Tag

förundran

Browsing

Bede Griffiths var en benediktinmunk som levde hela sitt liv i Indien i ett kloster som var öppet för olika religioner.
Jag träffade honom en gång i Stockholm och han är en av de många andliga ledare som jag  känner stor respekt för.
Här i en video från Youtube berättar han om hur han under en stroke mötte den andliga verkligheten i form av kärlek.
“Folk trodde att jag skulle dö. Jag trodde att jag skulle dö”, säger han i filmen. Och berättar hur han förberedde sig. Han bad och väntar men ingenting hände.
Då bestämde han sig för att överlämna sig till “the Mother”, säger han, och en våg av kärlek strömmade genom honom. Det var “det feminina” som öppnade sig, så uppfattade han det. Och det var inte kroppen som dog utan hans vardagsmedvetande.
“När allt försvinner så upptäcker du den där kärleken som är i dig hela tiden. Djupt inom dig utan att du vet om det. Släpp taget så får du se.”
Släpp taget om allt, om alla föreställningar, inte minst den om Gud. Våga låta ditt jag släppa kontrollen.
“Total kärlek. Det är det som finns bakom döden.”
Mer om Bede Griffiths.

Jo så är det. Jag tittar mest. Ögonen flackar och tar in information.
Fast idag tänker jag byta perspektiv och lyssna.
Efter att ha läst en inspirerande artikel av Bernie Krause om vad ljuden kan berätta om livet omkring oss inser jag att den del av verkligheten som låter hittills fått alldeles för lite uppmärksamhet. Så istället för att titta på land-skapet tänker jag idag lyssna på det som Krause kallar för ljud-skapet. En tanke som han utvecklat till en hel gren inom ekoologin – soundscape ecology.
Eftersom vi är ovana uppmanar han oss att börja med att dela upp ljuden i tre olika grupper:

Geofonin: Alla naturliga ljud som inte kommer från varelser – vinden, havet, smattret av asparnas blad.
Biofonin: Alla ljud som kommer från insekter och djur.
Antrofonin: Ljud skapade av människan – bilar, dammsugare, skrammel av kaffekoppar.

Lyssna och se vad det du hör berättar för dig. Hur påverkas du av de ohörda ljuden? Hur påverkar dina ljud din omgivning?
Efter att ha suttit här i min soffa och hört en bil köra förbi, en hund skälla, ett underligt surrande som jag inte vet varifrån det kommer så hör jag plötsligen maken rumstera om på övervåningen och tänker:
Men du Bernie – borde man inte lägga till en fjärde ljudnivå Humanofonin: Ljud från människan – harklingar, gråt, tal?

Opinion: Listen to the Soundscape:

A soundscape contains three basic sources: the geophony, which includes all nonbiological natural sounds like wind or ocean waves; the biophony, which embraces the biological, wild, nonhuman sounds that emanate from environments; and the anthrophony — man-made sounds, commonly referred to as noise.

(Via NYT > Science)



Ibland är det underbart att vara journalist. Som sen gången jag fick chansen att fråga professorn i teknisk vattenresurslära Kenneth M. Persson om hur gammalt vattnet i mitt vattenglas är. Så här gick det till:

Hej Kenneth
jag skriver just nu om dop och skulle jag vilja ha med lite fakta om vatten. Läste på en expertsida att vattnet vi har på jorden idag är lika gammalt som jorden, dvs ca 4,5 miljarder år.
Stämmer det?
Vänliga hälsningar
Ann Lagerström

Hej Ann!
Kul och klar fråga. Svaret blir som vanligt omständligare.
Grundsvaret är enkelt. All materia som finns på jorden skapades när vårt solsystem blev till för ungefär 4,6 miljarder år sedan.

Var är hemma? I kvarteret, stadsdelen – eller varför inte i kosmos? De här galaxerna NGC 2207 och IC 2163 som finns 130 miljoner ljusår bort är en del av den verklighet som vi tillhör. De är i ständig rörelse. Du är i ständig rörelse. Cellerna i din kropp är en ständig rörelse. Vi är, tillsammans med dem och allt annat som existerar, en enda gemensam rörelse.

I år är det UNESCO:s ljusår, och genom det vill de och astronomer världen över både påminna oss om att vi är en del av kosmos ljus och att vi genom vårt sätt att använda olika former av lampor påverkar både oss själva och vår förmåga att se vår kosmiska hem.
Ju fler lampor vi tänder desto färre stjärnor ser vi. Och det,

Ibland har jag svårt att sova och när jag vänt på mig tillräckligt många gånger stillar jag mig med en radiodokumentär. Just i natt blev det Med rymden som tröst med Nippe Olsson, ordförande i STAR, Stockholms amatörastronomer.

Han berättar om sorgen som nästan däckade honom och om hur han fann sitt eget sätt att  hitta tillbaka till förankringen i livet. Mörka nätter tog han en solstol och la sig ute på tomten och tittade rakt upp i mörkret. Lät sig helt enkelt omslutas, ingå i universums oändlighet. Gud, säger han i programmet, vet vi ingenting om. Men kosmos existerar och jag är en del av det.

En gång var jag stjärnstoft, och en gång ska jag åter bli det.

Någonstans där i mitten när Nisse hisnade inför oändligheten somnade jag och fick höra resten av programmet till frukost.

LYSSNA HÄR.
STAR, Stockholms amatörastronomer
FOTO enligt CC

 

Vi människor är underbart kortsynta, jag också. Vi är både självcentrerade, etnocentriska och planetfixerade. Det är som om vi ännu inte släppt den där gamla kartbilden med jorden i centrum av hela varat, och vi själva centrum på jorden, och jag själv och  mina tankar centrum i min lilla värld.
Läser därför extra noga en liten artikel i DN som berättar att vår galax Vintergatan inte bara har 700 planeter, som forskarna trott tidigare, utan troligen hundra miljarder, eller fler.
700 andra klot är svårt nog att innefatta, hundra miljarder systerplaneter bara här i vårt lilla universumsmoln är nästan omöjligt att föreställa sig. Låt oss pröva med siffror:
100 000 000 000
Dessutom, berättar forskaren Robert Cummings som är astronom vid Onsala rymdobservatorium utanför Göteborg att i denna svärm troligen finns 10 miljarder solar vilket kunde innebära att det finns “enorma mängder himlakroppar som liknar jorden”.
Tänker att det är sunt att placera mig själv på en av de minsta av dessa miljarder planeter och zooma in den pyttelilla plats som är mitt skrivbord här i Rödabergen. Förstå att jag knappt syns, att jag inte är mer framträdande en den där lilla cellen i min tå som just nu hjälper till att få den att vicka medan jag skriver.
Fortsätter fundera över hur jag ska få ihop detta perspektiv med de starka känslor jag ibland har av självhävdelse, skam och skuld.
Vem i hela universum bryr sig. Planeterna rör sig sakta kring varandra oavsett vad som händer i mig.
I samma vända hör jag på radio hur teaterchef Maria Montelius från Brunnsgatan 4 och debattören Marie Söderqvist på Timbro, lätt andfådda och fnittrande berättar att de ska samarbeta. Att konsten och kapitalet ska starta debattklubb, de ska mötas och samtala, och att Maria Montelius knappt vågat berätta det för någon. Och jag tänker: Hur långt har vi kommit när det anses radikalt att tala med varandra.

 

MER OM UNIVERSUM