I gömmorna hittar jag en artikel från DN.. Två tänkare tampas med varandra. Det handlar om val. Inte de små. Vilket te ska jag köpa? Påse eller lösvikt? Utan om de stora, livsavgörande – barn, partner, byta jobb eller land eller utbildning.
Vi tror att vi gör rationella val, men egentligen vet vi inte alls varför vi väljer som vi väljer, menar de. Vi är inte de ”kunskapsstyrda varelser som är mest sofistikerade när vi sätter rationaliteten främst”.
Och så fortsätter de:
Ett val har minst två steg.
Först väljer jag att göra något.
Sedan blir jag förändrad utifrån det val jag gjort.

Det där första kan jag eventuellt ha en viss koll på. Men det där andra kommer vi aldrig kunna räkna ut i förväg. Och eftersom vi inte har en aning om hur våra val kommer att påverka oss så kan vi inte fatta några rationella beslut. Eller som en av dem skriver: Låt inte lura dig, du har inte en aning om vad du ger dig in på.

Men hur ska vi göra då?
Det är nu de blir oense.
”Det bästa sättet att reagera på denna situation är att avgöra om vi verkligen vill upptäcka vilka vi vill bli”, skriver L A Paul, professor i filosofi vid University of North Carolina at Chapel Hill i boken Transformative Experience.
Och hur gör man det? Jo, genom att helt enkelt leva livet ”som en serie av upptäckter”.
Så istället för att fråga sig: Vill jag ha barn? Bör vi fråga: ”Vill du upptäcka vem du blir när du får barn?”.
Vill du lära känna ditt föräldrajag, polisjag, franska jag, gifta jag, yogajag, ledarjag, bögjag, ryttarjag, villajag, skilda jag … eller inte?

Den andre tänkaren, DN-krönikören David Brooks, håller inte med. Han tycker att vi istället ska använda oss av moralen för att välja rätt och tänker sig att vi kan fråga oss:
”Vilken väg gör mig till en bättre människa? Blir jag modigare om jag går in i armén? Blir jag mindre egoistisk och mer kärleksfull om jag blir lärare, läkare, personlig assistent?”
Moral, menar han, vilar på universella normer för rätt och orätt. Och den som väljer ”den rätta vägen” kommer att bli nöjd med sitt nya jag.

Hm, tänker jag, det där att vi inte är så rationella, det stämmer nog. Vi inbillar oss att vi kan tänka klart och koncist, men i realiteten är det ofta en enda röra av historia, moral, biologi, känslor, intuition, anpassning och slump.

Men lösningarna.

Pauls tanke är intressant, men lätt egotrippad. När det gäller barn går det ju att tänka på många olika sätt:
Jag vill ha barn för att jag av någon outgrundlig eller biologisk anledning längtar efter barn. Jag vill ha barn för att jag vill se en människa växa. Jag vill ha barn för att jag vill ge helhjärtat av mig själv till någon annan. Jag vill ha barn för att jag inte vill vara ensam. Jag vill ha barn för att alla andra har barn. Jag vill ha barn för att det tvingar mig ut min kontrollzon. Jag vill ha barn för att min släkt ska leva vidare. Jag vill adpotera ett barn för att dela med mig av allt det jag har … Och självklart också tvärtom: Jag vill inte ha barn – av en massa olika mer eller mindre genomtänkta anledningar.

Och Brooks argument bygger ju på att det finns ett antal universella normer för rätt och fel. Att ”den rätta vägen” finns oberoende av oss människor. Och det undrar jag. För skulle den finnas så måste något/någon, som en gud till exempel, eller en genetisk överlevnadskraft, insett att de där människorna behöver grundregler, den saken är säker. Och det har jag väldigt svårt att tro.

Nej, jag tar fasta på det där med att livet är en serie upptäckter och tänker att nästa gång jag ska fatta ett viktigt beslut ska jag med värme titta på mitt semirationella jag och försöka förstå hur jag kommit fram till mitt svar.
Hur tänkte/kände du nu?, ska jag ömsint fråga. Vad var det som fick dig att fatta det där beslutet? Och finns det andra intressanta perspektiv som skulle kunna ge dig ett bredare beslutsunderlag? Ska du till exempel testa Paul och Brooks?

FOTO  Cory Woodward on Unsplash