”Varför känns det så konstigt så här i coronatider”, frågar jag Kollegan, en av de få jag träffar där i vår gemensamma lokal för existentiella samtal i Rödabergen. ”Så avtrubbat, som om inte ens det som är roligt går att njuta av. ”
Tar en ännu en kopp kaffe och känner efter en stund och upptäcker ett inre uppdelat i bubblor. Hemma är en bubbla Ladan i Rådan en annan, Rödabergen en annan. Dotterns lägenhet, Sonens lilla gård, mataffären, Hagaparken alla är de bubblor som inte längre hänger ihop med varandra.
Det är mellanrummet som håller livet, människorna och företeelserna samman, det är det som saknas. Samman-hanget, bindemedlet, det som gör allting till en helhet, till min värld.
I vanliga fall är allt en enda, ett samtal till Dottern är också en del av att hänga i soffan, gå på konstutställning eller i skogen. Vägen till Rödabergen är att titta in på Stadsmissionen, stanna och ta en fika och skriva lite på Hagabageriet, träffa en kollega, (”Ska vi ta ett glas vin framåt kvällen”), gå på bio med någon jag råkar på eller be en vän följa med till Ladan bara så där. Ett samtal till Emma i Spanien är också en känsla av att kunna resa dit, ett mail från någon som vill bli existentiell samtalsledare binds redan ihop med när vi kan sätta igång.
Och allt detta är på samma gång i en gemensam väv som är mitt och alla andras liv.

Kommer på att jag läst om en intressant japanska filosofen Tetsuro Watsuji (1889–1960). Han tillhörde den så kallad Kyotoskolan som i början av 1900-talet kombinerade traditionella japanska tankar med västerländska. En människa, menade han, är ningen, ett sammansatt ord uppbyggt av nin, som betyder människa eller person och gen som betyder space, mellan. Han tänker sig människan som både enskild och i relation. Vilande på samma gång i ett eget utrymme och i det som finns mellan oss.^⁠
Jag är människa och gen. Du är människa och gen. Även djur, platser, träd kanske också har en gen-tillhörighet. Och i och med coronan har det där mellanrummet blivit en slags inge-mans-land, vanskliga transportsträckor utan möjligheter. Allt är bara nin, bubblor, öar.
”Det är det där”, sa jag till Kollegan om min upptäckt, ”som är det stumma. Och det är därför även fina upplevelser inte får någon resonans. De hör inte ihop, kan inte inte leda till något annat, kan inte göra min värld till en.”

FOTO: Andrew Wolf via Unsplas