”Låt oss inte göra det lätt för oss”, säger forskaren och psykiatrikern Walter Osika när jag träffar honom på Karolinska Institutet. ”Stress är individuellt och vill du lära dig leva med den måste du utforska dig själv. Varför inte pröva auto-etnografi.”
– Vill du veta vad jag egentligen tycker, eller den korta versionen?
Stressforskaren, hjärtläkaren och psykiatrikern Walter Osika tittar allvarlig men aningen road på mig.
Den långa, säger jag.
– När det gäller människor finns det inga enkla svar.
Jag har bett Walter Osika ge några råd inför höstterminen. Hur ska man bevara den där sköna avslappnade känslan som infann sig i slutet av semestern? Hur undviker man att dras med i stressen – kan doktorn ge några bra tips.
– Visst säger han, men kan vi inta ta det sen? Kan jag fördjupa först?
Och så tillägger han med ett stort leende:
– Låt oss för en gångs skull se på hur komplicerat livet är.
Ok, sätt igång!
Vi är alla olika, både på insidan och utsidan.
Varje människa är unik, säger han. Det kan låta som en självklarhet, men ingen av oss liknar någon annan varken på utsidan eller insidan. Hjärnan är inte organiserad på samma sätt hos dig som hos mig. Nervcellerna har under livets gång organiserats i högst individuella kommunikationsvägar där innanför skallbenet och därför både uppfattar vi världen och reagerar på den på helt olika sätt.
– Det som en person blir hyperstressad av, det tar den andra med jämnmod medan en tredje kan tycka samma situation är riktigt upplyftande.
En kvinna ska tala inför 200 personer. Hon gläds åt uppgiften, har förberett sig väl, står i kulissen och trampar av motivation och scenupphetsning.
En annan kvinna ska tala inför 200 personer. Hon är skräckslagen för att tappa texten. Hjärtat bultar, händerna är svettiga, minnet är tomt – vad var det hon skulle säga, varken ben eller röst bär.
En tredje kvinna ska tala inför 200 personer. Hon har ångest, rodnar, vill bara försvinna, gå upp i rök, dö. Inte vill de där ute i salongen lyssna på just henne. Och hur ser hon ut? De kommer att skratta åt henne.
Utifrån sett samma händelse, men inne i människorna sker helt olika saker. Det är olika kemikalier som rusar runt där inne, och de påverkar de inre organen på helt olika sätt, de tre kvinnorna är utsatta för samma stressorer, men de reagerar på gudn av sin individuella historia på helt olika sätt.
”Stressad” kan betyda att vi har bråttom eller att vi håller på att gå sönder.
– Vi menar alltså olika saker när vi talar om stress. Vi springer förbi varandra i korridorerna och ropar, ”jag har inte tid, jag är så stressad!”, och med det kan vi mena att vi har bråttom till bussen eller att livet just nu är outhärdligt, det kan betyda att vi är lite andfådda eller att vi börjat tappa närminnet. Ordet har blivit en slaskdiagnos.
Men all stress är väl inte individuell? Hur är det med de där gamla fly- eller fäkta mekanismen som stressdebattörer så ofta talar om?
– Jo, visst finns det händelser som varenda människokropp reagerar ungefär likadant på, säger Walter Osika – plötsliga ljud, en snabb rörelse någonstans i närheten, färgen röd (”den höjer faktiskt blodtrycket”), olyckor, kyla, känslan av att vara jagad, obehagliga dofter. Stresshormonerna rusar till och skärper blicken och laddar muskler och hjärtat medan andra system sätter sig på sparlåga för att inte vara i vägen.
Och är det inte den sortens stress som den moderna livet lurar kroppen att dra igång hela tiden? Bilköer och snabba klipp i tv-programmen, jakten på det perfekta köket? Är det inte det vi lider av så fort vi är tillbaka i ekorrhjulet efter semestern?
Nej, riktigt så enkelt tror inte Walter Osika att det är. Den där tärande, förgörande stressen som skapar vaknätter och orolig mage, huvudvärk och muskelspänningar den kommer sig ofta av andra individuella orsaker.
Undersök dina egna inre landskap genom auto-etnografi.
Så visst kan doktor Osika både ge goda råd för allmän stressreduktion, tipsa om ett verktyg på nätet och en ”riktigt, riktigt” bra bok och han gör det längre ner. Men den som verkligen vill komma i balans måste ”få koll på sina ’inre arkitekter’ och emotionella landskap” genom att ägna sig åt auto-etnografi, säger han.
Auto-vadå sa du?
– Det som stressar kan vara så individuellt att det inte finns någon expert som kan berätta för dig hur du fungerar, säger Walter Osika. Du kan börja kartlägga dig själv och bli din egen stressforskare och behandlare
AUTO-ETNOGRAFI – så gör man
Börja med att ställa dig framför spegeln.
Studera dig själv noga. Inte vika bort blicken, inte blunda för de där extrakilona, för de spända musklerna. Förundras över att du existerar och var nyfiken på varför du är som du är. Varför reagerar just du som du gör på det du är med om?
Utforska ditt arv, dina gener.
Var börjar man?
– Jag tycker man ska börja alldeles från början, säger Walter Osika, med arvet, generna.
Menar du att våra stressreaktioner kan vara ärftliga?
– Visst, som mycket annat. Du kan födas med en benägenhet, med en känslighet för vissa former av påfrestningar. Din kropp kan vara känslig för stressens kemi eller vara född med en tålighet som gör det svårt att rubba dig.
Nej, titta inte bara på mamma och pappa när du söker, innehållet i dina gener har vandrat i led efter led sedan människans begynnelse och till slut givit dig en helt unik kombination. Titta runt lite i släkten, men studera framförallt dig själv, försök se om du kan känna igen mönster ända från barnsben. Där kanske finns en grundkänsla, det finns forskare som säger att vi föds med ett temperament. Vad var du känslig för som liten, vad fick dig ur balans? Vad gjorde dig glad, orädd?
– Så tiden i livmodern, jo den är viktigare än man tror, säger Walter Osika. Hur var den? Fick du en ”överdos” av din mammas stresshormoner redan som foster. Eller var det ett balanserat jämnt flöde av uppåt- och nedåtkemi i din allra första miljö?
Så förlossningen och mottagandet, var händerna du mötte trygga och omhändertagande eller stressade och nervösa? Hur höll de där första människorna i dig?
Sedan uppväxten förstås, familjen, släkten, dagis, skolan, kompisarna, vad la de för spår i ditt system? Och hur reagerade du, minns du? Finns det någon att fråga?
– Hur matchad var du med din familj, funderar Walter, hur väl passade ni ihop? Uppskattade de dina starka sidor, kunde de kompensera för dina svaga? Förstärktes ditt genetiska arv eller förändrades det? Hur var din anknytning med dina första ”omsorgspersoner”.
– Vissa av oss är mer kompatibla med vår familj än andra, säger Walter. Den som växer upp i en miljö som var förutsägbar och trygg tål ofta mer stress än de som kände sig främmande eller där relationerna var komplicerade eller dysfunktionella. Kanske reagerar du idag med stress på något som liknar det som hänt långt tidigare i livet.
Rita din personliga stresskarta
Skriv ner det du finner
Om du vill kan du skriva ner resultaten av dina utforskningar eller rita din personliga stress-karta.
Vad säger känslorna?
Håll sedan en tid ett öga på dina känslor. När kommer stressen krypande, hur snabbt upptäcker du den, hur känns den, vad gör du? Ser du något samband, leta på kartan.
Vad har du för interna regler?
Och vad vill du?
Ägna dig sedan en tid åt dina tankar, vad babblas det om där inne? Hur ser det interna regelsystemet ut, vad får du och vad får du inte? Vad bör du och så den viktiga frågan: Vad vill du?
– Det där livsspåret, där man tycker att man kommer till sin rätt, där man får göra det man upplever man är ämnad till, säger Walter, den har många av patienterna på stressmottagningen tappat bort med alla krav och all tidsbrist. Men någonstans därinne finns det och är ett viktigt verktyg för att få bukt med stress. Den kan vara livsavgörande att få tag i sin vilja.
Vad säger kroppen?
Och så till sist – vad har kroppen att säga. Många människor som hamnat i svår stress har tappat kontakten med, eller kontrollen över, kroppens signaler. Cellerna där inne arbetar dygnet runt för att hålla systemet i trim – temperaturen, näringsintaget, stresshormonerna –balanseras och justeras. Ibland, eller snarare ganska ofta, skickar kroppen signaler och ber om assistans – det är då vi vill sätta på oss eller ta av en tröja, äta något, kissa, sova. Men den varnar också för annat – skickar en känsla av vantrivsel när jobbet inte funkar, oro när relationer håller på att gå över styr, uppmaningar att ta en promenad istället för att titta på tv ikväll igen.
Men den som fångas av stressen har inte längre tid att lyssna och cellerna signalerar till ingen nytta. Efter ett tag börjar kroppen varna, först försiktigt med lite huvudvärk kanske, sedan allt starkare, men den stressade skjuter undan, det får bli sedan – sedan! Om avståndet blir för stort kan skadorna på kroppen bli förödande.
Bli känslig för dina impulser
Sitt eller ligg alldeles stilla och lägg all din koncentration på kroppen, hur känns den, vad är det som händer där inne? Gör ingenting, bara observera. Och under dagen, försök bli känsliga för dina inre impulser, upptäck vad som händer om du lystrar.
Sakta blir du som auto-etnograf stressmedveten. Vet med tiden vad du tål och vad du inte mår bra av och kanske anar du också varför. När du kommer tillbaka från semestern kan du själv kapa stresstopparna.
Att må bra är inte livets mening.
Och målet är förstås att må bra?
– Nej, det är inte säkert, säger Walter.
Va?
– Att må bra kan inte vara livets enda mening. En människa är inte en isolerad ö utan del av en familj, ett samhälle, av en global by. Vi ska förstås lära oss att ta vara på våra resurser och respektera våra egna fysiska och psykiska gränsen, men sedan tror jag vi behöver ett mål som är utöver oss själva – en riktning.
Vilken då?
– Det beror på vem du är, vad din vilja säger dig och vad du är beredd att betala. För någon kan det vara att bli en bra närvarande förälder, för en annan att sköta sjuka i ett flyktingläger.
Du Walter, det här var ingen quickfix direkt.
– Nej, jag sa ju det. Enkla svar döljer alltid livets stora mysterier.
ANN LAGERSTRÖM©
