HELGSPECIAL

ANTROPOLOGEN | Julklapparnas dolda symbolik

Christmas present and red xmas balls against black background, Black Friday Christmas concept.

Nej, det är inte bara du som har det jobbigt när du sitter där med julklappslistan. I tusentals år har vi människor våndats över vem som ska få vad och vad det får kosta.

Läs om engagemangsskuld, klappmakt och presenterans själ.
Om förhandsnjutning, smårus och kemisk besvikelse.

Gåvor har alltid varit viktiga när det gäller att bygga relationer. Och det handlar om makt, skuld och givarens själ.  I den här atikeln mildrar socialantropologen Thomas Hylland Eriksen din juklsappsångest genom att berätta om de urgamla oskrivna reglerna. Låt också Pernilla Juth från KI sprida ljus över varför själva utdelning kan bli så dramatisk. Det är hjärnan och förväntningssystemet som spökar.
Har du oroat dig över julklapparna i år igen. Kanske funderat på att låta bli, sedan ändrat dig och ändå kommit hemsläpande med ett par kassar smått och gott och ett och annat lite för stort paket. Det är inte så konstigt. Att ge och få presenter är inte bara ett kommersiellt sentida påfund, det har sedan urminnes tider använts för att bygga relationer.
Den norske socialantropologen Thomas Hylland Eriksen och den svenska neuroforskaren Pernilla Juth är hel överens: de där laddade timmarna den 24:e december varje år när ting byter ägare har en djupare betydelse än de flesta anar.
Försök att minnas hur du resonerade när du planerade årets julklappsinköp. Om du granskar dina motiv noga kommer du att upptäcka att du följt ett stort antal uttalade eller outtalade regler som bestämt vem som ska få klappar, vad de får kosta och hur mycket energi du tänker lägga ner på att hitta dem.
–Orsaken, säger Thomas Hyllander Eriksson, är att en present skapar en ömsesidighetsrelation som riskerar att vara till tidens ände.

En present skapar en ömsesidighetsrelation som riskerar att vara till tidens ände.

En julklapp är i antropologernas värld inte bara en pryl som byter ägare, det är ett symboliskt ting som binder givaren och mottagaren till varandra i ett intrikat samspel i tre steg: Att ge, att ta emot och att ge tillbaka.
Tänk efter. Du grabbar en bok i pocketstället i mataffären och slår in till moster Eva. Hon ger dig en  keramikskål från den där konstnären som ni talade om när ni träffades i somras. Du står nu i ett slags engagemangsskuld som kommer att tynga dig till dess att du återgäldat.
Nu har du ett antal val. Antingen ger du lilla moster en lika omtänksam gåva till nästa jul och lyckas då både återgälda och på samma gång bekräfta er relation. Eller också demonstrerar du ditt ointresse med ännu en slarvig klapp och får leva med obalansen. Samma sak gäller förstås i en motsatt situation. Du ger något fint och får något enkelt tillbaka och genast är det den andra som står i skuld till dig. Eller ännu värre. Du ger ingenting men får en läcker klapp från svägerskans bror som tittar förbi för att han råkar vara i stan. Det blir pinsamt, men det är värre än så.

Hur har ni det med presentbalansen?

Varje gång du ser den där designprylen så reagerar du men ett litet uns obehag. Om du tänker efter så har du, precis som jag, en rätt omfattande inre loggbok över presentbalansen som kommer väl till pass vid jul, födelsedagar och middagsinbjudningar. Titta dig omkring i vardagsrummet under närmaste julklappsutdelning och kan du se hur varenda julklapp blir till en relationsmanifestation.
– Barn får alltid finare presenter från mamma och pappan än omvänt, säger Thomas Hylland Eriksen, och det gäller också när de blivit vuxna. Generellt sätt ger den som har störst makt de dyraste julklapparna.

En present är ett ting med själ. Det tar tid innan laddningen klingar av.

Och så är det det där med tingens ”hau”. Sedan länge finns föreställningen att en present inte bara är en pryl utan att med den följer också en bit av givarens själ. Hur moderna vi än tycker att vi är så påverkar den här idé oss fortfarande. Tänk efter hur svårt det är att slänga något du fått av någon annan. Och varför låter vi inte presenter bli vandringsgåvor? Den där vinflaskan du fick av Jonas, eller det där ljuset du fick av Linda, och som fortfarande står där i sin snygga förpackning, kan du väl lika bra ge bort till Rebecka nu när hon fyller år? Eller?
– Allt utom pengar har ett personligt element, och det tar tid innan det klingar av. Men det varierar förstås, säger Thomas Hylland Eriksen. En kastrull är inte lika laddad som en diamantring.
Kanske är det också därför det känns som att det är ett krav att bli glad. Om jag nu står här och håller i en del av dig kan jag ju inte bara, som min svägerska en gång, utbrista: ”Men snälla mamma det fattar du väl att jag inte vill ha en sådan här tröja!”

Förhandsnjuting, smårus och kemisk besvikelse.

Men presenter har också en biologisk funktion. Jag ringer neuropsykologen Pernilla Juth som genast förklarar hur hjärnan och julklapparna hänger ihop.

Först förväntan.
– Hjärnans belöningssystem är så konstruerat att du inte bara blir lycklig när du får någonting utan själva vissheten om att du snart kommer att få en hel hög med julklappar ger dig en slags förhandsnjutning. På så sätt dras julen ut och kan för vissa vara i många månader.
Sedan sammanhanget.
– Hjärnan är också mycket känslig för sociala relationer och en present är i hjärnans värld ett bevis på att du hör till. Och att höra till är att vara trygg och den upplevelsen producerar positiva kemikalier i ditt system. Så allt tissel och tassel, önskelisteskrivandet och planerandet är mycket större än själva klapparna och laddar dessutom dem med ett helt annat värde.
Och så är det då allt det där som händer på själva aftonen. Fram till juldagsmorgonen har belöningssystemet sakta laddats upp, signalsubstanser har förberett hjärnan för vilka julklappar vi ska få och därmed bäddat för glädje eller sorg. Förväntningarna blir infriade eller till och med toppade, belöningssystemet är i fas med sig själv, lyckokemikalier frigörs och vi bäddas in i ett behagligt smårus. Bästa klappen kommer inte och du kan bokstavligen uppleva, eller se på någon annan, hur hjärnan kommer i obalans. Det kemiska svaret uteblir och det uppstår en slags brist i systemet som vi beskriver med ordet besvikelse.

Ja, jag vet. Ledsen att jag lockade dig att läsa till slut för den här artikeln har antagligen inte gjort det lättare för dig att köpa varken födelsedagspresenter eller julklappar.

Ann Lagerström©

LÄS MERANTROPOLOGEN | Julklapparnas dolda symbolik

PRESENTER | Brukar du ge returgåvor?

Nej, man måste inte ta med sig något varje gång man blir bjuden på middag. Och jo, det måste man visst det. Välkommen in i gåvornas paradoxala värld.

Det är Gili Kliger, vid Havard University, som funderar. Hur gör vi egentligen när ger bort saker? Och varför gör vi som vi gör? Vad är det som motiverar oss att köpa blommor och distribuera vinflaskor och doftljus till höger och vänster? Och varför låtsas vi att det här är frivilligt när det är invävt i ett strikt sociala nät som sträcker sig långt bak i tiden.

En gåva är inte en engångshandling, skriver Kliger med inspiration från den franske sociologen Marcel Muass, det är en transaktion. Ett slags oskrivet kontrakt i form av en present, som vi människor tycks ha ägnat oss åt i tusentals år, och som bland annat nämns i både Eddan och Vedaskrifterna.
Från början var en gåva ett sätt att dela med sig av det man själv hade i överflöd och som den andre behövde, berättar hon inspirerad av sociologen. Med förhoppningen, ja i det närmaste en outtalad överenskommelse, om att få tillbaka när hen själv behövde. När samhällena växte räckte de inte med det närmaste nätverket och så växte vårt ekonomiska system med köp och sälj och skrivna kontrakt ut. Borta var gåvosystemets osäkerhet – kommer grannen dela med sig av sin skörd? 

En befrielse – och tvång
Å ena sidan en befrielse – jag måste inte bygga min överlevnad på släkt, vänskap och kärlek. Å andra sidan en förlust – min överlevnad bygger inte längre på nära känslomässiga band. Vi upprättar kontrakt med varandra som främlingar, och när överenskommelse är avslutad förblir vi just det – främlingar.
Men den där gamla överenskommelse lever kvar i vinflaskan du tar med dig till en middag, i födelsedagspresenten och julklapparna. Du kan känna den gentiska sociala spåren genom dina reaktioner: I glädjen av att köpa den ”rätta” blomman. I den udda presenten som passar din värdinna eller vän. I rimmen och det omsorgsfulla packeterandet. Men också, när det är du som får: Vad tog jag med mig sist? Hur dyr är den där flaskan? Och hur många julklappar fick jag, och hur många har jag givit?

I serien Seinfeld har myntat två begrepp: Regift – returgåva, det vill säga det där tvånget man känner att ge till någon man fått något ifrån. Och de-gift, återgåva, förbudet att ge vidare en present man fått i från någon annan.

Kontraktssamhället
I kontraktssamhället har de här känslorna av ömsesidighet och omsorg försvunnit, skriver Kliger, men vad skulle hända om vi återupprättade dem. Och så refererar hon till Mauss som i sin bok Gifts (1955) skriver om ”the joy of public giving”. Årets deklaration en investering i vår gemensamma välfärd och en garanti för att få när vi själva behöver.
Ja, är inte hela vårt liv en enda lång räcka av kontrakt, funderar Mauss, en rad debet och kredet? Ett givande och tagande – jag lyssnar på dig och blir lyssnad på en annan dag, jag lånar ut en kopp mjöl, och får ett ägg av någon annan veckan därpå. Vi är inte ensamma. Vi är invävda i varandra.

Genom gåvorna flyttar vi in hos varandra
Men funderar Mauss vidare. Är inte en gåva som placeras i en annans hem mer än ett ting, ett fragment av givaren som flyttar in och gör sig hemmastad. Ett band som väver samman personer, vänner och familjer också när gästen har gått eller festen är över. När jag tittar mig omkring här hemma ser jag den röda djävluen som jag en gång fick från en kvinna i Laos. Nu är inte bara tygdockan här hos mig, också den där okända långt borta. Moster Marias nallebjörn är inte något utan henne. Och i skåpet en vinflaska från en kär vän som kommer att vara i mina tankar när jag öppnar den. I mitt hem finns osynliga trådar som förbinder mig med människor i flera länder. Och så vänder jag mig mot fönstret, kikar över gatan på det vackra sekelskiftshuset och får en vision av trådar i olika färger som dansar i vinden genom staden.

Är det därför, undrar Kliger, som vi inte kan ge bort sådant vi fått från någon? I serien Seinfeld har man myntat två begrepp: Regift – returgåva, det vill säga det där tvånget man känner att ge tillbaka någon till den man fått något ifrån. Och de-gift, återgåva, förbudet att ge vidare en present man fått ifrån någon annan. På hyllan i garderoben står en kermaikmugg du aldrig kommer att dricka i men som du vet att vännen du ska sova över hos på landet skulle älska. Men kan du ge bort det du fått?
I grunden, skriver hon, är vi inte individer utan givare och tagare. Och antingen kan vi se det som ett spindelnät av tvång, eller som en stark social gemenskap att luta sig emot.

Källa: Aeon.co
Läs mer här om gåvornas dolda regler.

KÄLLA: Aeon.com

LÄS MERPRESENTER | Brukar du ge returgåvor?

NYÅRSLÖFTEN |
Självomsorg istället för skam och skuld

Crowd watching fireworks

Glöm alla löften om att bli en bättre människa 2020. Lova dig bara en enda sak, att då och då lyssna till den där inre rörelsen som är berättelsen om dig själv.

Jag känner en människa som är nöjd. 
Och en gång träffade jag en som kunde ta en stund i taget.
 Och en som tyckte det var onödigt att resa bort när det var så bra där han var. 
De var inga perfekta typer, inte rika, inte särskilt framgångsrika heller. De var sådana som vaknade och låg och gonade sig åt det vanliga som skulle komma. Morgonkaffet, tidningen, en solstråle, dammet som dansar i den. Sträcka på kroppen, smeka någons rygg, väcka en unge, jobba, titta lite på tv, och den goda sömnen.
De är sådana där som sitter och ler provocerande på bussen på morgnarna. Som går för långsamt genom kulverten på T-centralen. Som inte kollar sin mail flera gånger i timmen. Jag känner en som inte har mobiltelefon.

Och jag är ganska säker på att de inte tänker ge några nyårslöften. De har ingen pockande förbättringsplan, ingen lista på humana uppdateringar, ingen gnagande känsla av att det är något som saknas.

Det finns en märklig allians mellan våra nyårslöften och vår vana vid köp och sälj. Och så kan det ha med potatis att göra, eller snarare med tiden innan vi hade potatis.
Då när vintermörkret var kompakt över detta land, då vi verkligen kunde fråga oss om vi skulle orka fram till våren. Då svälten inte var en lek, som i vissa tv-serier, och den mörkaste natten, väckte tankar på nästa år, och nästa. På livsnödvändiga förhoppningar. När våren kommer skall jag bryta ännu en teg. 


Också kristendomen med sina hot om straff och fördömelse fanns i bakgrunden. Det gällde att förbättra sig, att hålla måttet. De som inte slutade svära och hade begär till både grannens hustru och häst kunde vid oförmodat dödsfall få brinna. 

Så här tänker jag. Vi lever missnöjda i en av världens rikaste nationer med en gnagande känsla av hot som många av oss inte är utsatta för. Många av oss, men inte alla. Vi som har tror ändå inte att vi inte har tillräckligt, att vi inte har gjort tillräckligt, att vi inte är tillräckliga. Det finns alltid något som kan förbättras, som borde förbättras. Utanpå i form av shopping och inuti i form av omskolning av både kropp och själ, gärna kopplad till olika former av shopping, till kurser och all slags kurer.

Vi tror att vi inte har tillräckligt, 
att vi inte har gjort tillräckligt, 
att vi inte är tillräckliga. 
Det finns alltid något som kan förbättras, som borde förbättras. 

En forskare jag läste för många år sedan menade att vi i grunden är samlare och att vi ännu inte begripit att vi inte kommer att svälta ihjäl. Hen menar att vi inte kan skilja på behovet av att lagra mat inför vintern och en dragning till högvis med skor. Båda delarna tillfredsställer samma samlariver, en gång i tiden livsnödvändig, idag en högst orealistisk vana. Vi har också missat att de flesta kristna idag inte ens själva tror på Helvetet, det är nedlagt. Domens dag har bleknat, dagens Gud är enligt många kristna en evig dialog och en relation. Och goda vänner fördömer inte. De älskar dig och din medelmåttstillvaro.

Nyårslöften är en form av offer
Och allt tycks kulminera just de här dagarna kring nyår. Nästa år … nästa år … då. Ibland tänker jag att löftet inför det nya decenniet är en form av offer, en bikt som lovar bot och bättring: Ja, jag är en syndig människa som inte levt upp varken till mina egna, min familj eller samhällets krav. Ja, jag är fet, röker, motionerar inte, äter kött istället för grönsaker, instagrammar för mycket, mindfullnessar för lite och jag erkänner: Jag har flugit i år och inte sorterat alla mina sopor.
Och så lovar vi något, att banta, att bli snällare, att alltid veckohandla, att bli vegan, att yoga och så lägger vi ännu en sten på bördan. Bäddar för ett misslyckande som förstärker den diffusa känslan av att vi inte räcker till. Inte i år heller.

Så hur kommer vi ur löfteshjulet?
Jag tänker att det enda vi behöver är ett enda löfte: Lyssna lite mer. 

Lyssna till den där lilla rösten som viskar berättelsen om dig själv. Den lilla magkänslan som ropar, nej tack. Den lilla rörelsen i halsgropen som flämtar, pröva. Den stora plötsliga längtan efter färgen syren, och den bommulslika tillfredställelsen av att vara på rätt plats i ett självklart ögonblick.
Lyssna bortom lasset av konventioner och rutiner, bortom sociala föreställningar, religiösa påbud, skammen, skulden och guld-och-gröna-skogar-fantasierna. Lyssna och var nyfiken, låt dig förvånas, och lita på att det inte vill vill du inte och det du mår bra av mår du faktiskt bra av.  Sen må det vara fler skor eller bara sitta på trappan, gråta ohejdat eller skratta dig nöjd, biff eller grönt te. 

Men hur lyssnar jag utan att det blir ett nytt påbud, formulerat i det pretentiösa och ouppnåeliga kravet att ”i år ska jag verkligen bli mig själv”?
Glöm det där målet, tanken att det finns något perfekt eller i alla fall bättre jag att söka efter, det är en del av vår tids tvångströja. Du är ett outforskat universum, vintergator på vintergator av kombinationer, omöjliga att kartlägga. Du är ett kosmos i rörelse. Ett blivande. Lova inga storverk, ingen förändring, inget göra, inget vara. Unna dig en kopp te bara då och då och lyssna nyfiket på det du redan är.

LÄS MERNYÅRSLÖFTEN |
Självomsorg istället för skam och skuld

EKO-ANSVAR | Att avstå utan att veta varför

Trip concept - items of men's accessories

Måndag morgon. November. Underkylt regn. Bilen eller bussen? Bilen!
Vi skulle inte ha några julklappar i år. Jag har redan ändrat mig.
Glömde tygpåsen hemma. Packar maten i tre plastkassar.
Jag tänker mig att filosofen Folke Tersman rynkar sin panna. Här har han uppenbart en människa som ännu inte förstått att om vi ska bryta trenden och rädda globen måste det till en helt ny slags moral – den offerlösa altruismen.

Vi måste avstå utan att veta om det hjälper.

Den ekologiska krisen, skriver Tersman i sin nya bok Tillsammans – en fiolosofisk debattbok om hur vi kan rädda vårt klimat(Bonnier existens), är inte i första hand politisk, den är psykologisk. Och så förklarar han hur sju miljarder människors till synes harmlösa handlingar skapat en situation som bara kan hävas om alla dessa individer varje dag gör rätt istället för fel val.

Moral har för gemene man länge varit en fråga om ansvar och offer. Någon har ansvar för att en situation har uppkommit, någon har blivit offer för händelsen och ytterligare någon tar på sig att hjälpa den som råkat illa ut.
Idéen kommer förstås från bysamhället där sambanden och relationerna var tydliga. Den som inte orsakde något ont och som dessutom stod andra bi hade god moral. Motsatsen var en bondtjyv.

Det är lätt att avstå och offra sin egen bekvämlighet när man vet vem man offrar sig för.

Jag ger ett par hundra av mina julklappspengar till Stadsmission för att de hemlösa också ska få skinka och gran. Det känns bra. De är offer, jag är hjälpare, det finns ett tydligt samband, och det gör mig nöjd. Men vem är det som har nytta av att jag avstår från plastpåsen och bilen?
Här krävs, menar Tersman, en psykologisk psaltomotal. Ska vi rädda miljön måste vi alla varje dag vara beredda att avstå utan att vi har en aning om vilka konsekvenser vårt beteende får eller vem det är vi hjälper.
För så är det. Vi vet att miljön förändras i en mycket snabb takt. Vi tror att det inom en snar framtid kan innebär havshöjningar, torka, hunger och folkvandringar. Men vi vet egentligen inte exakt hur det känsliga systemet fungerar, inte i detalj vad som kommer att hända eller vilka som kommer att drabbas. Och vi kan inte heller exakt förklara hur en plastpåse påverkar förloppet.
Ändå, skriver Folke Tersman, så måste vi försöka och Folke Tersman misströstar inte. Han tror inte på den “psykologiska egoism” som filosofer, ekonomer och genetiker så länge hävdat styr människan. Han tror att den dagen vi verkligen förstår att vi delar vår framtid med alla levande varelser, att vi alla är förövare, offer – och jordens räddare, blir det lättare att i all enkelhet avstå från både bil och plastpåse.

LÄS MEREKO-ANSVAR | Att avstå utan att veta varför

MENINGEN | Tingen blir meningsfulla genom dig

Meningen med livet är att ge livet en mening. Ja, så säger de existensfilosoferna. Det finns ingen given mening, det är du och jag som skapar den genom att betrakta världen. Men vad menar de?

Titta dig omkring i rummet. Kaffekoppen, stolen, trädet utanför fönstret, demokrati, blomkål, grannen, jobbet – vad betyder de egentligen?
Inte vad består de av – atomerna, kemikalierna, grundämnena – utan precis det, vad betyder de?
Ta kaffekoppen till exempel, en av mina kära följeslagare. När jag jobbat hemma en dag hittar jag ett antal halvdruckna här och där. För mig är kaffet att vakna på morgonen, något att sippa på medan jag tänker, att dela en kanna med en vän på ett café, hemtrevlig doft, kick, kreativt möte, tröst. När jag ser koppen är allt detta inbegripet.

Bra, säger filosoferna, men när du går hemifrån och kopparna blir ensamma, vad är meningen med dem då? Koppen står där, det kan vi enas om  även om det finns andra filosofer som ifrågasätter tingens existens, den står där, men när jag inte ser på den betyder den ingenting. Absolut intet, ekar filosoferna.
Och kommer maken hem och hittar de halvdruckna så förändras koppens meningsfullhet. Han ser min hand som lämnat den där och betraktar själva koppen som disk.
Min blick, din blick, på tingen, på andra människor, mitt intresse, ditt intresse, för olika frågor, min tolkning av mina känslor, bildar en väv av mening på vilken jag bygger mitt liv.
Meningen finns inte där av sig själv, hävdar filosoferna, den finns bara om mitt medvetande tar emot/tar in koppen och omvandlar den till ett meningsfullt ting. Demokrati finns inte, vi skapar det genom den mening vi lägger in i ordet och de handlingar som tolkningen medför.

Så tänker de och jag tänker att om det stämmer så är det av allra största vikt att jag försöker förstå vad min blick, mina tankar, mina tolkningar gör med världen omkring mig. Vad mitt fint och fult, gott och äckligt, bra och dåligt spelar för roll i vårt gemensamma meningsskapande.
Inte så att jag är på jakt efter den stora meningen med livet, sådana ambitioner sätter de flesta existensfilosofer snabbt stopp för. Om livets grundläggande beståndsdelar, som vi alla är byggda av, inte har någon inneboende mening utan att den skapas av var och en av oss i stunden så är mening något flytande, föränderligt. Något som bara finns i den stund jag upplever den, i den stund din mening bryts mot min.

Det jag funderar över är hur kaffet och allt annat som jag antingen älskar eller föraktar blivit så menings-fullt för mig. Och om jag, genom att bli medveten om hur jag tolkar verkligheten kan vidga min blick och se om jag kan uppfatta något annat, något mer, och därmed låta världen öppna sig.

LÄS MERMENINGEN | Tingen blir meningsfulla genom dig

KÄNSLOR | Krav på lycka gör oss olyckliga

Tänk att det ska vara så svårt att bara känna det man känner, rakt upp och ner utan tolkningar. Jaha, nu är jag glad. Okey, nu är jag lite nedstämd. Hoppsan, där blev jag förbannad. Men sanningen är ju att vi tolkar oss själva utifrån vad vi medvetet eller omedvetet tror att vi bör känna. Istället för att konstatera att: Så här är jag! Så visar vi varandra det vi tror att vi får vara.

Jag känner av det själv de där dagarna som börjar i moll. Grå gryning kräver vilja och kaffedoft för att ta sig ur sängen. Förutom dimma i kropp och själ så känner jag också en slags dåligt samvete. Man borde inte känna så här. Jag borde inte göra det.

Och jag är inte ensam. Enligt alldeles ny forskning gjord av psykologiprofessor Brock Bastian, vid School of Psychology på Unviersity of Queensland i Australien, finns den en risk att de som lever i ett samhälle som betonar lycka blir olyckligare.

Så här går det till, enligt undersökningen. Den som lever i en kultur där lycka är norm, eller kanske bara har läst ett par artiklar om hur man kan bli lycklig, uppfattar sina egna känslor i förhållande till idealen och blir mindre glada. Lite nedstämdhet blir sorg, hängig blir deppig, grått blir mörker.  

Att det ska vara så svårt att låt sig själv vara den människa som man är, med allt vad det innebär och känslor som vandrar från pärlande lycka till tröstlös tristess. 

Nu regnar det igen.

LÄS MERKÄNSLOR | Krav på lycka gör oss olyckliga

NYÅRSLÖFTET |
En kopp te och lyssna en stund

Hot Tea
BLOGG | INSIKTER, INSPIRATION och INFALL

Glöm alla löften om att bli en bättre människa 2020. Lova dig bara en enda sak, att då och då lyssna till den där inre rörelsen som är berättelsen om dig själv.

Jag känner en människa som är nöjd. 
Och en gång träffade jag en som kunde ta en stund i taget.
 Och en som tyckte det var onödigt att resa bort när det var så bra där han var. 
De var inga perfekta typer, inte rika, inte särskilt framgångsrika heller. De var sådana som vaknade och låg och gonade sig åt det vanliga som skulle komma. Morgonkaffet, tidningen, en solstråle, dammet som dansar i den. Sträcka på kroppen, smeka någons rygg, väcka en unge, jobba, titta lite på tv, och den goda sömnen.
De är sådana där som sitter och ler provocerande på bussen på morgnarna. Som går för långsamt genom kulverten på T-centralen. Som inte kollar sin mail flera gånger i timmen. Jag känner en som inte har mobiltelefon.

Och jag är ganska säker på att de inte tänker ge några nyårslöften. De har ingen pockande förbättringsplan, ingen lista på humana uppdateringar, ingen gnagande känsla av att det är något som saknas.

Det finns en märklig allians mellan våra nyårslöften och vår vana vid köp och sälj. Och så kan det ha med potatis att göra, eller snarare med tiden innan vi hade potatis.
Då när vintermörkret var kompakt över detta land, då vi verkligen kunde fråga oss om vi skulle orka fram till våren. Då svälten inte var en lek, som i vissa tv-serier, och den mörkaste natten, väckte tankar på nästa år, och nästa. På livsnödvändiga förhoppningar. När våren kommer skall jag bryta ännu en teg. 

Också kristendomen med sina hot om straff och fördömelse fanns i bakgrunden. Det gällde att förbättra sig, att hålla måttet. De som inte slutade svära och hade begär till både grannens hustru och häst kunde vid oförmodat dödsfall få brinna. 

Så här tänker jag. Vi lever missnöjda i en av världens rikaste nationer med en gnagande känsla av hot som många av oss inte är utsatta för. Många av oss, men inte alla. Vi som har tror ändå inte att vi inte har tillräckligt, att vi inte har gjort tillräckligt, att vi inte är tillräckliga. Det finns alltid något som kan förbättras, som borde förbättras. Utanpå i form av shopping och inuti i form av omskolning av både kropp och själ, gärna kopplad till olika former av shopping, till kurser och all slags kurer.

Vi tror att vi inte har tillräckligt, 

att vi inte har gjort tillräckligt, 

att vi inte är tillräckliga. 

Det finns alltid något som kan förbättras, som borde förbättras. 

 

En forskare jag läste för många år sedan menade att vi i grunden är samlare och att vi ännu inte begripit att vi inte kommer att svälta ihjäl. Hen menar att vi inte kan skilja på behovet av att lagra mat inför vintern och en dragning till högvis med skor. Båda delarna tillfredsställer samma samlariver, en gång i tiden livsnödvändig, idag en högst orealistisk vana. Vi har också missat att de flesta kristna idag inte ens själva tror på Helvetet, det är nedlagt. Domens dag har bleknat, dagens Gud är enligt många kristna en evig dialog och en relation. Och goda vänner fördömer inte. De älskar dig och din medelmåttstillvaro.

Nyårslöften är en form av offer, en bikt som lovar bot och bättring.

Och allt tycks kulminera just de här dagarna kring nyår. Nästa år … nästa år … då. Ibland tänker jag att löftet inför det nya decenniet är en form av offer, en bikt som lovar bot och bättring: Ja, jag är en syndig människa som inte levt upp varken till mina egna, min familj eller samhällets krav. Ja, jag är fet, röker, motionerar inte, äter kött istället för grönsaker, instagrammar för mycket, mindfullnessar för lite och jag erkänner: Jag har flugit i år och inte sorterat alla mina sopor.

Och så lovar vi något, att banta, att bli snällare, att alltid veckohandla, att bli vegan, att yoga och så lägger vi ännu en sten på bördan. Bäddar för ett misslyckande som förstärker den diffusa känslan av att vi inte räcker till. Inte i år heller.

Så hur kommer vi ur löfteshjulet?
Jag tänker att det enda vi behöver är ett enda löfte: Lyssna lite mer. 

Lyssna till den där lilla rösten som viskar berättelsen om dig själv. Den lilla magkänslan som ropar, nej tack. Den lilla rörelsen i halsgropen som flämtar, pröva. Den stora plötsliga längtan efter färgen syren, och den bommulslika tillfredställelsen av att vara på rätt plats i ett självklart ögonblick.
Lyssna bortom lasset av konventioner och rutiner, bortom sociala föreställningar, religiösa påbud, skammen, skulden och guld-och-gröna-skogar-fantasierna. Lyssna och var nyfiken, låt dig förvånas, och lita på att det inte vill vill du inte och det du mår bra av mår du faktiskt bra av.  Sen må det vara fler skor eller bara sitta på trappan, gråta ohejdat eller skratta dig nöjd, biff eller grönt te. 

Men hur lyssnar jag utan att det blir ett nytt påbud, formulerat i det pretentiösa och ouppnåeliga kravet att ”i år ska jag verkligen bli mig själv”?
Glöm det där målet, tanken att det finns något perfekt eller i alla fall bättre jag att söka efter, det är en del av vår tids tvångströja. Du är ett outforskat universum, vintergator på vintergator av kombinationer, omöjliga att kartlägga. Du är ett kosmos i rörelse. Ett blivande. Lova inga storverk, ingen förändring, inget göra, inget vara. Unna dig en kopp te bara då och då och lyssna nyfiket på det du redan är.

Mer om jul och nyår

Man offering a ring to a woman.

FILOSOFERNA|
Måste vi hålla det vi lovat?


LÄS MER >

Little girl lying in a teepee, playing with the flashlight

PRÄSTEN | Lek om du vill ta julen på allvar


LÄS MER >

Christmas background with stone clock and candle

REFLEKTION |
Vem vinner kampen om tiden


LÄS MER >

Breakfast

TIPS |
Julfrukosten tog bort stressen


LÄS MER >

LÄS MERNYÅRSLÖFTET |
En kopp te och lyssna en stund

PRÄSTEN |

Little girl lying in a teepee, playing with the flashlight
BLOGG | INSIKTER, INSPIRATION och INFALL


Julen är en form av lek. Vi klär ut oss, drar in ganar och experimenterar med begrepp som barn, familj, släkt, autenticitet. ”Ta chansen och lek med ditt eget liv.

Innan intervjun ens har börjat är Lars Björklund, kaplan på Sigtunastiftelsen, fått chansen att leka.  Alex är sex, kanske sju, har stoppat honom där på innergården och tittar uppfordrande på honom:

– Jag kan förvandla dig till allt!
Se där en pojke och en kaplan som har så roligt. Nyss kände de inte varandra och nu hittar de på för fullt.
Kanske anade Alex att det här är en vuxen som tar människans skapande förmåga på allvar.
– Det finns en form av lek som är tidsfördriv, säger Lars nu när Alex, killen, monstret, rasat vidare. Och en sort som jag brukar kalla spel, och så finns det den allvarsamma, livsleken. Och julhelgen, vad är det?
– Alla tre.

Det finns lek, och det finns spel och så den allvarsamma livsleken.

Först. Lek som skoj och tidsfördriv. Från garderoben, källarförrådet, tar vi fram vår scenografi. Vi färgar hemmet grönt och rött med servetter, pynt och julrosor.  Vi släpar in granar, bakar pepparkakor och låtsas att vi är tomtar och lucior.
Vad är julen och midsommar och påsk med all sin rekvisita annat än en möjlighet för de små att få de vuxna att dansa, sjunga och klä ut sig igen.
Julen som spel?
– I leken är bara ramen bestämd, resten kan förändras. Nyss var vi fem, nu är vi sex, bilen måste bli en buss. I spel är reglerna givna och de måste följas. Man kan vinna eller förlora. Där finns ingen möjlighet till fördjupning och utforskande.

Om julen var enbart skapande lek skull den förändras med de som var där och vad som föll dem in.

Kanske drar jag för stora växlar, men kan man inte se julstressen som ett tecken på att julen förvandlats till spel, tävling? En tävling kan ju vara utmanande, utvecklande, men också destruktiv. Förloraren blir inte bara av med en medalj, ett pris, utan kanske också med sitt värde. Om hemmet inte skiner som det ska, om julklapparna inte var bättre än förra året är det ett misslyckande, då är jag misslyckad?
– Jo, om julen var enbart skapande lek skulle den förändras beroende på vilka som firar med varandra och vad som föll dem in. Och så är det inte alltid och för alla.
Och på vilket sätt är julen livslek?
– Julen handlade i förkristen tid om ljus och mörker. Om solens återkomst. Det var på 300-talet som man slog fast att Jesus födelse måste ha inträffat den 25:e december.
Gjorde den det?
– Det vet vi inte, men på det här sättet tog de kristna över festen för att fira ett annat form av ljus – barnet som var människornas möjlighet. Det här kan man om man vill också se som en form av lek, säger Lars Björklund. Ja, jag tror att både riter och kulturer utgår från barnens sätt att utforska och förstå.
I alla tider har människan funderat över sitt ursprung, över livets mening och om det finns någon sanning. Frågan har blivit till berättelser. I den kristna världen handlar det om ett barn som föddes av en ung kvinna i ett stall, ett barn som var ”vägen, sanningen och livet”.

“Julen handlar om oss alla.”

Och visst handlar skildringarna av Jesus liv på jorden om de yttersta frågorna, om Guds existens och sambandet mellan gud och människa. Men på samma gång, på ett annat plan, säger Lars Björklund, handlar de om oss alla. Om oss som en gång var nyfödda och behövande och som bara överlevde tack vare andra. Om oss som tagit emot ett knyte, som känt den där stora kärleken och den bottenlösa oron. Om oss som öppnat dörren för en främling. Eller stängt den.
– Julens berättelser är på det här sättet en möjlighet att utforska, att leka med vårt eget liv. Och så berättar Lars om de tio åren som sjukhuspräst där han ofta var hos barnen som lekte sig till förståelse av vad de var med om, som ”lekte ifatt erfarenheterna”. Där i hitte-på-landet var allt möjligt – jag är sjuk, jag är frisk, jag är död, jag kan flyga, jag är vuxen, en prinsessa, nyopererad och på cirkus. Han minns hur roligt de hade med allt det där svåra.
– Om man till exempel gör i ordning en krubba därhemma med ett litet nyfött barn, två föräldrar, ett stall, många olika djur och tre män från olika delar av världen så finns där mycket stoff för lek och tanke. Det kan handla om vår gemensamma utsatthet, om vår ömsesidiga omsorg, om vår samhörighet med naturen, med djuren och vår gemenskap med alla människor på jorden. minkan man leka med krubban, flytta omkring figurerna, sätta dig egna? Vad tycker du om präst?
– Ja, varför inte. Att ta julen på allvar är att leka den.

Mer om vår relation till jul, ting och riter

Christmas background with stone clock and candle

REFLEKTION | Vem vinner kampen om tiden


LÄS MER >

Breakfast

TIPS | Julfrukosten tog bort stressen


LÄS MER >

Christmas present and red xmas balls against black background, Black Friday Christmas concept.

ANTROPOLOGEN | Julklapparnas dolda symbolik


LÄS MER >

Celebrating New Year with fireworks

NYÅRSAFTON | FEST ELLER RIT?


LÄS MER >

LÄS MERPRÄSTEN |

TIPS |
Julfrukosten tog bort stressen

Breakfast

BLOGG | Insikter, inspiration, information – och infall

Hemma hos oss har vi ett hyfsat avslappnat förhållande till julen.
En hel del klappar vissa år, få ett annat. Storjul vissa år, liten ett annat. Men det allra bästa vi gjort genom åren är julfrukosten.
Det började med att svärmor inte kunde hålla sig lugn under julklappsutdelningen. Hon hetsade, kunde inte stilla sig. Så var det barnen som blev så otåliga hela förmiddagen och under lunchen och fram till Kalle. Vi frågade oss helt enkelt, varför måste det vara så här. Varför kan inte barnen få de flesta av sina julklappar direkt på morgonen och vi frid resten av dagen.

Så började vi med en stilla orgie: Julfrukost.
Åtta på morgonen. Tända ljus i hela huset, brasa, julmusik, gran och den mat vi kunde få fram ur kylskåpet. Vi i pyjamas, gröt och skinkmacka och så då och då en julklapp.
Tid tog det, någon måste hämta mer kaffe, någon granne kom in och slog sig ner, här och där öppnades ett paket.Det tog halva dagen och sedan bara frid.
Läsa en bok, spela ett spel, ta en promenad.
Nu har seden spritt sig. I år blir det julfrukost hos brorsan.

Mer om vår relation till jul, ting och riter

Little girl lying in a teepee, playing with the flashlight

PRÄSTEN | Lek om du vill ta julen på allvar


LÄS MER >

Christmas background with stone clock and candle

REFLEKTION |
Vem vinner kampen om tiden


LÄS MER >

Christmas present and red xmas balls against black background, Black Friday Christmas concept.

ANTROPOLOGEN | Julklapparnas dolda symbolik


LÄS MER >

Crowd watching fireworks

ANDLIGHET| Vårt behov av riter


LÄS MER >

LÄS MERTIPS |
Julfrukosten tog bort stressen

ANDLIGHET|
Vårt behov av riter

Crowd watching fireworks
ANDLIGHET | MäNNISKANS BEHOV AV RITER

Nyår – fest eller en rit?

Riten har följt oss människor i tusentals år som ett sätt att höra till, försöka förstå, hitta gemenskap. I vår tid har vår relation till riterna förändrats, och många av de har blivit fest.
Har något gått förlorat? Eller har vi befriats från andlig barlast som ändå inte betydde något?



Den moderna människans problem är att hon inte längre kan träda in i riten, inte låta sig förvandlas av den, hon kan bara härma den.

Tom F. Driver i boken Liberating rites

Mycket av det som händer på nyårsafton är redan bestämt. Finkläderna, maten, champagnen, fyrverkerierna, kramarna och lyckönskningarna om ett gott nytt år. Under ett dygn står miljontals människor världen över och räknar tiden för att inte missa den där sekunden då ett år passerar in i ett annat. Ett ögonblick bland ögonblick får en särskild betydelse, tillsammans går vi igenom en passage, lämnar en tid och går in i en annan.
Det kan se ut som en klassisk övergångsrit med kraft att förändra och förvandla den som är med. Men är det verkligen det? Följ med på en utforskning av ritens väsen och svara sedan på frågan själv.I

The Cathedral Church of St John the Divine på Manhattan brukade predikanten Thomas Miller skvätta heligt vatten på de cyklar som ställts upp i altargången. En i taget välsignar han dem i en modern rit byggd på en gammal föreställning: Det går att skydda sig mot olyckor, det finns en osynlig kraft som kan hålla sin hand över en människa och hennes cykel.

Om det finns något före och efter, ovan och under, något bortom det vi kan erfara – vad är detta något?

Vi vet att vi finns. Jag kan se dig. Du kan se mig. Men ingen av oss är helt säkra på varför. Var kommer vi i från? Vart går vi efter döden? Och om det finns något före och efter, något ovan och under, något bortom det vi med våra sinnen kan erfara – vad är detta något?

Så länge människan kunnat tänka abstrakta tankar så verkar hon ha funderat över de stora obegripliga frågorna. Och i sina försök att förstå har hon skapat bilder av det där andra, det där osynliga, det där mäktiga och metoder för att påverka, dra nytta av, skydda sig mot eller förena sig med de krafter som är större än hon själv.
Hon har skapat riter, symboliska handlingar, en slags helig lek med hopp om att det hon tror på ska bli verklighet. Det går en rak linje mellan den cyklande servitrisen i New York och den 40-årige man som någon gång för sådär 80 000 år sedan begravdes i en grotta i Shanidar i Zagrosbergen i Kurdistan i Irak höljd i blommor. Hon är homo sapiens, han är neandertalare, båda tror de att det går att skydda sig mot döden med hjälp av vardagliga ting.

När vi tar en bulle och dricker kaffe är det fika, när de kristna tar emot vin och oblat under mässan är det ritual.

Det var först på 1800-talet som antropologerna började kalla människans kollektiva symbolhandlingar för rit. När männen som forskarna studerade i Afrika lindade sina pilar var det vapenvård, när de målade sina kroppar för att förbereda sig för jakten kallades färgen en symbol för jaktlycka och själva insmörjandet en rit. När vi tar en bulle och dricker kaffe är det fika, när de kristna tar emot vin och oblat under mässan är det ritual.

Vissa forskare menar att riter är ett fundamentalt mänskligt behov, att det är lika naturligt att ritualisera, som de kallar det, som att skratta och sova. För att människan ska må bra så måste hon ha en föreställning om varifrån hon kommer, varför hon är här och vart hon tar vägen efter döden. Och för att behålla kontakten med tron måste hon då och då tillsammans med andra bekräfta den i någon form av rit. Och precis som fotografen Giorgia Fiorio gjorde på sina resor så upptäckte antropologerna att människor i och för sig tror väldigt olika, men att ingredienserna i riterna är sig ganska lika.

Det är till exempel inte bara på Manhattan som vatten betraktas som en helig vätska. I Bangkok renar sig de thailändska buddisterna inför det nya året genom att blöta ner varandra med hjälp av färgglada vattenpistoler, i Anderna såg Giorgia Fiori shamanerna ta helande bad i Huaringsjöarna och i svenska kyrkor döper prästerna de nyfödda med vatten på huvudet. 
En tidig morgon i Kathmandu i Nepal  fick jag följa med Harikala Adhikany till ett av Nepals och hinduismens heligaste platser Pashupatinath. Vi vandrade i mörkret längs de leprasjukas gata, förbi de mediterande heliga männen, längs med moder Teresas hem för gamla och döende och ner till floden Bagmati och ett av världens största Shivatempel. Medan solen gick upp kunde vi följa ritualerna; blommorna som offrades i floden, asketerna som magra och stilla stod där i timmar och de två männen som brände sin döda mamma, kastade hennes aska i vattnet, klädde av sig och badade. Bagmati, en biflod till Ganges, sceneri för världens mest omfattande religiösa rit kumbh mela, en 104 dagar lång badritual med över 40 miljoner deltagare.

Vad är nyårsaftonen annat än ett försök att förstå tiden? Vad är spakulturen annat än ett försök till rituell rening?

Och även om vi i Sverige lär vara världens mest sekulära land enligt World Values Survey så kan man ibland undra. Vad är nyårsaftonen annat än ett försök att förstå tiden? Vad är spakulturen annat än ett försök till rituell rening? Den moderna människans problem, skriver Tom F. Driver i boken Liberating rites, är att hon inte längre kan träda in i riten, inte låta sig förvandlas av den, hon kan bara härma den. Är Yasuragin utanför Stockholm ett japanskt rituellt bad, eller en slags disneyversion, en komersiell kopia som lovar utan att hålla. Många av oss besöker påskens midnattsmässa mer av tradition än övertygelse, vi är ute efter stämningen, inte delaktighet i Jesu lidande, död och uppståndelse. Och trots att ingen av oss längre tror på osynliga ruggiga skogsväsen så samlas vi ändå kring maj- och påskbrasor.
När en djupt religiös människa går in i kyrkan, synagogan, templet, som ju i realiteten är ett helt vanliga hus, träder de in på heligt område, en lokalavdelning av himmelriket. Det är som med ambassader. Du är i Frankrike men går in genom porten på nummer 17, rue Barbet-de-Jouy i Paris och plötsligt befinner du dig på svensk mark. Pilgrimerna som vandrar till Lourdes, som MS-sjuka Christine i Jessica Hausners prisbelönta film Miraklet i Lourdre, tror på allvar att de genom att gå och be kan bli friska, helbrägdagjorda.

Riten som kroppskultur
Och mannen som sticker nålar genom sin kind, hon som fastar, och han som låter naglarna växa genom handen försöker använda smärtan som en genväg till ett annat medvetandetillstånd, närmare det outgrundliga, översinnliga.
Man kan fundera över piercing, de anorektiska flickornas tomma tallrikar, de ungas sönderskurna armar, tatueringarna, och späkningarna på gymmen. Kanske är likheterna bara en tillfällighet. Men det finns de som säger att det är så det blir i ett samhälle utan en gemensam bas, utan tro, utan fungerande riter, utan möjlighet att återknyta till föreställningar om det eviga. När ångesten slår till dyker behovet att ritualisera upp trots att där inte finns någon förklaring, ingen mytologisk berättelse som förklarar varför det kan tänkas hjälpa.

Riten som maktutövning
Men alla forskare tror inte alls på att riten skulle spegla något slags inre behov utan ser den som ett socialt fenomen, ett sätt för de som har makten i samhället att få alla att tro på samma sak och därmed dra åt samma håll. Gemensamma ritualer skapar kontinuitet och gemenskap. De gör medborgarna lugna och hjälper dem att slippa grubbla. Rit som en form av trygghet, kontroll och makt.

I Ryssland under revolutionen instiftades ett ritministerium som konstruerade kommunistiska ritualer som skulle ersätta de religiösa. Adolf Hitler var en mästare på att iscensätta rituella spektakel med sig själv som universums centrum.

Rit som kollektiv happening
Sen finns det de som vill devalvera riten ytterligare, som tror att den inte är något annat än ett uttryck för vårt behov av gemenskap, en kollektiv happening som får större kraft ju oftare den upprepas. Den starka upplevelsen har ingenting med andlighet att göra, är inte ett uttryck för kontakt med det eviga. Den är helt enkelt bara en skön känsla av igenkänning, av att höra ihop, tro på samma sak och vilja nå något tillsammans. Ser man det så kan finalen i Allsvenskan räknas som rit. Tecknen finns där – den definierad församling, en utvald plats, rituella kläder, hjältar, syndare, straff, offer och utlevelse på gränsen till trans.

Och  så finns förstås de som är helt övertygade om att de religiösa riterna inte alls är påhittade, att de inte är skapade av människor utan av av gudarna. En ritual är helt enkelt evighetens försök att kommunicera med oss som är på tillfälligt besök i verkligheten.

Så hur är det nu med nyårsafton? Är det en rit eller bara en helt vanlig fest?

Ann Lagerström ©
Publicerad första gången i Tidningen Vi 2012.

DELA GÄRNA
Du får gärna dela artikeln, skriva ut den och ge till en vän eller använda den i undervisning eller i samtalsgrupper bara du uppger källan. Men vill du publicera den på din sajt eller på annat sätt får du höra av dig till ann(snabel-a)lagerstrom.nu.

 

 

 

LÄS MERANDLIGHET|
Vårt behov av riter