Nej, man måste inte ta med sig något varje gång man blir bjuden på middag. Och jo, det måste man visst det. Välkommen in i gåvornas paradoxala värld.
Gili Kliger, vid Havard University, funderar. Hur gör vi egentligen när viger bort saker? Och varför gör vi som vi gör? Vad är det som motiverar oss att köpa blommor och distribuera vinflaskor och doftljus till höger och vänster? Och varför låtsas vi att det här är frivilligt när det är invävt i ett strikt sociala nät som sträcker sig långt bak i tiden.
En gåva är inte en engångshandling, skriver Kliger med inspiration från den franske sociologen Marcel Muass, det är en transaktion. Ett slags oskrivet kontrakt i form av en present, som vi människor tycks ha ägnat oss åt i tusentals år, och som bland annat nämns i både Eddan och Vedaskrifterna.
Från början var en gåva ett sätt att dela med sig av det man själv hade i överflöd och som den andre behövde, berättar hon inspirerad av sociologen. Med förhoppningen, ja i det närmaste en outtalad överenskommelse, om att få tillbaka när hen själv behövde. När samhällena växte räckte de inte med det närmaste nätverket och så växte vårt ekonomiska system med köp och sälj och skrivna kontrakt ut. Borta var gåvosystemets osäkerhet – kommer grannen dela med sig av sin skörd?
En befrielse – och tvång
Å ena sidan en befrielse – jag måste inte bygga min överlevnad på släkt, vänskap och kärlek. Å andra sidan en förlust – min överlevnad bygger inte längre på nära känslomässiga band. Vi upprättar kontrakt med varandra som främlingar, och när överenskommelse är avslutad förblir vi just det – främlingar.
Men den där gamla överenskommelse lever kvar i vinflaskan du tar med dig till en middag, i födelsedagspresenten och julklapparna. Du kan känna den gentiska sociala spåren genom dina reaktioner: I glädjen av att köpa den ”rätta” blomman. I den udda presenten som passar din värdinna eller vän. I rimmen och det omsorgsfulla packeterandet. Men också, när det är du som får: Vad tog jag med mig sist? Hur dyr är den där flaskan? Och hur många julklappar fick jag, och hur många har jag givit?
I serien Seinfeld har myntat två begrepp: Regift – returgåva, det vill säga det där tvånget man känner att ge till någon man fått något ifrån. Och de-gift, återgåva, förbudet att ge vidare en present man fått i från någon annan.
Kontraktssamhället
I kontraktssamhället har de här känslorna av ömsesidighet och omsorg försvunnit, skriver Kliger, men vad skulle hända om vi återupprättade dem. Och så refererar hon till Mauss som i sin bok Gifts (1955) skriver om ”the joy of public giving”. Årets deklaration en investering i vår gemensamma välfärd och en garanti för att få när vi själva behöver.
Ja, är inte hela vårt liv en enda lång räcka av kontrakt, funderar Mauss, en rad debet och kredet? Ett givande och tagande – jag lyssnar på dig och blir lyssnad på en annan dag, jag lånar ut en kopp mjöl, och får ett ägg av någon annan veckan därpå. Vi är inte ensamma. Vi är invävda i varandra.
Genom gåvorna flyttar vi in hos varandra
Men funderar Mauss vidare. Är inte en gåva som placeras i en annans hem mer än ett ting, ett fragment av givaren som flyttar in och gör sig hemmastad. Ett band som väver samman personer, vänner och familjer också när gästen har gått eller festen är över. När jag tittar mig omkring här hemma ser jag den röda djävluen som jag en gång fick från en kvinna i Laos. Nu är inte bara tygdockan här hos mig, också den där okända långt borta. Moster Marias nallebjörn är inte något utan henne. Och i skåpet en vinflaska från en kär vän som kommer att vara i mina tankar när jag öppnar den. I mitt hem finns osynliga trådar som förbinder mig med människor i flera länder. Och så vänder jag mig mot fönstret, kikar över gatan på det vackra sekelskiftshuset och får en vision av trådar i olika färger som dansar i vinden genom staden.
Är det därför, undrar Kliger, som vi inte kan ge bort sådant vi fått från någon? I serien Seinfeld har man myntat två begrepp: Regift – returgåva, det vill säga det där tvånget man känner att ge tillbaka någon till den man fått något ifrån. Och de-gift, återgåva, förbudet att ge vidare en present man fått ifrån någon annan. På hyllan i garderoben står en kermaikmugg du aldrig kommer att dricka i men som du vet att vännen du ska sova över hos på landet skulle älska. Men kan du ge bort det du fått?
I grunden, skriver hon, är vi inte individer utan givare och tagare. Och antingen kan vi se det som ett spindelnät av tvång, eller som en stark social gemenskap att luta sig emot.
Källa: Aeon.co
Läs mer här om gåvornas dolda regler.
KÄLLA: Aeon.com
