Solveig Hultkvist arbetade länge som kurator på Stockholms sjukhem. Här lär hon sig hur du kan försonas med dina nära och kära steg för steg. ”Att se en mamma eller pappa och deras barn mötas, kanska krama varandra för första gången på många år, är en stark, nästan religiös upplevelse.”

Det finns oläkta sår i alla familjer – konflikter, händelser som aldrig retts ut och som ingen talar om. De ligger där som en dov underström vid middagar och högtider men kommer aldrig upp till ytan. Man skjuter upp och tänker, det där får vi ta sedan. Men så en dag gör döden sig påmind och den där revan i relationen blir akut. Plötsligt är det nu eller aldrig. Nu eller – inte alls.

Förlåtelse och försoning har inte varit något särskilt populärt ämne inom forskningen, varken den psykologiska eller medicinska. Men de senaste åren, inte minst i skuggan av 11 september, har forskningen tagit fart och idag är man enig om att dolda konflikter och allt vad det drar med sig av aggressivitet, bitterhet och sorg inte bara förgiftar människors relationer, det är också skadligt för hälsan. Numera har Stanford University sitt eget Forgiveness Project där man bland annat utformat metoder för att lära människor att förlåta varandra.

Att visa att man blivit sårad är inte ett tecken på svaghet.

Solveig Hultkvist har arbetat många år som kurator på Stockholms sjukhem, på en avdelning dit människor kommer för att vistas en kort tid och sedan dö. Så för henne är det vardag att hjälpa människor att hela sina relationer.
– Döden, säger hon, ställer allting på ända. När kroppen och psyket inte längre orkar hålla uppe försvaren så är det många gånger som att öppna en fullproppad garderob – allt ramlar ut.
Och så berättar hon om mamman som inte sett sin vuxna son på flera år och som ber Solveig att ringa och be honom komma. Om mannen som varit otrogen och som nu vill få sin sjuka kvinnas förlåtelse. Om kvinnan i femtioårsåldern som så förtvivlat ville försöka få sin döende mamma att äntligen se henne. Och om pappan som en dag inser hur smärtsamt det måste varit för sonen när det tog sådan tid för honom att acceptera att just hans son var bög.

– Det är, säger Solveig Hultkvist, som att döden gör oss modigare. Eller också är det så att när vi vet att det inte längre finns några marginaler så blir behovet av att försonas större än rädslan för den smärta som det kommer att innebära.

FEM STEG TILL FÖRSONING
1. Våga erkänn att ni behöver försonas.
2. Våga känn smärta
3. Våga be om ett möte.
4. Våga mötas.
5. Försonas utan den andra.

FÖRSTA STEGET: Erkänn att ni behöver försonas
Det första steget på försoningens väg är att överhuvudtaget våga erkänna att där finns något som måste processas. Det ser Solveig i praktiken och det är också vad försoningspedagogerna i USA funnit. För det går att träna förlåtelse, har bland annat Stanfordforskaren Frederic Luskin visat, och för varje konflikt som hans deltagare lyckas lösa eller försonas med så sjunker bland annat deras blodtryck, depressionerna lättar och immunförsvaret förbättras. Även smärta kan mildras hos den som förlåtit eller blivit förlåten.

Försoning sänker blodtrycket och förbättrar immunförsvaret

Solveig ser det också på Stockholms sjukhem. Allt det gömda tynger både de som ska leva vidare och de som snart ska dö. Om det får komma upp till ytan, om det kan uttalas och i allra bästa fall erkännas och förlåtas, så skapas ett lugn i människorna.

ANDRA STEGET: Våga känn smärtan
Steg två på försoningens väg är att våga känna smärtan, oavsett om det är man själv som gjort något man ångrar eller man känner sig sviken av någon annan.
– Det är inte minst det här onda som jag tror att vi friska många gånger flyr ifrån, säger Solveig, men för de flesta som ska dö är existentiell smärta en ”naturlig” del av det korta liv de har kvar. Därför kan det vara lättare för dem att våga känna lite till.

I en undersökning visade det sig att 94 procent av amerikanerna tyckte att det var viktigt att förlåta, men bara 48 procent hade försökt. En av orsakerna, har forskning visat, är en föreställning om att man blir svagare av att visa sig sårad. Ilskan och bitterheten uppfattas som en form av säkerhet, ett skydd. Ibland kan människor också se det som ett slags straff att vägra någon annan försoning.

TREDJE STEGET: Dags att boka ett möte
Steg tre är kanske det svåraste, att bestämma sig för att det är dags att möta det mörka. För döende patienter kan det handla om något i deras egen historia. Flykten till Sverige, en förälder som försvunnit, våldtäkt eller missade möjligheter. Men ofta gånger handlar det om familjen. Om barn som inte fått vad de behöver, föräldrar som känner sig svikna av söner och döttrar, syskonkonkurrens och hemligheter.
– Många gör ett slags livsbokslut den sista tiden, säger Solveig, och det innebär att man måste gå igenom allt det som varit, försöka avsluta det oavslutade.

FJÄRDE STEGET: Mötet
Så är det då dags för det där känsliga mötet, sanningsögonblicket. Hur går det till?
– Det är så olika, säger Solveig. Vissa familjer har rena uppgörelser, känslosamma processer med hårda och varma ord. Hos andra är det mer trevande, nästan omärkligt. Ett vuxet barn kan göra en association eller berätta en mer eller mindre konkret dröm för sin döende förälder, ett slags förtäckta frågor. I bästa fall förstår föräldern och svarar lika symboliskt men tydligt.
Och vad händer när den där försoningen inträder?
– Att se en mamma eller pappa och deras barn mötas, kanske krama varandra för första gången på många år, är en stark, nästan religiös, upplevelse, säger Solveig.

Men hinner de verkligen reda ut allting, många gånger har era patienter så kort tid kvar?
– Nej, det gör de förstås inte, men det behövs inte alltid, säger Solveig. Försoning och förlåtelse i dödens närhet handlar istället ofta om ett ömsesidigt erkännande av varandras upplevelser. Om en förälder med ord eller handling uttrycker ”Jag förstår att jag visat dig för lite kärlek, men jag vill göra det nu,” eller tittar på sitt vuxna barn kanske en enda gång med den där varma föräldrablicken, så kan det räcka.

Försoning handlar om ömsesidigt erkännande av varandras upplevelser

Solveig säger att det är just det där erkännandet som ofta ligger under konflikten mellan barn och föräldrar. Vi vill alla så förtvivlat gärna bli sedda av mamma och pappa och accepterade för det vi är. Vi vill att de ska älska oss oförbehållsamt.
– När de vuxna barnen kommer hit så kan jag nästan se hur små de egentligen är under kostymer och dräkter, säger Solveig. Man är beredda att göra nästan vad som helst för att bli älskade. Och ju sämre relation de haft, desto ihärdigare är barnen här där sista tiden.
Och så berättar hon om mannen vars mamma supit bort både sitt eget liv och hans barndom och hur förvånad han själv var att han ändå satt där dag efter dag vid hennes dödsbädd:

”Varför gör jag det här? Jag har ju inte fått någonting av henne?”, frågade han Solveig.
”Nä, just därför är du här”, sa hon, ”för att försöka få något nu.”

Om man inte når varandra
Men alla når väl inte varandra?
– Nej, den som hårdnackat vägrat gå i närkontakt med sig själv och andra i hela sitt liv kan också ibland hålla emot in i det sista och dö utan att saker och ting retts ut.
Men vad gör man då?
– För den som dör är det förstås, vad vi vet, kört. Men de levande behöver inte avsluta relationen bara för att den andra är död. De har tid att förlåta och försonas.
Hur menar du då?
– Jag brukar uppmana de anhöriga till att hålla kvar de döda. Fortsätt att umgås med dem, brukar jag säga.

Man kan försonas fast den andre är död.

FEMTE STEGET: Försonas utan den andre
Nej, Solveig är verkligen inte spiritist, men hon är övertygad om att relationer kan utvecklas även om den andra inte aktivt kan vara med. Det går att reda ut, att förstå, förlåta och försonas genom en egen inre process. Och det är också vad Stanford-forskarna upptäckt på sina förlåtelsekurser.

Men hur går det till?
– Människor gör lite olika, berättar Solveig Hultkvist, men man kan till exempel skriva brev, prata högt med den som dött, måla en bild som beskriver det man känner. Många har också övergångsobjekt – precis som små barn och deras nallebjörnar så sover de i pappas tröja, använder mammas plånbok, bär omkring på bilder eller små saker som tillhört deras barn.
Det är inte den s k sorgeprocessen hon talar om, utan just aktiv konflikthantering.
– Varför skulle man inte kunna skälla ut en död förälder eller make?
Och med tiden byts ilskan och sorgen många gånger ut mot både en förståelse och förlåtelse som gör att man kan försonas med den som dött utan att den andra ville eller kunde hjälpa till.

Olika lager av förlåtelse
Solveig pratar om olika lager av förlåtelse. För att verklig försoning ska ske måste både hjärtat och hjärnan vara med, både känslor och intellekt. Man måste förstå vad det var som hände, acceptera sin egen och den andras smärta, och mötas mitt i allt detta.

Men går det att förlåta allting?
– Nej, inte förlåta, men införliva.
Och så berättar hon att ibland kan livsbokslutet till en början framkalla stor smärta.

De döende ser sina brister, sina kraschade drömmar, det de fått och det de aldrig fick, det de gett och det de förvägrat andra. Först sörjer många sina förlorade möjligheter, men så kan en annan känsla inträda, en som är djupare, med längre perspektiv. Solveig kan inte riktigt förklara, men det är som om den svårt sjuka kan se på sig själv med en slags urmoderlig kärlek: Du gjorde så gott du kunde, du lilla människobarn. Hon försonas med sig själv och sitt öde.

Du gjorde så gott du kunde, du lilla människobarn

Nu ruskar Solveig på sig. Nu har hon något att tillägga innan vi slutar.
– Men tro nu inte att livet på Stockholms sjukhem bara består av sorg och konflikthantering. Vi har så mycket kul också. Dels händer det så många dråpliga saker i dödens närhet, och så firar vi så många födelsedagar och bröllop. Och när kärleken ska befästas så där i sista minuten då brukar sjuksköterskorna göra så fint, så fint. Hos oss är det mycket tårar, men också massor av blommor och en del champagne.

Ann Lagerström©
Artikeln har tidigare publicerats i Modern Psykologi

HÄR FINNS MER

What Is Forgiveness? | Fred Luskin, PhD

FOTO