BENGT BRÜLDE |
Vem har ansvar för framtiden?

Det brinner. Floder svämmar över. Och här på landet i Roslagen lyser solen varje dag. Att världen inte mår bra är tydligt. Men vad kan jag göra? Vad bör jag göra? Vad måste jag göra? Jag ringde filosofen Bengt Brülde.
”Du har ansvar för att vi hamnat här och du har ansvar för kommande generationer. Men att sortera sopor hjälper inte.”

Det blåste i telefonen när jag nådde professorn i praktisk filosofi, Bengt Brülde, på hans mobiltelefon för något år sedan. Han var i Algarve i Portugal och skrev bok och spelade golf. Jodå. Han hade flugit dit från Göteborg där han bor och arbetar på universitetet. Och det skämdes han inte för. Klilmatkrisen kan inte lösas varken av honom själv eller mig även om de unga på sätt och vis har rätt när de skyller situationen på oss. Så här resonerade han.

– Visst kan vi samla in papper och sluta flyga, men det kommer inte göra så stor skillnad. 
Men vad menar du? Har vi alltså inget ansvar för kommande generationer?
– Jo absolut. Vi har ansvar för alla människor och alla djur i all framtid. I praktiken är det inte möjligt, men i princip har vi det. De har lika stor rätt att leva och ha det drägligt som vi. Så om vi gör något nu som kommer att förstöra för dem så är det fel. 
Men är det inte att gå väl långt. Jag känner nog med skam för mina eventuella barnbarn.
– Det här sättet att tänka är inte så konstigt. Det är samma resonemang som när vi arbetar för att sänka antalet dödade i trafiken. Det är ingen särskild människa vi tänker oss att rädda, det är alla som kunde ha dött, säger Bengt. Vi förstör eller räddar planeten för alla.
Men är det inte metafysik att lägga på oss ett sådant ansvar. Vem har bestämt det?
– Inom filosofin så talar vi om olika former av ansvar. Det kan bygga på löften – jag har lovat att ta hand om något. Eller det kan bygga på en aktiv handling – jag har skapat ett barn och har skyldighet att ta hand om det. Eller också kan man ha ansvar bara för att man kan. Kan vi förhindra otäcka saker så ska vi det. Och så kan vi ha ansvar för det vi redan gjort, det vill säga bakåtblickande ansvar.

Vi förstör eller räddar planeten för alla.

Filosoferna skiljer på framåtblickande ansvar och bakåtblickande. Greta och hennes strejkkollegor runt globen ägnar sig åt det förstnämnda. Det talar om kommande generationer, om kommande katastrofer. Men vi som är äldre har bakåtblickande ansvar enbart på grund av att klimatproblemen finns, säger Bengt Brülde. 
– Och om vi är skydiga så är vi också ansvariga för att göra något åt det … men bara det som vi ställt till med efter 1990. 29 års ansvar alltså.
Nu hänger jag inte med.
– Man har inte lika mycket ansvar för sådant man gjort som man inte förstod, som det man gjort och som man var väl medveten om. Före 1990 hade vi inte tillräckligt med kunskap för att förstå vilka konsekvenser vår livsstil skulle få. Efter 1990 har vi inget att skylla på. 
Då har väl alla de som flygskammar varandra rätt. Stanna på marken!
– Det är lite motsägelsefullt, säger Bengt Brülde som ska flyga hem från Portugal också, men även om vi var och en har ansvar så kommer det inte att fungera att utkräva det från oss individuellt. Dels ger dina turer till återvinningen nästan ingen effekt jämfört med om industrin, jordbruket och transportsektorn skulle förändras rejält. Dels är det svårt att hitta motivation till att göra något om vi inte vet att alla andra gör likadant. Nej, det enda som skulle kunna rädda planeten är kollektiva och globala beslut på hög nivå som tvingade fram förändringar. Det visar till exmpel teorin om allmänningens tragedi.

Det är svårt att hitta motivationen om inte alla gör likadant.


Allmänningens tragedi är ett filosofiskt dilemma skapat under 1800-talet då britterna hade gemensamma betesmarker. Alla hade rätt till dem, men det fungerade bara om ingen utnyttjade situationen och släppte in fler får eller kor än vad marken tålde. Tragedin består i att alla har att vinna på att vi tar kollektivt ansvar för det som är gemensamt, men var och en av oss har allt att vinna på att agera egoistiskt och försöka utnyttja situationen. Ett annat sätt att se på samma fråga är det som forskaren Johan Rockström kallar åskådareffekten. Det är en sociologisk teori som hävdar att ju fler som ser på när en olycka sker desto färre ingriper.
– Jag är väldigt pessimistik när det gäller det där egna ansvaret. Tror inte ens på nationellt ansvar. Titta på Sverige. Om något land skulle ha haft förusättningarna att verkligen vända trenden på allvar så är det ju vi. Men inte ens vi kan. 
– Därför är det bara politiker och andra beslutsfattare på nationell och internationell nivå som kan rädda klimatet genom att skapa gemensamma och bindande regelverk med sanktioner. Så det Greta och de andra ungdomarna gör är helt rätt. Det är en fantastisk aktion. Man kan inte göra så mycket bättre än så på kort sikt.
Och vi då?
– Vi med det högre ansvaret ska förstås följa deras exempel, fast på vårt sätt. Använda den kompetens vi har att påverka politiker, bilda opinion, stödja miljöorganisationer, låta bli att protestera mot höjda bensinskatter. Och så är det förstås bra om vi i vardagslivet föregår med gott exempel även om det i relaliteten nästan inte betyder någonting.

Publicerad i Modern Psykologi våren 2019.
©ANNLAGERSTRÖM

Bengt Brülde, filosof

FAKTA
Du hittar Bengt Brülde, professor i praktisk filosofi, på Göteborgs universitet. Förutom att undervisa så skriver han böcker om klimatet, om kärlek och att åldras.

LÄS OCKSÅ
Måste vi hålla det vi lovar?