De flesta av oss ägnar minst 67 200 timmar av vårt liv åt arbete.
Varför?
För att vi behöver pengar.
För att vi behöver rutiner.
Och för att vi vill slippa ta reda på vilka vi är.
Filosofen Alain de Botton har tagit reda på varför vi går till jobbet.

Arbetet är ett så fantastiskt sätt att bli distraherad.”
Vad menar du?
– Ja, ja, säger Alain de Botton, jag vet att jag borde säga att människans
uppgift är att koncentrera sig på de viktiga sakerna i livet – kärleken, familjen, döden. Men ärligt talat, det viktiga är ju så svårt och många gångerså plågsamt att det är underbart att åtta timmar om dagen ha något annat och enklare att fundera över. Vi arbetar – och så slipper vi grubbla.
Två mål hade filosofen, författaren, privatforskaren Alain de Botton när han började planera sin bok Arbetets lust och leda, (Brombergs, 2009). Han ville ta reda på vad folk egentligen gör på jobbet, och så ville han passa på att fundera över varför de överhuvudtaget var där.

Fyrtio timmar i veckan, 42 veckor om året i kanske 40 år. 67 200 timmar av våra liv ägnar vi åt arbete. Varför det?
Att de flesta romaner handlar om relationer eller det eviga och inte om jobbet tror Alain är naturligt. Många författare har aldrig haft någon annan arbetsplats än sitt eget lilla skrivrum. Därför har de ingen aning om hur det är att gå till jobbet varje morgon, träffa arbetskamrater, utföra sina uppgifter och hem vid fem. De arbetar när det faller sig eller när de själva bestämt att det ska skrivas och tänkas.
Så har Alain de också. Några år på universitetet, det är hans erfarenhet av offentlig verksamhet, resten av sitt liv har han varit självstyrd. Så för att skriva en bok om arbete var Alain de Botton tvungen att praktisera. Bland annat på en kexfabrik, ett måleri och en gigantisk revisionsfirma. Allt redovisat i detalj i boken, sådär som bara upptäcksresande i främmande land kan göra.

Det var för tvåhundrafemtio år sedan som föreställningen om arbetets mening dök upp. Innan dess var jobbet ett nödvändigt ont för att få mat och husrum. Men där på 1700-talet väcktes nya tankar – man kan arbeta av lust, man kan gifta sig av kärlek, man kan helt enkelt förverkliga sig själv. Och med tiden uppstod visitkortsmänniskan, hon som identifierar sig med sitt yrke och därför arbetar mer än hon behöver för sin överlevnad. Hon som på frågan:  ”Vad gör du?” svarar ”IT-support”.
– Som om mitt yrke beskriver vem jag är, säger Alain de Botton när jag talar med honom i telefon. Jag från mitt hemmakontor i Stockholm, han från sitt hemmakontor i radhuset i London.
– Som om alla människor vill vara det de försörjer sig på. Som om alla jobbar med sina fritidsintressen. Som om alla är på rätt plats i tillvaron.

Runt begreppet arbete har ett stort antal föreställningar skapats har han upptäckt. En av dem är jobbet som ett kall. Du, just du, är som gjord för ett speciellt arbete och det är din uppgift, nästan din plikt att hamna på rätt ställe.
– Det är som om vi tagit över kyrkans idé om kallelsen, säger Alain. Prästen är präst därför att Gud har kallat på honom. Som om det fanns ett särskilt jobb avpassat för varje människa.
Alain de Botton fnyser.
– Det är en absurd tanke.
Och sedan:
– Det är klart att det finns människor med passioner, som inte kan tänka
sig att vara något annat än läkare eller trädgårdsmästare, men de flesta av oss har ganska vaga föreställningar om vad vi vill arbeta med. Vi behöver pengar och vill helt enkelt ha ett jobb. Och så hamnar vi någonstans, och har det ganska bra.
– Good enough, och varför skulle det inte räcka? frågar han som skrivit om faran av att jaga status, av riskerna med drömmen om självförverkligande.

– En annan föreställning, hastar han snabbt vidare, är att de som har toppjobben har funnit kallelsen, att de är lyckligare på jobbet än vi andra. Att de faktiskt är det de gör.
Det tror Alain är struntprat. En direktör kan i hemlighet längta efter att jobba med människor, att vårda och värna. Och det finns säkert toppolitiker som hellre skulle vilja arbeta i en liten kvarterspub; hälla upp öl och prata strunt och komma ihåg att fråga: John, hur gick det för lillgrabben i matchen? Och tvärtom. Du behöver inte ha drömjobbet för att känna dig tillfredsställd.

Arbetet fyller många olika behov.
– De flesta människor har till exempel ett grundläggande behov av att ordna saker, säger Alain de Botton. Den där känslan av att ha sorterat in all tvätt, av att ha diskat. Ja, diska, säger han med eftertryck, är en väldigt tillfredsställande sak. Du träder in i ett kaotiskt kök, tar på dig förklädet, och en halvtimme senare är det rent och fint.
– Och ordnar saker är ju vad de flesta av oss gör på jobbet, sorterar i lådor, får siffror att stämma, städar, skruvar i skruvar. Hela arbetslivet är i realiteten ett enda gigantiskt hushållsarbete.
– En annan sak som gör de flesta av oss gott är rutinerna, säger han. Du vaknar på morgonen och vet vad du ska göra. Vi kan klaga på det, men för de flesta känns det skönt. Du har inte 16 totalt tomma timmar framför dig, utan där finns människor som väntar på dig – inbokade möten, lektionstider, kaffepauser och luncher som gör din dag både överskådlig och förutsägbar.Du ska någonstans, och det ger ditt liv en mening och ett värde.

Arbetet bör bidra med nytta eller glädje

Tillhöra en grupp mår vi också bra av. Fina arbetskamrater, god gemenskap kan vara viktigare än det arbete man utför. Intressant jobb, hemsk miljö är nedbrytande. Och nytta, vem vill inte göra nytta även om det man gör inte ingår i ens egen intressesfär.

Så till en början är de flesta av oss lyckliga på jobbet tror Alain de Botton, oavsett vilket jobb vi har. Men så småningom så kryper den där otillfredsställelsen fram, en känsla av meningslöshet, tomhet. En orsak, menar han, är att många av oss jobbar i väldigt stora organisationer och att det därför blir långt mellan det du gör och effekterna av ditt  arbete.
På ekonomiavdelningen i den kexfabrik han besökte såg man aldrig konsumenterna mumsa och njuta av kakorna, man bara räknade på vad det kostade att producera dem. Siffrorna fick ingen förankring. Ingen verklighetskontakt. När ekonomiassistenten gick hem kunde han ha jobbat var som helst.

Alain har en annan teori också. Han tror att det bara arbete som bottnar i människors verkliga behov som ger den där djupa känslan av tillfredsställelse.
– Antingen, säger han, kan man ha ett jobb som ger andra människor något – glädje, njutning, mättnad, ”goda kex till exempel”. Eller också kan vi hjälpa andra – trösta, vårda, utbilda, städa.
– Arbeten som inte bottnar i varken nytta eller glädje, som inte har något kollektivt värde, lämnar bara ett tomrum efter sig.
Och nu höjer han rösten lite och blir polemisk:
– Varför diskuterar vi aldrig den frågan? Löner och arbetsvillkor och maktstrukturer, det kan vi prata om, men inte om att det faktiskt finns jobb som inte är till nytta för någon!

Den som har ett jobb slipper fråga: Vem är jag?

Så sansar han sig, och återkommer till det som han tror är det allra viktigaste. Jobbet som en paus, en vila från de existentiella frågorna:
– Den som har ett arbete, slipper för en stund fråga sig: Vem är jag?  Var kommer jag ifrån? Vad är rätt och vad är fel? Vad är godhet, ondska, kärlek? Vi kan fly in i det konkreta – i mjölkleverenser som inte kommit, luttag som inte fungerar, irriterande kolleger eller svårigheten att sätta betyg.
Arbetet får oss helt enkelt att för en stund glömma att vårt liv är ett mysterium och inte minst att vi är dödliga. Döden kan komma när som helst och utplåna allt det vi är, allt det vi byggt upp och alla förhoppningar om vad vi skulle vilja åstadkomma i framtiden. Det finns egentligen ingen garanterad framtid. Och det vill vi verkligen inte tänka på till vardags.
– Därför behöver vi ett litet projekt – arbetet, för att slippa tänka på det stora projektet – livet.

För visst är det förunderligt, skriver han i sin bok, visst är det märkligt att så många av oss lägger ner en så stor del av vårt liv på något som vi faktiskt vet bara kommer att försvinna. Du serverar kaffe i en bar som om två år är en hårfrisering. Du sluter med stor möda ett jättelikt affärsavtal som håller verksamheten igång fram till 2012, sen kommer ”krisen” och företaget går i konkurs. Du skriver en bok som ingen läser eller snart går på rea. Titta på ruinerna, de nerlagda fabrikerna och de fula kopparna på loppisarna – så mycket mänsklig möda till en sådan flyktig nytta.

Men du Alain, många av oss skulle ju inte behöva lägga ner så där mycket kraft på jobbet om vi inte ville. Om vi omvärderar vår föreställning om vad som är minsta godtagbara standard så skulle vi kunna göra som många författare – jobba deltid för att få ihop till mat och husrum, och sedan ägna den mesta av vår tid åt det som vi uppfattar som meningsfull.
– Det går faktiskt inte, säger Alain.
Varför inte det? 
– Vårt ekonomiska system bygger på konkurrens och det innebär att de flesta av oss måste arbeta mycket. Om du är en romantisk skofabrikör som bestämmer dig för att i din fabrik ska ni bara jobba fem timmar om dagen så kommer du efter ett tag inte kunna leverera tillräckligt många skor. Någon annan, någon annanstans med större arbetslust tar över och din fabrik förtvinar och dör. Om många ska jobba mindre då måste alla i hela världen bestämma sig för att göra samma sak.
Så vi är fast då, i ekorrhjulet?
– På sätt och vis. Men det är ett ekorrhjul som de flesta av oss behöver.

ANN LAGERSTRÖM
©LAGERSTROM.NU
Först publicerad i ViLÄSER 3/09
Foto: Pressbild Alain de Botton.