Det är oktober 2024 och Suzanne Osten har gått ur tiden. I åttio år verkade hon, påverkade hon och som hon gjorde det. Här en intervju gjord i samband med hennes film Flickan, mamman och demonerna – om barndomen, räddningen och kreativiteten
Det är som vanligt.
Flickan kelar med sitt marsvin.
Mamman talar i telefon.
Flickan leker med sina dockor.
Mamman skriker, grymtar, hytter åt demonerna.
Ja, visst har det hänt allt det där som utspelar sig i Suzanne Ostens nya film Flickan, Mamman och Demonerna – en smärtsam, spännande berättelse om en barndom flätad av vardag och galenskap. Det har hänt henne själv, och det har hänt andra barn hon talat med som vuxit upp med en förälder med psykisk sjukdom.
Det blåser kallt på Nybrogatan i Stockholm när vi möts vid Dramaten. Suzanne Osten är lite vilsen här ännu så länge. Marmorfoajén var ligger den? För första gången ska hon – rebellen och avant garde-regissören – sätta upp en pjäs på Dramatens scen Elverket. Vi slår oss ner i art-neveaumöblemanget, spanar på skulpturer, på takhöjden och allt det guldbeklädda. Så långt från Stadsteaterns Unga Klara där hon var i nästan fyrtio år.– Sist jag var här var 1966 när jag sökte jobb som regiassistent och teaterchefen Erland Josephson kastade ut mig för att jag var så kaxig.
Vad sa du?
– Att det de gjorde inte var levande nog för mig!de sa att de improviserade, men det var stendött.
Och så lägger professorn, dramatikern, debattören, författaren och den prisbelönta film- och teaterregissören till:
– Och jag hade rätt, det sa Josephsson 25 år senare.
Men låt oss först backa till tidigt 50-tal. En ensamstående mamma, Gerd Osten, och en åttaårig flicka, Suzanne, i en lägenhet på Essingen. Pappa, den tyske motståndsmannen Karl-Otto Osten har lämnat dem. Mamma, filmkritikern, författaren, regissören är kvar. Då på 30- och 40-talet så framstående, nu efter kriget kämpar hon för att försörja sig och sin dotter.
Det är de två. Och demonerna. De är överallt. De misstänksamma, de farliga, de som förföljer och vill förgöra. Hon måste akta sig. Suzanne måste akta sig.
– Det är på många sätt min berättelse, men det är stor skillnad på en film på 90 minuter och leva 24 timmar i verkliga livet med någon som har stark ångest. Film är inte verklig barndom, säger hon.
Ibland kan de inte gå ut. Inte tal om att gå till skolan. Inte träffa någon. Inte berätta hur det är. Ibland talar mamma konstigt, mumlar, skriker, beter sig. Ibland gråter hon. Ibland är hon stum, som om hon inte var där.
– Det var det värsta, säger Suzanne.
De har mat. De har inte mat. Ingen städar. Men Gerd är alltid proper, mån om sin fasad, om vad hon visar upp.
– Annat var det med mig, berättar Suzanne. Jag var ofta skitig. Barnen i skolan ville inte låna ut sin kam. Jag luktade. När man är liten tänker man inte på det. I tidiga tonåren insåg jag. Och lärde mig klä mig och skämdes.
Filmkritikern Gerd skötte om sig själv, men den psykotiska mamman Gerd tänkte att dottern – hon får ta hand om sig.
– Och det gjorde jag ju inte. Vilken 8-åring tänker på att hon måste byta kläder? Vilken 8-åring vet hur man tvättar? En psykiskt sjuk människa är inte en förälder, hon är också ett barn.
Här börjar trådarna som spinner sig in i framtiden samlas. En pappa som vägrade vika sig. En skapande mamma som inte kompromissar. Kamp, Kreativitet, Kvinnor, Kultur, Kurage – och Barnet.
Hur överlevde du, Suzanne?
– Till en början förstod jag inte riktigt, trodde att vårt liv var normalt. Men barn är inte så lättlurade. Man anar att det är något som inte riktigt stämmer. Och när jag blev lite större och kom i kontakt med andra människor – grannar, klasskamrater, lärare, insåg jag att det fanns barn som hade rena lakan i sängarna. De satt vid dukat bord och åt på tallrik, inte rakt ur burken som vi. Det fanns andra sätt att vara. Jag lärde mig genom att härma.
Och så säger hon något viktigt.
– Det fanns mycket som fattades i min barndom. Men jag fick också sådant som andra saknade. Frihet, kultur, patos … och serietidningar.
Nej, rena underkläder fanns det inte alltid i Gerds hem, men hon lärde Suzanne att kultur kunde göra skillnad, att det var rätt att lägga sig i, att stå på sig, att det fanns något som hette etik och moral. Och att det var viktigt att respektera barn.
– Så sa hon. Och slog mig.
Suzannes kamrater kom dit, trots stöket, doften, och Den Farliga Mamman. De kom dit för frihetens skull.
– Vi fick hennes kläder. Vi klippte sönder dem. Klädde ut oss.
Trådarna.
I skolan var Suzanne besvärlig, en slagskämpe. ”Någonstans måste det ut.” Lärarinnan tänkte till och sa: ”Det blir ditt jobb att försvara de svaga.” Suzanne tog kommandot. Hon pekade hit, men inte dit. Här men inte där.
– En utmärkt uppgift för en blivande regissör.
Det fanns en syster. Det finns. Hon var skådespelerska. Till Pia rymde Suzanne på prov. Nu tonåring insåg hon att hon måste bort. Bort från demonerna, från svälten, från mamma.
– Jag ringde den där barnavårdsnämnden som mamma hotat mig med i alla år, (”Om du inte så …” ) och frågade om mina rättigheter. Kan jag rymma? Kan mamma kalla på polisen? De svarade: Ja och Nej.
I flera år planerade hon. Och så en dag tog hon beslutet och gick rakt ut i osäkerheten.
Barnets rättigheter. Stå på deras sida. Våga det osäkra. Skapa strategier. Inte ge sig. Trådarna tvinnas.
Hon är 15 år. Inget hem. Inga pengar. Ingen vuxen. En flykting i sin egen stad. Ensamkommande från en annan kultur. Barnavårdsnämnden betalar ett år på Viggbyholms internatskola, hon lyckas få det att räcka till en latinexamen. ”Jag hoppade över andra ring min syster läste med mig.” Tre år i Stockholms mest moderna skola. ”Vi var du med lärarna.” Men också tre år på på bidrag bland rikemansbarnen. Tre år med kläder utkvitterade med hjälp av blankett: ”Fyra stycken underkläder, en kappa, ett par jeans.”
– Det var ensamt. Det gällde att hålla färgen. Jag ljög. Om mina familj, sommarlov och jular. Först på senare år har jag upptäckt att vi var fler.
Nu träder hon ut i världen. Börjar med Kulturen. Läser konst, litteraturhistoria. Parallellt tar hon upp Kampen tillsammans med de andra Kvinnorna i Grupp 8. Dagis. Aborter. Rätten att arbeta och vara mamma. De kämpar tillsammans. Inte ensamma som Gerd.
– Kanske var det kriget som gjorde henne psykiskt sjuk. Men det kan också vara ensamheten skörheten fattigdomen. Det var bara hon och jag.
Nu tar hon steget in i Kreativiteten – teatern. Det var vännen Rose-Marie som sa det: Du är en typisk regissör. Något svarade. Hon letade upp närmaste studentteater och trådarna fäste. 1967, i rebellernas årtionde, startar hon med några kolleger Fickteatern och blir regissör.
Mamma Gerd blir nu allt mindre yrkesmänniska och vistas långa tider på Beckomberga. ”Jag är bara lite förkyld”, förklarade hon när Suzanne kom på besök.
Och om ditt yrkesval? Var hon stolt?
– Nej, hon tyckte teater var banalt. Hon såg inte någon av mina uppsättningar eller lyssnade på sångerna om kvinnor.
Jo, det smärtar. Men det är logiskt, säger hon. Mamma Gerd var inte intresserad, hon brydde sig om sin egen värld.
1974, samma år som Suzanne skriver succépjäsen Jösses Flickor tillsammans med Margareta Garpe så dör hennes mamma, 59 år gammal.
Det är nu. Året efter. Som Suzanne Osten blir barnens förespråkare och Barnens regissör. Inom Stadsteaterns ram startar hon Unga Klara som de närmaste 40 åren kommer att bli banbrytande här hemma och internationellt. Ett revolutionerande sätt att se på barn och kultur. Barnet som kompetent, som förmögen att ta till sig och använda sig av kultur. (Babydrama– konst för 6-månaders.) Och så utmanade teman (anorexia, mobbing, skilsmässor).
– Ingen brydde sig om barnteater på den där tiden. Jag ville att produktionerna skulle ge barnen en kulturupplevelse.
Här krävdes ett stort mått av Kurage.
Pengar förstås. ”Ska barnteater behöva kosta så mycket?” Suzanne har insisterat. Och insisterat om igen.
Och så kritiken mot innehållet: ”Ska barn behöva se sånt här?” ”Tänk om de tar skada!” Som Bengbulan från 1996. En barnfilm om mobbing som blev – just det, barnförbjuden.
Återigen trådarna. Gerds ord: Kultur är viktigt, kultur kan göra skillnad, kan förändra våra liv. Och den egna erfarenheten. Man kan få perspektiv på sin barndom, bearbeta den, med hjälp av kultur.
Timmarna har gått, nu halvligger vi i sofforna från 1908, det börjar bli lite skumt. Vi talar om barnen. Om hur mycket de tål.
För vem har du gjort filmen?
– 7-åringar. Det är en thriller för barn.
Menar du allvar? Nyss stoppades all filmvisning på en förskola för att några föräldrar ansåg att en Alfons-film med tecknade monster under sängen gett ett barn mardrömmar.
– Allvar. Absolut.
Men filmen är bitvis rätt otäck med mammans mörker, demoner i garderober och flickans utsatthet … demonerna vill ju till och med döda flickan.
– Ja, men den är sann. Jag har testat den på sjuåringar. I varje klass går det enligt föreningen Maskrosbarn 4-5 barn med liknande uppväxt som min. 500 000 i hela landet. Det måste vi våga tala om, göra teater om, för barn.
– Jag litar på barnen som publik. De 7-12 åringar jag visat filmen för hade massor av frågar. Vi ska ha klart för oss att de har mycket mer avancerade tankar än vi tror. Och frågor är inte farliga. Tvärtom. Filmen är på det sättet mest en utmaning mot de vuxna, jag vill att de ska intressera sig för sådant som barn tänker på. Dessutom berättar flickan Ti redan i början av filmen att allt kommer att gå bra. … Det är för att de inte ska bli skiträdda.
– Och, säger Suzanne Osten, Psykiatrifonden, som jag samarbetar med, visar att fördomar mot psykiskt sjuka ökar. Vi behöver en antistigmatismkampanj.
Vad betyder det?
– En kampanj som lyfter bort stigmat från de som har psykiska sjukdomar, från deras anhöriga och från alla andra. Det här kan när som helst hända dig.
Hur menar du?
– Psykisk sjukdom är en mänsklig företeelse, det drabbar inte bara vissa ”svaga” individer. Vad vet du om vad som sker med dig eller dina nära och kära om ni drabbas av en katastrof. Vi kan alla i speciella situationer bli dårar. Vi måste bryta tystnaden.
Det här, menar Suzanne Osten är baksidan av en städad, fredlig och välordnad kultur. Det annorlunda, konstiga och bisarra skrämmer och blir obegripligt. Många drar sig undan, tar en lov förbi. Den där tokan, den där vansinniga gubben, fyllot, missbrukaren. Och kvar är barnen.
– Jag tror att socialen eller vården numera tar reda på om klienter och patienterna har barn. Så var det inte förr. Min mamma gick många år i psykoanalys och när jag och min syster sökte upp henne hade hon ingen aning om att vi fanns!
Så drömmen är en blandad publik. Se där en morfar med två barnbarn, en granne med några tonåringar, en mamma med sin 8-åring. En ung man som minns. Där sitter de i biomörkret. En liten hand i en stor. Och de funderar högt. ”Finns det demoner på riktigt?”, ”Varför lagar inte mamman mat till Ti?”
– Man får gärna prata under mina filmer, säger Suzanne där i Marmorfoajén. Blir de andra störda får man väl viska.
Hoppet är också att någon ska få syn på och våga närma sig de hundratusentals barn som lever ensamma med sina psykotiska, missbrukande, ansvarslösa föräldrar.
– Och det handlar inte alltid om misär. I Viggbyholmsskolan fanns andra övergivna barn – de rikas.
Det är en utmaning. För det inte så lätt att närma sig de ensamma barnen. De är lojala. Oavsett hur illa behandlade de blir så försvarar de sina föräldrar – ljuger, förskönar, viftar bort, så som Suzanne Osten som liten gjorde själv.
Fyra viktiga saker vill hon ha sagt:
1. Barn ska inte leva ensamma med föräldrar som beter sig som barn. Grannar, lärare, samhällets företrädare måste gripa in. ”En stödfamilj”, säger Suzanne, ”alla borde minst ha en stödfamilj. Jag skaffade mig en egen hemma hos författaren och konstnären Helga Henschen. Där var både tryggt och minst sagt bohemiskt och alltid öppet hus. Och så fick man äta vad man ville när man ville.
2. Om du ser ett barn som du tror far illa, gör något! Tala med hen, bjud hem hen, be att få komma på besök, tala med socialen. Och fram för allt: Ge dig inte. Barnet kommer att tacka nej. Komma med undanflykter. Stå kvar. Insistera.
3. Hota inte barnets lojalitet genom att fördöma föräldrarna. Oavsett hur situationen är älskar barnen dem. Visa istället hur en förälder kan vara. Och hur det kan vara att vara barn.
4. Inkompetensförklara inte omhändertagna barn, de är betydligt vuxnare än du tror.
– Jag har talat med flera barn och tonåringar som berättar hur konstigt det känns att ha varit familjens stöttepelare och så plötsligt inte längre räknas, säger Suzanne Osten. De borde i stället användas som en resurs, det är de som vet mest om förälderns sjukdom.
Det är inte första gången mamma Gerd är med i Suzannes produktioner. Då och då dyker hon upp i olika skepnader. Och för varje gång förändras Suzannes bild av henne. I Jösses flickor är hon skribenten som blir tokig. I filmen Mamman är hon filmrecensenten med drömmar. I Mamman och soporna är hon ”helt knäpp” …
– … men i den här filmen finns ett stråk av kärlek.
Mamman ligger på sängen, det är mörkt i rummet. Flickan Ti kommer in. Kallar på henne. ”Mamma, mamma!”. Hon svarar inte. Ti kryper upp i sängen, smyger sig in vid väggen, bakom mammas rygg. De ligger där nära, nära.
– Jag har gått i så mycket terapi men problemet för oss maskrosbarn är att vi ofta har så dåligt minne. Jag sökte mig till och med till behandling av posttraumatisk stress för att se om det kunde finnas någon bortträngd minnesfilmen på övergrepp. Men nej.
Det var utmaningen att låta ett barn spela den utsatta flickan som fick Suzanne att åter möta sitt eget barn i terapi. Och där bland minnen av brist på mat, omsorg, inlevelse, skrik oh gråt, tigande, svält och skit och mammans paranoia upptäckte Suzanne kärleken.
Mammas valhänta egoistiska kärlek. Och den beundran, ja kärlek hon själv kände för sin kreativa, stiliga, framgångsrika, misslyckade mamma.
Känslan förstärktes sedan under arbetet med skådespelerskorna Maria Sundbom, som spelar mamman Siri, och Esther Quigley, som spelar hennes barn Ti. Mor och dotter i filmen, och mor och dottern i vardagen.
– Vi var så professionella vi kunde under produktionen för att Esther, som var 9 år då, verkligen skulle förstå skillnaden mellan verklighet och fiktion. Men mellan tagningarna, när de var privata, så såg jag den där stora närheten mellan dem. På något sätt så lyser den också igenom i filmen.
Och så säger hon:
– Man kan älska utan att göra rätt.
Det börjar mörkna utanför de höga fönstren mot Nybroviken. Vi börjar klä på oss ytterkläderna. Suzanne Osten är 71 år och nybliven frilansare. När Unga Klara fick högre produktionskrav gick hon i strid mot Kulturhusets chef Benny Fredriksson. Och för en gångs skull förlorade hon.
Ja, det var en kris. En livskris. Hon ältade. ”Varför kunde jag inte få gå i pension med flaggan i topp …” Men sedan drog trådarna upp henne. Hon reste sig, skakade av sig och började om. Förvandlade Unga Klara till en fri grupp med hjälp av ett par smarta kamrater igen lämnade teatern när den kommit på banan med ny konstnärlig ledning.
Sa 2015 ja till att bli barnfilmsambassadör, gjorde Flickan, Mamman och Demonerna, och nu blir hon teaterregissör igen.
Om några veckor ska hon börja repetera David Grossmans Falla ur tiden. Hon ser sig omkring i den pampiga marmorsalen, den etablerade institutionen, genomsyrad av traditionen.
Nu blir det spännande. Kommer hon att kunna kombinera husets kunnande och resurser med sitt eget arbetssätt. Skapa pjäsen tillsammans med ensemblen, så som hon alltid gjort. För hon var inte bara en av de första kvinnliga regissörerna, hon införde också ett annat sätt att arbeta.
– Jag såg en gång en öppen repetition med Ingemar Bergman här bakom oss på stora scenen och tänkte: Så där vill jag inte göra. Istället har hon arbetat fram filmer och föreställningar i process tillsammans med andra. Utforskat. Improviserat. Blandat in andra yrkesgrupper. Experter. Låtit det ta sin tid, stått ut med att pjäsen vuxit fram.
– Då var jag modern, idag då effektivitet och besökssiffror är måttet på kvalitet är jag omodern. Det kommer att bli mycket spännande.
ANN LAGERSTRÖM
Publicerad i Modern psykologi 2016
