Meningen med livet är att ge livet en mening. Ja, så säger de existensfilosoferna. Det finns ingen given mening, det är du och jag som skapar den genom att betrakta världen. Men vad menar de?

Titta dig omkring i rummet. Kaffekoppen, stolen, trädet utanför fönstret, demokrati, blomkål, grannen, jobbet – vad betyder de egentligen?
Inte vad består de av – atomerna, kemikalierna, grundämnena – utan precis det, vad betyder de?
Ta kaffekoppen till exempel, en av mina kära följeslagare. När jag jobbat hemma en dag hittar jag ett antal halvdruckna här och där. För mig är kaffet att vakna på morgonen, något att sippa på medan jag tänker, att dela en kanna med en vän på ett café, hemtrevlig doft, kick, kreativt möte, tröst. När jag ser koppen är allt detta inbegripet.

Bra, säger filosoferna, men när du går hemifrån och kopparna blir ensamma, vad är meningen med dem då? Koppen står där, det kan vi enas om  även om det finns andra filosofer som ifrågasätter tingens existens, den står där, men när jag inte ser på den betyder den ingenting. Absolut intet, ekar filosoferna.
Och kommer maken hem och hittar de halvdruckna så förändras koppens meningsfullhet. Han ser min hand som lämnat den där och betraktar själva koppen som disk.
Min blick, din blick, på tingen, på andra människor, mitt intresse, ditt intresse, för olika frågor, min tolkning av mina känslor, bildar en väv av mening på vilken jag bygger mitt liv.
Meningen finns inte där av sig själv, hävdar filosoferna, den finns bara om mitt medvetande tar emot/tar in koppen och omvandlar den till ett meningsfullt ting. Demokrati finns inte, vi skapar det genom den mening vi lägger in i ordet och de handlingar som tolkningen medför.

Så tänker de och jag tänker att om det stämmer så är det av allra största vikt att jag försöker förstå vad min blick, mina tankar, mina tolkningar gör med världen omkring mig. Vad mitt fint och fult, gott och äckligt, bra och dåligt spelar för roll i vårt gemensamma meningsskapande.
Inte så att jag är på jakt efter den stora meningen med livet, sådana ambitioner sätter de flesta existensfilosofer snabbt stopp för. Om livets grundläggande beståndsdelar, som vi alla är byggda av, inte har någon inneboende mening utan att den skapas av var och en av oss i stunden så är mening något flytande, föränderligt. Något som bara finns i den stund jag upplever den, i den stund din mening bryts mot min.

Det jag funderar över är hur kaffet och allt annat som jag antingen älskar eller föraktar blivit så menings-fullt för mig. Och om jag, genom att bli medveten om hur jag tolkar verkligheten kan vidga min blick och se om jag kan uppfatta något annat, något mer, och därmed låta världen öppna sig.