Nej, att bli äldre är inte att gå bakåt. Att bli äldre är att utvecklas och få helt nya perspektiv på livet. Möt sociologen som ändrat synen på vad det är att bli gammal – han kallar det för gerotranscendensen.
Lars Tornstam, 59, har lite svårt att bestämma tid. Om fritids stänger på grund av kommunalstrejken så måste han ta hand om sin son, 9. Och sonen går före, så är det.
Annat var det med de första kullarna. Då gick jobbet först; det sociala, det yttre. Nu känner han hur fokus flyttar sig, från karriär och stort umgänge till starkare inre upplevelser, krav på kvalitet i relationer och ett allt mindre engagemang för det materiella.
Professorn i sociologi noterar med intresse att hans egen förändring stämmer med den teori han själv lanserat – gerotranscendensen. Han är mognare nu, lugnare, har ett bredare perspektiv.
tanken att ålderdomen inte bara är en avveckling av en människa utan fortsättningen på en livslång utveckling som mynnar ut i en känsla av sammanhang med hela mänskligheten och med kosmos. Tanken fick han för länge sedan, då när han själv var ung. De olika förhärskande sociologiska teorierna som han och hans kolleger höll så högt stämde inte med forskningsresultaten.
Gamla är så ensamma, hette det, de drar sig tillbaka från yttervärlden eller stöts ut av de aktiva i samhället. Eller – gamla behöver aktiveras annars säckar de ihop och blir passiva och deprimerade.
Men när han slutade teoretisera och frågade de gamla istället så svarade många helt annorlunda:
Nej, de kände sig inte ensamma.
Nej, livet var inte alls meningslöst, tvärtom det hade aldrig varit så meningsfullt. Nej, de hade inte tråkigt, världen visade sig för dem på ett nytt och utmanande sätt, inte likt någonting de förut varit med om.
Han sammanfogade sina iakttagelser, formade en teori och presenterade den. Inte för forskarkollegerna, utan först för äldre intresserade medborgare.
Och reaktionen kom direkt. Från många: Precis så känns det att bli gammal.
De förhärskande teorierna hade skrivits och försvarades av medelålders, vita priviligierade människor ur medelklassen, som tolkade de gamlas verklighet utifrån sina egna livsideal, säger han när vi träffas i hans arbetsrum på Uppsala universitet. Idealen stavades: Aktivitet, framgång och fysisk styrka.
Ålderdomen uppfattades därmed som avsaknaden av allt detta, och dämed en form av misslyckande.
Bytte man utgångspunkt, som Tornstam, och istället frågade: Vad är meningen med ålderdomen, så gavs det nya svar.
Lars Tornstam ser livsprocessen som en möjlig väg mot allt större visdom. Från 20- åringens tvärsäkerhet, via medelålderns omvärdering, till ålderdomens försoning och förening med djupare livsvärden och perspektiv.
Idag har han bevis. Kurvor som visar att synen på livet, kosmos, jaget och relationerna fördjupas år efter år.
Kvinnornas resa är spikrak. Genom hela livet går processen, från självcentrerad till allt större känsla av gränsöverskridande och transcendens.
Männen hänger lite efter, ligger lägre, börjar få perspektiv på livet först efter 35 och är i kapp kvinnorna vid 65. Sedan händer något som ännu är oförklarligt. De ogifta männen och änklingarna fortsätter att utvecklas. De gifta männen faller tillbaka, blir helt enkelt mindre visa efter pensioneringen.
– Viss saker kan vi se, säger Lars Tornstam. Kvinnor som får barn och människor som genomgår kriser utvecklas ur den här synvinkeln snabbare. Varför de gifta männen släpper taget och faktiskt går bakåt vet vi inte.
GEROTRANSCENDENS I KORTHET
Människor som kommit en bit på sin mognadsväg känner troligen igen sig i de här åtta påståendena.
1. Jag känner en sorts samhörighet med hela universum
2. Jag känner mig som en del av allt levande
3. Jag kan ibland känna det som om jag lever samtidigt i dåtid och nutid
4. Jag känner sammanhang och mening med mitt liv
5.Jag känner behov av att få vara ifred med mig själv och mina tankar
6. Jag är mindre intreserad av ytliga sociala sammankomster
7. Jag känner det svårt att göra enkla gränsdragningar
mellan t.ex. bra och dåligt, ont och gott, rätt och fel
8. Jag tar inte själv så högtidligt.
Stöd i sin teori har Lars Tornstam funnit hos utvecklingspsykologer som Erik H. Eriksson och hans kollega och partner Joan Erikson och hos Carl Gustav Jung som i sin teori om individuationsprocessen stakar upp en liknande väg. Också hos andra kulturer har han upptäck att det är självklart att de ungas väg är aktiviteten och den åldrande människans väg är visdomens.
Så hur känns det då att bli gammal.
– Ja, säger Tornstam, det är lika svårt att beskriva för dig som är kring 50 som det är att försöka få en trettonåring och inse att livet inte är slut vid 25. Vi talar om ett annat förhållningssätt, inte bättre eller sämre än det du eller jag upplever idag, utan om någonting helt annat.
Så annorlunda är geotranscendensen att människor som befinner sig där kan betraktas som störda av omgivningen.
Typiskt är till exempel, berättar Lars Tornstam, att förhållandet till tid förändras.
Inte så att man, som det populärt kallas, ”går i barndom”, och blandar ihop nu och då. Nej, här handlar det om en känsla av att vistas i all tid.
En av de många människor som deltagit i Lars Tornstams forskning berättar bland annat att han på äldre dar kunde ha en levande relation till de gamla grekiska filosofer han läst så mycket om. De kändes som om de var där, i lägenheten, tillsammans med honom.
Det här, menade mannen, hade han inte förut kunnat berätta för någon, ”vad skulle de sagt, hispan direkt, eller demens”.
Det är som om gränsen mellan dåtid, nutid och framtid suddas ut, säger Lars Tornstam. De gamla som uppnått gerotranscendens befinner sig bara i något som kan kallas Tid eller Nu.
En effekt av det är att man kan återuppleva händelser från förr utifrån den erfarenhet man har nu. Det svåra omtolkas och får en ny mening.
En gammal människas jag får också mindre betydelse. Istället för att ha uppfatta sig själva som ett individuellt centrum känner de sig som en del i en uråldrig kedja av människor. Inte så att de tänker att de är en av länkarna, det är för jagcentrerat, nej, de och alla andra som levat och kommer att leva är tillsammans en kedja. Gränsen mellan jag och du har suddats ut.
– Samma sak med kosmos, berättar Lars Tornstam. Den som upplever gerotranscendensen uppfattar sig vara en del av ett energiflöde som genomströmmar universum. Man är ett kosmiskt jag och del av allt annat.
– Jag minns, berättar han, hur min mormor gick omkring med mig i trädgården och visade mig blommorna. Se Lars, sa hon, titta på blomman. Jag tyckte hon var jättetrist, men nu förstår jag hon vill dela med sig av en känsla av evighet, som jag just då inte hade förmåga att uppleva.
I det perspektivet blir döden inte längre något att frukta, jaget är inte viktigt, det är själva flödet som är livet.
På samma sätt kan den som är mitt inne i gerotranscendensen förlora intresset för ytligt umgänge. Den inre resan är så stark att ytliga relationer blir helt meningslösa. – Vi, de aktiva, tolkar det som depression, eller förlorad livslust, medan de gamla känner tvärtom som en befrielsen att äntligen få vara med sig själv.
Eller som en kvinna berättar i Lars Ulvenstams bok Så blev mitt liv:
”Vad jag ber om är en liten tid ännu till sans och eftertanke att umgås med några få. Att vara ensam utan att isolera sig. Att inte längre behöva anpassa sig och anpassa sig. Bara ta vanlig hänsyn att göra vad jag vill. Lycklig den som får hålla en bok i handen.”
Om Lars Tornstams teori stämmer, och mycket av hans och andras forskning tyder på det, är den förhärskande synen på gamla förödande.
Kravet på att kämpa emot och försöka förlänga medelåldern så länge som möjligt, fixeringen vid de gamlas skröpliga kroppar, koncentrationen inom äldrevården på aktiviteter kan i realiteten motverka utvecklingen mot visdom och ett fördjupat livsperspektiv.
Lars Tornstam och hans kolleger försöker nu hjälpa personalen inom äldrevården att arbeta utifrån det gerotranscendenta perspektivet. Dels genom att försöka få dem att uppfatta de gamlas beteende på ett nytt sätt; att vilja vara ifred behöver inte vara depression, att känna att ens rum är befolkat behöver inte var tecken på demens. Dels genom att ändra sitt beteenden så att det förstärker de äldres gerotranscendenta frö.
Istället för personalens traditionella morgonhälsning: Hur mår vi idag då? eller Hur har natten varit?, som sätter fokus på kroppen, tilltalar man det inre genom att säga: God morgon, vad har du drömt i natt? Och vad betyder det?
Och själv då, Lars Tornstam, hur ser du på ditt eget åldrande.
– Jag gillar inte själva ordet, det leder fel, tala istället om mognad. Men till din fråga. Jag lika svårt att se mig själv om 20 år som jag haft förut i livet. Jag ser tecknen, jag är mindre fyrkantig, mindre fördömande, mindre tvärsäker. Gränserna är inte lika tydliga.
Mognaden, skrämmer den dig?
– Nej, precis som jag idag ser med milt överseende på Lars 25 och Lars 40 kommer jag nog göra likadant med Lars 59.
ANN LAGERSTRÖM
PS Lars Tornstam avled 2016.
FOTO Ekaterina Shakharova on Unsplash
