Vi har för få ord.  Alldeles för få. Inte minst för de där stämningarna som far igenom oss och som vi kallar för känslor. Jag är arg, kär, sur, lycklig – men på vilket sätt och hur mycket?

Därför blir jag så uppiggad när jag får läsa sjuksköterskan Ginger Selanders doktorsavhandling Glädje i vårdandets värld, Åbo Akademis förlag, 2014, där hon verkligen har gått på djupet och undersökt glädjen i alla dess former.

Livsglädje, generositet, gemenskap, uppsluppenhet, högtidlighet, fridfullhet, kärlek.

Sju sätt att vara glad har hon hittat, eller snarare, sju olika sätt att sprida glädje till andra. 

För det är så hon tänker. Glädje tillhör en av livets viktigaste beståndsdelar. Utan den är det svårt att uppskatta vardagen. Utan den kan motgångar kännas oöverstigliga och det blir svårare att bli frisk för den som drabbats av sjukdom. Med glädjen däremot kommer hoppet, längtan, livslusten och kärleken både till oss själva och andra.

Med glädjen däremot kommer hoppet, längtan, livslusten och kärleken både till oss själva och andra.

Ginger Selander

Därför, menar Ginger Selander, är det så viktigt att vi alla, och inte minst de som jobbar inom vården eller på andra sätt har människor som yrke, hittar glädjen i oss själva och sprider den så mycket vi kan.

Men hur går det till? Ja, låt oss försöka använda det som Ginger funnit och översätta det till vår egen vardag. Grundtankarna ni möter här är Gingers, men utvikningarna är mina. Nu ger vi oss iväg på en känslosafari genom ett landskap som har sju olika områden av glädje som vi med fördel kan dela med oss av.

Först livsglädjen.
Den här glädjen kommer ur en idé om att man har känner att man har en livsuppgift. Det där uppdraget, som Ginger kallar för ett kall, får oss att fyllas av mening och handlingslust och det ger en glädje som genomsyrar oss både på jobbet och på fritiden. Även om arbetet är tungt, känns det lätt. Även om det kan vara enformigt, blir det aldrig rutin. Och är det svårt finns självklart den där viljan att komma vidare. 

Om den där uppgiften visar sig vara att ta hand om andra, och det är det Ginger Selander främst undersöker, så väcks en längtan efter att ta ansvar och att ge kärlek även till de som för stunden inte kan ge tillbaka. Människor som känner den här formen av djup glädje sprider entusiasm och inspiration. 

Generositeten
Det känns i rummet när det stiger in en människa som vill dela med sig, en som har kunskap som kan spridas eller energi eller kärlek som kan delas. Den som lyser av generös glädje kan uppfattas som en ordlös tyst kraft, som ett slags löfte, skriver Ginger Selander. 

I vardagen kan det handla om att ge ett handtag, låta ut en bil, lära ut något. Bland de som har som uppgift att vara till för andra gäller det många gånger att dela med sig av sig själv – ger bort tid, tålamod, sitt öra, sina händer, sin värme och sin taktkänsla. Den här formen av glädje skapar en slags trygghet som inger hopp.

Gemenskapen
Det är stor skillnad på att bli bemött med ett stort leende eller sur min. Den där blicken, oavsett om den utstrålar värme, misstänksamhet eller ilska, träffar direkt och väcker reaktioner. En glad människa har samma egenskaper som solen, skriver Ginger, hon sprider värme och ljus. Leendet bjuder in och skapar den där livsnödvändiga känslan att vi människor hör samman. Därför, skriver Ginger Salander, finns det ett direkt samband mellan glädje och kärlek. 

Uppsluppenheten
Brist på glädje är en risk, skriver Ginger, det kan göra oss sjuka, deprimerade, trötta, likgiltiga, bittra, bedrövade. Därför är det viktigt att på alla sätt roa varandra och det finns mycket att välja på. Musik kan göra oss glada precis som teater, litteratur, blommor och lek. Inte minst inom vården behövs mer uppsluppenhet, skriver Ginger, och så påminner hon om att sjuksköterskan Florence Nightingale redan på 1800-talet rekommenderade ett riktigt gott skratt på sängkanten.

Högtidligheten
Glädje är inte bara att vara glad, det kan också innebära en känsla av omsorg och högtid.  Att överraska någon med en väl vald present, att göra en vacker tårta till en födelsedag, att välja ut en dag som är värd att fira är att sprida glädje. Det är den där känslan man får när man kommer hem till någon som lagt ner mycket omsorg på att göra fint. Det är det där man upplever under ett bröllop, ja också vid en begravning. Sorgen och glädjen ligger nära, menar Ginger Selander, behöver inte vara varandras motsatser. Och en högtidlig fest, oavsett hur många som är där, ”utvecklar glädjens grundstämning”. 

Fridfullheten
Det är en slags stilla glädje över människor som känner sig nöjda med sitt liv. Inte så att hon sluppit trassel och besvärligheter men någonstans har hon hittat ett sätt att förstå vad hon varit med om, ett slags ”upplevelse av helhet”. Det här är glädje som hör ihop med ordet klar, att ”komma till klarhet”.  Den som är så där fridfull skapar ett lugn för andra, en frid att stiga in i. Ginger Selander skriver både om hur en fridfull sjuksköterska kan skapa lugn kring patienterna och om hur stort det är när en sjuk och orolig människa får hjälp att hitta ro i sin situation.

Och så till sist – kärleken.
Det finns en glädje som har sitt ursprung i eviga värden, menar Ginger Selander.  Vår vanliga glädje är en slags antydan om att det finns en större transcendent glädje som vill sprida sig till alla människor. Den som bär den här glädjen har ett särskilt slags lyssnande och seende som berör alldeles extra, som når andras människors innersta jag och dröjer sig kvar långt efter att vägarna skilts.

När jag lagt ner avhandlingen tänker jag en stund på situationer jag minns, på människor jag mött och på glädje jag fått. Elisabeth, som vid 80 strålade av en sådan livslust och upprymd frid att jag längtade efter att bli gammal. En katolsk munk som fick mig att bli alldeles lugn. En föreställning av Cirque du Soleil på Dramaten i Stockholm för över tjugo år sedan som jag fortfarande lever på. En begravning förra hösten som var så sorglig och så kraftfull. Min vän Kerstin som bara ger och ger. Och en middag för inte så länge sedan då okända människor öppnade sina hjärtan för främlingar. 

Publicdrad i tidningen Amos
FOTO:  S&B Vonlanthen on Unsplash