Han är den världsberömd hjärnforskaren som inte vet hur en människa fungerar. ”Ingen vet”, säger Antonio Damasio, ”vi är alla unika.” Men kanske kommer vi närmare mysteriet människan genom att, som han, intressera oss för våra känslor och inte minst för vår längtan efter kärlek och lycka. Och så funderar han: Kan det vara så att det inte bara är vi utan att hela kosmos, att det är biologin som söker efter det goda.
Innan jag går från hans hotellrum på Grand Hotel frågar jag:
”Vad är du mest intresserad av?”
Och den världsberömde professorn i neurovetenskap svarar:
”Kärlek och vänskap.”
Får du tillräckligt av det, du verkar ha ett stressigt liv, säger jag som fångat honom den enda dag han är i Sverige den här gången.
Och då svarar han.
”Ingen människa får tillräckligt med kärlek.”
Antonio Damasio är en av vetenskapsvärldens stjärnor. Hyllad för sin forskning, kritikerrosad för sina böcker, prisbelönt, berest och initiativtagare till Brain and Creativity Institute.
Det han påstår öppnar dörrar och avgrunder.
Kunskapen om människan måste slås ihop
Människan, säger han, går inte att förstå utan alla sina dimensioner. Hon är kropp/hjärna, känsla/tanke, genetik/ande, djur/kulturvarelse. Allt i ett, oupplösligt förenad och i ständig förändring.
Därför, säger han, kan inte han, den världsberömde, förklara hur vi hänger ihop. Hans pusselbit måste läggas ihop med läkarnas, psykologernas, biologernas, sociologernas, historikernas, filosofernas, religionernas och individernas oregelbundna kunskapsbitar. Sluta käbbla, uppmanar han, låt oss undersöka mysteriet människan tillsammans.
Själv rotar han omkring i hjärnans miljarder celler för att begripa mer och mer om hur känslor uppstår och utvecklas. Kroppens känslor, de automatiska, genetiska reaktionerna, som han kallar för emotioner. De som ibland är så snabba och plötsliga att de åtföljs av ett ah eller ett oj, av små hopp och skygganden. Och så det vi känner, det vi i dagligt tal kallar för känslor – ilska, sorg, glädje, omtanke och avsky. En emotion går inte att dölja – den har en så stark fysisk reaktion att den syns. En känsla finns inuti och går att maskera och ha för sig själv.
Forskar på känslor
Nu tycker han sig ha kartlagt känslornas hierarki, från de genetiska till de sociala och de allt mer individuella och specifika.
Det är det han är här för att tala om, och som han beskriver i sin senaste bok På spaning efter Spinoza. Glädje, sorg och den kännande hjärnan (Natur och Kultur, övers Björn Nilsson).
Om du vill veta mer – länkar och tips längst ner
”På många sätt är du och jag lika varandra”, säger han och tittar intensivt på mig med mycket bruna ögon. ”Vi har ett genetiskt arv som får oss att reagera på vissa saker på precis samma sätt. Vi och de andra miljarder människorna i världen, ja till och med många djur. Men kanske är det ännu mer som skiljer oss åt. Redan när vi föddes var vi olika, du reagerade på ett sätt som jag aldrig skulle ha gjort. Dina föräldrar behandlade dig annorlunda än mina, det svenska samhället bemötte dig på ett sätt som det portugisiska inte gjorde med mig. Livet har visat oss olika saker. Och så har vi använt den lilla fria vilja vi har till att skulptera oss själva – försöka bli det vi vill vara.”
Ingen kan förstå dig, inte ens du själv
Så nu sitter vi här, han i en soffa, jetlaggad, välfriserad och i skräddarsydd kostym. Jag i en fåtölj med datorn i knät, omaka strumpor (vad tar de vägen?) och en oskriven dubbelarbetande-mamma-att-göra-lista under ständig uppdatering.
Så kan människorna någonsin förstå varandra? Kan doktorn behandla alla sina patienter lika?
”Nej”, säger han. ”Kan du förstå dig själv? Begriper du alltid varför du gör som du gör? Självklart inte, så hur skulle någon annan kunna göra det? Och vissa av läkarna tror att ett magsår är ett magsår, men vi grundforskare vet att varje patient egentligen kräver helhetssyn och individuell behandling.”
Jag får dubbla känslor. Befriad – ingen vet! Livet är ett äventyr, en upptäcksresa. Och under det en slags panik – INGEN VET! Livet är osäkert, outgrundligt, det finns ingen verklig enskild auktoritet att luta sig emot.
Men Damasio avbryter mina funderingar entusiastisk.
”Är det inte en fantastisk tid vi lever i – gränsöverskridandets epok.”
Tränat kort tid på vår sociala förmåga
Vetenskapen, kulturen, pengarna, människorna och länder träder hela tiden över varandras gränser, tvingas att mötas och froteras mot varandra – på gott och ont. Det är härligt och farligt – menar Antonio Damasio.
Vår sociala förmåga är ännu inte så utvecklad. Några tusentals år har vi tränat på den. Emotionerna – de automatiska systemen – är ur-gamla och har i varelsernas historia övat sig på att skydda oss från sådant som kan få oss ur balans. Främlingar, okända substanser, oväntade upplevelser – sådant som en modern människa möter dagligdags.
Denna utsatthet kan locka oss vilse, få oss att försvara oss när vi borde öppna våra händer, välkomna och ta emot.
Det är därför han tycker att hans egen forskning är så viktig. Vi måste helt enkelt förstå oss bättre för att kunna leva i den nya världen. Vi måste lära oss tolka våra olika känslolägen så att vi kan bedöma dem rätt. Är det verkligen konstruktivt att bli förbannad just nu? Vad är det som får mig att känna så här? Vilken del av mig är det som reagerar.
”De gamla emotionerna har varit vår räddning genom historien. Men de växte fram under en tid då vi levde i mycket små grupper under enkla förhållanden och ständigt på vår vakt mot faror. De går inte alltid att använda därute”, säger Antonio Damasio och pekar mot Strömmen, Operan och Kungsträdgården. Ser hur stillsamt det är och tillägger: ”Eller i New York.”
Tiden är också ett problem. I många situationer är människans tankeförmåga snabbare än hennes emotioner och känslor. Och allt större skillnad blir det. Det finns forskning, säger Antonio Damasio, som visar att barn i dataspels- och musikvideoåldern tänker snabbare än sina föräldrar. Det här, menar han, skapar ett glapp mellan vår förmåga att uppfatta situationer med tanken och vår etik och moral som bygger på känslosystemet. Vi hinner helt enkelt inte känna medkänsla innan vår kognition är på väg åt ett annat håll. Känn efter själva när ni tittar på ett normalt nyhetsprogram på tv. Hänger ert känsloliv med när bilder på lidande människor snabbt övergår till vinterväglaget?
Hur fungerar våra känslor för andra?
Och just den här förmågan till känslor för andra är hans nya stora passion. Hur utvecklas de? Vad är det som gör att biologiska reaktioner blir till moral och etik?
”Skriv nu inte att karln säger att etik är biologi”, säger han luttrad och medievan. För det är inte vad jag menar. Men etiken har sina rötter i biologin.”
Hur kan vi bygga ett gott samhälle för alla. Hur kan vi leva på det här klotet så att vi minimerar mänsklig smärta?
Antonio Damasio, hjärnforskare
Så förklarar han. Människans förmåga att uppleva egen smärta är biologisk. Den som inte har ont har svårt att överleva. Och det är just den förmågan som får oss att förstå andra människors lidande. Titta – hon lider, precis som jag. Och nu inträder en slags förädling, ett kognitivt utvecklingssprång. Hur kan jag lindra hennes lidande? Och så ett till, ännu större: Hur kan vi i vår by, i vårt land, bygga ett gott samhälle för alla? Och så ännu ett: Hur kan vi leva tillsammans på det här klotet så att vi minimerar mänsklig smärta?
Djur liknar ibland Moder Teresa
”Det vore lättare för mig som forskare om det bara var människorna som hade ett socialt tänkande”, säger han. ”Men så är det inte. Djur kan vara vildar och slita varandra i bitar, men de är också ibland Moder Teresa. Inte bara inom gruppen, utan också mellan arterna. Skillnaden går vid systematiseringen. Det är bara människan som skapar etiska regler, lagar och moralkodex som kan föras vidare generation efter generation.”
Så när börjar vi bli oegennyttiga, och varför? Antonio Damasio tror att det har att göra med individens vilja till att överleva. En slags altruistisk egoism. Jag har större chans att överleva på ett bra sätt om de andra gör det också. I globaliseringens tid är det uppenbart. Fattigdom, förtryck, motsättningar, miljöproblem skapar en osäker värld för oss alla.
Det goda nedlagt i generna
Men så tror han också, han till och med tycker sig veta, att det goda livet är nedlagt i den genetiska överlevnadsmekanismen. Vi strävar inte bara efter att leva – naturen, kroppen, hjärnan, hela alltet vill också att vi ska ha det riktigt bra, få det allt bättre.
Så säger ju också buddisterna, påpekar jag. Människors beteende ska förstås utifrån deras strävan att uppnå lycka.
”Ja, så kan man kanske översätta vårt genetiska arv. Du ser, många har i mänsklighetens historia förstått sådant som vi först idag kan bevisa.”
Själv söker han gärna inspiration på annat håll. Nu senast hos filosofen Baruch Spinoza (1632-1677) som betonade känslornas betydelse och kallade människans inre drivkraft för glädje.
Men finns det någon högre mening än att vi alla ska överleva så gott som möjligt – även om det är besvärligt nog att få till det? Finns det en andlig aspekt av mänskligt liv?
Det är processerna i hjärnan som är intressanta
Vissa forskare påstår ju att de hittat andlighetscentrum i hjärnan, bara man petar där så får man en uppenbarelse. Andra hävdar att det bara är människans behov av flykt från verkligheten. Ytterligare andra menar förstås att människans verkliga identitet finns på ett annat plan än det biologiska, en obevisad ytterligare dimension.
Nej, något religiöst hjärncentrum, tror inte Antonio Damasio på, det finns överhuvudtaget inga centrum i hjärnan som ensamma kan sköta en del av människans känsloliv. Själva hjärnklumpen är inte så intressant, menar han, det är processerna som pågår därinne som skapar något.
Den kreativa process som håller allting i gång är kanske en biologisk mening – en skapelse mer än en skapare
Antonio Damasio, hjärnforskare
Och här har han flera teorier. En närmast taoistisk. Själva den kreativa process som håller allting igång och gör oss och världen omkring oss funktionsduglig kan ses som en form av biologisk mening – en Skapelse mer än en Skapare. En andlig erfarenhet skulle i det sammanhanget vara en stark upplevelse av denna process.
En annan tanke han har är att om vi har tur med vår omgivning, och själva har förmåga att ta hand om oss på ett närande sätt kan vi stundvis vara i närmast totalt psykisk och fysisk balans – en slags optimal biologisk harmoni. Och det, menar han, kan uppfattas som, och kanske är, en andlig upplevelse.
Fast ämnet är i högsta grad en del av det stora mänskliga frågetecknet och därmed fritt för vem som helst att spåna kring.
Är en andlig upplevelse att för en kort stund vara i total psykisk och fysisk balans?
Antonio Damasio, hjärnforskare
Men du, den här nya kunskapen som du faktiskt skaffat oss, har den förändrat dig själv?
”Ja”, säger han.
Jag väntar.
Det kommer ingenting. Jag försöker igen.
Som det där med aggressivitet. När du plötsligt blir ilsk, tänker du då, det där är ett arv från människans urtid inget att bry sig om, jag tar ett djupt andetag och försöker lyssna lugnt och fint på vad min fru säger?
”Ibland.”
Damasio kartlägger oss andra på heltid, men om sig själv vill han inte tala. Han har byggt ett högt plank mellan Professorn och Antonio. I vår kollektiva minnesbank, Internet, finns nästan ingenting. Två saker hittar jag.
Han läser gärna Shakespeare.
Och han arbetar mycket nära den han älskar – neurologen Hanna Damasio.
Artikel publicerad i Tidningen Leva 2003.
@annlagerstrom
FOTO Ted talks och en intressant föreläsning om medvetandet.
FAKTA
Namn: Antonio Damasio
Född: 1944
Intresse: Känslor
Yrke: Professor i neurovetenskap
Född: Spanien
Bor: Iowa, USA
Fru och kollega: Hanna Damasio, neurolog
Förestår: Brain and Creativity Institute
Hjälte: William James (1842 – 1910) filosof, psykolog
Lyssnar på: Schubert, Chopin, Beethoven, Mahler, jazz
Gillar: Konst och arkitektur
Läser: Shakespeare
Vill ha mer av: Kärlek och vänskap
Kläder: Välskräddad kostym
Fascinerad av: Att djur också har sociala känslor
Böcker: På engelska, för att läsa på svenska antikvariat.
E-post: damasio@usc.edu
OM DU VILL VETA MER
TITTA OCH LYSSNA
Antonio Damasio på Youtube.
LÄS MER
Som alltid har min favorit Maria Popova en intressant läsning av Damasio i artikeln: I fell therefore I am och How our minds obscure our bodies.
