HUR FRI ÄR JAG?

Friheten, finns den? Det är filosoferna ense om. Från dem som anser att vi inte har någon frihet alls till dem som hävdar att vi har all frihet i världen. Och så förstås de som är mitt emellan.
Så vad tror du – och vad får det för konsekvenser om man ställer sig på den ena eller andra sidan.

Livsfrågorna 2 | FRIHET

Människan är dömd till frihet.

Jean-Paul Sartre, filosof

De existentiella tänkarna är oense. Är människan fri och kan göra vad hon vill? Eller finns det begränsningar? Och vilka är de i så fall? Låt oss börja med den verklige frihetsivraren – fransmannen Jean-Paul Sartre som vandrade på Paris gator som filosofins rockstjärna på 60- och 70-talet. På fullt allvar hävdade han att människan är helt fri. Helt. Oavsett vad som händer henne, ja även om hon är inspärrad och bunden vid en stol, kan hon åtminstone tänka sina fria tankar.
Själv levde han som han lärde. Aldrig anställd, aldrig gift, aldrig bunden, alltid upptagen med sina egna tankar och skriverier. 

Det gäller att förstå hans situation. Hur han bröt sig loss ur starka traditioner, borgerliga uppförandekoder, katolska kyrkan och den nyligen besegrade nazistiska massrörelsen. Hur människans frihet för honom var en förutsättning för både den enskilde och samhällets utveckling.
Men hade han rätt?
Tanken provocerar mig ofta, och inspirerar mig. Hjälper mig att ställa frågan:
Om jag verkligen granskar mitt liv, vilka friheter har jag?

I det existentiella perspektivet talar man inte om tid, utan tidslighet. Människan befinner sig alltid i den exakta punkten mellan då och sedan. Du kan tänka dig det som en laserlinje som passerar genom dig. Bakåt det som varit. Din egen historia blandad med hela din släkts och mänsklighetens förflutna. Den har passerat frihetens gräns och går inte längre att förändra. Och framför dig har du en solfjäder av möjligheter. Tusen inom tusentals olika riktningar som du kan gå, friheter du kan ta dig. Och i varje stund befinner du dig i den punkt där de två möts, i ett då/nu/sedan. Varje steg du tar i någon riktning, varje val du gör väljer bort alla de andra. En stig lyses upp medan de andra bleknar bort. 

Just nu sitter jag i soffan hemma. I morgonrock fastän klockan snart är halv tio. Det är tisdag och jag har inte ätit någon frukost. Jag kunde ha varit i min lokal i Rödabergen. Jag kunde ha varit på landet. Jag kunde ha motionerat, legat kvar i sängen, talat i mobilen, slagit maken på käften, ätit mjukglass, befunnit mig i Sahara, gått omkring naken, gjort allt jag kan för att häva den ekologiska krisen eller öppnat fönstret och skrikit rakt ut. Pröva själv. Skriv en lista på alla de möjligheter du kan komma på som du har i detta då/nu/sedan. Alla möjligheter inte bara dem som stämmer med din övertygelse, ditt eller samhällets regelsystem. Alla möjligheter. Hur ser din frihets solfjäder ut.

Nu är då frågan. Hade Sartre rätt. Kan vi fritt välja från vår lista. Har vi den möjligheten och rättigheten.

Som du minns från texten om människan så är vi inte bara våra tankar och känslor och vilja, vi är också biologi. Låt oss börja där. Vi kan inte välja bort våra kroppar (även om ny teknik numera kan användas för att förändra dem, bygga om, ja till och med byta kön på dem). Vi kan inte vara vakna 24 timmar per dygn även om det ibland känns som om det skulle behövas. Vi måste äta. Och jag som är 65 år och 1,67 lång kommer aldrig bli världsberömd basketspelare.

Vi kan inte heller välja när och var vi ska födas, inte vilken familj som tar emot oss och inte var samhället befinner sig i det ögonblicket,

Men utöver det. Finns det några begränsningar?

Nej, insisterar Sartre, var den du vill, gör det du vill. Han fick snart mothugg från mycket nära håll, från sin närmaste vän, också hon filosof och författare, Simone de Beauvoir. 

”Du”, sa hon till honom där på Café de Flore i hörnet av Boulevard Saint-Germain och Rue Saint-Benoit i Saint-Germain-de-Prés i Paris där de brukade hänga och skriva. ”Du”, sa hon ungefär, ”är faktiskt inte helt ensam här i världen, din frihet är inte bara din egen, allt du gör påverkar andra.”

Och som det ofta är i den filosofiska världen skrev hon en bok Tvetydighetens moral, som en kommentar till hans bok Varat och intet (som i sig är en kommentar till filosofen Martin Heideggers bok Vara och tid. Ja så håller de på.) Det är den där delade friheten som är det tvetydiga, i Simones version. Frihet kan inte utgå från en enda människa, även om han som Sartre såg sig lite som världens centrum. Friheten måste gälla lika för alla om den ska kunna tas på allvar, menade hon. Och det innebär att du inte kan vara fri på andras bekostnad.

Nu blev det genast lite svårare. Jag har den där solfjädern av frihet. Och jag kan bara välja några av möjligheterna i taget. Och nu måste jag också ta hänsyn till hur valen påverkar andra. Låt oss ta ett enkelt exempel.

Vi är några stycken som bor ihop. En familj, några vänner, ett ensamhushåll med en inneboende. En av oss älskar att bada, gärna hett och länge. Vi har bara ett badrum och där inne finns också den enda toaletten. Badkaret står där, inbjudande. Och A, hon som vill bada, har den potentiella friheten att använda det hur ofta och länge hon vill. Men när hon gör det blockar hon de andra från att både kissa, tvätta sig, duscha eller sätta på lite smink. Deras frihet blir begränsad av hennes. Ska hon vara sartrisk och följa sin håg eller Beauvoirs och tänka på frihetskrocken.

Exemplet är banalt, men om du skriver om du byter ut substantiven så kan badkar bli gräsmatta och badrum allmänning, eller Cypern, fiskevatten, lagförslag och julfirande. Den där gränsen där friheter möter friheter finns överallt. 

En sak lägger Beauvoir till. Alla kanske inte har den frihet du har Jean-Paul. Alla kanske inte är vita hyllade män i sina bästa år som kan försörja sig på att sitta på café och skriva. Det finns människor som har det svårt – ekonomiskt, socialt, psykologiskt, fysiskt – människor som har fler frihetshinder än de flesta. Att säga till en ensamstående mamma eller pappa med fyra barn och låg lön att hon kan göra vad hon vill är oförskämt. 

Så här bara några filosofiska förslag på vad ordet frihet innebär. Det finns fler, många fler.

HUR TÄNKER DU?
Är du fri– eller är din frihet begränsad? 
Om du känner dig fri – hur skulle du beskriva den friheten?
Och om du tycker att den är begränsad – på vilket sätt?
Och hur visar sig din syn på frihet i ditt liv?

MER FRIHET ÄN VI TROR
De existentiella tänkarna är alltså oense om hur mycket frihet vi har, men det är ense om en sak: Vi har mycket mer frihet än vi tror. Vi begränsar oss själva och vi lutar oss mot föreställningar om yttre regler och inte staket. Vi har röster inom oss som viskar ”det får man inte” eller ”det kan du inte” gör att vi inte ens ser den där solfjädern, inte ens i tanken tar ställning till våra verkliga möjligheter. 

Den danske filosofen Søren Kierkegaard var mycket bekymrad över den här självpåtagna regelverket, så bekymrad att han där på 1800-talet skrev: ”I vår tid har vi glömt vad det är att existera”.
Vår syn på oss själva, och vår syn på frihet påverkar vår förmåga att välja. Så nästa livsfråga är, just det, val.

PÅMINNELSE | KOM IHÅG ATT INTE HÅLLA MED
Filosofi handlar inte om att komma fram till en gemensam ståndpunkt utan att ständigt hjälpas åt att vidga våra vyer. Även om Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir var några av 1900-talets filosofiska celebriteter så är det ingenting som säger att de tagit sig till tankens slut. Tvärtom. Många har sagt emot och tänkt vidare och presenterat egna lösningar. 

Så när du läser om det existentiella perspektivet är det viktigt att då och då luta sig bakåt och fråga sig:
Tänk om de har fel.
Tänk om det är tvärtom.
Tänk om det finns ett helt annat sätt att se på människans frihet.

Och framförallt koppla ditt tänkande till vad du kan observera och till dina egna erfarenheter. Hur lever du och dina vänner friheten. Som filosofen Gabriel Marcel hävdar: Filosofi är att gå från liv till tänkande och så tillbaka till livet.

CORONA SPECIAL
Extra intressant just nu är relationen mellan vår individuella frihet och vår gemensamma kamp för att rida ut coronaepedemin.
Särskilt intressant är den svenska strategin som bygger på att du frivilligt följer regeringens och Folkhälsomyndighetens rekommendationer. Avstånd. Tvätta händerna. Stanna hemma om du är sjuk. 
Du ska med andra ord använda din frihet till att begränsa den. 

Tänker på Simon de Beauvoir och tvetydighetens moral. Genom att begränsa min frihet skapar jag större frihet för andra i framtiden. Det vill säga genom att dra mitt står till stacken så att färre dör, och färre blir långtidssjuka så bidrar jag till deras (och kanske också min egen) eventuella framtida frihet.

Måste fundera vidare på det.


Vill du också tala om livet?

LÄS MERLivsfrågorna 2 | FRIHET

EXISTENTIELLT |
Fyra personer om att leva med osäkerhet


Jonna Bornemark, filosof: Ovisshet är människans existentiella villkor.
Ruben Wätte, konstnär: Ovissheten är förutsättning för kreativiteten.
Maria Sundin, astronom: Vi vet inte hur stort universum är.
Alec, asylsökande som lever illegalt i Sverige: Jag lever för stunden.


Han är strax över 20 och kan bara ta en dag i taget. I tre år har Alec levt illegalt någonstans i Sverige. Han kan inte resa hem. Då blir han dödad, det är han säker på. Han kan inte stanna kvar. Migrationsverket har sagt nej. 
Hur lever du, frågar jag och han svarar på svenska:
– För stunden. 

Det finns många synonymer till ordet oviss – osäker, oklar, vag, svårbestämd, oförutsebar. Det är motsatsen till viss, släkt med veta, med vetskap, med att känna sig säker och ha kontroll. 
Under många år arbetade jag med kvinnliga kollegor från den del av världen som vi då kallade den tredje. Jag berättade hur jag levde, de berättade om sin livssituation. De tittade förvånat på mig: Kunde jag alltid nå en läkare, skulle jag få pension, var risken minimal att jag skulle dö i barnsäng, fick jag rösta, blev jag inte våldtagen om jag gick till polisen, hade jag aldrig fått stryk varken av min pappa eller min man. Deras berättelser fick mig att förstå att jag i hela mitt liv burits av en känsla av trygghet, av att vara säker.
Och jag är inte ensam. Kanske är det därför det ovissa oroar oss så. 
Talar med människor jag möter om deras ovissa upplevelser. De vill gärna berätta, men inte medverka. Där är hon … och hon … och han som förlorade jobbet över en dag. De gick till arbetet som vanligt, kallades oväntat till ett möte och gick hem arbetslösa. Där är han som svarade i sin frus telefon och vars liv aldrig mer blev sig likt. Där är de många berättelserna om besöket på vårdcentralen som slutade på akuten, på operationsbordet, på avdelningen för onkologi.
Och så reaktionerna. Först den där känslan av kaos, en livsvärld som bryts isär. Visshet som byts till ovisshet. Så de många tankarna, känslorna, rädslan. Hur ska det gå? Hur ska jag klara mig? Så, med tiden, en slags anpassning. Det dramatiska blir osannolikt nog ofta vardag. Det ovissa förvandlas igen till en form av oviss visshet.

ALEC: Avsläppt på Malmö centra. Han är femton år och vet inte var han är.
Den 8 augusti 2011 stiger Alec av tåget på Malmö central. Han är 15 år och vet inte var han är. När familjen av politiska skäl blev hotad, när farbrodern slogs halvt ihjäl, sattes han på ett plan till Paris. Där mötte en släkting, som istället för att erbjuda honom en tillflyktsort tog med honom till ett café, gav honom lite pengar och gick sin väg. Ensam, förvirrad, övergiven utan mål eller mobiltelefon ber han en landsman som sitter vid ett annat bord om råd.
”Stanna inte”, säger mannen, ”det där partiet som vill er illa kan hitta dig här. Res till Sverige, Danmark, Finland, dit har nästan inga av oss åkt.” Han köper en biljett. Reser genom ett okänt Europa och stiger av på Malmös centralstation. Han vet inte var han är. Förstår inte ett ord. Känner ingen. Pengarna han har kvar räcker till lite mat. 

Ruben Wätte: Vi befinner oss alla på en skala mellan säkerhet och ovisshet.
Ruben Wätte är konstnär och har av nödvändighet närhet till ovissheten – i  sitt konstnärskap ”ur ovissheten föds kreativiteten”, privat ”nästa vecka ska jag betala in 20 000 till skatteverket, det har alltid gått hittills” och personligt genom att våga möta sig själv.
– Vi befinner oss alla på en skala mellan frihet och kontroll, mellan säkerhet och ovisshet. Jag tycker att människors förhållande till denna skala är väldigt intressant, även mitt eget. För mycket kontroll klarar jag inte. Jag blir fysisk sjuk om jag till exempel tvingas arbeta med något som inte engagerar mig. Får svårt att andas, någon slags ångest.
Ovissheten är på sätt och vis lättare, säger han, och i skapandet är det en förutsättning. För att något ska födas måste han stå ut med att han inte riktigt vet vart han är på väg, så att något oväntat kan visa sig. Något nytt.
Klarar du hur mycket ovisshet som helst?
– Nej, jag är rädd för allt möjligt, separationer till exempel och att vara ensam utan att sysselsätta mig med något, och mörker. 
Han är rädd, och han utmanar sig själv. Som i somras då han levde ute i skogen i fyra dygn med bara en sovsäck, en dunk med vatten och ett myggnät. Vad skulle hända om han inte hade något att distrahera sig med? Hur skulle han reagera när det blev alldeles svart? Hur skulle han stå ut när hungern slet i honom?
Och hur gick det?
– Till en början var det jobbigt – mörkret på natten, att jag inte hade något att göra. Den där aphjärnan tjattrade oavbrutet. Men jag lät den vara, jag lät allt vara, jag stod ut och då blev det tystare och lugnare och uthärdligt.
Många i vår del av världen lider brist på det här formen av möten med det ovissheten, menar han, både i naturen och det okända inom oss. Därför har han i sommar skapat ett konstprojekt i stadsdelen Råby i Västerås –  Dungen, en tillfällig kreativ vildmark. Under några sommardagar finns han och några konstnärskolleger där för att tillsammans med den som har lust utforska ovisshetens gräns.
Vad ska ni göra?
– Det vet vi inte. Det beror på de som kommer. Och det viktiga är inte vad vi gör utan om vi kan skapa en känsla av frihet som deltagarna kan ta med sig därifrån. Ett inre ovisst privat rum.

Alec: När pengarna är slut har han inget att äta.
I två dagar lever Alec på och kring Centralstationen. Han är mycket rädd. Fryser. Och när pengarna tar slut har han inget att äta. Han närmar sig människor, men ingen vill tala med honom. Så ser han att en kvinna som betraktar honom. Han tecknar – magen, munnen – ”jag är hungrig”. Hon köper en smörgås, ger honom något att dricka. Så går hon. Nästa dag ses de igen, hon tecknar: Följ med mig hem. Han tror att saken är klar. Här kan han bo. Hjälpa till med lite vad som helst, så som man gör med främlingar i hans hemland. Men så är det inte. Efter en natts sömn åker hon med honom till Migrationsverket för att hjälpa honom söka asyl.
– Asyl, uppehållstillstånd, vad är det?, säger Alec nu. Jag visste inte hur något fungerade utanför mitt eget land. Jag var bara livrädd och sökte skydd. Bara det.

FOTO: Robert Blombäck, Volante.

Jonna Bornemark: Allt kan kastas om när som helst.
Docenten i filosofi Jonna Bornemark funderar just nu extra mycket på vår relation till det hon kallar för icke-vetande, allt det vi inte kan veta något om. Anledningen är en antologi om kunskap och stadsplanering som hon är redaktör för på Centrum för praktisk kunskap på Södertörns högskola. Och boken Den omätbara renässansen, som kom 2018.
– Ovisshet, säger hon när jag når henne på väg in i porten på jobbet, är en del av människans existentiella grund. Allt kan kastas om när som helst. Så är det för oss alla. Men det finns också en annan sida av att vara människa som balanserar osäkerheten och det är vår förmåga att själva skapa mening, både i det yttre och i vårt inre.
Istället för att förlamas av tanken på det som filsofen Albert Camus kallade ”det absurda”, det där att vi föds, lever en kort tid och sedan dör, tar vi spjärn, blir kreativa och skapande. Vi bygger hus, bildar familj, planterar ett träd, skapar samhällen, planerar för framtiden.
– På så sätt är ovisshet inte bara negativt, säger Jonna Bornemark, den är positiv och bär alla möjligheter inom sig. 
Vi kan både se hur ovana vi är vid ovisshet, och förundras över den där inneboende kraften både hos oss själva och andra när den ordningen vi skapat faller sönder. För en kortare eller längre tid kastas vi in i det Jonna kallar icke-vetandets sfär. Så börjar något sakta ta form, en ny ordning, en ny mening uppstår ur kaos. Efter en tid har vi omskapat vårt liv.
– Istället för att låta ovissheten verka försöker vi fatta beslut alldeles för snabbt, säger Jonna Bornemark. Jag är sådan själv.
Hur menar du?
– Om jag sitter hos någon som till exempel är svårt sjuk blir jag handfallen och rädd. Om jag inte kan lösa problem vad ska jag göra då?
Kanske är det därför som de som för tillfället lever i ordningens värld har så svårt att veta hur vi ska bete oss när vi möter medmänniskor som lever i icke-vetandets verklighet – flyktingar, arbetslösa, sjuka, döende. Kanske är det därför debatten just nu i Sverige är så drastiskt svart och vit?
– Numera när jag står inför något jag ännu inte förstår försöker jag hålla tillbaka min handlingsvilja och istället aktivt stanna upp, låta saker och ting vara för att se vad som visar sig.

 Alex: När jag studerar försvinner oron. Då är jag på väg mot framtiden.
Via migrationsverket söker Alec asyl och kommer till ett transtiboende där han under en tid lever med en grupp Afghanska pojkar. Nu lättar det lite, säger han. Han får mat. En säng att sova i. Nu är han tillsammans med andra som har det som han. De kan inte tala med varandra, men spela spel, lyssna på musik.
Han börjar lära sig svenska. Bor på olika boenden. Får börja plugga. 
– När jag studerar försvinner oron, då är jag på väg mot framtiden. 

Maria. Sundin: Det är väldigt många saker vi inte vet om kosmos.
Vad vet vi egentligen om världen? Finns det något som i grunden är säkert Maria Sundin docent i astronomi på Göteborgs universitet. Hon har det lite körigt när jag når henne. Hennes häst har tappat två skor och nu haltar han, hur ska det gå? Men visst har hon tid att tala om sin passion, om jorden, solen, galaxerna, planterna.
– Vissa saker är väldigt säkra. Ta det där med gravitationen till exempel. Varje gång du släpper något så faller det till marken. Skulle det falla uppåt skulle jag bli ytterst förbluffad, om än uppiggad som forskare. På samma sätt finns det regelbundna mönster på stjärnhimlen. Att det tar månen 29 dygn att kretsa ett varv runt jorden, det vet vi säkert. Men det är väldigt många saker vi inte vet. Hur blir det när solens energi börjar sina? Hur såg jorden ut för 4 miljoner år sedan? Det kan vi bara försöka förstå med indirekta metoder.
Hur stort är universum?
– Det har vi ingen aning om. Vi kan bara uttala oss om den del som vi kan studera med de metoder vi har idag. Och det oroar inte mig alls, istället tycker jag det är imponerande att innevånarna på en så liten planet försöker utforska detta stora.
Solen, den stjärna jorden kretsar kring, är bara en av de cirka 100 miljarder stjärnor som finns i vår galax Vintergatan, berättar hon. Och Vintergatan, vet forskran idag, är bara en av många miljarder stjärnhopar i universum.Jag räknar och hisnar. Om vi tar i i underkant: 2000 miljarder galaxer gånger 200 miljarder stjärnor gånger ett okänt antal planeter.
– Så även om det kan vara frustrerande som lärare i astronomi att jag inte kan svara på allt så går forskningen hela tiden framåt, säger Maria Sundin. Ta bara det där med planeter. De stjärnor vi kan se med blotta ögat har människor studerat i flera tusen år. Men planeter, som inte själva genererar något ljus, har vi bara kunnat kartlägga de senaste 20 åren. Och där gör vi framsteg hela tiden. Precis nu när vi talas vid känner vi exakt till … vänta ska jag slå upp på nätet …  2018 stycken.

Alec: Vart ska jag ta vägen?
Efter något år får Alec nej. Han har inte skyddsbehov, anser migrationsverket. Han kan åka hem.
– Hur kan de säga så? Vad vet de om mitt land? Ingenting är säkert där. Det har aldrig varit säkert. Hotet mot vår familj finns kvar. 
Han överklagar. Och får nej. Han överklagar igen och får ett utvisningsbesked. Han avviker.
Sedan dess Alec levt gömd. Under en period studerade han i hemlighet på en folkhögskola och tog studenten. Sedan i vintras bor han hos en familj. Han vågar knappt gå ut. Oron finns där hela tiden. Han försöker distrahera sig – titta på film, spela spel, lyssna på musik – så fort det är tyst eller han ska sova översköljs fylls han av oro.
I augusti har det gått fyra år, då ska han söka asyl igen.
Vad gör du om det blir nej den här gången också?
– Jag vet inte. Vart ska jag ta vägen?

ANN LAGERTRÖM
Artiklen har förut publicerats i Tidningen Vi.
FOTO: Johnny Cohen, Unsplash

LÄS MEREXISTENTIELLT |
Fyra personer om att leva med osäkerhet