Att var nära och att vara nära är två helt skilda saker i coronatider, det blir extra tydligt denna morgon när jag som vanligt scannar både officiella och sociala medier i min jakt på att försöka förstå vad vi är med om. Det som fångar mig är en artikel i Läkartidningen där ett stort antal forskare från olika discipliner ropar på tydlighet, på att vara noga med orden. Det handlar om på vilket sätt vi ska distansera oss, på vilket sätt vi ska hålla avstånd från varandra.  Var noga, skriver de, var noga med att skilja på social och fysisk distansering. Det första är farligt, ja den kan faktist vara dödlig, oavsett pandemi eller inte. Den andra är ett relativt neutralt beteende. Låt alltså bli, ber de, att uppmana oss till den förstnämda – social distansering.

Närhet till andra människor är ett grundbehov, i det existentiella perspetivet brukar man tala om det som en av existentialerna, de förutsättningar vi alla delar. Vi är inte isolerade, vi är samlevande, involverade, medlevande med varandra. Och det oavsett om det är som vanligt eller om vi lever i en pandemi eller krig. Vi bärs av närhet, vi formas av närhet, vi växer i närhet till varandra.  Och detta att vi har varandra är ingenting som vi bör distansera, skriver forskarna, tvärtom, den sociala närheten kanske är viktigare än någonsin när vi rent fysiskt inte kan vara varandra nära. Så, skriver de, låt oss fortsätta vara fysikt distanserade. Inget annat.

Den sociala närheten kanske är viktigare än någonsin  när vi rent fysiskt inte kan vara nära varandra.

Den där artikeln paras så fint med mina filosofistudier där jag läser den svåra med spännande Jacques Derrida, berömd för det som kallas för dekonstruktion. Låt oss inte gå för djupt i hans tankar, bara snudda vid tanken att allting är mycket mer komplicerat än vi kan uttrycka i tal och skrift. Ett ord , menar Derrida, är inte bara en samling bokstäver, det är en hel värld. Om vi tänker oss ordet i mitten och så tillför vi den ena dimension efter den andra så växer ett komplext mönster fram. Först tiden. Ordens betydelse förändras hela tiden, ibland så radikalt att det de först försökte beskriva blir till sin motsats. Som nu när social distansering egentligen används för att se till att vi fysiskt inte träffar varandra. Och slår jag upp ordet distansering i flera av Svenska Akademiens ordböcker (vilken guldgruva) så blir det allt mer mångtydigt: det kan betyda långt avstånd, sträcka, men också att vara avmätt i relation till sin omgivning, det kan betyda skillnader i rummet, eller mellanrummet mellan två föremål, en vägsträcka, det används av sjöfarare, militärer (avståndet mellan trupperna, mellan ”karlar” i led, så som vi nu gör i köer och tunnelbanor), i jordbruket för att låta växterna ha lagom utrymme mellan sig så att de kan växa till sin fulla potential, men också mellan människor, fast då med en helt annan betydelse: att hålla någon på distans, att hålla någon på avstånd, att skilja sig, frånsäga sig ”samhörighet”, att ”hindra någon från att förtroligt närma sig”. Det där sista inte minst i kärlek ”… du har varit kall mot mig …” skriver författaren Wetterbergh i en roman 1847 som en beskrivning av distans.. Allt detta, och lite till, finns gömt i de där bokstäverna, som nu får en ny betydelse – att hålla avstånd på grund av fara för sjukdom. Men ordet, enligt Derrida, måste också förstås i sin omgivning. Det vill säga de går inte att förstå vad distans innebär utan att förså dess motsats – närhet. När jag och Maken var i Japan på 80-talet var distans det normala. Hur trångt det än var i Tokyos tunnelbana nuddade ingen den andre. Om vi bad någon om hjälp och gick för nära så backade vår medmänniska, och innan vi förstod tog vi då ett steg närmare och hen backade igen. Här var inte tal om att ta i hand, och absolut inte att kramas, det gällde att ”hålla sig på sin kant”. I Indien några år senare var det tvärtom. Jag reste ensam och blev först oroad när sätena fylldes upp runt mig trots att det fanns gott om plats i bussen. Jag kände mig hotad, hade samma sak hänt i Stockholm hade jag misstänkt ett rånförsök. En äldre kvinna satte sig bredvid mig utan ett ord och tog min hand och smekte den. Någon lekte med mitt hår. Min kropp tillhörde inte bara mig. Det var inte obehagligt, bara ovant, men den ständiga närheten, trängseln, den fysiska intimiteten blev nästan för mycket för mig och då är jag ändå i grunden är en kramande människa. I Vietnam, där jag jobbade i många år, var det antingen eller. Antingen var du en främling och behandlades med respekt men lite kyligt, eller också accepterades du som en släkting. Inbjuden på gott och ont. Här var intimiteten fysisk men framförallt själslig. Vid en middag med chefredaktörer och kulturdepartementet vände sig en kollega på andra sidan bortdet mot mig och sa med hög och klar stämma: ”Ann, vi är oroliga för dig, du är alldeles för tjock. Titta på henne där, ni är lika gamla, se så ung hon ser ut jämfört med dig.” Här i Sverige en förolämpning. Där i Vietnam en kärlekshandling.

Orden distans och närhet i Japan, Indien, Vietnam och Sverige betyder helt olika saker. Ordet distans och närhet i janauari 2020 och i april samma år är inte heller samma sak.

Så dagens avståndet måst jämföras med gårdagens närheten. Om jag personligen förr gärna kramade mina medmänniskor (jag vet att vissa av er är lyckliga att det äntligen fått ett slut), så var att ta i hand att distansera sig, att bara nicka och le kändes som en markering, som om jag tog avstånd  (ett ord som användes i Sverige först på 1700-talet). Mitt hälsningsjag är nu förvirrat, hemlöst. Och jag märker hur min relation till ordet distans och dess praktik förändras för varje dag. När jag går ut på stan undviker jag andra på gatan och i mataffären. Jag gör det och jag ser andra göra likadant. Jag märker att vi inte bara håller kropparna borta, utan också blicken, åtminstone jag, det är som om ordet distans nu betyder att bygga en zon kring mig själv dit ingen har rätt att träda in. Som en symbolisk parallelll till viruset som inte får gå över mina gränser.  En kvinna på Söder här i Stockholm blir uppmärksammad i media. Hon har gått ett steg längre och har en två meter lång tumstock på sin rullator som hon sträcker ut mot den som inte håller sig på avstånd. Och den där zonen får en allt högre och fastare kontur. Till och med här hemma där Maken och jag covidkarantänar är jag inte lika direkt, inte lika mottaglig, inte lika fysisk ens mot honom. Inför varje kyss, kram och beröring finns en liten men tydlig varningssignal. Distansen distanserar mig, gör mig fysiskt ensammare, på min vakt. Och det skrämmer mig. Så trost att vi människor i världen aldrig varit mer näravaranra – vi delar samma öde, samma fara, samma försök att rädda oss, så känner jag mig ensammare än någonsin.

Nu är den sjäsliga, vänskapliga, ömsinta,  omtänksamma, kärleksfulla, tålmodiga, uppmuntrande, lyssnande, lekfulla    mötet med de kända och okända ännu viktigare än någonsin.

Men, och nu kommer själv poängen efter denna långa omväg, bara för att våra kroppar inte får mötas innebär det inte att vi inte kan vara nära. Det är det läkarna som skrev den där artikeln trycker på. Tvärtom, nu är den sjäsliga, andliga, vänskapliga, ömsinta, omtänksamma, kärleksfulla  mötet med kända och okända ännu viktigare än någonsin. Mobilen, mail, sms, messanger, brev, lappar. Vinka, le, skicka slängkyssar, ropa och många luftkramar. ”Jag ser dig!” ”Och jag ser dig!” ”Hur mår du?” ”Bra, och du?” ”Bara bra, men det är lite tråkigt.” ”Jag vet. Ska vi tala om något annat. Berätta något för mig. Något roligt. Något annat.” På Sveriges Radio sjunger femhundra människor tillsammans ”Vinter rasat …”. Vi äter middagar, flirtar, skvallrar, undervisas oroar oss, tar avsked vid dödsbäddar – digitalt. På avstånd och ändå inte.