Tänk att det ska vara så svårt att bara känna det man känner, rakt upp och ner utan tolkningar. Jaha, nu är jag glad. Okey, nu är jag lite nedstämd. Hoppsan, där blev jag förbannad. Men sanningen är ju att vi tolkar oss själva utifrån vad vi medvetet eller omedvetet tror att vi bör känna. Istället för att konstatera att: Så här är jag! Så visar vi varandra det vi tror att vi får vara.

Jag känner av det själv de där dagarna som börjar i moll. Grå gryning kräver vilja och kaffedoft för att ta sig ur sängen. Förutom dimma i kropp och själ så känner jag också en slags dåligt samvete. Man borde inte känna så här. Jag borde inte göra det.

Och jag är inte ensam. Enligt alldeles ny forskning gjord av psykologiprofessor Brock Bastian, vid School of Psychology på Unviersity of Queensland i Australien, finns den en risk att de som lever i ett samhälle som betonar lycka blir olyckligare.

Så här går det till, enligt undersökningen. Den som lever i en kultur där lycka är norm, eller kanske bara har läst ett par artiklar om hur man kan bli lycklig, uppfattar sina egna känslor i förhållande till idealen och blir mindre glada. Lite nedstämdhet blir sorg, hängig blir deppig, grått blir mörker.  

Att det ska vara så svårt att låt sig själv vara den människa som man är, med allt vad det innebär och känslor som vandrar från pärlande lycka till tröstlös tristess. 

Nu regnar det igen.