I CORONANS TID 9 | Vad är det som är vanligt?

Först då våren 2020 tänkte jag: Efter sommaren är allt som förut. Sedan i juni tänkte jag: I januari -21 är vi tillbaka i det vanliga, sedan januari -22. Nu tänker jag att det är idéen om det vanliga som är mitt problem.
Jag minns tydligt den där dagen i mars då vi stängde lokalen i Rödabergen. Inga fler grupper på ett tag. Inga fler existentiella samtal under våren. Känslan är fortfarande tydlig. Se till att det var tomt i kylskåpet, att soporna var tömda, att där inte fanns några blommor som behövde vattnas. Och så en sista blick, stänga ytterdörren från utsidan, låsa och med ordentligt avstånd till andra så gick jag hem med ordentligt avstånd till andra.

Jag nuddade tanken: Det kommer kanske aldrig bli som förut. Och för min inre syn såg jag hur middagar med goda vänner, utbildningarna i existentiella samtal där i Rödabergen, minglet i foajén till en teater, trängseln i Rom, London, Hanoi och möjligheten att krama den som vill bleknade. Sedan avfärdade jag mig själv. Du överdriver.

Månaderna efter, den här märkliga vår då Maken och jag har coronakarantänat i Ladan i Roslagen, har det vanliga livet blivit tydligare och tydligare. Det är inte de stora konferenserna jag saknar (de också) utan den film jag spelar upp för mig själv till och från är en vanlig dag pre corona.
Jag vaknar, dricker kaffe, äter kanske frukost, duschar, klär på mig och släntrar upp längs Odengatan till Rödabergen. Mer kaffe. Tar emot någon som vill få perspektiv på sitt liv genom ett existentiellt samtal. Vi utforskar, hur ska hen förstå sin situation? Kan filosofin vara till hjälp? Finns det andra sätt att se, något att upptäcka? Sedan lunch på någon restaurang i närheten (eller rester från gårdagens middag i lokalen). En kollega släntrar in, vi jobbar sida vid sida. Förbereder nästa utbildning. En vän/barnen ringer – vill jag ses efter jobbet? Fika, äta middag ute/hemma hos oss/hemma hos dem. Bestämmer oss för att gå på bio. Hem framåt 23 och så i säng.

Det är det vanliga jag saknar och precis så var det när barnen flyttade. Inte var det så dramatiskt, snarare naturligt. De var stora då, 18-20 år, de ville leva sitt eget liv, utforska sin egen värld. De packade ihop sina saker och jag insåg att det inte var det extraordinära utan vardagen jag skulle sakna. Morgnarna när de kom ner för trappan där i villan i Boo, lite sömndruckna och slog sig ner vid det stora slagbordet. Småprat, läsa tidningen, höra om deras planer för dagen, skiljas för att ses framåt kvällen.

Två tankar ger det mig.
1. Vad är det där vi kallar vanligt, och finns det något sådant eller är det bara en romantisk illusion.
2. Uppgradera det vanliga, det vardagliga, till det meningsfulla.

Uppgradera det vanliga, det vardagliga, till det meningsfulla.


Vad är det där vi kallar vanligt?
I existensfilosofisk mening finns det inte något som är vanligt eftersom det skulle kräva att vi kunde låsa företeelser, att vi krävde att de upprepades. Istället erbjuder man här en världsbild där allt är i förändring, det vill säga det är ingenting som egentligen upprepas. Även om jag går upp varje dag och går till Rödabergen gör jag det aldrig på samma sätt. Mina vänner, Barnen, Maken och kollegerna är inte heller desamma som jag mötte igår. Samhället förändras, varje dag har sitt eget väder, jag äter numera inte pölsa så ofta som när jag var barn. Och inte minst, mitt medvetande, mina känslor, tankar och föreställningar om världen förflyttar sig.
Man skulle kunna säga att längtan efter det vanliga är en form av sentimentalitet, konservatism, Längtan bakåt, mot en värld som inte längre existerar. Det vanliga har förflyttat sig, förflyttar sig hela tiden. Jag har förflyttat mig.
Sedan kan man fundera över vad som är alternativet, om det går att på samma gång glädjas åt det återkommande, jag vet att hjärnan uppskattar det – neuron som kommunicerar med varandra i invandamönster är nöjda neuron, och på samma gång uppfatta allt som nytt. En ny dag, inte lik den andra. Samma människa, som också är en annan. Följa filosofen Jean-Paul Sartres råd att inte säga att jag är något, utan se på sig själv som någon blir

Det vanliga förflyttar sig, det gamla blir nytt hela tiden.

Uppgradera det vanliga
Det andra handlar om att njuta av var händelse, var stund. Ingen ny tanke. Men uppenbarad när så mycket av det vanliga inte längre är tillgängligt. En del av min sentimentalitet och corona-ilska kanske handlar om det. Att uppskatta att jag denna torsdag kan sitta här vid köksbordet i Ladan i Råda och dricka mitt eviga kaffe och fundera. Att det inte är något litet utan något stort, något som i en framtid kan väcka saknad: Tänk när jag kunde sitta där. Tänk att jag kan gå. Att jag kan skratta. Att jag strax kan gå ut i trädgården och elda gamla kvistar. Tänka på allt det som är möjligt. Just nu.
Minns min granne i Boo, Solveig, som en solig vårdag tog emot mig på sin lilla terass och sa:
”Du kan inte ana hur underbart det är att se dig komma gående där på gången omgiven av vårblommor. Du kan inte ana. Det är fan också att man ska behöva vara döende i cancer för att uppleva detta.”
Hon trodde att den där förmågan att lysa upp tillvaron, hetta upp den, låta den skina hade funnits hos henne hela tiden men att det var först nu några dagar före det var dags att dö som den genomsyrade henne.

***

En fluga sensommarsurrar. Det luktar lite rökt fisk efter lunchen. Jag har kastat ut den ena köksmattan men lämnat den andra. Det värker lite i knät sedan jag snubblade på de hala klipporna vid havet igår. Ingen mus i fällorna i morse. Med ett lätt tryck på rätt ställe fick jag igång kaffekvarnen som strejkat i några veckor. Grannen här i Råda, Gunborg, 84 är som vanligt ute i trädgården och arbetar. Det är sol idag.

FOTO: Khara Woods, Unsplash




OM DU VILL DELA