Vad är egentligen kärlek? Den vi längtar efter, tampas med och finner?
Och vad får det för konsekvenser om vi tror det ena eller andra?
Läs vad filosofer genom tiderna tänkt och följ filosofen Camilla Kronqvist funderingar, hon som skrev en doktorsavhandling om kärlek och själv blev förvånad.

Jag har levt med min man i över 40 år och ändå har vi aldrig sagt de där tre mytomspunna orden: ”Jag älskar dig!”. Det är sant. Inte en enda gång. Inte där i början, när vi var förälskade. Inte när vi fick våra barn. Inte när vi gifte oss. Och aldrig nuförtiden. Varför? Vi tycker helt enkelt att det inte passar för att beskriva den praktiska och känslomässiga koreografi som vi dansat sedan 1974.

Vi har levt ihop i över 45 år men aldrig sagt: Jag älskar dig

Vad är det att älska? Är det en fenomen eller många. Ja, finns kärleken över huvud taget som ett objektivt faktum? Och går det att använda filosofi för att förstå ett ord som används för att beskriva så olika saker som vår relation till vår partner, barn, pizza, hunden, mamma, punkmusik, Gud och Thailand?
Så här svarar den finlandssvenska filosofen Camilla Kronqvist, hon som doktorerat på vad vi pratar om när vi pratar om kärlek.
– Filosofin kan inte säga något om vad du ska känna för att älska någon. Den kan alltså inte skapa en allmän definition av vad kärlek är, men den kan vrida och vända på begreppet. Och kanske kan vi då finna något som vi inte visste eller se något som vi redan visste men inte uppmärksammat.

Eros – ärleken som en stege
Visst har filosofer genom tiderna försökt bena ut begreppet. Redan Platon (428-348 f.Kr.), av många betraktad som den störste filosofen av dem alla beskrev kärleken, som han kallade eros, som en stege.
Först kom den fysiska attraktionen, i dåtidens Aten inte sällan mellan den äldre, visa mannen och en ung pojke. Men den fysiska passionen var bara början. Meningen var att attraktionen skulle växa från mötet med den individuella skönheten till den stora ideala, perfekta Skönheten, som Platon föreställde sig fanns i det han kallade för idealvärlden. Eros var en passion som skulle leda till kunskap och visdom.
Hans elev Aristoteles (384-322 f.Kr.) gick i opposition och tog ner kärleken på jorden. Kärlek, menade han, har inget med högre dimensioner att göra, utan handlar om relationer mellan människor.

Filia – kärlek till vänner
Parallellt med kärleken till visdomen och till partnern, eros, presenterade Aristoteles filia. Filia var kärlek till vännen, men också till familjen, ja det kunde, enligt Aristoteles även handla om affärskontakter. Och vänkärleken var inte en klenare form av den ”stora kärleken”, inte alls. I den judiska Toran, det kristna Gamla Testamentet, beskrivs hur David, han som satte sig upp mot Goliat, svor evig trohet till sin vän Jonathan, som han älskade som sin egen själ med en känsla starkare än den han hade för kvinnor. 

Agape – kärlek till mänskligheten
I motsats till den här individuella riktade kärleken växte ett annat kärleksbegrepp fram, först i Grekland och senare i Nya Testamentet i Bibeln, agape. Här handlade det inte om att älska den ende utvalde eller den nära vännen utan hela mänskligheten. En kärlek som inte behöver väckas, som inte har något mål och som inte begär något i gengäld.

Drömmen om den stora kärleken
Tittar vi oss omkring så här på 2000-talet så kan vi identifiera en intensiv Platonsk längtan efter kunskap och skönhet, många tecken på filia i bekantskapskretsen och spår av agape både bland dem som har ett människovårdande yrke och privatpersoner som ger av sin tid och sitt liv till andra. Men trots allt är det ändå Aristoteles form av eros som dominerar vår kultur: kärleken mellan två. Man och kvinna, kvinna och kvinna, man och man. En dyrkan, som filosofen Simon May på Kings College i London anser börjar anta sådan styrka att den börja likna en religion, en tro.
Se bara, skriver han i boken Love: A history, hur kärleken allt oftare framställs som om den är svaret på alla våra problem. Och det, menar han, är betydligt mer än Mellanösterns stora kärleksprofet Jesus någonsin hävdade. Vår partner ska göra oss lyckliga och trygga, de ska få oss att känna oss vackra, åtrådda och starka. Att ha en kärleksrelation framtsälls som ett av livets främsta mål, ja kanske till och med själva meningen med att vara till. Västvärlden och USA, skriver May, har kidnappat kärleken och den är nu den enda gemensamma tro vi har.
Det är en ordentlig känga Simon May utdelar. Men har vi kommit närmare vår fråga: Vad är kärlek?

Ju mer Camilla studerade kärlek, dest mer komplicerat blev det
Jag kopplar upp mig på Skype och anropar Finland och filosofen Camilla Kronqvist, som i sin doktorsavhandling What we talk about when we talk about love brottats med kärleken. Hon dyker upp på skärmen i sitt arbetsrum på filosofiska institutionen på Åbo akademi.
Hej Camilla! Vad är kärlek?
–  När jag avslutade arbetet med min doktorsavhandling tänkte jag att jag sagt allt jag hade att säga om begreppet kärlek. Jag var ung och hade en mer absolut föreställning om vilka krav vi behöver leva upp till för att leva i kärlekens ljus. Nu när jag är äldre, har fru och barn och är lite mer mörbultad, har jag försonats mer med hur svårt det är att leva upp till de där kraven, fast vi både ser och erkänner dem som viktiga, säger Camilla Kronqvist
Nej, det blev ingen lätt resa fram till promoveringen. Ju djupare Camilla kom i begreppet kärlek, desto mer komplicerat blev det.

Kärlek är en slags beredskap.

Är kärlek till exempel en känsla, som vissa filosofer hävdar?
– Rent spontant låter det sant. Men när vi tittar närmare på saken, så går det inte att jämföra kärlek med andra känslor som rädsla, vrede och sorg. Den verkar inte vara på samma nivå. Kärleken är mer grundläggande, som en benägenhet, ett slags beredskap. Och den innebär också så mycket mer än till exempel att vara glad.

Är då kärlek egentligen bara något kroppsligt – gener och hormoner? Det kan Camilla Kronqvist inte helt förneka, även om hon inte gärna dras åt de biologiska förklaringarna. På samma sätt tror hon inte att all kärlek måste börja med förälskelse.
– Ibland uppstår den spontant, men där finns också vänskap som utvecklas till kärlek, genom ett slags nötande.

Kärlek behöver inte börja med förälskelse.

Har kärlek med tanken att göra
Är det fråga om något kognitivt, en tanke? Nej, det stämmer inte heller. Visst går det att tänka att man ska älska någon, men det innebär inte att man alltid lyckas med det. Och om den andra går sin väg är det inte bara att tänka bort henne. Är det i stället en form av vilja? Jag vill älska dig, som några av mina vänner lovade varandra vid vigseln. Det är det också, men inte enbart, svarar Camilla. Om vi kunde vilja kärlek så skulle vi kunna bestämma oss för att älska vem som helst, och det är tveksamt om det verkligen går.
Visst går det, menar de som brottas med den oegennyttiga kärleken, agape, visst går det att älska alla. Men frågan är om det då handlar om vilja. Snarare, hävdar vissa teologer och filosfer, är agape en spontant känsla som är riktad mot hela mänskligheten. Det är inte något hos den andra, alla de andra, som får mig att älska dem, jag är människoälskande.

Det går inte att vilja älska.

Men tillbaka till det privata. En idé som hängt med i filosofihistorien är den Aristoteles hade om kärleken som ett slags förening, en enhet, och den utforskas numera av en grupp filosofer som i Stanford Encyclopedia of Philosophy kallas för unionisterna.

Den romantiska kärleken
Den romantiska kärleken uppstår i den stund som man inte längre ser någon skillnad på den andres och ens egna behov, menar till exempel den engelska filosofen Sir Roger Vernon Scruton (1944-). Och den amerikanske filosofen Roberg Nozick (1938-2002) fyller på med en radikal tanke: Kärlek, menar han, är en form av ny identitet. Förvandlades jag alltså till Mickeann den där dagen vi möttes i oktober 1974? Gick jag från att vara individ till en form av symbios som vissa filosofer menar kan betraktas som en helt ny slags varelse.  Vi flyttar ihop, vi åker på semester, vi har influensa. Lufsen känner nästan smaken av den där köttbullen som Lady äter. Kan man rent av tala om ett trejde kön – hon, han, vi?

Se upp för sammansmältningen
Andra filosofer, som den polsk-amerikanske författaren Isaac Bashevis Singer (1902-1991), varnar för att den där sammansmältningen, den där identifikationen med den vi älskar, står i vägen för att utöva kärlek. Det går ju inte att älska någon som inte är någon i sin egen rätt. Då kanske det är bättre, menar den amerikanska filosofen Marilyn Friedman (1945-), att se på kärleken som en federation, ett förbund, som både kan rymma gemensamma mål och omsorger och individuell frihet.

Men om eros blir ett förbund, vad skiljer den då från philia, från vänskapen? Sex, hävdar filosofen Laurence Thomas vid Syracuse university lite provocerande, bara sex. Och vad är sex om inte en form av bekräftelse, skriver han, vi älskar med varandra för att visa att det är vi två. Om vänner hittar ett annat sätt att uttrycka sin närhet på, om de som förr skär ett litet snitt och blandar sitt blod eller skaffar en vänskapsring, då skulle det inte vara någon större skillnad på vänskap och kärlek, menar han. Filosofen Martha Nussbaum håller inte med. Kärlek har ett helt annat djup, den kräver ett radikalt val, ett livs-val, menar hon. Vänner kan leva vid sidan av varandra, men den du älskar påverkar hela din livsinriktning.

Kärlek som en form av förståelse
Camilla Kronqvist lutar numera åt att kärleken är en form av förståelse både av andra, världen och dig själv som för med sig olika moraliska krav,  berättar hon från sitt rum på Åbo akademi. Att gå in i en kärleksrelation är att ge ett uttalat eller outtalat löfte om ett gemensamt ansvar.
– Det handlar om en utsatthet, säger hon. Jag är nära min fru. Vi har barn. Jag håller hennes liv i mina händer. Hon håller mitt. Kärlek är vad jag gör och hur jag förstår den här relationen. Där finns spontanitet, men också vissa krav som föds ur spontaniteten.

Kärlek är vad jag gör och hur jag förstår relationen.

Kanske är kärlek att våga överlämna sig till en annans omsorg, tänker jag högt från mitt kök i Vasastan. Min utsatthet som möter din.
– Det handlar också om uppmärksamhet på vad jag gör, tänker och känner, säger Camilla. Att till och från ställa sig frågan: Vad innebär det att jag älskar? Vad innebär det att den här personen är viktig för mig? Det är det man tappar när man slutar bry sig, när kärleken tycks sina.
Kärleken är också ett slags seende, säger hon …
– … ett samspel med en viss karaktär. Vi ser samma saker. Jag tycker mig förstå vad min fru menar när hon pekar på något.

Kärlek som skönhet
Camilla säger att det också har något med skönhet att göra. Hon, filosofioktorn, trevar fortfarande, det är som om kärleken glider mellan fingrarna på henne så fort hon har fångat den.
– Vi lockas alla av det vi kallar vackert, säger hon. Men när vi ser på den vi älskar så ser vi inte det traditionella utan något annat, en fördjupad form av skönhet – det vackra i den andre. Något bryter igenom, strålar, vi får en glimt av hur den älskade är bakom masken. De andra vid bordet ser det inte, men du gör det. Du har hittat något som är dolt för andra. Något som väcker kärlek. Men frågan är fortfarande: Varför just hon?

Kärlek utan orsaker
Den svenska filosofen Sandra Lindgren disputerade i höstas vid Göteborgs universitet med avhandlingen: Four questions concerning love and friendship. Så här resonerar hon om hur det kommer sig att vi fastnar för en speciell människa: Det finns en teori om kärlekens väsen, reasons view of love, som hävdar att det kan finnas en anledning att älska en särskild person därför att hon har något som är älskansvärt. Frågan är vad det där älskansvärda är. Och vad händer om du möter en annan person med samma förmågor, är det logiskt att älska båda då? Eller om du träffar någon som har mer av det där du älskar hos din partner? Är det då rimligt att byta? Eftersom svaret är nej på de två sista frågorna tycker Sandra Lindgren att vi kan bortse från den teorin.
Den andra teorin, no-reason view to love, menar att det inte finns en förnuftig anledning till att vi älskar, men att det kan falla sig så att de vi älskar råkar ha älskansvärda egenskaper. Sandra Lindgren avfärdar även det sättet att tänka eftersom det inte stämmer med våra vardagliga funderingar om varför vi älskar eller inte.
I stället erbjuder hon en variant på den föregående teorin, som innebär att vi i realiteten blir förälskade utan någon förnuftig anledning, men att vi formulerar orsakerna i efterhand för att göra händelsen begriplig för oss själva och andra.

Den komplexa kärleken
Camilla Kronqvist tror inte att logik är den bästa metoden för att utforska frågan ”Varför älskar Eva och Maria varandra?”.  Kärleken är för komplex, den beror så mycket på omständigheterna, på de älskande, på kärlekens alla dimensioner, skriver hon i sin avhandling. Och så refererar hon till en av sina inspiratörer, Ludwig Wittgenstein (1889-1951) som i boken On certainty skriver att det visst går att vara säker på något som inte kan bevisas med logik. När någon säger sig vara hemma i sin kärlek, djupt rotad i sin relation, går det inte att avfärda henne därför att det inte går att rationellt beskriva varför, skriver Camilla Kronqvist. Och så tillägger hon att det bästa svaret på frågan om varför x älskar y kommer från essäisten och filosofen Michel de Montaigne (1533-1592) som när han ombads förklara varför han och författaren Étienne de La Boétie blivit så nära vänner svarade: ”Därför att det var han, därför att det var jag.”
Nu börjar det skymma både i Åbo och Stockholm. Jag frågar till slut Camilla Kronqvist om hon brukar säga ”jag älskar dig” till sin fru.
– Det mest kärleksfulla jag kan säga till henne är: Du sitter i min själ. Men frågan är vad det är för plats hon bebor.

Ann Lagerström ©
FOTO Nsey Benajah on Unsplash

Publicerad i Modern filosofi 2017.