Det var en förunderlig eftermiddag där i ateljén på Sveavägen. Gunilla Bergström och jag och hennes böcker och teckningar och små modeller och kaffe och kaka och samtal om allt det stora och det lilla.
”Alla dessa frågor”, sa Gunilla Bergström, ”som jag filosoferat över sedan jag var ung. Var börjar en människa, har du tänkt på det, och var slutar hon.”
Följ med in i Gunilla Bergströms värld.

”Här står Alfons Åberg, 7 år, och känner efter. 
’Är du där, Alfons?’ ropade pappa nyss.
Precis vad Alfons funderar på.
’ÄR jag här?’ ”

 En tid efter att författaren och illustratören Gunilla Bergströms man Mame dött började hon fråga honom saker: Vad tror du om det här? Ska jag göra si eller så? Vad är bäst, vad säger du? På något sätt tyckte hon att han svarade, eller i alla fall att det där frågandet hjälpte henne att fatta beslut. Det fick henne, som filosofen René Descartes, att börja fundera över vad en människa egentligen är och kan veta. Var börjar och slutar hon och var finns Mame nu? Är han kvar på något sätt fastän han inte längre är här? 

Som det ofta blir när nyfikenheten tar tag i henne fick frågan hänga kvar, stötas och blötas, skruvas och ruvas, för att sex år senare ta form i den tjugotredje boken om pojken med den piprökande pappan Bertil, en frånvarande mamma, vännerna Hamdi och Milla och låtsaskompisen Mållgan. Den heter Hur långt når Alfons? (Rabén & Sjögren 2002) och i den undersöker Alfons sin egen närvaro i världen: värmen som finns kvar på stolen han nyss satt på, andedräkten vars doft kan plockas upp av andra, spottloskan där på trottoaren, minnet av honom i andras tankar – är det också han måntro? Ja, hur långt sträcker han sig utanför sitt ”fodral”?

Gunilla Bergström stormar in i rummet med de röda sammetsdraperierna och de rostfärgade sofforna där vi stämt träff. Hon kastar kappan över soffkanten, tar en klunk av kaffet och en bit kaka, och säger:
– Finns ordet filosofi i Asien? Är det inte dags att vi släpper vårt västerländska perspektiv? Vad tycker du?

Sedan Gunilla Bergström var liten har hon filosoferat. Inte på det akademiska viset utan mer vardagligt, som ett förhållningssätt till själva livet. Kanske började det med pappa Gunnar, civilingenjören som kunde sjunga, musicera, rita, spela teater och som drog med sina tre döttrar och de två danska ”plusbröderna” i hisnande tankelekar:
”Vad är det där för färg”, kunde han fråga och peka på en ros.
”Det är rött”, svarade något av barnen.
”Och det här äpplet?”
”Det är också rött.”
”Hur vet ni det?”, kontrade Gunnar, ”vad betyder det: rött?”
Han kunde också luta sig över bordet under middagen och fråga:
”Vad är en stol?”
”Något som har fyra ben”, försökte ett syskon.
”Jaså”, sa Gunnar, med glimten i ögat, ”kan den inte ha tre?”

Syskonen tänkte, vred och vände på frågan och kom till slut fram till att en stol är en ”fristående sittapparat”. 
Då blev det fart på Gunnar, och med ett skratt kontrade han:
”Vad är sitta?”

Så där höll det på, berättar Gunilla. Allt kunde utforskas och ifrågasättas. Hon vet inte om hon var sådan från början, eller om det var de där tankelekarna som fick in henne på de spåren och som hon i sin tur har ympat in i en av Sveriges mest älskade barnboksfigurer: Alfons.

”På vilket sätt är drömmar på riktigt”, funderar Alfons i boken om styrke-säcken (2010). I Lösgodis En påse till (1994)frågar han sig hur det egentligen är med de där stora: är de vuxna, ”eller bara långa?”. Och i Lösgodis Fickan full, (1994) frågar han sig om det finns blomdoft som människor aldrig känt:

”Färger som vi inte vet?
Söta änglar som vi aldrig sett?
Och smådjävlar – som duggar tätt?”

Nyfikenheten och tankeskruvandet löper som en tråd, genom hela Gunilla Bergströms liv, från tiden som journalist på Dagens Nyheter och Aftonbladet till arbetet med de många böckerna, tecknad film och barnteater. Att det blev böcker, film och teater för barn tycker hon inte är så konstigt: 
– Jag känner mig hemma i den där åldersgruppen. Min egen barndom är så levande. Flugorna surrar, där är jag och mormor på verandan, äntligen är det bara vi.

Alfons kom till för att han behövdes i en historia om ett barn som inte kunde sova. Hon ville att han skulle vara en riktig människa, inte sagoboksgullig och pastellig. En grabb som är både snäll och stygg, med en vanlig pappa som både är omtänksam och egoistisk, i en vanlig lägenhet i ett höghus någonstans.
Var bor Alfons?
– Var som helst. Han kan vara din granne om du vill.
Var är hans mamma?
– Där du tror att hon är.
Hur gammal är han?
– Alfons är ett barn, kort och gott. Han råkar vara pojke, men kunde lika gärna vara en flicka. Ett barn som råkar ut för saker. Ibland är det roligt, ibland bekymmersamt. Hans ålder beror på ämnet. Jag driver lite med kvällstidningarna när jag skriver så där: Alfons, 4, eller Alfons, 9. I Lösgodisböckerna är han pensionär…
Är den där gamla gubben Alfons?
– Javisst, jag är inte främmande för att han i någon bok blir vuxen. Hur ska jag veta det? Jag har inga planer. I höst har han i alla fall funnits i 45 år, så mycket är säkert.

Vi har roligt i de rostfärgade sofforna och dricker massor med kaffe. Gunilla knaprar glatt på de smaklösa kakorna. Ämnena flimrar förbi: stort och smått, högt och lågt, många skratt och en hel del mörker. 
Pappa Gunnar gav inte bara Gunilla lekfullhet och ljus, utan delade också med sig av det svåra. En dag när ”firman” inte gick så bra och han hade en av sina återkommande depressioner sa han:
”Ibland vet man varken ut eller in, eller hur fan man ska lösa det här. Jaja, men du förstår gumman, när det är riktigt, riktigt becksvart, längst där nere i källaren, då kan man inte komma längre ner. Då måste det vända.”
– Så kanske inte föräldrar pratar med sina barn i vanliga fall, men jag tyckte det var bra att veta att han hade det svårt, säger Gunilla,

De där återkommande bråddjupen kommer också till henne. Hon vet vad det innebär att vakna på morgonen och inte vilja gå upp. Värst var det när hon fick dottern Boel, som visade sig vara ”ett barn som är en gåta. En egen sort. En ny modell. Ytterst hemlig! Speciell!”, som det står i böckerna om Bill och Bolla. Boel utvecklades inte som andra barn: ”Prat kommer inte – ett endaste skvatt. Det enda som kommer … är joller … och SKRATT!”. Och det tog lång tid innan familjen fick veta att dottern hade en medfödd hjärnskada. Depressionen som drabbade Gunilla var djup, lång och kolsvart:

– För mig var det svårt att få ett handikappat barn. En smärtsam omställning då min bild av det perfekta barnet och det underbara som skulle komma, byttes ut mot frågan om hon någonsin skulle kunna tala. 

Boel lärde sig aldrig prata. Men en dag – en stor dag – gav hon Gunilla en kram. Och umgänget med Boel blev också en form av filosofiskt utforskande. 

– I hela mitt liv har jag tvingats se saker från flera olika håll. Som barn i Göteborg hade jag två goa, men helt olika familjer. Hemma hos pappa var det galet och öppet. Hos mamma ordning och reda. Jaha, tänkte jag, folk kan vara snälla på olika sätt.
– Sedan var det livet med Boel där jag verkligen fick lära mig att släppa mina egna behov och istället försöka förstå hennes: Vad uppfattar hon? Vad ser hon? Hör hon när vi spelar piano? Vad blir hon arg för? Vad innebär det?

Nästa möjlighet kom med kärleken till Mame, mannen hon träffade i Stockholm och som hade rötter i byn Gambisarra i Gambia. Där fick Gunilla en stor muslimsk släkt som ”bönade” fem gånger om dagen och som när som helst kunde sätta igång att dansa av pur glädje. Mame och hon pendlade mellan husbygget i Kombo, vid Gambias nordatlantkust, och Odenplan i Stockholm. Världar bebodda av människor med samma behov, men med olika kläder.

– Jag är inte ett dugg intresserad av vad min släkt där nere äter eller hur de bor. Det jag undrar över är vad de gör med sina döda, hur de tar emot sina nyfödda och allt det där allmänmänskliga. 

Hennes båda platser är olika, och ändå lika, eller som Alfons funderar i Lösgodis Fickan full: 
”Vi kan
vara trygga.
Vad som är fel 
och rätt
– vet varje småglin, lätt.
Stygg och snällt
är internationellt.”

Sedan kom de där nio månaderna när bara ett tunt membran skilde livet från döden, glädjen från sorgen. Taket var precis på plats på huset i Kombo när Mame fick beskedet att han fått levercancer. Nära, nära varandra levde de den där sista tiden fram till hans död.
Gunilla värjer sig mot tanken att man blir ”berikad” av svåra upplevelser.
– Be-rikad, som om erfarenheterna skulle vara en del av en kommersiell ideologi. 
Men hon medger att den där tiden och Memos död givit henne ett slags lugn, ett ”klarar jag det här så klarar jag allt”. 
– Livet bjuder oss på olika upplevelser, serverade på en bricka. Ska jag då säga: Den där biten vill jag ha, men inte den där? Nej, den som vill leva får ta emot allt som serveras.
Och så tillägger hon:
– Det är så modernt att vara rädd för allt möjligt. Jag är aldrig rädd.

Nej, rädd är hon inte. Och inte särskilt politiskt korrekt heller. 
Pappa Bertil fortsätter att röka sin pipa i böckerna trots att det finns de som vill att han ska sluta. Och inte backade hon när Joakim Lamotte hävdade att hans dotter ”drabbats av sexismen i Alfons Åberg”, eftersom det i en film finns killar som säger att Alfons får ”tjejbaciller” när han leker med sin kompis Milla. ”Barn”, svarade Gunilla honom då, ”är inte så dumma. De uppfattar floskler men urskiljer lika lätt budskapet om att hålla ut och våga stå upp för den man tycker om.”
– Jag är helt enkelt inte intresserad av att ligga rätt i tiden, konstaterar hon.
Inte tänker hon heller så mycket på att hon snart fyller 75 och skulle kunna kalla sig ”gammal”. 
– Det är varken skönt eller oskönt. Det bara är som alla andra åldrar. Så länge jag har kvar min ”sprallnyfikenhet” är livet rikt.

Sprallnyfikenhet?
– Ja, det är det där som barn har om inte omgivningen tar den ifrån dem. Det där som gör att jag kan få syn på ett par killar i tunnelbanan och börjar fundera: Vilka är det där? Vart ska de? Och så råkar vi gå av vid samma station och hamna i samma hiss och jag kan inte låta bli att fråga lite. Och så pratar vi en lång stund.
– Om det är något som är viktigt så är det att vi människor aldrig slutar att förundras, säger hon. Att barn tidigt lär sig att hisna över att kosmos är oändligt stort och att pyttesmå myror vet att bygga upp hela samhällen.

I Sveriges Radios Tankar för dagen berättade Gunilla Bergström om hur hon ligger i sin säng och tampas med meningslösheten. Hon ser verkligen ingen anledning att gå upp. Men istället för att ge sig hän åt bråddjupen filosoferar hon. Till slut inser hon att den där rörelsen som bara pågår oavsett vad människorna tänker och gör i sig själv är en slags mening. Jorden vrider sig kring sin axel. Solen lyser än på den ena sidan och än på den andra. Det blir dag, sedan natt. Livets rörelse är en gåva, till allt och alla, också till henne, och en anledning att varje dag stiga ur sängen.

När jag hörde det där så tänkte jag på filosofen och författaren Albert Camus, vars Myten om Sisyfos handlar om just det. Kanske finns det ingen djupare mening: vi föds och sedan dör vi, men att det just därför är viktigt att försöka njuta av den tid som bjuds.
– Camus, säger Gunilla, det var en av pappas favoriter. Och min med. 

Hur börjar arbetet med en ny bok?
– Ofta är det saker jag gått och ältat, något hos mig själv eller något vi människor gör som jag funderar på. Ibland allvarliga: Varför är det krig? Vad är det där de kallar för Gud? Ibland är det bara en glad klackspark som i Bara knyt, Alfons (2007), där han tar reda på hur långt man kommer med ett snöre.

Blir det några fler Alfonsböcker, eller ska han pensionera sig i förtid såhär vid 45?
– Kanske, kanske inte. Jag har nedrans trevligt när jag sitter och pillar med mina bilder och texter. Det är lika roligt som att börja på en stickning. Vad ska det bli till slut? Ibland blir man förbannad och måste börja om från början.
Har du något opublicerat i skrivbordslådan?
– Ett eller annat, särskilt en som inte får publiceras förrän jag är ordentligt död.
Varför inte?
– Den är så sorglig … men den är rolig också.

ANN LAGERSTRÖM
ann(snabel-a)lagerstrom.nu

FAKTA
Namn: Gunilla Bergström.
Född: 1942-2021.
Familj: Åtta syskon i olika familjer, barnen Boel och Pål, och barnbarnet Linnea 9,5 år.
Bodde: Vasastan, Stockholm, Sverige och i Kombo vid havet i Gambia.
Ateljé: Stor och full med grejer.
Karriär: Utbildad journalist, jobbat på DN och Aftonbladet, författare, scenograf, skrivit vistexter och satt upp dockteater.
Debut: Mias pappa flyttar, 1971.
Böcker: Drygt 40.
Priser: 23.
Medalj: Regeringens medalj, Illis quorum år 2012
Sålda böcker: Cirka 5 miljoner exemplar bara i Sverige och 4 miljoner internationellt.
Favoritplats: Alla hav som finns.

FAKTA
Namn: Alfons Åberg
Såg dagens ljus: 1972 vid 4 års ålder i boken God natt, Alfons Åberg. 
Firar i år 45 år, eller är det 49?
Böcker: 26 böcker och lite annat smått och gott.
Sådan är Alfons, enligt Gunilla: ”En iakttagare. Ingen muskelknutte, mer diplomat än boxare. Kvick och snabbtänkt. Som alla barn kan han vara hur snäll som helst och hur stygg som helst.”
Vänner: 49 758 på Facebook och 2700 på Instagram[ Jättebra.]. 
Eget kulturhus: I Göteborg.
Kompisar: Milla, Viktor, Hamdi, Mållgan och katten Pussel.

Artiklen tidigare publicerad i Modern Filosofi.

ANNLAGERSTRÖM©