Låt oss inte göra det lätt för oss, säger forskaren och psykiatrikern Walter Osika. Stress är individuellt och vill du lära dig leva med den måste du utforska dig själv. Han kallar det auto-etnografi – och så här går det till.

Vill du veta vad jag egentligen tycker, eller den korta versionen?
Stressforskaren, hjärtläkaren och psykiatrikern Walter Osika tittar allvarlig men aningen road på mig. 
Den långa, säger jag.
– När det gäller människor finns det inga enkla svar.
Jag har bett Walter Osika ge några råd inför höstterminen. Hur ska man bevara den där sköna avslappnade känslan som infann sig i slutet av semestern? Hur undviker man att dras med i stressen – kan doktorn ge några bra tips.
– Visst säger han, men kan vi inta ta det sen? Kan jag fördjupa först? 
Och så tillägger han med ett stort leende:
– Låt oss för en gångs skull se på hur komplicerat livet är.
Ok, sätt igång!

Vi är alla olika, både på insidan och utsidan.

Varje människa är unik, säger han. Det kan låta som en självklarhet, men ingen av oss liknar någon annan varken på utsidan eller insidan. Hjärnan är inte organiserad på samma sätt hos dig som hos mig. Nervcellerna har under livets gång organiserats i högst individuella kommunikationsvägar där innanför skallbenet och därför både uppfattar vi världen och reagerar på den på helt olika sätt. 
– Det som en person blir hyperstressad av, det tar den andra med jämnmod medan en tredje kan tycka samma situation är riktigt upplyftande.

En kvinna ska tala inför 200 personer. Hon gläds åt uppgiften, har förberett sig väl, står i kulissen och trampar av motivation och scenupphetsning.
En annan kvinna ska tala inför 200 personer. Hon är skräckslagen för att tappa texten. Hjärtat bultar, händerna är svettiga, minnet är tomt – vad var det hon skulle säga, varken ben eller röst bär.
En tredje kvinna ska tala inför 200 personer. Hon har ångest, rodnar, vill bara försvinna, gå upp i rök, dö. Inte vill de där ute i salongen lyssna på just henne. Och hur ser hon ut? De kommer att skratta åt henne.
Utifrån sett samma händelse, men inne i människorna sker helt olika saker. Det är olika kemikalier som rusar runt där inne, och de påverkar de inre organen på helt olika sätt, de tre kvinnorna är utsatta för samma stressorer, men de reagerar på gudn av sin individuella historia på helt olika sätt.

”Stressad” kan betyda att vi har bråttom eller att vi håller på att gå sönder.

– Vi menar alltså olika saker när vi talar om stress. Vi springer förbi varandra i korridorerna och ropar, ”jag har inte tid, jag är så stressad!”, och med det kan vi mena att vi har bråttom till bussen eller att livet just nu är outhärdligt, det kan betyda att vi är lite andfådda eller att vi börjat tappa närminnet. Ordet har blivit en slaskdiagnos.
Men all stress är väl inte individuell? Hur är det med de där gamla fly- eller fäkta mekanismen som stressdebattörer så ofta talar om?
– Jo, visst finns det händelser som varenda människokropp reagerar ungefär likadant på, säger Walter Osika – plötsliga ljud, en snabb rörelse någonstans i närheten, färgen röd (”den höjer faktiskt blodtrycket”), olyckor, kyla, känslan av att vara jagad, obehagliga dofter. Stresshormonerna rusar till och skärper blicken och laddar muskler och hjärtat medan andra system sätter sig på sparlåga för att inte vara i vägen.

Och är det inte den sortens stress som den moderna livet lurar kroppen att dra igång hela tiden? Bilköer och snabba klipp i tv-programmen, jakten på det perfekta köket? Är det inte det vi lider av så fort vi är tillbaka i ekorrhjulet efter semestern?
Nej, riktigt så enkelt tror inte Walter Osika att det är. Den där tärande, förgörande stressen som skapar vaknätter och orolig mage, huvudvärk och muskelspänningar den kommer sig ofta av andra individuella orsaker. 

Undersök dina egna inre landskap genom auto-etnografi.

Så visst kan doktor Osika både ge goda råd för allmän stressreduktion, tipsa om ett verktyg på nätet och en ”riktigt, riktigt” bra bok och han gör det längre ner. Men den som verkligen vill komma i balans måste ”få koll på sina ’inre arkitekter’ och emotionella landskap” genom att ägna sig åt auto-etnografi, säger han.
Auto-vadå sa du?
– Det som stressar kan vara så individuellt att det inte finns någon expert som kan berätta för dig hur du fungerar, säger Walter Osika. Du kan börja kartlägga dig själv och bli din egen stressforskare och behandlare

AUTO-ETNOGRAFI – så gör man
Börja med att ställa dig framför spegeln.
Studera dig själv noga. Inte vika bort blicken, inte blunda för de där extrakilona, för de spända musklerna. Förundras över att du existerar och var nyfiken på varför du är som du är. Varför reagerar just du som du gör på det du är med om? 

Utforska ditt arv, dina gener.
Var börjar man?
– Jag tycker man ska börja alldeles från början, säger Walter Osika, med arvet, generna.
Menar du att våra stressreaktioner kan vara ärftliga?
– Visst, som mycket annat. Du kan födas med en benägenhet, med en känslighet för vissa former av påfrestningar. Din kropp kan vara känslig för stressens kemi eller vara född med en tålighet som gör det svårt att rubba dig.

Nej, titta inte bara på mamma och pappa när du söker, innehållet i dina gener har vandrat i led efter led sedan människans begynnelse och till slut givit dig en helt unik kombination. Titta runt lite i släkten, men studera framförallt dig själv, försök se om du kan känna igen mönster ända från barnsben. Där kanske finns en grundkänsla, det finns forskare som säger att vi föds med ett temperament. Vad var du känslig för som liten, vad fick dig ur balans? Vad gjorde dig glad, orädd?

– Så tiden i livmodern, jo den är viktigare än man tror, säger Walter Osika. Hur var den? Fick du en ”överdos” av din mammas stresshormoner redan som foster. Eller var det ett balanserat jämnt flöde av uppåt- och nedåtkemi i din allra första miljö?
Så förlossningen och mottagandet, var händerna du mötte trygga och omhändertagande eller stressade och nervösa? Hur höll de där första människorna i dig?

Sedan uppväxten förstås, familjen, släkten, dagis, skolan, kompisarna, vad la de för spår i ditt system? Och hur reagerade du, minns du? Finns det någon att fråga?
– Hur matchad var du med din familj, funderar Walter, hur väl passade ni ihop? Uppskattade de dina starka sidor, kunde de kompensera för dina svaga? Förstärktes ditt genetiska arv eller förändrades det? Hur var din anknytning med dina första ”omsorgspersoner”.
– Vissa av oss är mer kompatibla med vår familj än andra, säger Walter. Den som växer upp i en miljö som var förutsägbar och trygg tål ofta mer stress än de som kände sig främmande eller där relationerna var komplicerade eller dysfunktionella. Kanske reagerar du idag med stress på något som liknar det som hänt långt tidigare i livet.

Rita din personliga stresskarta

Skriv ner det du finner
Om du vill kan du skriva ner resultaten av dina utforskningar eller rita din personliga stress-karta.

Vad säger känslorna?
Håll sedan en tid ett öga på dina känslor. När kommer stressen krypande, hur snabbt upptäcker du den, hur känns den, vad gör du? Ser du något samband, leta på kartan.

Vad har du för interna regler?
Och vad vill du?
Ägna dig sedan en tid åt dina tankar, vad babblas det om där inne? Hur ser det interna regelsystemet ut, vad får du och vad får du inte? Vad bör du och så den viktiga frågan: Vad vill du?
– Det där livsspåret, där man tycker att man kommer till sin rätt, där man får göra det man upplever man är ämnad till, säger Walter, den har många av patienterna på stressmottagningen tappat bort med alla krav och all tidsbrist. Men någonstans därinne finns det och är ett viktigt verktyg för att få bukt med stress. Den kan vara livsavgörande att få tag i sin vilja.

Vad säger kroppen?
Och så till sist – vad har kroppen att säga. Många människor som hamnat i svår stress har tappat kontakten med, eller kontrollen över, kroppens signaler. Cellerna där inne arbetar dygnet runt för att hålla systemet i trim – temperaturen, näringsintaget, stresshormonerna –balanseras och justeras. Ibland, eller snarare ganska ofta, skickar kroppen signaler och ber om assistans – det är då vi vill sätta på oss eller ta av en tröja, äta något, kissa, sova. Men den varnar också för annat – skickar en känsla av vantrivsel när jobbet inte funkar, oro när relationer håller på att gå över styr, uppmaningar att ta en promenad istället för att titta på tv ikväll igen.

 Men den som fångas av stressen har inte längre tid att lyssna och cellerna signalerar till ingen nytta. Efter ett tag börjar kroppen varna, först försiktigt med lite huvudvärk kanske, sedan allt starkare, men den stressade skjuter undan, det får bli sedan – sedan! Om avståndet blir för stort kan skadorna på kroppen bli förödande.

Bli känslig för dina impulser
Sitt eller ligg alldeles stilla och lägg all din koncentration på kroppen, hur känns den, vad är det som händer där inne? Gör ingenting, bara observera. Och under dagen, försök bli känsliga för dina inre impulser, upptäck vad som händer om du lystrar.

Sakta blir du som auto-etnograf stressmedveten. Vet med tiden vad du tål och vad du inte mår bra av och kanske anar du också varför. När du kommer tillbaka från semestern kan du själv kapa stresstopparna.

Att må bra är inte livets mening.

Och målet är förstås att må bra?
– Nej, det är inte säkert, säger Walter.
Va?
– Att må bra kan inte vara livets enda mening. En människa är inte en isolerad ö utan del av en familj, ett samhälle, av en global by. Vi ska förstås lära oss att ta vara på våra resurser och respektera våra egna fysiska och psykiska gränsen, men sedan tror jag vi behöver ett mål som är utöver oss själva – en riktning. 
Vilken då?
– Det beror på vem du är, vad din vilja säger dig och vad du är beredd att betala. För någon kan det vara att bli en bra närvarande förälder, för en annan att sköta sjuka i ett flyktingläger.
Du Walter, det här var ingen quickfix direkt.
– Nej, jag sa ju det. Enkla svar döljer alltid livets stora mysterier.

ANN LAGERSTRÖM©

OM DU VILL VETA MER

MÅNGA FORMER AV STRESS

Vi använder ofta ordet stress som om det vore en sak. Men det finns många sorters stressorer och vi är alla lite olika känsliga för dem. Vissa av oss reagerar starkt på vardagens press, någon annan jagas ständigt av existentiella funderingar. Oavsett vad som stressar oss klarar vi den bra bara vi får någon forma av återhämtning. Det är när vi inte hinner med det som det finns en risk för utmattning. 

Här är några förslag, du har kanske själv fler.

VARDAGSSTRESS – en ökning av stresshormonerna i kroppen eftersom tiden inte räcker till för jobbet, hemmet, fritidssysselsättningarna, ambitionerna, barnen, partnern, föräldrarna, vännerna, hunden och alla böcker som borde läsas.

FYSISK STRESS – höjning av stresshormonerna i kroppen på grund av krävande mat, dålig luft, höga ljud, otäck lukt, hemska bilder, illasittande kläder, ingen motion, dålig sömn, tungt arbete, enahanda rörelser.

PRESTATIONSSTRESS – höjd beredskap i kroppen eftersom vi fått ett uppdrag som är rolig men lite svårare än vi är vana vid– en arbetsuppgift, en tävling, ett framträdande, en dejt.

UTMANANDE STRESS – höjd beredskap i kroppen eftersom vi tagit på en uppgift som är svår, smärtsam men viktig: biståndsarbete, förhandling, ta hand om lidande medmänniskor, konfliktlösning.

FÖRLAMANDE STRESS – höjd beredskap i koppen på grund av en känsla av maktlöshet på arbetet, i familjen, i relationen eller inför sin egen oförmåga.

TÄRANDE STRESS – höjd beredskap i kroppen på grund av tristess på jobbet, brist på arbete, brist på förmåga att göra det man vill.

ÅNGESTLIKANANDE STRESS – höjd beredskap i kroppen på grund av inre eller yttre konflikter som ter sig olösbara.

EXISTENTIELL STRESS – höjd beredskap i kroppen på grund av svårigheter att se om livet har någon mening och i så fall vilken.

AKUT STRESS – höjd beredskap i kroppen därför att något hänt: olycka, ekonomisk kris, arbetslöshet, separation.

BRA FÖR ALLA OCH EN VAR

– Vid det här laget vet varenda människa som läser dagstidningar och magasin vad man ska göra för att stressa av, säger Walter Osika. Men av egen erfarenhet vet jag att det inte räcker med att veta, det gäller att göra det också:

• Sov 6-8 timmar per dygn. Den som inte sover blir lättare stressad och den som är stressar sover sämre.

• Ät sådant som din kropp mår bra av. Fel mat och kroppen går på hög eller lågvarv och du klarar stress sämre.

• Lyssna på din kropp, den stressvarnar tidigt.

• Motion – helst varje dag, det gör underverk.

• Försök förstå dig själv, vad just du är känslig för. Undvik eller ta kontrollen över det.

• Meditera och gör avslappningsövningar.

BÄSTA BOKEN

Den bästa boken om stress är också den minsta, säger Walter Osika:
29 sidor om stress av Kerstin Jeding, Bonniers förlag, 2010
Korta texter och enkla övningar för den som vill hantera stress på ett nytt sätt.

Vi använder ofta ordet stress som om det vore en sak. Men det finns många sorters stressorer och vi är alla lite olika känsliga för dem berättar läkaren Walter Osika.
Läs intervjun med honom här – och lär dig bli din egen stress-utredare.

Vissa av oss reagerar starkt på vardagens press, någon annan jagas ständigt av existentiella funderingar. Oavsett vad som stressar oss klarar vi den bra bara vi får någon forma av återhämtning. Det är när vi inte hinner med det som det finns en risk för utmattning. 

Här är några förslag, du har kanske själv fler.

VARDAGSSTRESS – en ökning av stresshormonerna i kroppen eftersom tiden inte räcker till för jobbet, hemmet, fritidssysselsättningarna, ambitionerna, barnen, partnern, föräldrarna, vännerna, hunden och alla böcker som borde läsas.

FYSISK STRESS – höjning av stresshormonerna i kroppen på grund av krävande mat, dålig luft, höga ljud, otäck lukt, hemska bilder, illasittande kläder, ingen motion, dålig sömn, tungt arbete, enahanda rörelser.

PRESTATIONSSTRESS – höjd beredskap i kroppen eftersom vi fått ett uppdrag som är rolig men lite svårare än vi är vana vid– en arbetsuppgift, en tävling, ett framträdande, en dejt.

UTMANANDE STRESS – höjd beredskap i kroppen eftersom vi tagit på en uppgift som är svår, smärtsam men viktig: biståndsarbete, förhandling, ta hand om lidande medmänniskor, konfliktlösning.

FÖRLAMANDE STRESS – höjd beredskap i koppen på grund av en känsla av maktlöshet på arbetet, i familjen, i relationen eller inför sin egen oförmåga.

TÄRANDE STRESS – höjd beredskap i kroppen på grund av tristess på jobbet, brist på arbete, brist på förmåga att göra det man vill.

ÅNGESTLIKANANDE STRESS – höjd beredskap i kroppen på grund av inre eller yttre konflikter som ter sig olösbara.

EXISTENTIELL STRESS – höjd beredskap i kroppen på grund av svårigheter att se om livet har någon mening och i så fall vilken.

AKUT STRESS – höjd beredskap i kroppen därför att något hänt: olycka, ekonomisk kris, arbetslöshet, separation.

BRA FÖR ALLA OCH EN VAR

– Vid det här laget vet varenda människa som läser dagstidningar och magasin vad man ska göra för att stressa av, säger Walter Osika. Men av egen erfarenhet vet jag att det inte räcker med att veta, det gäller att göra det också:

• Sov 6-8 timmar per dygn. Den som inte sover blir lättare stressad och den som är stressar sover sämre.

• Ät sådant som din kropp mår bra av. Fel mat och kroppen går på hög eller lågvarv och du klarar stress sämre.

• Lyssna på din kropp, den stressvarnar tidigt.

• Motion – helst varje dag, det gör underverk.

• Försök förstå dig själv, vad just du är känslig för. Undvik eller ta kontrollen över det.

• Meditera och gör avslappningsövningar.

BÄSTA BOKEN

Den bästa boken om stress är också den minsta, säger Walter Osika:
29 sidor om stress av Kerstin Jeding, Bonniers förlag, 2010. (Kostar inte mycket mer än en kopp kaffe.)
Korta texter och enkla övningar för den som vill hantera stress på ett nytt sätt.

Hösten 2021 säger barnmorskorna upp sig. De orkar inte mer. De kan inte längre ta ansvar. De vill inte längre.
Professor Tomas Brytting kallar känslan för moralisk stress och säger att den är svår att upptäcka – men viktig att reagera på.
”Sluta dölj problemen – agera”, uppmanar han, och så berättar han steg för steg hur.

”Jag brukar ta trapporna.”
Tomas Brytting glider vant upp för de många trappstegen till Institutet för organisations- och arbetslivsetik på Ersta Sköndals högskola. Här högt upp under taket och med en fantastisk utsikt över Stockholms inlopp forskar han och hans kolleger på etiska frågor i arbetslivet.

– När jag föreläser för vård- och omsorgspersonal brukar jag säga att ni är ungefär som en cirkusartist som försöker hålla igång ett stort antal tallrikar som står på var sin pinne. Ni springer runt, runt, runt och ser till att alla tallrikarna snurrar så de inte dråsar i marken. Sluta med det. Låt några falla. Det är inte ert fel att er arbetssituation ser ut som den gör.

Moraliskt betingad stress kan drabba den som inte får sin yrkeskunskap, sina värderingar, ideal och jobbet att gå ihop. När tiden inte räcker till, när det jag vet är nödvändigt inte går att genomföra, när jag för ofta måste dagtinga med min människosyn får det effekt på hur jag mår på jobbet. 
– Det kan kännas som ett slags psykiskt illamående, en trötthet, man kan få sömnsvårigheter eller fastna i tankebanor 

Svårt att upptäcka när värderingarna utmanas
Problemet, säger Tomas, är att den här formen av stress ofta kan vara omedveten.  Att du har mycket att göra på jobbet är påtagligt, men att dina djupaste värderingar inte får plats är inte lika lätt att upptäcka. 
Det finns olika teorier som beskriver strategier för att hantera den moraliska stressen, Tomas brukar själv tala om perception, reflection action – upptäcka, refletkera och däreftter agera. Och där hakar han på ekonomen Albert Otto Hirschman strategier som han kallar för voice, exit eller loyalty –säga ifrån, vara lojal eller dra..

STEG 1 | Lägg märke till den molande känslan
Vi tar det från början.
Första steget för att komma ifrån moraliskt betingad stress, säger Tomas Brytting är att överhuvudtaget uppfatta vad man är med om – perception.
– Förändringen på arbetsplatsen kanske kommer succesivt. Rutiner förändras. Nya regler skapas. Till en början är det lätt att rationalisera bort dem genom att säga: Det är inga problem. Vi löser det.  
Sakta börjar man dagtinga både med kunskap och värderingar, man börjar känna sig obekväm. Nog borde jag ha tid att tala en stund med Eva vid sjuksängen, men nej, måste rusa vidare. Den där eleven längst bak hänger inte med – hinner inte idag.
– Det är lätt att förtränga den där känslan av obehag, säger Tomas, blunda för upplevelsen för att slippa inse att man står inför en moralisk utmaning. Man kanske inte är beredd att utmana kolleger och chefer. Kanske tänker man – klarar andra det här så ska väl jag göra det. Jag följer bara instruktionerna. Det finns massor av bortförklaringar. Sakta vänjer man sig vid situationen.

Ytligt sett vänjer man sig, men i kroppen finns den där molande känslan av att det är något som inte stämmer. Och att ta ett steg tillbaka och utan förnekelsens glasögon studera sig själv, jobbet och de konsekvenser som det moraliska glappet får kräver mod, säger Tomas Brytting.
Hur har jobbet förändrats? Vad innebär det för patienter, kunder, brukare att våra instruktioner har skärpts, att tiden är knapp, så knapp.
Att verkligen se glappet kan innebära en mycket smärtsam upplevelse som, enligt Tomas Brytting kräver steg två i hans åtgärdsprogram: reflektion.
– Självklart kan man fråga sig själv: Vad är det jag gör på jobbet? Vad får det för konsekvenser? Men det kan skapa en väldig känsla av ensamhet. Allra bäst är det om hela arbetsgruppen inklusive arbetsledare tillsammans kan undersöka situationen. 
Det där Albert Otto Hirschman kallar för ”voice” – att ge luft åt problemet – det låter bra, men många jag har talat med säger att det är svårt att få igång det där samtalet.
– Ja, det är inte lätt. Jag har själv arbetat med dialog som metod inom företag och organisationer. Det kräver mod, öppenhet och förmåga att både formulera sig och lyssna.

Problemet är att det inte bara är du som levt i förnekelse

Problemet är också att det inte bara är du ensam som har levt i förnekelse. Hela gruppen, både medarbetare och chefer, ja hela organisationen kan ha blundat för att situationen är ohållbar. 
– Det här kallas för moralisk stumhet, säger Tomas Brytting, och det finns det en hel del forskning om det, inte minst bland höga chefer i organisationer. 

Först har forskarna suttit med på ledningsmöten och lyssnat. Där pratas det strikt ekonomisk strategi. Det finns inget utrymme för att diskutera företagets moraliska ansvar. Skulle någon vilja ta upp ”mjukare” frågor som värderingar, ansvar för ekologin, människovärde betraktas det som ett tecken på svaghet, ja det händer till och med att det kallas för ”kvinnligt”, säger Tomas.
Men när forskarna efteråt talar med cheferna i enrum visar det sig att de har en betydligt mer komplex bild av företaget. Här beskriver de sina övertygelser, om hur de tvekar inför vissa beslut som går stick i stäv med den egna moralen. De talar om samvetet och om hur deras beslut drabbar andra människor.
– Det intressanta är att de flesta tycker att det där glappet är jobbigt. Och ändå gör de ingenting åt det. Det är ett sorts bakvänt organisatoriskt hyckleri. Moraliska motiv är inblandade men det är enbart de ekonomiska argumenten som förs fram.

Dubbelmoralen är ett sätt att orka vara kvar på jobbet

STEG 3 | Protestera eller sluta
Dubbelmoralen tror Tomas Brytting är ett sätt att orka vara kvar på jobbet. Den som inte ljuger för sig själv och andra är tvungen att antingen protestera eller sluta, voice or exit med Albert Otto Hirschmans terminologi. Istället väljer man ofta stumhet och lojalitet.
Men är det helt omöjligt att tänka sig att en pressad arbetsgrupp kan sätta sig ner med en chef och tala om hur de har det? 
– Att se sanningen i vitögat och gå in i en verklig dialog kräver stort förtroende mellan chef och medarbetare. Misstroendet mot chefen ligger nära: Hur kan du gå med på det här? Chefens rädsla och maktlöshet inför att höra medarbetarnas åsikter kan hålla tillbaka samtalet. Kanske behöver man ta in ett proffs? Men om det här mötet kommer till stånd är det till stor hjälp. Att kunna konstatera att det inte bara är jag som har det här problem, att mina känslor och min kunskap tas på allvar sänker den moraliska stressen. 

Om något händer vill säga. Att bara prata och prata leder i och för sig till en viss lättnad för stunden, men om det inte sker någon förändring kan de där samtalen närmast få motsatt effekt.

Och om ingen av mina arbetskamrater vill prata med mig?
– Då får du reflektera själv. 
Och om jag kommer fram till att min arbetssituation är ohållbar, att det är mitt jobb som står på spel?
– Då kan din stress antingen minska eller öka. Minskar gör den om du hittar hållbara argument för att det du tvingas göra på jobbet trots allt inte är så dåligt, eller om du ser en praktisk lösning; det finns andra jobb att söka, du kanske hoppar på en utbildning – om du välja ”exit”. Men för många människor är det inte lika lätt. Du behöver pengarna, du har ansvar för partner och barn, det är ont om jobb. Här gäller det att hitta ett sätt att vara kvar på jobbet – loyalty – utan att blunda och trots att det ser ut som det gör.

Oavsett om man inser sin situation eller inte är reaktionen på omöjliga uppgifter till en början varken reflektion, protester eller att sluta utan tvärtom att öka sin arbetsinsats. 
– Jag brukar kalla det för gråzonen. Du stannar tio minuter utöver din arbetstid för att Erik 87 ska få vara uppe på eftermiddagen och inte behöva lägga sig efter lunch. Du sitter kvällar och helger och planerar lektioner för att all fri arbetstid på skolan tas upp av administration. Sakta brer den där gråzonen ut sig och du ger allt mer tid och kraft till din arbetsgivare. 

Men det där går ju inte i längden. Risken är väl att människor blir sjukskrivna. Det är väl ett tydligt tecken på att något inte är bra?

– Javisst, men ofta fungerar det inte som varningssignal. Den som blir sjukskriven kopplas bort från avdelningen och blir en fråga främst för hr-avdelningen eller försäkringskassan. De hamnar helt enkelt på ”ett annat konto”. Så fyller man på med en vikarie och allt kan fortsätta precis som förut.

Sluta dölja, håll dig strikt till reglerna och låt tallrikarna falla.

Det är i den här situationen, när du ser att dina kolleger inte orkar gå till jobbet, när du ser att de gråter av trötthet, som en ung kvinna i hemtjänsten skrev i en debattartikel, som det, enligt Tomas Brytting, är dags att låta en tallrik falla.
Vad menar du med det?
– Så länge medarbetarna håller igång tallrikarna så kan organisationen fortsätta låtsas som om den fungerar. Det är först när porslinet börjar gå i kras som de ovanför dig måste göra något.
Men menar du att en sjuksköterska ska strunta i patienterna?
– Det är klart att man måste välja vilken tallrik som går i golvet. Man kan inte låta människor dö, men om effekterna av neddragningarna inte märks så kommer det inte att ske en förändring.
Ett sätt, säger han, är att hålla sig strikt till reglerna. Nu är klockan 17, nu går jag hem, oavsett hur det ser ut på avdelningen, hur få personal det än är som är där. 
– Det svåra är att gå hem utan skuld, säger Tomas. 

Att hantera sin skuld tror Tomas Brytting är en viktig del i att hantera sin arbetssituation. Om jag inte orkar med jobbet kan jag känna skuld mot min arbetsgivare, skuld mot vårdtagarna/eleverna/kunderna, skuld mot min familj för att jag inte orkar med dem på fritiden. Man kan till och med få skuld för att man inser att den inre kompassen inte stämmer med arbetsuppgifterna eller att man inte kan säga upp sig fast man borde.
– Du har inte bara ansvar för familj, arbetsgivare och de som berörs av ditt arbete. Du har ansvar för dig själv, för att leva ett gott liv.
Vem säger det?
– Det säger jag.
Och så berättar Tomas om hur hans pappa var svårt sjuk under hela hans uppväxt. 
– Någon var alltid tvungen att vara hemma för att hjälpa honom. Hans totala beroende var frustrerande för mig som tonåring. Plikt och skuld kolliderade.
– Jag vet vilket klockslag som jag fick den överraskande och befriande insikten att det inte bara var synd om honom. Det var synd om mig också. Jag mådde inte heller bra. Och jag behövde ta ansvar för att det var så.
– När det gäller moraliskt betingad stress kommer jag hela tiden tillbaka till skuldfrågan. För att kunna göra något åt situationen – komma till steg tre och agera, måste du försöka hantera din skuld. Du kan inte göra allt. Du har 100 procent ansvar för det jobb du tagit på dig. Men inte mer än så. Det ingår inte i ditt kontrakt att göra det omöjliga. Det goda måste vara möjligt.

Ann Lagerström ©

FOTO: Vladimir Fedotov, Unsplash