Den har följt mig i många månader nu, den där frågan utan svar: När ska det här ta slut? Det är inte likt mig. Brukar ha stadig blick framåt. Klar bild av vart jag är på väg, och beredd på att vika av om situationen förändras. Men den här formen av ovisshet passar mig inte. Så nu måste bilden av mig själv som lättroad optimist kompletteras med en mer nedtonad sida. Inte pessimist direkt, mer otålig: Räcker det inte nu? Kan det inte bara ta slut?

Läser om en ny undersökning som publicerats i Personality and Social Psychology Bulletin visar att den vedertagna tanken att optimisten lever ett lyckligare liv kanske inte alls stämmer. Forskarna, David Meza från London School of Economics och Chirs Danwson från Unviersity of Bath har använt sig av en undersökning om britternas inställning till bland annat hälsa, ekonomi som pågått i nästan 20 år. Och så har de analyserat hur deltagarans syn på sin framtida ekonomi har överrensstämt med verkligheten i relation till deras egna tankar om sitt psykiska välbefinnande.

Optemisterna riskerar att bli besvikna och pessimisterna deppar redan från början

Och resultatet är tydligt: Det är realisterna som vinner i längden. Både de som är för optimistiska och de som är pessimistiska mår sämre än de som tror på en personlig ekonomisk framtid som visar sig stämma. Varför det är så här vet man inte. Kanske beror det på att optimisterna blir besvikna när det de drömt om inte faller in. Och att pessimisterna mår sämre redan innan något har hänt.
Får många tankar på en gång: Vad är att vara realist? Hur hänger realismen ihop med förmågan att stå ut med osäkerhet? Och hur är man realist i ovisshet? Ordet realist kommer från ordet real som betyder väsentlig, verklig och sann. Allihop ord som kan utforskas och fördjupas. Vad är det som är väsentligt, vad kan vi kalla verkligt och framförallt vad är det som är sant? 

Så vad är realism i coronatider? Att ta en dag i taget? Anpassa sig till läget? Att inte längta till något annat än det som är? Det låter klokt. Men jag vill inte.

KÄLLA Having Realistic Expectations Could Make You Happier Than Being Over-Optimistic – Research Digest

”Varför känns det så konstigt så här i coronatider”, frågar jag Kollegan, en av de få jag träffar där i vår gemensamma lokal för existentiella samtal i Rödabergen. ”Så avtrubbat, som om inte ens det som är roligt går att njuta av. ”
Tar en ännu en kopp kaffe och känner efter en stund och upptäcker ett inre uppdelat i bubblor. Hemma är en bubbla Ladan i Rådan en annan, Rödabergen en annan. Dotterns lägenhet, Sonens lilla gård, mataffären, Hagaparken alla är de bubblor som inte längre hänger ihop med varandra.
Det är mellanrummet som håller livet, människorna och företeelserna samman, det är det som saknas. Samman-hanget, bindemedlet, det som gör allting till en helhet, till min värld.
I vanliga fall är allt en enda, ett samtal till Dottern är också en del av att hänga i soffan, gå på konstutställning eller i skogen. Vägen till Rödabergen är att titta in på Stadsmissionen, stanna och ta en fika och skriva lite på Hagabageriet, träffa en kollega, (”Ska vi ta ett glas vin framåt kvällen”), gå på bio med någon jag råkar på eller be en vän följa med till Ladan bara så där. Ett samtal till Emma i Spanien är också en känsla av att kunna resa dit, ett mail från någon som vill bli existentiell samtalsledare binds redan ihop med när vi kan sätta igång.
Och allt detta är på samma gång i en gemensam väv som är mitt och alla andras liv.

Kommer på att jag läst om en intressant japanska filosofen Tetsuro Watsuji (1889–1960). Han tillhörde den så kallad Kyotoskolan som i början av 1900-talet kombinerade traditionella japanska tankar med västerländska. En människa, menade han, är ningen, ett sammansatt ord uppbyggt av nin, som betyder människa eller person och gen som betyder space, mellan. Han tänker sig människan som både enskild och i relation. Vilande på samma gång i ett eget utrymme och i det som finns mellan oss.^⁠
Jag är människa och gen. Du är människa och gen. Även djur, platser, träd kanske också har en gen-tillhörighet. Och i och med coronan har det där mellanrummet blivit en slags inge-mans-land, vanskliga transportsträckor utan möjligheter. Allt är bara nin, bubblor, öar.
”Det är det där”, sa jag till Kollegan om min upptäckt, ”som är det stumma. Och det är därför även fina upplevelser inte får någon resonans. De hör inte ihop, kan inte inte leda till något annat, kan inte göra min värld till en.”

FOTO: Andrew Wolf via Unsplas

Det här är den andra delen i På gränsen – ett försök att ta hjälp av det existentiella perspektivet för att förstå vad det är att leva i corona-tider.

För länge sedan arbetade jag med kvinnliga kollegor från hela världen. Från Asien, Afrika, Ryssland, Latinamerika och Mellanöstern kom de resande. I tre veckor levde vi tillsammans, 25 kvinnor från lika många länder i intensiv dygnetruntsamvaro och öppnande samtal. När den första gruppen rest hem visste jag: Den säkerhet som jag i hela mitt liv känt är en illusion. Ett underbart men förrädiskt missförstånd. Livet är i grunden fundamentalt osäkert.

I den existentiella filosofin och psykologin så talar man om våra grundläggande villkor. Ibland kallas de för det som är givet, ibland för existentialerna. Det handlar om det som vi människor delar, som vi inte kan välja bort, det som gäller oss alla. Filosoferna är som vanligt inte ense. Vissa talar om fem existentialer, andra om nio. Och det är den där bristen på överensstämmelse som jag tycker så mycket om hos dem. De tänker sig att människan och hennes tillvaro är så rik på dimensioner att det är förmätet att tro att man någonsin kan vara säker på vad det är att vara levande. Hur som helst, några grundläggande villkor är de relativt ense om, och en av dem är vår fundamentala osäkerhet. Att livet och allt det det innehåller är till låns utan bestämt slutdatum.

Fundamental osäkerhet innebär att livet och allt det det innehåller är till låns utan bestämt slutdatum.

Vad innebär då den där osäkerheten. Ja är vi riktigt krassa, och låt oss vara den en tid som denna, så är ingenting givet. Här sitter jag på landet i Roslagen och skriver. (Nej, vi träffar inga grannar. Handlar mycket sparsamt och planerat. Och skulle någon av oss få minsta symtom så åker vi hem till Stockholm.) Tittar jag ut genom fönstret så är ängarna som de brukar, skogen där bortom växer och björkarna börjar skifta. En del av de blommor jag planterade i höstas verkar komma upp. Några har grävlingen roat sig med. Vilka de var vet jag inte eftersom jag glömde skriva upp vad det var jag petade ner i jorden. Det blir med andra ord hur som helst en överraskning. I det vi kallar musikrummet dricker Maken kaffe och lyssnar på en av skivorna ur hans gamla LP-samling som fått följa med hit ut och nu dammas av. Är det månne Jethro Tull? 
Vi sitter här idag. Men det finns inga garantier för att vi gör det i morgon. Det finns hjärtstopp och stormar, bränder och bilolyckor, skivspelarstift som går sönder och städer som stängs, samhällen som nästan bommar igen.
Det är en realitet, en existential, och ändå tänker jag nästan aldrig på den i vanliga fall. Jag bokar tid med vänner månader i förväg, vi planerar (eller ska jag kanske nu skriva planerade) semestrar, utbildningar, bröllop och flyttlass utan att blinka. 

När jag var chef på Idagsidan på SvD så hade vi en krönikör som hette Stefan Andhé. Han slutade alla telefonsamtal med, om jag minns rätt, ”… om Gud vill”. Som mina muslimska vänner som ibland kan säga detsamma: Insha’Allah. Om Gud vill, om livet tillåter, om denna oändliga process som vi ingår i faller sig så.
Jag tycket det var lite obehagligt då, strax över 30, men inser nu ett antal decennier senare att på sätt och vis hade Stefan rätt. 

De flesta dagar i dessa coronatider kan jag hålla undan rädslan som väcks av alla otäcka bilder och beskrivningar. Men det händer att en glimt slinker in och jag fylls av rädsla för att redan vara infiltrerad och ockuperad av virus som inte vill mig väl. Glimten har också en svans, döden. Ett kort ögonblick anar jag min död. Jag är i det filosofen Martin Heidegger kallar för i-döden-varon. Medvetenheten om att jag är dödlig. Men låt oss återkomma till det en annan dag.

Världen existerar, vi existerar, därför att den och vi innehåller ett mått av osäkerhet. 

Osäkerheten, i det existentiella perspektivet, har inte bara döden och katastrofer och förluster som en dimension, utan också möjligheterna. Världen existerar, vi existerar, därför att den och vi innehåller ett mått av osäkerhet. Tänk bara på det märkliga att vi ens blev födda. Här råder verkligen en extrem osäkerhet. Av alla de miljarder spermier och tusentals ägg som kan ge potentiellt liv så råkade precis de här två från Arne och Sally förenas med varandra och skapa den jag är. Chansen att födas överhuvudtaget är närmast obefintlig. Vi är skapade ur osäkerhet.
På samma sätt är det bara i osäkerheten som något kan förändras. Om allt var säkert, slutet och stillastående så fanns det ingen potential här i världen. Då skulle allt fått sin givna form, sin plats och sitt växtsätt. Allt vara förutbestämt, låst. Min möjlighet att utvecklas obefintlig.
Ja, jag vet att det finns forskare och filosofer som hävdar att det är lite åt det hållet. Att det finns inneboende lagar i natur och människor som egentligen bara följer bestämda linjer. Att det jag gör just nu bara är en logisk följd av allt det som kommit förut. Att själva osäkerheten är en del av en säkrad värld.
Kanske har de rätt, men jag väljer att tänka annorlunda. För mig ger osäkerheten mig en känsla av möjligheter, av att det liv jag lever inte i alla delar är nödvändigt utan föränderligt.

I delar. Här kommer något viktigt. Det finns en spänning mellan det givna, det vi delar, och det möjliga, den del av vårt liv där vi kan göra val. En spänning som blir extra tydlig i coronatider. Den italiens-brittiske existentiella psykoterapeuten Ernesto Spinelli, en av mina favoriter, skriver i sin bok The Intepreted World(Sage, 2005) att ”om vi ska kunna utvecklas vår potential så måste vi både acceptera vår frihet, våra existentialer och det som är givet i en bestämd situation, eftersom det är frihetens förutsättningar.”
Vad menar han. Låt oss använda coronan som exempel. Först ett grundläggande faktum: Jag är dödlig. En existential. Sedan den givna situationen: Jag lever just nu i en stad som är hemsökt av ett virus som är potentiellt dödligt. Och ytterligare en sak: Staden, landstinget, staten, som befolkas av medmänniskor, ber mig att försöka att undvika att bli sjuk så att resurserna räcker. 

Osäkerheten ger mig möjligheten att förhålla mig. Osäkerheten är också en form av frihet.

För tillfället är alltså osäkerheten begränsande, de kräver av mig att jag ska underkasta mig, välja bort delar av min vanliga frihet för allas vårt bästa. Min egen och andras och samhällets. Men det där underkastandes är inte tvingande. Det är en av dessa möjligheter som osäkerheten bjuder på. Det är en del av den flexibilitet som ingår i levandet. Jag kan välja hur jag förhåller mig. Jag har frihet i begränsningen.

Så hur väljer jag. Maken och jag lever i del-karantän. Vi träffar våra vänner och familj på Zoom eller mobilen. Vi handlar mat med stort avstånd till våra medshoppare. (Nej, vi hamstrar inte toapapper). Vårt företag är också satt i karantän, allt vi gör där bygger ju på möten. Vi försöker dra ner på så många kostnader som bara går, försöker räkna och se hur länge pengarna på kontot räcker till det vi inte kan avboka, tar förstås inte ut någon lön (tack den lilla pensionen) och satsar på att överleva till hösten. 

Vi försöker också hålla den mörka osäkerheten stången. Och så ägnar vi oss åt att hitta sätt att använda den positiva osäkerheten vilket just nu består av tid. Vi tänker oss att det här tillståndet kanske pågår i 2-3 månader till, 90 dagar x 15 vakna timmar = 1350 timmar som i sig består av potentiell positiv osäkerhet. Tomma dagar, möjliga dagar. Det är förvånande, lite överrumplande och lite skrämmande. Det finns inget görande att gömma sig bakom – livets realiteter bara utan möjlighet till distraktioner.

Nej, den är inte lätt att handskas med, den där fundamentala osäkerheten. Det är väl därför många av oss så ofta flyr den i vanliga fall. Flyr in i en känsla av säkerhet, och det är lätt gjort i vårt land som är mycket mer vadderat än många andra ställen på jorden. Och kanske är det också därför vi blir så förvånade när vi råkar in i en gränssituation (det där jag skrev om igår) när allt ruckas och vi inte längre kan bortse från osäkerheten. För oss som klätt oss i trygghet kan det närmast kännas som en kränkning – hur kan detta hända mig? 
Så även om det kan låta lite hurtigt, inte minst för dig som har coronan i din närhet: den här situationen kan ge oss kraftfulla insikter som vad det i grunden är att vara människa. Den är en möjlighet att utforska osäkerheten både i form av allt det oinbjudna som kan hända oss och de enorma möjligheter som den erbjuder. En möjlighet att fördjupa vårt sätt att se på oss själva, på förståelsen av vad det i grunden innebär att vara människa.

Nu har vi vänt och vridit på gränssituationer och osäkerhet. I morgon piggar vi upp oss med en annan företeelse som visat sig i corona-tider – vår enorma potential för kärlek.

FOTO Alex Azabache, från Unsplashed.

LÄS MER om osäkerhet. En konstnär, en astronom, en ensam flyktingpojke och en filosof berättar om sin syn på osäkerhet.

Att var nära och att vara nära är två helt skilda saker i coronatider, det blir extra tydligt denna morgon när jag som vanligt scannar både officiella och sociala medier i min jakt på att försöka förstå vad vi är med om. Det som fångar mig är en artikel i Läkartidningen där ett stort antal forskare från olika discipliner ropar på tydlighet, på att vara noga med orden. Det handlar om på vilket sätt vi ska distansera oss, på vilket sätt vi ska hålla avstånd från varandra.  Var noga, skriver de, var noga med att skilja på social och fysisk distansering. Det första är farligt, ja den kan faktist vara dödlig, oavsett pandemi eller inte. Den andra är ett relativt neutralt beteende. Låt alltså bli, ber de, att uppmana oss till den förstnämda – social distansering.

Närhet till andra människor är ett grundbehov, i det existentiella perspetivet brukar man tala om det som en av existentialerna, de förutsättningar vi alla delar. Vi är inte isolerade, vi är samlevande, involverade, medlevande med varandra. Och det oavsett om det är som vanligt eller om vi lever i en pandemi eller krig. Vi bärs av närhet, vi formas av närhet, vi växer i närhet till varandra.  Och detta att vi har varandra är ingenting som vi bör distansera, skriver forskarna, tvärtom, den sociala närheten kanske är viktigare än någonsin när vi rent fysiskt inte kan vara varandra nära. Så, skriver de, låt oss fortsätta vara fysikt distanserade. Inget annat.

Den sociala närheten kanske är viktigare än någonsin  när vi rent fysiskt inte kan vara nära varandra.

Den där artikeln paras så fint med mina filosofistudier där jag läser den svåra med spännande Jacques Derrida, berömd för det som kallas för dekonstruktion. Låt oss inte gå för djupt i hans tankar, bara snudda vid tanken att allting är mycket mer komplicerat än vi kan uttrycka i tal och skrift. Ett ord , menar Derrida, är inte bara en samling bokstäver, det är en hel värld. Om vi tänker oss ordet i mitten och så tillför vi den ena dimension efter den andra så växer ett komplext mönster fram. Först tiden. Ordens betydelse förändras hela tiden, ibland så radikalt att det de först försökte beskriva blir till sin motsats. Som nu när social distansering egentligen används för att se till att vi fysiskt inte träffar varandra. Och slår jag upp ordet distansering i flera av Svenska Akademiens ordböcker (vilken guldgruva) så blir det allt mer mångtydigt: det kan betyda långt avstånd, sträcka, men också att vara avmätt i relation till sin omgivning, det kan betyda skillnader i rummet, eller mellanrummet mellan två föremål, en vägsträcka, det används av sjöfarare, militärer (avståndet mellan trupperna, mellan ”karlar” i led, så som vi nu gör i köer och tunnelbanor), i jordbruket för att låta växterna ha lagom utrymme mellan sig så att de kan växa till sin fulla potential, men också mellan människor, fast då med en helt annan betydelse: att hålla någon på distans, att hålla någon på avstånd, att skilja sig, frånsäga sig ”samhörighet”, att ”hindra någon från att förtroligt närma sig”. Det där sista inte minst i kärlek ”… du har varit kall mot mig …” skriver författaren Wetterbergh i en roman 1847 som en beskrivning av distans.. Allt detta, och lite till, finns gömt i de där bokstäverna, som nu får en ny betydelse – att hålla avstånd på grund av fara för sjukdom. Men ordet, enligt Derrida, måste också förstås i sin omgivning. Det vill säga de går inte att förstå vad distans innebär utan att förså dess motsats – närhet. När jag och Maken var i Japan på 80-talet var distans det normala. Hur trångt det än var i Tokyos tunnelbana nuddade ingen den andre. Om vi bad någon om hjälp och gick för nära så backade vår medmänniska, och innan vi förstod tog vi då ett steg närmare och hen backade igen. Här var inte tal om att ta i hand, och absolut inte att kramas, det gällde att ”hålla sig på sin kant”. I Indien några år senare var det tvärtom. Jag reste ensam och blev först oroad när sätena fylldes upp runt mig trots att det fanns gott om plats i bussen. Jag kände mig hotad, hade samma sak hänt i Stockholm hade jag misstänkt ett rånförsök. En äldre kvinna satte sig bredvid mig utan ett ord och tog min hand och smekte den. Någon lekte med mitt hår. Min kropp tillhörde inte bara mig. Det var inte obehagligt, bara ovant, men den ständiga närheten, trängseln, den fysiska intimiteten blev nästan för mycket för mig och då är jag ändå i grunden är en kramande människa. I Vietnam, där jag jobbade i många år, var det antingen eller. Antingen var du en främling och behandlades med respekt men lite kyligt, eller också accepterades du som en släkting. Inbjuden på gott och ont. Här var intimiteten fysisk men framförallt själslig. Vid en middag med chefredaktörer och kulturdepartementet vände sig en kollega på andra sidan bortdet mot mig och sa med hög och klar stämma: ”Ann, vi är oroliga för dig, du är alldeles för tjock. Titta på henne där, ni är lika gamla, se så ung hon ser ut jämfört med dig.” Här i Sverige en förolämpning. Där i Vietnam en kärlekshandling.

Orden distans och närhet i Japan, Indien, Vietnam och Sverige betyder helt olika saker. Ordet distans och närhet i janauari 2020 och i april samma år är inte heller samma sak.

Så dagens avståndet måst jämföras med gårdagens närheten. Om jag personligen förr gärna kramade mina medmänniskor (jag vet att vissa av er är lyckliga att det äntligen fått ett slut), så var att ta i hand att distansera sig, att bara nicka och le kändes som en markering, som om jag tog avstånd  (ett ord som användes i Sverige först på 1700-talet). Mitt hälsningsjag är nu förvirrat, hemlöst. Och jag märker hur min relation till ordet distans och dess praktik förändras för varje dag. När jag går ut på stan undviker jag andra på gatan och i mataffären. Jag gör det och jag ser andra göra likadant. Jag märker att vi inte bara håller kropparna borta, utan också blicken, åtminstone jag, det är som om ordet distans nu betyder att bygga en zon kring mig själv dit ingen har rätt att träda in. Som en symbolisk parallelll till viruset som inte får gå över mina gränser.  En kvinna på Söder här i Stockholm blir uppmärksammad i media. Hon har gått ett steg längre och har en två meter lång tumstock på sin rullator som hon sträcker ut mot den som inte håller sig på avstånd. Och den där zonen får en allt högre och fastare kontur. Till och med här hemma där Maken och jag covidkarantänar är jag inte lika direkt, inte lika mottaglig, inte lika fysisk ens mot honom. Inför varje kyss, kram och beröring finns en liten men tydlig varningssignal. Distansen distanserar mig, gör mig fysiskt ensammare, på min vakt. Och det skrämmer mig. Så trost att vi människor i världen aldrig varit mer näravaranra – vi delar samma öde, samma fara, samma försök att rädda oss, så känner jag mig ensammare än någonsin.

Nu är den sjäsliga, vänskapliga, ömsinta,  omtänksamma, kärleksfulla, tålmodiga, uppmuntrande, lyssnande, lekfulla    mötet med de kända och okända ännu viktigare än någonsin.

Men, och nu kommer själv poängen efter denna långa omväg, bara för att våra kroppar inte får mötas innebär det inte att vi inte kan vara nära. Det är det läkarna som skrev den där artikeln trycker på. Tvärtom, nu är den sjäsliga, andliga, vänskapliga, ömsinta, omtänksamma, kärleksfulla  mötet med kända och okända ännu viktigare än någonsin. Mobilen, mail, sms, messanger, brev, lappar. Vinka, le, skicka slängkyssar, ropa och många luftkramar. ”Jag ser dig!” ”Och jag ser dig!” ”Hur mår du?” ”Bra, och du?” ”Bara bra, men det är lite tråkigt.” ”Jag vet. Ska vi tala om något annat. Berätta något för mig. Något roligt. Något annat.” På Sveriges Radio sjunger femhundra människor tillsammans ”Vinter rasat …”. Vi äter middagar, flirtar, skvallrar, undervisas oroar oss, tar avsked vid dödsbäddar – digitalt. På avstånd och ändå inte. 

Mest längtar jag efter det vanliga. Fika med en vän, kolleger, med barnen. Ringa till Maken vid fem och fråga om han vill gå på bio. Strosa i en bokhandel och komma hem med fler böcker av den där sorten som jag borde läsa men kanske aldrig kommer att hinna. Åka till någon karg plats. Till Fårö. Hyra något vid havet. Det vanliga livet som så hastigt blivit ovanligt. 
Någon skrev i tidningen häromdagen att coronakarantän är en unik möjlighet att betrakta sitt liv utifrån. Som om vi redan var döda och tittade tillbaka och konstaterade: Så var det. Så blev det. Som när den förstfödda flyttade hemifrån och det slog mig med en blandning av sötma och smärta att det här var den barndom jag kunde ge henne. Det här var allt jag förmådde. Och avgrunden i tanken att det inte gick att reparera, att göra om. 

Som då, och ändå inte, för nu kan jag, vi, förhoppningsvis se tillbaka och i en framtid förändra.

I det existentiella perspektivet är frågan om mening central. Vad är det för mening med mitt liv. Vad är det för mening med mina handlingar, med mitt sätt att möta andra, med min förmåga att ha omsorg om världen. Idealet är att den mentala meningen, den vi tänker, den inre, den vi uppelver och den yttre, den vi lever, hyfsat ska hänga samman. Om de inte gör det så skaver det, menar den danske filosofen Søren Kierkegaard, och ger ett obehag som han kallade för förtvivlan.
I coronakarantänen träder frågan om mening farm som en fyrbåk, som den där ställningen som byggdes upp på klipphällar vid havet för att hjälpa sjöfararna att hitta, att inte gå i kvav. Frågan om meningen träder fram, den brinner, den pockar på svar.
Vad i det vanliga, det som är vanligt för mig, stämmer med min inre mening? Vad av det jag längtar efter är meningsfullt? Vad är viktigt? Vad är oundgängligt, (ett sådant gammalt oanvänt ord, som när jag slår upp det i Svenska Akademiens ordbok visar sig ha många bottnar: Något man inte kan undgå, något som inte kan undanröjas, något som inte ska svikas, något som krävs, som inte kan försummas, inte avvaras, något oumbärligt – det allra növändigaste.^⁠

Vad är oundgängligt i det liv jag levde före mars 2020, vad kan avvaras och vad saknas.

Jag har börjat skärskåda och mäta mot inre svar. Somt ger gläjde, längtan oxh saknad. Annat ekar tomt, skramlar omkring utan att finna något fäste. Vissa delar av mitt liv är förankrat som borrat ner i sten, annat flyter herrelöst. Hör det hit eller har det bara råkat bli? Något saknas också. Det finns ett inre ja till frågor som ännu inte ställts, erbjudandet från livet som inte ännu identifierats.

På landet över natten. För att se till. Ge fåglarna lite mat. Upptäcka hur långt våren kommit. Blir smärtsamt medveten om hur jag hela tiden övervärderar just tiden. Hur mycket jag tror att det går att klämnma in i 24 timmar. Hur listan är orimlig och hur ogärna jag vill välja. Så länge almanackan är fylld av färgglada kvadrater kan jag skylla på den. Säga till mig själv att det är därför den där boken som jag så gärna vill skriva bara kommit halvvägs, de där fröna jag köpt inte kommit i jorden, böckerna inte är lästa, badrummet inte är nystädat, recepenten inte lagade, filosofiläxan inte gjord. Jag skyller på almanackan och nu när den är vit som ett nytvättat lakan inser jag att det är min egen oförmåga att välja som gör att jag hinner med mycket, men inte alltid med det jag helst skulle vilja.

Karantänen gör det också svårare att fly från mig själv. All denna tid som inte krävs av något annat. All denna tid som jag inte kan fylla med vardagligheter. Så tydligt det blir vad jag använder den till, vad jag kan använda den till. En oförsonlig spotlight följer mig genom dagen och den avslöjar slarviga livsval och livslögner. Det är en märklig känsla, en slags livssmärta som ömsom gör mig bedrövad och ömsom skapar fönster in i framtiden. 

Och där, återigen, den där frågan om mening. Vad av allt det jag vill fylla mitt liv med är menings-fullt. På kort sikt och på lång. För mig och för andra. Och vad måste jag släppa?

Jag tänker också när jag sitter här med mitt kaffe och brasan tidig morgon att det inte bara gäller mitt personliga liv utan också vårt gemensamma. Slöjorna lyfts från ekonomiska system, samhällsprioriteringar, klassklyftor, ekologiskt oansvar, konsumtion, resvanor, jämställdhet – ja hela frågan om vad som är viktigt för oss som mänsklighet, vad som är globlat memingsfullt. 

Och så det där tvivlet, riktat mot mig själv och oss alla som kollektiv, kommer vi minnas, omvärdera, välja om när det här är över eller återgår allt då till det gamla vanliga?

Nej, nog med grubblerier. På bordet i köket står mina första frösatta blommor som behöver skolas om, ved väntar på att bäras in och där i skrubben mittemot vedspisen står en dammsugar som ska tas i bruk.