ANDLIGHET | MäNNISKANS BEHOV AV RITER

Nyår – fest eller en rit?

Riten har följt oss människor i tusentals år som ett sätt att höra till, försöka förstå, hitta gemenskap. I vår tid har vår relation till riterna förändrats, och många av de har blivit fest.
Har något gått förlorat? Eller har vi befriats från andlig barlast som ändå inte betydde något?

Den moderna människans problem är att hon inte längre kan träda in i riten, inte låta sig förvandlas av den, hon kan bara härma den.

Tom F. Driver i boken Liberating rites

Mycket av det som händer på nyårsafton är redan bestämt. Finkläderna, maten, champagnen, fyrverkerierna, kramarna och lyckönskningarna om ett gott nytt år. Under ett dygn står miljontals människor världen över och räknar tiden för att inte missa den där sekunden då ett år passerar in i ett annat. Ett ögonblick bland ögonblick får en särskild betydelse, tillsammans går vi igenom en passage, lämnar en tid och går in i en annan.
Det kan se ut som en klassisk övergångsrit med kraft att förändra och förvandla den som är med. Men är det verkligen det? Följ med på en utforskning av ritens väsen och svara sedan på frågan själv.I

The Cathedral Church of St John the Divine på Manhattan brukade predikanten Thomas Miller skvätta heligt vatten på de cyklar som ställts upp i altargången. En i taget välsignar han dem i en modern rit byggd på en gammal föreställning: Det går att skydda sig mot olyckor, det finns en osynlig kraft som kan hålla sin hand över en människa och hennes cykel.

Om det finns något före och efter, ovan och under, något bortom det vi kan erfara – vad är detta något?

Vi vet att vi finns. Jag kan se dig. Du kan se mig. Men ingen av oss är helt säkra på varför. Var kommer vi i från? Vart går vi efter döden? Och om det finns något före och efter, något ovan och under, något bortom det vi med våra sinnen kan erfara – vad är detta något?

Så länge människan kunnat tänka abstrakta tankar så verkar hon ha funderat över de stora obegripliga frågorna. Och i sina försök att förstå har hon skapat bilder av det där andra, det där osynliga, det där mäktiga och metoder för att påverka, dra nytta av, skydda sig mot eller förena sig med de krafter som är större än hon själv.
Hon har skapat riter, symboliska handlingar, en slags helig lek med hopp om att det hon tror på ska bli verklighet. Det går en rak linje mellan den cyklande servitrisen i New York och den 40-årige man som någon gång för sådär 80 000 år sedan begravdes i en grotta i Shanidar i Zagrosbergen i Kurdistan i Irak höljd i blommor. Hon är homo sapiens, han är neandertalare, båda tror de att det går att skydda sig mot döden med hjälp av vardagliga ting.

När vi tar en bulle och dricker kaffe är det fika, när de kristna tar emot vin och oblat under mässan är det ritual.

Det var först på 1800-talet som antropologerna började kalla människans kollektiva symbolhandlingar för rit. När männen som forskarna studerade i Afrika lindade sina pilar var det vapenvård, när de målade sina kroppar för att förbereda sig för jakten kallades färgen en symbol för jaktlycka och själva insmörjandet en rit. När vi tar en bulle och dricker kaffe är det fika, när de kristna tar emot vin och oblat under mässan är det ritual.

Vissa forskare menar att riter är ett fundamentalt mänskligt behov, att det är lika naturligt att ritualisera, som de kallar det, som att skratta och sova. För att människan ska må bra så måste hon ha en föreställning om varifrån hon kommer, varför hon är här och vart hon tar vägen efter döden. Och för att behålla kontakten med tron måste hon då och då tillsammans med andra bekräfta den i någon form av rit. Och precis som fotografen Giorgia Fiorio gjorde på sina resor så upptäckte antropologerna att människor i och för sig tror väldigt olika, men att ingredienserna i riterna är sig ganska lika.

Det är till exempel inte bara på Manhattan som vatten betraktas som en helig vätska. I Bangkok renar sig de thailändska buddisterna inför det nya året genom att blöta ner varandra med hjälp av färgglada vattenpistoler, i Anderna såg Giorgia Fiori shamanerna ta helande bad i Huaringsjöarna och i svenska kyrkor döper prästerna de nyfödda med vatten på huvudet. 
En tidig morgon i Kathmandu i Nepal  fick jag följa med Harikala Adhikany till ett av Nepals och hinduismens heligaste platser Pashupatinath. Vi vandrade i mörkret längs de leprasjukas gata, förbi de mediterande heliga männen, längs med moder Teresas hem för gamla och döende och ner till floden Bagmati och ett av världens största Shivatempel. Medan solen gick upp kunde vi följa ritualerna; blommorna som offrades i floden, asketerna som magra och stilla stod där i timmar och de två männen som brände sin döda mamma, kastade hennes aska i vattnet, klädde av sig och badade. Bagmati, en biflod till Ganges, sceneri för världens mest omfattande religiösa rit kumbh mela, en 104 dagar lång badritual med över 40 miljoner deltagare.

Vad är nyårsaftonen annat än ett försök att förstå tiden? Vad är spakulturen annat än ett försök till rituell rening?

Och även om vi i Sverige lär vara världens mest sekulära land enligt World Values Survey så kan man ibland undra. Vad är nyårsaftonen annat än ett försök att förstå tiden? Vad är spakulturen annat än ett försök till rituell rening? Den moderna människans problem, skriver Tom F. Driver i boken Liberating rites, är att hon inte längre kan träda in i riten, inte låta sig förvandlas av den, hon kan bara härma den. Är Yasuragin utanför Stockholm ett japanskt rituellt bad, eller en slags disneyversion, en komersiell kopia som lovar utan att hålla. Många av oss besöker påskens midnattsmässa mer av tradition än övertygelse, vi är ute efter stämningen, inte delaktighet i Jesu lidande, död och uppståndelse. Och trots att ingen av oss längre tror på osynliga ruggiga skogsväsen så samlas vi ändå kring maj- och påskbrasor.
När en djupt religiös människa går in i kyrkan, synagogan, templet, som ju i realiteten är ett helt vanliga hus, träder de in på heligt område, en lokalavdelning av himmelriket. Det är som med ambassader. Du är i Frankrike men går in genom porten på nummer 17, rue Barbet-de-Jouy i Paris och plötsligt befinner du dig på svensk mark. Pilgrimerna som vandrar till Lourdes, som MS-sjuka Christine i Jessica Hausners prisbelönta film Miraklet i Lourdre, tror på allvar att de genom att gå och be kan bli friska, helbrägdagjorda.

Riten som kroppskultur
Och mannen som sticker nålar genom sin kind, hon som fastar, och han som låter naglarna växa genom handen försöker använda smärtan som en genväg till ett annat medvetandetillstånd, närmare det outgrundliga, översinnliga.
Man kan fundera över piercing, de anorektiska flickornas tomma tallrikar, de ungas sönderskurna armar, tatueringarna, och späkningarna på gymmen. Kanske är likheterna bara en tillfällighet. Men det finns de som säger att det är så det blir i ett samhälle utan en gemensam bas, utan tro, utan fungerande riter, utan möjlighet att återknyta till föreställningar om det eviga. När ångesten slår till dyker behovet att ritualisera upp trots att där inte finns någon förklaring, ingen mytologisk berättelse som förklarar varför det kan tänkas hjälpa.

Riten som maktutövning
Men alla forskare tror inte alls på att riten skulle spegla något slags inre behov utan ser den som ett socialt fenomen, ett sätt för de som har makten i samhället att få alla att tro på samma sak och därmed dra åt samma håll. Gemensamma ritualer skapar kontinuitet och gemenskap. De gör medborgarna lugna och hjälper dem att slippa grubbla. Rit som en form av trygghet, kontroll och makt.

I Ryssland under revolutionen instiftades ett ritministerium som konstruerade kommunistiska ritualer som skulle ersätta de religiösa. Adolf Hitler var en mästare på att iscensätta rituella spektakel med sig själv som universums centrum.

Rit som kollektiv happening
Sen finns det de som vill devalvera riten ytterligare, som tror att den inte är något annat än ett uttryck för vårt behov av gemenskap, en kollektiv happening som får större kraft ju oftare den upprepas. Den starka upplevelsen har ingenting med andlighet att göra, är inte ett uttryck för kontakt med det eviga. Den är helt enkelt bara en skön känsla av igenkänning, av att höra ihop, tro på samma sak och vilja nå något tillsammans. Ser man det så kan finalen i Allsvenskan räknas som rit. Tecknen finns där – den definierad församling, en utvald plats, rituella kläder, hjältar, syndare, straff, offer och utlevelse på gränsen till trans.

Och  så finns förstås de som är helt övertygade om att de religiösa riterna inte alls är påhittade, att de inte är skapade av människor utan av av gudarna. En ritual är helt enkelt evighetens försök att kommunicera med oss som är på tillfälligt besök i verkligheten.

Så hur är det nu med nyårsafton? Är det en rit eller bara en helt vanlig fest?

Ann Lagerström ©
Publicerad första gången i Tidningen Vi 2012.

DELA GÄRNA
Du får gärna dela artikeln, skriva ut den och ge till en vän eller använda den i undervisning eller i samtalsgrupper bara du uppger källan. Men vill du publicera den på din sajt eller på annat sätt får du höra av dig till ann(snabel-a)lagerstrom.nu.