Igår bokrelease på Teater Tribunal. Och där den egensinnige professorn i litteraturvetenskap Sven Anders Johansson och hans nya bok Till ambivalensens försvar (Glänta 2024)
Varför måste vi vara så säkra på saken jämnt, frågar han sig. Varför kan vi inte få vara tvehågsna, osäkra, ambivalenta? Och vad gör det med oss, detta tvång att alltid veta, att alltid kunna välja?
I 125 korta kapitel, närmast en dagbok, utforskar han. det självklara – går det att alltid välja? (Ni vet, de existentiella filosofernas intressanta tjat: Välj, välj, välj. Läs mer om det här.) Och sedan dess många aspekter: Finns det något som är rätt eller det som är fel? Går det överhuvudtaget att avgöra? Om vi var helt avskurna, helt självständiga kanske. Men vi lever ju i denna kreativa röra som verkligheten är där minsta rörelse från min sida kan få oanade effekter. Hur ska jag kunna veta vad ett val får konsekvenser?
Tänk bara på den där inre röran, skriver han, hur ska man få ordning på den. Och så ställer han två sätt att se mot varandra. Nutidens krav på att du ska vara en, som han kallar för ”helhjärtad” person. Alltså helt klar och tydlig, ett enda sammanhang som med lätthet riktar sig mot de rätta sakerna. Gör dina livsval utan tvekan och med säkert resultat. Mot det sätter han den tyska filosofen Theodor Adornos (1903–1969) beskrivning av jaget som ett ”invärtes rövarband” där motstridiga krafter drar åt det ena eller andra hållet. Leder det ena till en ytlig och ensidig syn på vad livet handlar om, och kan den andra i så fall bli till en form av handlingsförlamning. Vilken i rövarbandet ska det vilsna jaget lyssna på?
Sven Anders vill hylla ambivalensen – det ännu icke fastlagda, det obestämbara, det flytande.
Och är inte, frågar han sig där på podiet, det där tvånget att vara en klarsynt person som väljer sitt liv en del av det ekonomiskt tänkande. Själva livet förvandlas till en form av kalkyl som ska leda till framgång (vad nu än det är). Som om det vore möjligt att göra en realistisk budget över det obegränsade.
Istället vill Sven Anders hylla ambivalensen – det ännu icke fastlagda, det obestämbara, det flytande. Tron på att förnuftet i alla lägen kan se alla möjligheter och dra de rätta slutsatserna i ett sammelsurium av möjligheter som dessutom inte står still är inte realistisk, menar han.
Så istället för handlingskraft pratar han om att tveka och att rucka, jag gillar orden. Verkligheten – människorna och allt annat – är i sig ambivalenta. Det finns i och för sig något vi gemensamt kallar för äppelträd men vissa år är frukten angripen av rönnbärsmalen, i år är de ett ymnighetshorn (Vill du ha äpplen, frågar den med trädgård någon utan och får svaret: Nej, jag har redan fått.) Vem kunde ana det. Vi är, menar Sven Anders, del av ett, ja han skriver till och med utsatt för, ett pågående experimenterande.
Så istället för att ägna oss åt detta omöjliga, att säkert välja, kanske vi ska nöja oss med att lugnt tveka och sedan försiktigt rucka: Om jag prövar det här … och sedan det här … hmmm, okey … lite mer så här.” Mer ett samspel än en soloföreställning, och kanske, säger han där sent på kvällen kan detta gemensamma ruckande öppna vägar, framtider, som inte går att medvetet räkna ut.
Och texten, ja den är också tvekande, ruckande, undersökande … eller som han skriver ”ett försök”.
