiella frågorna:
– Den som har ett arbete, slipper för en stund fråga sig: Vem är jag?  Var kommer jag ifrån? Vad är rätt och vad är fel? Vad är godhet, ondska, kärlek? Vi kan fly in i det konkreta – i mjölkleverenser som inte kommit, luttag som inte fungerar, irriterande kolleger eller svårigheten att sätta betyg.
Arbetet får oss helt enkelt att för en stund glömma att vårt liv är ett mysterium och inte minst att vi är dödliga. Döden kan komma när som helst och utplåna allt det vi är, allt det vi byggt upp och alla förhoppningar om vad vi skulle vilja åstadkomma i framtiden. Det finns egentligen ingen garanterad framtid. Och det vill vi verkligen inte tänka på till vardags.
– Därför behöver vi ett litet projekt – arbetet, för att slippa tänka på det stora projektet – livet.

För visst är det förunderligt, skriver han i sin bok, visst är det märkligt att så många av oss lägger ner en så stor del av vårt liv på något som vi faktiskt vet bara kommer att försvinna. Du serverar kaffe i en bar som om två år är en hårfrisering. Du sluter med stor möda ett jättelikt affärsavtal som håller verksamheten igång fram till 2012, sen kommer ”krisen” och företaget går i konkurs. Du skriver en bok som ingen läser eller snart går på rea. Titta på ruinerna, de nerlagda fabrikerna och de fula kopparna på loppisarna – så mycket mänsklig möda till en sådan flyktig nytta.

Men du Alain, många av oss skulle ju inte behöva lägga ner så där mycket kraft på jobbet om vi inte ville. Om vi omvärderar vår föreställning om vad som är minsta godtagbara standard så skulle vi kunna göra som många författare – jobba deltid för att få ihop till mat och husrum, och sedan ägna den mesta av vår tid åt det som vi uppfattar som meningsfull.
– Det går faktiskt inte, säger Alain.
Varför inte det? 
– Vårt ekonomiska system bygger på konkurrens och det innebär att de flesta av oss måste arbeta mycket. Om du är en romantisk skofabrikör som bestämmer dig för att i din fabrik ska ni bara jobba fem timmar om dagen så kommer du efter ett tag inte kunna leverera tillräckligt många skor. Någon annan, någon annanstans med större arbetslust tar över och din fabrik förtvinar och dör. Om många ska jobba mindre då måste alla i hela världen bestämma sig för att göra samma sak.
Så vi är fast då, i ekorrhjulet?
– På sätt och vis. Men det är ett ekorrhjul som de flesta av oss behöver.

ANN LAGERSTRÖM
©LAGERSTROM.NU
Först publicerad i ViLÄSER 3/09
Foto: Pressbild Alain de Botton.

FAKTA de BOTTON

FÖDD| Schweiz, 1969, bosatt i Lodon.
UTBILDNINGAR| Studerat filosofi vid Kings College i London.
GJORT| Bestämde sig tidigt för att föra ut filosofin från universiteten till livet och människorna utanför. Skriver böcker, föreläser och har framförallt startat …
The School of Life, en centrum för utforskning av vad det är att leva.

BÖCKER I URVAL

• Filosofins tröst, 2019, Volante.
• Kärlekens väg, 2018, Volante.
• The Pleasure and Sorrow of Work, 2010, Penguine.
• How Prosut can Change Your Life, 2019, Picador.
Och här kan du hitta fler.

HEMSIDA

https://alaindebotton.com

LÄS MERAlain de Botton |
Vi arbetar för att slippa grubbla

EXISTENTIELLT |
1064 meningar med livet

Misty morning on Preikestolen

Den franske filosofen Gabriel Marcel (1889–1973) skiljer på frågor som går att besvara, och frågor som kanske aldrig går att få klara svar på. Den första sorten kan handa om hur det går till att byta däck eller att flyga till månen. De obesvarade handlar om att heltäckande förklara ordet kärlek, eller ha en tydlig bild av vad som händer efter döden. Och det är de där sista som jag i hela mitt liv varit intresserad av.
Redan som liten låg jag på kvällarna i min säng och funderade på hur stort kosmos var, hur små vi människor är och om det verkligen kan finnas något vi kan kalla Gud. Och om guden fanns – vad var det/den i så fall? Jag brukar säga att jag njutningsgrubblar.
Under årens lopp har jag haft stora möjligheter att fundera vidare och här tänkte jag dela med mig av sådant jag och andra funnit och fortfarande finner.
Och varför inte börja med en av den jag kanske funderat mest på: Vad är meningen med livet?

Vad är meningen med livet?

Frågan är inte ny. Troligen lika gammal som människan. Och filosoferna har under årtusenden försökt hitta ett enda enhetligt svar. Något som vi alla kunde luta oss mot och som skulle förklara allt annat som existerar i universum. Och periodvis har de haft många med sig, det har funnits en, i det närmaste, dominerande svar på vad som är meningen med livet.
Så är det inte nu.
Tvärtom.
Det har kanske aldrig någonsin funnits så många olika svar.
När forskarna för något år sedan frågande 501 personer vad de trodde var meningen med livet så fick de 1064 svar. Allt från en tillhörighet till kosmos till att livet var så meningslöst att man lika bra kunde vara en fisk. Nu har alla svaren och en hel del funderingar samlats i en bok som kommer ut idag: Livets mening – frågorna och svaren (Appell förlag 2020)https://www.svd.se/svenskars-svar-pa-fragan-livets-mening-forvanarär att försöka hitta den grund som allting vilar på. Kan det vara Gud/Allah, evolutionen, vattnet eller kanske ingenting. Ett enda, som kan förklara allt. Långa tider har vissa svar varit gemensamma för stora grupper av människor.
Så är det inte nu.
Tvärtom.
Det har kanske aldrig någonsin funnits så många olika svar.
När forskarna för något år sedan frågande 501 personer vad de trodde var meningen med livet så fick de 1064 svar. Allt från en tillhörighet till kosmos till att livet var så meningslöst att man lika bra kunde vara en fisk. Nu har alla svaren och en hel del funderingar samlats i en bok som kommer ut idag: Livets mening – frågorna och svaren (Appell förlag 2020)

Redaktör är Tomas Brytting, professor i orgnisationsetik, och häromdagen sökte jag upp honom och det där mötet blev en intervju på Svenska Dagbladets Idagsida. Om du är prenumerant, kan du läsa den här.

Tomas är inte säker på att det finns en enda mening med livet. Kanske finns det många, ja, kanske finns det lika många som det finns människor.
Kanske har jag en mening, och du en annan.
Kanske har vi en mening idag, men en annan i morgon.
Kanske är vårt vardagsliv meningsfullt på ett sätt, vår relation till samhället på ett annat sätt och en tredje mening hör ihop med det där stora som vi knappt begriper

Tomas Brytting

Tomas och hans fem forskarkollegor, som också skriver i boken, konstaterar att det råder en viss förvirring, och att det just därför är viktigt att vi talar om den. Om vi inte har en aning om varför det är meningsfullt att leva kan vi tappa både hopp och livsvilja. Och om det nu inte längre finns något gemensamt som vi kan luta oss emot måste vi hjälpa varandra att utforska.

Tre sorters mening

I boken delar forskarna in livets mening i tre delar.
1. Meningen i min vardag – familj, vänner, arbete, fritid.
2. Meningen i min sociala tillhörighet – samhället, naturen, miljön.
3. Meningen med allt – helheten, kosmos, evolutionen – eller ingen mening alls.
Och kanske blir det lättare att fundera på meningen om man gör så.
I undersökningen, som i boken presenteras av Carl Reinhold Bråkenhielm, var det många människor, ja det var faktiskt de flesta, som mest tänkte på sin vardagsmening. På att det var djupt meningsfullt att gå i skogen. Att sköta om sitt hem. Att vara med barn eller barnbarn, varken de var ens egna eller andras. Inte minst var vännerna ovanligt viktiga för oss här i nord visade det sig.
För andra, men färre än man kan tro, var det viktigt att engagera sig, det gav livet mening. Och för ännu färre var det de stora frågorna som gav livet djup oavsett om de tillhörde den kristna traditionen eller såg mening i naturen, i kosmos, i helheten.
Några få, 46, såg ingen mening alls.

Jag tänker att det är enklast att börja där.
I de där tre meningarna. Och inte tänka – nu ska jag hitta ett enda svar som gäller för hela livet och i alla mina åldrar. Utan istället ta en i taget och fundera: Vad är meningen i min vardag, vad är meningsfullt i min sociala sfär och till sist, finns det någon mening med det det hela, med allt som existerar – just nu.
Det där ”just nu”, sa Tomas Brytting när jag träffade honom, är viktigt. För så svarade många av de 501 som var med i undersökningen. Först vad de trodde/tycke och sedan med tillägget: just nu.
Kanske är det så det är, resonerade han, att det bara finns en nu-mening, och att det räcker så.

Våga fråga dig själv.
Våga fråga dina närmaste.

I lördags var jag på middag. Sju kvinnor runt ett bord. Någon hade läst intervjun med Tomas Brytting i Svenska Dagbladet och någon annan frågade oss alla:
”Vad är din mening med livet? Jag menar allvar – vad är den?”
Först var vi lite blyga, ni vet av typen:
”Börja du!”
” Nej, börja du!”
Det är inte så ofta livets mening serveras tillsammans med efterrätten.
Men sen kom vi igång och runt borde visade det sig att vi hade en solfjäder av meningar. För någon var barnen meningen, för andra att stödja världens kvinnor, för en tredje att utveckla sin bästa förmåga till allas nytta …
Och för mig?
Jag tror att allt som existerar hänger ihop. Att allt är ett och att jag är en del av denna helhet. Jag ser det som en kosmisk dans där alla beståndsdelar rör sig kring varandra. Förhåller sig till varandra, berör varandra, oavsett om det handlar om galaxer, kvarkar, grupper av människor, celler eller individer.
Vad detta hela är, det vet jag inte, men jag vill försöka bidra till processen på ett så konstruktivt sätt som jag förmår den korta tid jag får dansa med.
”Och sen då”, frågade en vid bordet, ”tror du på ett liv efter detta?”
Nej. Inte på någon Ann 2.0. Jag tror på den kosmiska komposten. Att allt det som är jag idag blir något annat efter att jag dött. Precis på samma sätt som det som jag kallar jag egentligen är en massa gammalt byggmaterial som dansat omkring på många andra ställen.
Jag är inte säker på att de runt bordet var nöjd med det svaret. Flera tyckte nog att det lät lite torftigt, som en slags lego-mening helt enkelt.
Det blev hur som helst ett fint samtal en lördagskväll i Nacka och som jag bar med mig hem i natten.

PS Men barnen då, frågar du dig kanske, är inte de livets mening för mig också? Jo, mina barn förstås. De bär jag inom mig, hela tiden, även om de är vuxna idag. Men också alla andra barn. Alla små knyten som föds nu … och nu. Filosofen Hanna Arendt (1906–1975) menade att varje nyfött barn är mänsklighetens hopp. Varje nyfött barn kan vara den människa som bidrar till att vi skapar ett globalt humanistiskt samhälle.





LÄS INTERVJUN I SvD

Här kan du läsa hela intervjun med Tomas Brytting där han fördjupar sig i vad han anser måste till för att något ska få kallas för en livsmening.
LIVET | Idagsidan


LÄS MEREXISTENTIELLT |
1064 meningar med livet

ALAIN de BOTTON |
Vi behöver andlighet utan religion

”Bara för att vi slängt ut Gud behöver vi inte kasta bort allt som religionerna står för.” Filosofen Alain de Botton är inte religiös men tycker att något gått förlorat. Allvaret, eftertanken, utmaningarna.
Därför har han ett förslag:
Starta existentiella mötesplatser och inför sekulära riter som förlåtelsedagar, kärleksrestauranger och en livskalender.

Författaren och filosofen Alain de Botton kommer släntrande ner för Marchmont Street, i Bloomsbury strax norr om Soho i centrala London. Han passerar den lilla indiska restaurangen Motijheel, går förbi hälsokostaffären och gaybokhandeln och smiter in i den olivgröna dörren under skylten The School of Life, där Alain och hans kolleger sedan 2008 erbjudit samtal och kurser kring livets många frågor.

Det är snart tjugo år sedan han lämnade den akademiska världen för att istället offentligt dela med sig av sina funderingar och upptäckter. Och precis som han trodde så var läsarna lika intresserade av kärlek, arbete och arkitektur, som han själv. Böckerna sålde i jätteupplagor och Alain de Botton blev barfotafilosof med hela världen. Nu har han tagit sig an religionen, så ateist han är. 
– Det fanns två starka anledningar till att människan uppfann religionen, säger han medan han tar av sig ytterkläderna och snyter sig. Vi var tvungna att lära oss leva med varandra och vi behövde hantera vår skräck. Och det där har inte ändrats bara för att ”Gud är död”.

Kanske, säger han, är det för att han passerat 40, kanske är det för att han numera har barn, som hans håg nu vänt sig inåt mot känslorna, relationerna, och behovet av att få en glimt av ett sammanhang.
Nej, nej, han längtar inte efter mirakel, buskar som brinner, änglar, tungotal eller en enhetlig lära.
– Men varför ska de religiösa ha monopol på den fantastiska sakrala musiken, ritualerna, templen och pilgrimsfärderna?

Varför ska de religiösa ha monopol på den fantastiska sakrala musiken, ritualerna, templen och pilgrimsfärderna?

Innan vi går ner i den trånga men hemtrevliga källaren hälsar vi på receptionisten, kikar lite i böckerna om hjärnforskning, ekologi och psykologi och studerar School of Lifes erbjudandena om kurser i allt från hur man håller sig lugn till föräldraskap och döden. 

Det var först sedan hans pappa dött och begravts på den judiska begravningsplatsen i Willesden i nordvästra London som Alain vågade erkänna att han dras till de buddhistiska stenträdgårdarna i Kyoto och Bachs kristna mässor. Hemma hos de Bottons var religionen en farsot, den som hade det minsta intresse kunde räkna med att bli både föraktad och ignorerad. Men Alain tror inte att ensam är så stark som hans föräldrar högljutt hävdade.
– Se på oss moderna människor, säger han och sträcker ut armarna, helt utlämnade till oss själva.  Meningen, moralen, livsstilen – allt ska vi skapa på egen hand. Och inte får vi fråga någon, att be om hjälp är barnsligt.

Den moderna människan är helt utelämnad till sig själv.

Nej, Alain de Bottons människosyn stämmer inte särskilt bra med jobbannonsernas tro på de dynamiska, sociala och förändringsbenägna. Tvärtom delar han religionernas syn på människan som svag och behövande. Men han vill inte kallas sig pessimist, snarare realist.
– Det är den moderna kulturen som är orealistisk. 

Så räknar han upp den ena ”orimliga” trosföreställningen efter den andra: Om vi bara lever rätt så kommer vi redan i detta livet bli inte bara friska och vackra, rika och lyckliga utan närmast odödliga med en livslängd på över 100 år, ja kanske 120. Det är rent ”messianskt”, säger han.
I verkligheten kommer de flesta av oss ha ett liv som mer liknar en berg och dal-bana, menar Alain de Botton, och för att klara det utan att falla ur vagnen behöver vi ta hjälp av de tekniker och ritualer som religionerna så framgångrikt använt sig av under tusentals år.

Så varför inte helt enkelt separera den religiösa praktiken från berättelserna, resonerar Alain de Botton i sin nya bok Religion för ateister (finns på antikvariat eller som e-bok på svenska). Varför inte ha nattvard utan Gud och meditation utan Buddha?

UTBILDA DIG TILL
EXISTENTIELL SAMTALSLEDARE

Vi behöver fler möjligheter att träffas och tala om livets stora frågor. Utbilda dig till existentiell samtalsledare – filosofi, samtalsmetodik och möjlighet att bli en del av vårt nätverk.

– Låt oss ta det vi behöver och använda det som vi vill. Det är ändå vi människor som hittat på alltihop.

Nu protesterar jag, religonen är väl ändå inte andlighetens Spotify?
– Inte för dem som tror på högre makter, men vi andra kan självklart välja och vraka. Låt oss göra en egen playlist av texter, ritualer, heliga platser, konst, musik och film som ger tröst, stärker oss själva och våra relationer och fördjupar våra liv.
Men behöver vi inte den där samhörigheten som bara en gemensam övertygelse kan ge?
– Jo, men vi behöver inte en ny sekt för sekulärt religionsutövande. Kollektivens tid är förbi. Det kommer aldrig mer skapas en global religion som katolska kyrkan. 

Frågan är inte så enkel. Å ena sidan tror Alain de Botton att vårt högst privata sökande efter tröst och insikter är nödvändigt, vi måste följa vår egen unika väg. Å andra sidan måste vi gå hyfsat åt samma håll för att hålla ihop samhället och så har vi inom oss den där längtan efter att komma samman, att tillhöra…
… att ha många vänner, att bli gillad? frågar jag.
– Du kan säker få tag i en lägenhet i London via Facebook , men inte får du hjälp mot din dödsångest. 
I stället ser Alain de Botton framför sig en myriad av existentiella vattenhål med heterogena grupper som förenas i sökandet efter att förstå sig själva och andra. 


En kväll när jag slinker in på The School of Life för att gå på kursen How to stay Calm pratar jag lite med en av de andra deltalgarna, Emily O’Byrne. Hon brukar gå hit då och då för att få nya perspektiv, säger hon, och en poäng är att ingen känner henne.
– Idag hoppas jag kunna bearbeta några personliga saker som jag inte vill tala med mina närmaste om. Bland främlingar känner jag mig fri.

Vi behöver existentiella mötesplatser där främlingar kan förenas i sökandet efter att förstå sig själv, andra och världen.

Men även om School of Life i höst har ett rikt program med verksamhet flera gånger i veckan hoppas Alain de Botton på att fler ska ta upp bollen.
Han tar resebyråerna som exempel. Varför kan inte de komplettera flygstolar till solen med pilgrimsfärder med specialguider till naturfenomen som får deltagarna att förundras, kulturer som har något att förmedla, människor värda att besöka.
Eller restauranger. I dag är de flesta helt inriktade på det lekamliga och estetiska, god och ibland mättande mat. Att äta tillsammans kan ha helt andra dimensioner, menar de Botton. Se på den buddhistiska te-ceremonin där en enda kopp te blir en manifestation av omsorg och mening.  Varför skulle man inte kunna få en sådan upplevelse på krogen?
Och hemma, det finns så mycket man kan göra hemma, enligt Botton.

– Ta det där med Mariabilder. Om vi tillåter oss att vara lite vulgära och strunta i att Maria i kristen tradition är Jesu moder och enbart ser henne som en mamma så händer något. Alla känner vi oss till och från som små barn som skulle behöva en famn att krypa upp i. De kristna kan böja knä inför Maria, tända ljus, be henne om hjälp.  Varför kan inte jag också få erkänna min sårbarhet och ha en profan modersfigur hemma som jag symboliskt knyter an till när det är svårt. Eller varför inte uppföra sekulära tempel för sådant som styrka och kärlek, där man kan slinka in och hämta kraft.
Har du själv en moderssymbol hemma hos dig?
Nu smiter han undan, slingrar sig, blir teoretisk och säger att inte för att han är psykolog, men han tror att den där kommunikationen med någon form av gestaltning av det vi behöver faktiskt hjälper oss att få tillbaka kontakten med krafter inom oss som för en stund gått förlorad. 

Men det är inte bara enskilda människor som ska erbjuda ett existentiellt stöd, enligt de Botton, här har institutionerna ett ansvar.
– Ta till exempel skillnaden mellan en kyrka och ett konstmuseum, säger han. I kyrkan vet vi att konsten vill något, den vill få oss att reflektera, att se oss själva i perspektiv. På ett konstmuseum som Tate Modern i London, vad händer där? Jo, konsten är självcentrerad och besökarna så respektfulla att de håller bilderna på armslängds avstånd. Jag vill bli berörd, tröstad, ja till och med uppfostrad i mötet med måleri och skulptur. Varför finns det ingen konst som uppmanar mig att vara god och inte ond? 
– Ja, jag vet, det är provocerande, men jag gillar tanken. Jag är övertygad om att kulturen, rätt presenterad, skulle kunna ersätta de flesta heliga skrifter.
Samma sak på universitetet, och nu blir han irriterad. Varför har akademierna inte ett existentiellt perspektiv på vetenskapen? Varför berör inte forskningen? 
– Det lärosäte som startar Institutionen för konsten att dö eller Centrum för relationer kommer omedelbart bli angelägen.

Varför finns det inte någon institution för döden och ett centrum för relationer på universiteten?

En annan sak som Alain de Botton gillar med de religiösa rörelserna, och som han tycker det är dags att ta upp, är kravet på en hög moral.
– Nu tycker du att jag är konservativ igen, säger han, men för mig är det självklart att vi måste bli moraliska om vi ska klara det globala samlivet.
Men är det inte vår olika syn på vad som är rätt och fel som orsakar stora problem när kulturer möts?
– Nej, den offentliga debatten är besatt av att visa på skillnaderna. Jag tror tvärtom att de flesta av oss, oavsett var vi är födda och har vuxit upp, är ganska ense om vad vi behöver. 
Tror du?
– Ja, de flesta vill precis som jag få respekt och kärlek och leva ett lugnt tryggt liv i ett stabilt samhälle. Klassisk banal sekulariserad kristendom helt enkelt. Utgår vi från det kan vi sedan ställa oss frågan: Vilken gemensam moral behöver vi enas om för att uppnå det goda livet för så många som möjligt och sedan påminna oss själva om det hela tiden, säger han.

Egentligen är det ganska enkelt. Det är dags att ta livet på djupaste allvar.

Och så är det det där med träningen. Att vi alla måste rusa till gymmet och springa på band och hiva lite vikter ett par gånger i veckan har de flesta insett. Men lika viktigt, menar Alain de Botton, är att träna vårt inre universum, tämja den tjatiga apmedvetandet som ständigt leder oss vilse. Inom religionerna finns en hel rad metoder som praktiserats i tusentals år – meditation, yoga, medveten andning, bad.
– Och vad har vi sekulära? Korsord och spa! Varför finns det inte icke-religiösa menatal gym där vi kan träna regebundet?
Nu reser han sig. Nu måste han hem. 
– Egentligen är det ganska enkelt. Det är dags att ta livet på djupaste allvar.

 ANN LAGERSTRÖM
Publicerad i Modern Psykologi.

3 x religion utan Gud

FÖRLÅTELSEDAGAR

• Alla går vi och bär på ouppklarade relationer. Hårda ord som inte tagits tillbaka, oavslutade konflikter som förmörkar inte bara individens liv utan också kollektivets. Det outredda vilar som en mörk skugga och att ta första steget för att tala ut eller be om förlåtelse kan många gånger kännas svårt. Här, menar Alain de Botton, har den judiska religionen något att bidra med. 

En gång om året på Yom Kippur uppmanas alla judar att både be andra om förlåtelse och att själv förlåta. En bra hjälp för att komma över psykologiska motstånd som borde införas för alla. Och varför bara en gång om året? Nej, låt oss gemensamt fira förlåtelsedagar en gång i kvartalet.

KÄRLEKSRESTAURANGER

• Att äta tillsammans, gärna med främlingar, är en vanlig tradition i många religioner och det borde genast plockas upp i den sekulära världen, anser de Botton. Särskilt den kristna så kallade agapemåltiden (agape=kärlek), en slags föregångare till den mer minimalistiska nattvarden, där rika som fattiga, kända som okända, delade bröd och vin sida vid sida.
Varför inte starta agaperestauranger med målet att bryta upp ”de klaner vi kroniskt delar upp oss i”, föreslår han, och för att dela vår skörhet med okända och därigenom skapa nya vänner.  
Vid entrén blir du anvisad ett bord med främlingar, på bordet en liten instruktionsbok med goda råd, inspirerad av liknande böcker som finns både inom judendom och kristendom. Istället för att fråga din bordsgranne ”Vad arbetar du med?” uppmanas du istället att undra: ”Vad är du rädd för?”

LIVSKALENDER

• Alla religioner har någon form av kalender där vissa dagar är utvalda för att representera trons kärna. Varje dag har sina ritualer, sina undervisande texter.
Det här borde det sekulära samhället också ha, menar Alain de Botton. Varför inte införa ett antal dagar om året som vi gemensamt ägnar åt grundläggande mänskliga frågor med hjälp av väl utvalda texter och bilder ur romaner, diktverk, foto och varför inte film. Samma material år efter år så att det tvingar oss att gå djupare och djupare i förståelsen av oss själva och andra.

Namn:
Alain de Botton
Ålder:
Född  20 december 1969 i Zürich, Schweiz.
Yrke:
Författare, föreläsare, filosof
Bor:
I London med fru och två barn.
Skrivit:
Boken Religion för ateister (Brombergs, 2013). En av många.
Tro:

Ateist med rötter i sekulär judendom.
Uppmaning till sig själv och andra:
Bara för att Gud är död innebär det inte att vi ska sluta försöka utvecklas som människor. 

OM DU VILL HA MER AV Alain de Botton?
Alain de Botton på Youtube – om kärlek, visdom, pessimism, arbete.
Alain de Botton om att vi arbetar för att slippa grubbla.

LÄS MERALAIN de BOTTON |
Vi behöver andlighet utan religion

Livsfrågorna 6 | MENINGEN

Gud är en lagom gamal pojke som ser till att det blir frihet där upp och nere.

Julia Gahne, 6 år.

Finns det någon mening med livet? Ja, finns det någon mening? I det existentiella perspektivet delar man ofta upp meningen i två. Meningen i livet och meningen med livet. Den där första handlar om vårt eget liv. Om varför vi går upp på morgonen. Vad som ger oss energi och gläjde och får oss att längta till nästa dag. Meningen med livet är något helt annat. Det är den stora frågan om det finns en mening som gäller oss alla, i alla tider och överallt. En mening med allt.

MENINGEN I LIVET
Men låt oss börja det det där första, med meningen i livet.
För många existentiella tänkare handlar det här om något ytterst privat, en mening som du i princip skapar själv. Det är du som ger dig själv och världen mening, som tolkar det du ser omkring dig, som avgör om det tilltalar dig eller inte betyder någonting.
Låt oss ta det enkelt. Jag dricker mycket kaffe, så pass mycket och ofta att det blivit en verkligt viktig del av min vardag. På kvällen när jag går och lägger mig säger jag ibland till maken med en suck: Snart får jag gå upp, snart är det kaffe. Men där finns förstås mer. Böcker är viktiga också, vackra papper och pennor. Att få filosofera, skriva, tala och så förstås barnen, familjen och vännerna och havet. Allt det där tillsammans och lite till är min vardagsmening, min glädje, min alldeles privata orsak att leva.
För andra är det annat som fyller livet: djur kanske, matematik, stickning, sport, heminredning, att få ge till andra eller samla på ting eller pengar.
Hur ser din lista ut?

Vissa filosofer som Immanuel Kant och Edmund Husserl har på olika sätt beskrivit hur ett ting blir meningsfullt genom oss. Du tittar på något och tinget förstärks, färgas av din blick.
Det kanske påminner dig om något, du kanske dras till färgen, till formen, till vad det kan användas till. Eller tvärtom, för dig framstår det som helt menings-löst. När jag tittar på samma sak är det andra saker som framträder. Den blir något annat inför mig.
Enligt det här sättet att tänka är det vi själva som skapar vår vardagsmening. Ingen kan ge dig den. Den kommer ur dig.

MENINGEN MED LIVET
Annat är det med meningen med livet. Om den finns är den inte ett val utan något som existerar oberoende av oss. Kanske finns det någon form av Gud som skapat allting. Kanske existerar det många olika dimensioner eller många universa. Kanske är hela kosmos enbart en fysikalisk process eller en kemisk dans, en genernas evolution och vi alla en effekt av många sammanlänkade krafter.
Ingen vet och filosoferna är inspirerande oense. Där finns de troende, de nyfikna, de tvivlande och så finns det nihilisterna – de som inte tror på någonting.
Filosofen och författaren Albert Camus trodde inte på Gud utan kallade livets mening för enigma – gåtan. Det fantastiska är, skriver han i boken Sisyfos, att vi trots att det kanske inte finns någon mening kämpar på så gott vi kan och för det mesta njuter av vägen.
Så vad tror du själv? Vad är din mening i livet just nu och vad hoppas du på för mening med det hela.

Vill du också tala om vad det är att vara människa?

LÄS MERLivsfrågorna 6 | MENINGEN

ALFRIED LÄNGLE |
Så hittar du meningen med livet?

Finns det en enda mening som gäller oss alla? Eller måste var och en av oss hitta en egen? Och om det är så –  hur gör man i så fall?
Följ med på meningskonferens i London och träffa meningsforskare och Alfried Längle som var medarbetare till den legendariske Viktor Frankl.

Det hände att psykiatrikern Viktor Frankl (1905-1997) under sin tid som fånga i koncentrationslägren under andra världskriget fick syn på en liten blomma. En liten tanig växt, som fyllde honom med en känsla av mening. Det kunde också hända att en annan fånge såg på honom och sa ”God morgon”, och se – där fanns den där känslan av att livet inte bara var lidande, svält och förnedring utan att det mitt i allt detta kunde vara meningsfullt.

Vi sitter i en av de svarta sofforna där i hörnet till vänster i receptionen i Roehampton University i London. Inte professorn i neurologi och psykiatri och logoterapins grundare Viktor Frankl och jag, han dog 1997, utan bredvid mig har jag hans närmaste medarbetare Alfried Längle, professor i psykiatri och grundare av The Viennese School of Existential Analysis and Logotherapy i Wien. Han är här, tillsammans med forskare och praktiker från hela världen, för att tala på den första europeiska konferensen om mening. Det är lite som en klassträff, gruppen är inte så stor, och under ett antal år har de stött och blött sig mot varandra varje år i Canada där professorn i klinisk psykologi Paul Wong med ihärdig entusiasm hävdat att det går att forska på något så obestämt som mening.

Men vad är det egentligen vi talar om? Är mening det jag uppfattar som meningsfullt? Eller finns meningen oavsett om jag hittat den eller inte? Är det något vi skapar hela tiden, automatiskt, eller är det något vi måste söka rätta på? Och betyder det något för oss människor om vi känner mening eller inte? Förvänta er inte ett enda enskilt svar, konferensen var ett enda långt utforskande.

Det var Viktor Frankl som väckte frågan inom psykologin och psykiatrin under det tidiga 1900-talet och hans bok Livet måste ha en mening, som kom 1946, är ett standardverk i de här kretsarna. 
– Många tror att det var Frankls tid i koncentrationslägren som fick honom på spåren, men så var det inte, säger Alfried Längle nu. Redan i gymnasiet läste han filosofer som Sören Kierkegaard och Friedrich Nietzsche och som ung psykiatriker skapade han tillsammans med kolleger en metod för att hjälpa unga deprimerade studenter att finna en tydlig riktning. 

Men det är klart, där i lägren blev det tydligt för honom att de människor som hade någon form av mening, den kunde vara religiös, politisk eller vara kopplad till relationer hade större chans att överleva de vidriga omständigheterna.
Vad höll honom själv uppe?
– Han berättade för mig att det framförallt var tre saker: relationer, en bok och med tiden religionen. Han hade lovat sin fru att de skulle mötas igen när de släppts ur fångenskapen och kriget var över, och tanken på det återseendet drev honom vidare. Han var närmast nihilist före kriget, men där i lägren hittade han tillbaka till judendomen och viljan att inte ge upp kontakten med livet oavsett vad han utsattes för. Och så hade han den där första boken om logoterapi som han ville revidera.

Det hände att Viktor Frankl grät när de två männen delade liv och erfarenheter. Grät över vad han varit med om och över sin känsla av skuld för att han var den enda i familjen som överlevde. De båda männens relation var djup, intensiv och respektfull. De pratade, de vandrade, de forskade, nära, nära varandra i ett decennium. 
Vad lärde du dig?
– Det är så mycket, men det som kanske är viktigast idag är att lägga stor vikt vid orden. Vad är det egentligen vi säger och menar. Han var på mig hela tiden. Var exakt sa han, en oklar tanke är det samma som en oklar praktik.

Så låt oss börja med ordet mening, vad betyder det. Redan här har vi problem på konferensen. På svenska och engelska kan ordet används till många olika saker. Du läser de här orden, den här meningen, du har en mening, en åsikt om den, och vi kan också tala om livets mening, som lätt framstår som något bestämt: ”en mening”. På tyska, berättar Längle, används istället ordet Sinn, ”der Sinn des Lebens” som mer beskriver en upplevelse som har med sinnena och medvetandet att göra. Och samma sak ser vi här på konferensen både när det gäller praktiken och forskningen. Vissa talar om mening som något man kan hitta, andra, som Längle, beskriver mer ett förhållningssätt, en form av relation till oss själva och världen. En kontakt.

Mening finner du när du har kontakt med dig själv, med andra, med världen. Meningen finns i ditt inre ja.

Alfried Längle själv menar att det inte går att närma sig meningen kognitivt, med tanken,  utan att vi för att finna ett svar, en riktning och meningsfulla handlingar måste gå i dialog både med vårt eget inre och världen. Mening uppfattar den som får kontakt, säger han och lutar sig fram mot mig.
– Känner du nu när jag kommer närmare hur kvaliteten i vår relation förändras, fördjupas. Ju längre bort du är från dig själv och allt som rör sig inom dig och som omger dig desto svårare blir det att uppfatta meningen.
Det gäller, säger han, att i det där mötet hitta ett inre samtycke, ett tydligt ”Ja” som pekar ut den individuella meningen.

Ett ja till meningen, men hur gör man då? Den Existentiella Analysen, som Längle företräder, arbetar med en metod baserad på fyra frågor till fyra av livets dimensioner: 
Först fakta, vår plats i världen, och frågan:
• Vad är möjligt att göra? Sedan frågan till livet som process, till relationer och de egna känslorna: • Vad vill jag göra? Vad är värdefullt? Sedan med respekt för sitt eget jag, sin individualitet:
• Vad skulle jag kunna göra? Och så i relation till ett större sammanhang:
• Vad bör jag göra? Vad är viktigt

Det finns tre nivåer av mening – mikro, meso och makro.

– Meningkan kan delas in i tre nivåer: mikro, meso och makro. 
Siebrecht Vanhooren, klinisk psykolog, forskare och psykoterapeut vid Leuvens universitet i Belgien håller med Längle men föreslår ett annat sätt att söka mening.  säger han vid ett av de där höga borden i frukostrummet med utsikt över den fantastiska trädgården, kan delas in i tre nivåer: mikro, meso och makro. 
mikronivå söker vi mening inom oss själva, säger han. Här handlar det om att uppmärksamma rörelser i kropp och känslor och försöka få dem att bli meningsfulla. 
– Människor har så olika tillgång till sin inre värld. Vissa känner minsta rörelse, till andra når nästan ingenting fram. Utan den kontakten är det svårt att hitta det meningsfulla i livet.
Så när Siebrecht tar emot klienter i terapi börjar han alltid med att försöka få de att uppleva sin egen inre värld, hitta meningen i sitt eget väsen: Ok, den där känslan innebär att jag är glad/ledsen/arg.
På nästa nivå, meso, handlar meningsskapandet om jaget i världen: Vem är jag? Varför är jag som jag är? Vad tycker jag är viktigt? Vad vill jag? Vad är meningen med mitt liv? Här stannar de flesta terapier, säger han, men det händer att människor fortsätter fråga på en makronivå: Varför lever jag? Vad är meningen med livet i största allmänhet?
När det gäller det där sista, skillnaden på meningen i mitt liv och meningen med mitt liv är forskare och praktiker på konferensen eniga. Meningen i livet det kan vi forska på och arbeta med, säger de, men den stora frågan om det finns någon gemensam genomgripande evig mening det är inte vårt jobb att svara på.

Sök inte efter ny mening, dela med dig av den du redan har

Vi måste avdramatisera begreppet mening anser den amerikanske professorn i Applied Social and Health Psychology vid Colorado State University Michael Steger vill överhuvudtaget avdramatisera begreppet mening. Han är helt övertygad om att den är viktigt, ja fundamental för oss människor, men varnar för att meningen kan bli ännu ett måste och därmed på sitt sätt ”kommersialiseras”: 
– Hur mycket mening har du? Hur får man mer mening? Är en mening finare än en annan?
Som han ser det är meningen där hela tiden, det gäller bara att upptäcka den. Hjärnan tar emot verkligheten, sorterar den och erbjuder oss på det sättet mening. Tre prickar kan uppfattas som en triangel, fyra blir en fyrkant, ett jobberbjudande framstår som ett nerköp ett annat varslar om en spännande framtid. Det vi människor har, det enda vi verkligen vet att vi har, är ”moments”, säger han. Helt enkelt en räcka stunder som vi kan använda till att sortera och värdera den mening som visar sig för oss. Och inte bara för vår egen skull, poängterar han, utan också för varandra. 
– Istället för att ägna dig åt att leta efter ny mening, se hur du kan dela med dig av den mening du redan har till andra.

Att det i sig är meningsfullt att arbeta med mening i psykoterapi finns det gott om forskning som visar berättar en av initiativtagarna till konferensen Joel Vos, doktor i psykologi, filosof och forskare vid Centre for Research in Social and Psychological Transformation vid Roehampton University.

Det viktigaste i terapi är att tala om livets mening.

– Jag har gjort en genomgång av ett stort antal undersökningar och oavsett vilka befolkningsgrupper vi talar om, oavsett ålder eller världsdel visar de samma sak. Att terapi där arbete med livets mening ingår har stor påverkan på psykologisk stress och livskvalitet, ja till och med på överlevnad av dödliga sjukdomar.
Och det spelar inte så stor roll vilken av de 30-tal terapiformer Vos utforskat som används, det är att ta upp och behandla själva meningen som är det viktiga. 

När Viktor Frankl befriades från koncentrationslägret var han både fysiskt och psykiskt stum, berättar Alfred Längle. 
– Han var paralyserad i dagar, i veckor. En av hans vänner, en psykiater, gick till honom varje dag och fick honom att prata, att komma i kontakt med sina känslor, sina minnen. En dag steg Frankl upp, kallade till sig tre stenografer och under nio dygn, dikterade han boken Livet måste ha en mening, nästan utan att sova eller äta.När den var klar var han också redo att börja arbeta.
I tio år samarbetade Alfried Längle med Viktor Frankl. Samarbetade och umgicks privat. Sedan hände något. Längle ville gå vidare, utveckla logoterapin, föra in processer och känslor i arbetet med klienterna, men Frankl höll emot.
– Ja du förstår, han var i grunden behaviorist, logoterapin i hans version var en psykologisk teknik. 
Relationen bröts, och fram till läromästarens död hördes de bara av en gång om året. Den 26 mars på sin födelsedag fick Viktor Frankl ett gratulationskort på posten från sin elev. Och dagen efter skyndade sig Frankl att skicka ett fax och gratulera Längle på hans födelsedag den 27:e.
– Det var allt. Jag vill gärna fortsätta umgås. Men han kunde inte.

Ann Lagerström©
Artikeln publicerades först i Modern Psykologi.

MER OM LÄNGLE

• Alfried Längles sajt är generös och innehåller många artiklar och videos .
https://laengle.info
• Alfried ger också mycket kurser både i Wien och London. Här hittar du dem.

NYFIKEN PÅ FRANKL

Här kan du se en intervju med Viktor Frankl när han talar om mening.

MER OM MENING

• Paul Wong är en av de ledande forskarna om mening. Här kan du besöka hans sajt – ett nätverk för meningsforskare i hela världen.
International Network on Personal Meaning

• Wong har också en egen sajt med artiklar och intressanta tankar kring mening.

LÄS MERALFRIED LÄNGLE |
Så hittar du meningen med livet?

MENINGEN | Tingen blir meningsfulla genom dig

Meningen med livet är att ge livet en mening. Ja, så säger de existensfilosoferna. Det finns ingen given mening, det är du och jag som skapar den genom att betrakta världen. Men vad menar de?

Titta dig omkring i rummet. Kaffekoppen, stolen, trädet utanför fönstret, demokrati, blomkål, grannen, jobbet – vad betyder de egentligen?
Inte vad består de av – atomerna, kemikalierna, grundämnena – utan precis det, vad betyder de?
Ta kaffekoppen till exempel, en av mina kära följeslagare. När jag jobbat hemma en dag hittar jag ett antal halvdruckna här och där. För mig är kaffet att vakna på morgonen, något att sippa på medan jag tänker, att dela en kanna med en vän på ett café, hemtrevlig doft, kick, kreativt möte, tröst. När jag ser koppen är allt detta inbegripet.

Bra, säger filosoferna, men när du går hemifrån och kopparna blir ensamma, vad är meningen med dem då? Koppen står där, det kan vi enas om  även om det finns andra filosofer som ifrågasätter tingens existens, den står där, men när jag inte ser på den betyder den ingenting. Absolut intet, ekar filosoferna.
Och kommer maken hem och hittar de halvdruckna så förändras koppens meningsfullhet. Han ser min hand som lämnat den där och betraktar själva koppen som disk.
Min blick, din blick, på tingen, på andra människor, mitt intresse, ditt intresse, för olika frågor, min tolkning av mina känslor, bildar en väv av mening på vilken jag bygger mitt liv.
Meningen finns inte där av sig själv, hävdar filosoferna, den finns bara om mitt medvetande tar emot/tar in koppen och omvandlar den till ett meningsfullt ting. Demokrati finns inte, vi skapar det genom den mening vi lägger in i ordet och de handlingar som tolkningen medför.

Så tänker de och jag tänker att om det stämmer så är det av allra största vikt att jag försöker förstå vad min blick, mina tankar, mina tolkningar gör med världen omkring mig. Vad mitt fint och fult, gott och äckligt, bra och dåligt spelar för roll i vårt gemensamma meningsskapande.
Inte så att jag är på jakt efter den stora meningen med livet, sådana ambitioner sätter de flesta existensfilosofer snabbt stopp för. Om livets grundläggande beståndsdelar, som vi alla är byggda av, inte har någon inneboende mening utan att den skapas av var och en av oss i stunden så är mening något flytande, föränderligt. Något som bara finns i den stund jag upplever den, i den stund din mening bryts mot min.

Det jag funderar över är hur kaffet och allt annat som jag antingen älskar eller föraktar blivit så menings-fullt för mig. Och om jag, genom att bli medveten om hur jag tolkar verkligheten kan vidga min blick och se om jag kan uppfatta något annat, något mer, och därmed låta världen öppna sig.

LÄS MERMENINGEN | Tingen blir meningsfulla genom dig

BEDE GRIFFITH |
Bortom döden finns total kärlek.

Bede Griffiths var en benediktinmunk som levde hela sitt liv i Indien i ett kloster som var öppet för olika religioner. Jag träffade honom en gång i Stockholm och han är en av de andliga ledare jag  känner stor respekt för.
Här i en video från Youtube berättar han om hur han under en stroke mötte den andliga verkligheten i form av kärlek.
“Folk trodde att jag skulle dö. Jag trodde att jag skulle dö”, säger han i filmen. Och berättar hur han förberedde sig. Han bad och väntar men ingenting hände.
Då bestämde han sig för att överlämna sig till “the Mother”, säger han, och en våg av kärlek strömmade genom honom. Det var “det feminina” som öppnade sig, så uppfattade han det. Och det var inte kroppen som dog utan hans vardagsmedvetande.
“När allt försvinner så upptäcker du den där kärleken som är i dig hela tiden. Djupt inom dig utan att du vet om det. Släpp taget så får du se.”
Släpp taget om allt, om alla föreställningar, inte minst den om Gud. Våga låta ditt jag släppa kontrollen.
“Total kärlek. Det är det som finns bortom döden.”
Mer om Bede Griffiths.

LÄS MERBEDE GRIFFITH |
Bortom döden finns total kärlek.