Det hände att psykiatrikern Viktor Frankl (1905-1997) under sin tid som fånga i koncentrationslägren under andra världskriget fick syn på en liten blomma. En liten tanig växt, som fyllde honom med en känsla av mening. Det kunde också hända att en annan fånge såg på honom och sa ”God morgon”, och se – där fanns den där känslan av att livet inte bara var lidande, svält och förnedring utan att det mitt i allt detta kunde vara meningsfullt.

Vi sitter i en av de svarta sofforna där i hörnet till vänster i receptionen i Roehampton University i London. Inte professorn i neurologi och psykiatri och logoterapins grundare Viktor Frankl och jag, han dog 1997, utan bredvid mig har jag hans närmaste medarbetare Alfried Längle, professor i psykiatri och grundare av The Viennese School of Existential Analysis and Logotherapy i Wien. Han är här, tillsammans med forskare och praktiker från hela världen, för att tala på den första europeiska konferensen om mening. Det är lite som en klassträff, gruppen är inte så stor, och under ett antal år har de stött och blött sig mot varandra varje år i Canada där professorn i klinisk psykologi Paul Wong med ihärdig entusiasm hävdat att det går att forska på något så obestämt som mening.

Men vad är det egentligen vi talar om? Är mening det jag uppfattar som meningsfullt? Eller finns meningen oavsett om jag hittat den eller inte? Är det något vi skapar hela tiden, automatiskt, eller är det något vi måste söka rätta på? Och betyder det något för oss människor om vi känner mening eller inte? Förvänta er inte ett enda enskilt svar, konferensen var ett enda långt utforskande.

Det var Viktor Frankl som väckte frågan inom psykologin och psykiatrin under det tidiga 1900-talet och hans bok Livet måste ha en mening, som kom 1946, är ett standardverk i de här kretsarna. 
– Många tror att det var Frankls tid i koncentrationslägren som fick honom på spåren, men så var det inte, säger Alfried Längle nu. Redan i gymnasiet läste han filosofer som Sören Kierkegaard och Friedrich Nietzsche och som ung psykiatriker skapade han tillsammans med kolleger en metod för att hjälpa unga deprimerade studenter att finna en tydlig riktning. 

Men det är klart, där i lägren blev det tydligt för honom att de människor som hade någon form av mening, den kunde vara religiös, politisk eller vara kopplad till relationer hade större chans att överleva de vidriga omständigheterna.
Vad höll honom själv uppe?
– Han berättade för mig att det framförallt var tre saker: relationer, en bok och med tiden religionen. Han hade lovat sin fru att de skulle mötas igen när de släppts ur fångenskapen och kriget var över, och tanken på det återseendet drev honom vidare. Han var närmast nihilist före kriget, men där i lägren hittade han tillbaka till judendomen och viljan att inte ge upp kontakten med livet oavsett vad han utsattes för. Och så hade han den där första boken om logoterapi som han ville revidera.

Det hände att Viktor Frankl grät när de två männen delade liv och erfarenheter. Grät över vad han varit med om och över sin känsla av skuld för att han var den enda i familjen som överlevde. De båda männens relation var djup, intensiv och respektfull. De pratade, de vandrade, de forskade, nära, nära varandra i ett decennium. 
Vad lärde du dig?
– Det är så mycket, men det som kanske är viktigast idag är att lägga stor vikt vid orden. Vad är det egentligen vi säger och menar. Han var på mig hela tiden. Var exakt sa han, en oklar tanke är det samma som en oklar praktik.

Så låt oss börja med ordet mening, vad betyder det. Redan här har vi problem på konferensen. På svenska och engelska kan ordet används till många olika saker. Du läser de här orden, den här meningen, du har en mening, en åsikt om den, och vi kan också tala om livets mening, som lätt framstår som något bestämt: ”en mening”. På tyska, berättar Längle, används istället ordet Sinn, ”der Sinn des Lebens” som mer beskriver en upplevelse som har med sinnena och medvetandet att göra. Och samma sak ser vi här på konferensen både när det gäller praktiken och forskningen. Vissa talar om mening som något man kan hitta, andra, som Längle, beskriver mer ett förhållningssätt, en form av relation till oss själva och världen. En kontakt.

Mening finner du när du har kontakt med dig själv, med andra, med världen. Meningen finns i ditt inre ja.

Alfried Längle själv menar att det inte går att närma sig meningen kognitivt, med tanken,  utan att vi för att finna ett svar, en riktning och meningsfulla handlingar måste gå i dialog både med vårt eget inre och världen. Mening uppfattar den som får kontakt, säger han och lutar sig fram mot mig.
– Känner du nu när jag kommer närmare hur kvaliteten i vår relation förändras, fördjupas. Ju längre bort du är från dig själv och allt som rör sig inom dig och som omger dig desto svårare blir det att uppfatta meningen.
Det gäller, säger han, att i det där mötet hitta ett inre samtycke, ett tydligt ”Ja” som pekar ut den individuella meningen.

Ett ja till meningen, men hur gör man då? Den Existentiella Analysen, som Längle företräder, arbetar med en metod baserad på fyra frågor till fyra av livets dimensioner: 
Först fakta, vår plats i världen, och frågan:
• Vad är möjligt att göra? Sedan frågan till livet som process, till relationer och de egna känslorna: • Vad vill jag göra? Vad är värdefullt? Sedan med respekt för sitt eget jag, sin individualitet:
• Vad skulle jag kunna göra? Och så i relation till ett större sammanhang:
• Vad bör jag göra? Vad är viktigt

Det finns tre nivåer av mening – mikro, meso och makro.

– Meningkan kan delas in i tre nivåer: mikro, meso och makro. 
Siebrecht Vanhooren, klinisk psykolog, forskare och psykoterapeut vid Leuvens universitet i Belgien håller med Längle men föreslår ett annat sätt att söka mening.  säger han vid ett av de där höga borden i frukostrummet med utsikt över den fantastiska trädgården, kan delas in i tre nivåer: mikro, meso och makro. 
På mikronivå söker vi mening inom oss själva, säger han. Här handlar det om att uppmärksamma rörelser i kropp och känslor och försöka få dem att bli meningsfulla. 
– Människor har så olika tillgång till sin inre värld. Vissa känner minsta rörelse, till andra når nästan ingenting fram. Utan den kontakten är det svårt att hitta det meningsfulla i livet.
Så när Siebrecht tar emot klienter i terapi börjar han alltid med att försöka få de att uppleva sin egen inre värld, hitta meningen i sitt eget väsen: Ok, den där känslan innebär att jag är glad/ledsen/arg.
På nästa nivå, meso, handlar meningsskapandet om jaget i världen: Vem är jag? Varför är jag som jag är? Vad tycker jag är viktigt? Vad vill jag? Vad är meningen med mitt liv? Här stannar de flesta terapier, säger han, men det händer att människor fortsätter fråga på en makronivå: Varför lever jag? Vad är meningen med livet i största allmänhet?
När det gäller det där sista, skillnaden på meningen i mitt liv och meningen med mitt liv är forskare och praktiker på konferensen eniga. Meningen i livet det kan vi forska på och arbeta med, säger de, men den stora frågan om det finns någon gemensam genomgripande evig mening det är inte vårt jobb att svara på.

Sök inte efter ny mening, dela med dig av den du redan har

Vi måste avdramatisera begreppet mening anser den amerikanske professorn i Applied Social and Health Psychology vid Colorado State University Michael Steger vill överhuvudtaget avdramatisera begreppet mening. Han är helt övertygad om att den är viktigt, ja fundamental för oss människor, men varnar för att meningen kan bli ännu ett måste och därmed på sitt sätt ”kommersialiseras”: 
– Hur mycket mening har du? Hur får man mer mening? Är en mening finare än en annan?
Som han ser det är meningen där hela tiden, det gäller bara att upptäcka den. Hjärnan tar emot verkligheten, sorterar den och erbjuder oss på det sättet mening. Tre prickar kan uppfattas som en triangel, fyra blir en fyrkant, ett jobberbjudande framstår som ett nerköp ett annat varslar om en spännande framtid. Det vi människor har, det enda vi verkligen vet att vi har, är ”moments”, säger han. Helt enkelt en räcka stunder som vi kan använda till att sortera och värdera den mening som visar sig för oss. Och inte bara för vår egen skull, poängterar han, utan också för varandra. 
– Istället för att ägna dig åt att leta efter ny mening, se hur du kan dela med dig av den mening du redan har till andra.

Att det i sig är meningsfullt att arbeta med mening i psykoterapi finns det gott om forskning som visar berättar en av initiativtagarna till konferensen Joel Vos, doktor i psykologi, filosof och forskare vid Centre for Research in Social and Psychological Transformation vid Roehampton University.

Det viktigaste i terapi är att tala om livets mening.

– Jag har gjort en genomgång av ett stort antal undersökningar och oavsett vilka befolkningsgrupper vi talar om, oavsett ålder eller världsdel visar de samma sak. Att terapi där arbete med livets mening ingår har stor påverkan på psykologisk stress och livskvalitet, ja till och med på överlevnad av dödliga sjukdomar.
Och det spelar inte så stor roll vilken av de 30-tal terapiformer Vos utforskat som används, det är att ta upp och behandla själva meningen som är det viktiga. 

När Viktor Frankl befriades från koncentrationslägret var han både fysiskt och psykiskt stum, berättar Alfred Längle. 
– Han var paralyserad i dagar, i veckor. En av hans vänner, en psykiater, gick till honom varje dag och fick honom att prata, att komma i kontakt med sina känslor, sina minnen. En dag steg Frankl upp, kallade till sig tre stenografer och under nio dygn, dikterade han boken Livet måste ha en mening, nästan utan att sova eller äta.När den var klar var han också redo att börja arbeta.
I tio år samarbetade Alfried Längle med Viktor Frankl. Samarbetade och umgicks privat. Sedan hände något. Längle ville gå vidare, utveckla logoterapin, föra in processer och känslor i arbetet med klienterna, men Frankl höll emot.
– Ja du förstår, han var i grunden behaviorist, logoterapin i hans version var en psykologisk teknik. 
Relationen bröts, och fram till läromästarens död hördes de bara av en gång om året. Den 26 mars på sin födelsedag fick Viktor Frankl ett gratulationskort på posten från sin elev. Och dagen efter skyndade sig Frankl att skicka ett fax och gratulera Längle på hans födelsedag den 27:e.
– Det var allt. Jag vill gärna fortsätta umgås. Men han kunde inte.

Ann Lagerström©
Artikeln publicerades först i Modern Psykologi.