HULTLING | Filosofisamtal istället för sömnpiller

Kan ni se scenen framför er. Mannen i rullstolen till höger är läkaren, docenten Cleas Hultling. Och mannen i rullstolen där till vänster det är hans patient med en ryggmärgsskada. Men istället för att prata om urinvägsinfektioner är ämnet istället livet – hur det är, hur man ska hantera det, vad det handlar om.
Här berättar läkaren och seglaren Claes Hultling om ”filosofi i vården”

”Allteftersom åren gått har jag blivit mindre och mindre intresserad av inskränktheten i rörligheten och mer intresserad av själen”, säger Claes Hultling. Inte så att skadenivån är ointressant, men kropp och själ hänger ihop. Och balansen dem emellan är avgörande för rehabiliteringen.

Det är söndag, solen vräker in genom fönstrens där upp vid taket här i det varmröda kreativa köket på Spinaliskliniken på Rehab Station Stockholm där vi sitter och pratar. Till vänster en djup sal för goda middagar eller inspirerande föreläsningar. Här i mitten flera stationer för matlagning och där till höger den öppna spisen. 
Det är hit till Solna som många av de 150 personer som skadar sin ryggmärg varje år kommer när den medicinska behandlingen är klar. Här tränar de på att gå eller att navigera en rullstol eller undersöker hur mycket kraft och styrsel de kan få i sina armar och händer. Och här finns möjlighet att med hjälp av det Claes Hulting kallar ”filosofi i vården”, få reflektera över sitt nya liv.

Att inte längre kunna gå är lika mycket en livskris som en fysisk skada.
Claes Hultling

– Att inte längre kunna gå är lika mycket en livskris som en fysisk skada. 30 procent av de som kommer hit vill till en början bara dö. Och då gäller det för oss att hitta något som får lågan att tändas igen, något som får dem att vilja vakna och möta en ny dag.

Han vet vad han talar om
Claes Hultling vet vad han talar om. Han vet hur det känns att efter en svår olycka hamna i det han kallar för en existensruptur – en situation där ens existens ”brustit”. Allt det man tänkt om sig själv, det liv man levt, den framtid man sett framför sig tycks kulltastat av det faktum att man aldrig mer kan gå och man översvämmas av ett sammelsurium av frågor, känslor och rädslor. Ett osorterat kaos där oerhörda krafter frisätts.
Kommer jag att kunna gå igen, kissa själv, bajsa? Kommer jag att kunna få stånd, hitta en kvinna, få barn? Kan man resa? Var ska jag bo? Och jobbet, hur ska det gå med jobbet?

Dök och bröt ryggen
De var en fin dag i maj 1984 som Claes och några kollegor tog skärgårdsbåten Gurli ut till Getfoten utanför Vaxholm norr om Stockholm. De badade bastu och hoppade i. Claes dök. Första gången gick det bra. Det andra sämre, eller snarare riktigt illa. Han slog huvudet i en sten, blev omedelbart förlamad i både armar och ben, sjönk till botten och hann under den minut det tog för kamraterna att komma till undsättning inför sin inre blick se en snabbspolad version av filmen om sitt liv.
Förstod du direkt att du aldrig mer skulle kunna gå?
– Förstod … som läkare hade jag viss kunskap om vad som väntade.

Redan då, när helikoptern transporterat honom till Karolinska sjukhuset och han blev mottagen på röntgenavdelningen av sina kolleger började Claes fundera över vården av ryggmärgsskadade. Han la märke till personalen som utan några riktiga känsloyttringar meddelade att kota 6 uppifrån var krossad. Han undrade över läkarna som sa till hans föräldrar att det där bröllopet som Claes och Barbro planerat till mitten av juni var bäst att avstyra eftersom deras son troligen skulle bli en vegeterande grönsak. Och så såg han i personalens ögon den där rädslan för ångest och tårar.

Hitta en ny form av vård
– Min kollega Rickard Levi och jag bestämde oss för att det måste finnas bättre sätt att vårda de som skadat sin ryggmärg och bara något år efter olyckan gav vi oss ut i världen på jakt efter andra metoder.
Till en början koncentrerade de sig på det medicinska.
– Man skulle kunna säga att vi hade en mekanistisk teoretisk ansats. Vi talade nerver, synapser, transmittorsubstanser och olika nivåer av förlamning, säger Claes.
De samlade på sig kunskap, startade stiftelsen Spinalis, satte igång verksamhet och förändrade radikalt behandlingen och bemötandet av ryggmärgsskadade.
Men så var det den där andra sidan – livskrisen.

Hur hantera livskrisen?
Claes Hulting minns hur det var de där första veckorna efter olyckan. ”Episoder av tokgråt” kombinerade med stor beslutsamhet. Ett avgrundsdjupt ”Varför?” och en känsla av trots, inte ska väl en krossad kota stå i vägen för det där planerade bröllopet. Det blev svensexa på rummet. Och bara två veckor efter olyckan bröllop mellan Cleas och Barbro på dagavdelningen på Neurohuset på Karolinska Sjukhuset med 100 gäster. 

Men kanske ännu viktigare för honom var beslutet att bara tre veckor efter den svåra olyckan fira midsommar ute i det älskade sommarhuset på Landsort. Läkarna var tveksamma, men Claes var beslutsam – han skulle ut, och lyckades övertala kollegerna att det var billigare att flyga honom dit i ambulanshelikoptern än att ha honom på sjukhuset över helgen.
– Det var den absolut viktigaste resan jag gjort i hela mitt liv. Det där huset representerade min frihet. Vinden i ansiktet. Döda flugor i fönsterkarmarna och intorkade tandborstar i ett sommarbadrum. Där väcktes mina känslor. Sorgen kom i vågor och jag grät floder. Det blev en viktig del av rehabiliteringen.

Excercise your grief – öva din bedrövelse, helt enkelt ta chansen och gråt.

Claes kallar det för att excercise you grief, träna din smärta, öva din bedrövelse – helt enkelt ta chansen och gråt.
När en svår olycka sker är det som om hela familjen får sitt hem insvept i ett sorgflor, säger Claes Hultling. Till en början är allt becksvart, men även om man först har svårt att tro det blir maskorna med tiden glesare och ljuset börjar ta sig in. Och processen går fortare om det finns möjlighet till bearbetning av vad som skett och hur framtiden kommer att se ut.

Alla ska kunna tala med en förtvivlad människa
Visst finns det en psykolog knuten till kliniken här i Frösunda, och en kurator på plats under veckan …
– … men behandlingen av ryggmärgsskadade sker inte mellan 9 och 16, den pågår 24 timmar per dygn, säger Claes Hultling. Och kanske är inte den där bokade tiden klockan 11 på fredag det allra bästa tillfället att hjälpa Olle, 22, som vurpat med motorcykeln på Nynäsvägen. Kanske är den bästa stunden klockan halv tre på natten när Olle ringer på klockan för att han inte kan sova. Men ska det fungera måste personalen kunna och vilja tala med en förtvivlad människa med röriga tankar och känslor. 

Vi som jobbar inom sjukvården är ofta dåligt utbildade på att hantera mänskliga känsloprocesser.

– Vi som jobbar inom sjukvården är ofta dåligt utbildade på att hantera mänskliga känsloprocesser, säger Claes Hultling. Många blir ofta nervösa när någon börjar gråta och hänvisar då gärna till psykiatrin eller börjar famla efter receptblocket. Men att äta piller är bara att skjuta upp problemen – när det handlar om existensruptur. Efter något år eller två slutar man ta dem, vrickar lillfingret och så kommer alltihop.

Tog kontakt med Lou Marinoff
Det var Claes kollega Richard Levi som tog initiativet, han hade läst boken Plato not Prozac, applying eternal wisdom to everyday problems, och tyckte att här fanns en möjlighet. De två kollegerna bestämde sig för att åka till USA och träffa författaren och professorn i filosofi Lou Marinoff, som hävdar att det är bättre att ta hjälp av filosofin är att stoppa i sig piller och som utarbetat en metod för lekmän och professionella att hålla i filosofiska samtal.
Där på plast satte de sig in i det Lou Marinoff kallar för Peace-metoden, Five Steps to Managing Problems Philosophically – definiera problemet, uttryck känslorna, gör analysen, reflektera och hitta jämvikten. Och så åkte de hem och satte igång.
22 medarbetare – läkare, sjuksköterskor, vårdbiträden, arbetsterapeuter, sjukgymnaster – fick en nio dagar lång ”crach course” i filosofisk praktik, sokratiska samtal och dialog av professor Marinoff.
– Och när Lou åkte tillbaka till USA fortsatte vi med vår vidareutbildning en halvdag varannan torsdag under ett år här i köket. Det kom filosofer från Lund och Stockholm och författare med intressanta infallsvinklar, och de talade med oss om allt från Wittgenstein till sorg. Ibland föll det i god jord och ibland på hälleberget.
Våren därpå kom professor Marinoff tillbaka och det blev examination och certifiering enligt organisationen APPA, American Philosophical Practitioners Association.

Emil – miraklet
Det ringer i telefonen. Det är sonen Emil, 21, miraklet – världens första barn till en komplett ryggmärgsskadad man och där befruktningen skett med IVF. Att gifta sig var en sak, men hur skulle Barbro och Claes få barn? En ryggmärgsskadad man blir impotent, så är det. Ömhet, kärlek och sex har många vägar men de där levande, simmande villiga spermierna hur kan man få ut dem. Claes dammsög återigen världen på forskning och metoder och började tillsammans med Richard experimentera. Efter sju år och en lyckad provrörsbefruktning föddes Emil.
– Nu är jag indirekt pappa till ungefär 200 barn bara i Sverige, säger Claes när han sagt ”Hej då!” till Emil och lagt på. 
Men var var vi?
Hur lång tid tog det för dig att acceptera din situation?
– En filosofisk praktiker är som en barnmorska, säger Claes Hultling och tar upp tråden. Hon eller han hjälper de skadade att först sortera, sedan reflektera och så fokusera kraften i en riktning i taget istället för hundra på en gång.
Är det så enkelt?
– Ibland kan det vara det. Ibland är det som att meta i en svart skogstjärn för att att hitta vad som får Olle att ticka och hur vi kan hjälp honom att hitta det han ska ägna kraft och energi åt för att han ska komma vidare i livet. Ibland misslyckas vi och når inte fram.

Existensrutpturen – när livet brister
Mycket har att göra med hur livet brister, det där Cleas Hultling kallar existensrupturen. Samma sorts skada, liknande konsekvenser kan påverka människor helt olika. I en kritisk livssituation kan den här högst individuella bilden av verkligheten antingen stödja eller störa möjligheten att ta sig an problemen. Om Olle alltid velat vara en machoman och älskat extremsporter kan förflyttningen från gående till rullande vara extremt känslomässigt smärtsam. Pelle, som ägnat sitt liv åt läsande, skrivande och samtal med vänner kan kanske anpassa sig lättare. 
– Även personer som aldrig annars ägnat sig åt grubblerier blir för en tid filosofer när en existensruptur inträffat i deras liv, säger Claes. Kan vi som finns runt den här personen stödja den här processen finns här – faktiskt – en potential till förbättringar, inte bara till kompensatoriska anpassningar till den skada som skett. 

Den filosofiska praktiken är en relativt ung verksamhet som startades i Tyskland på 80-talet av Gerd Achenbach och som tio år senare spred sig till USA. Filosofin, menar företrädarna, var till en början inte en akademisk disciplin utan mer av avancerade reflektioner kring livsfrågor som var menade att prövas konkret. Filosofisk praktik knyter an till den traditionen och kan ses som ett komplement till den mer abstrakta form av filosofi som idag oftast utövas på universiteten.

Filosofi är för alla
De flesta människor kan, enligt Lou Marinoff, lära sig filosofera med hjälp av den rika skatt som filosofihistorien erbjuder. Tusentals år av reflektioner, prövad och omprövad i omgångar, kan erbjuda analys, tolkning och omtolkning av den privata levda erfarenheten. 
Numera behöver inte Olle, 22, (de flesta ryggmärgsskadade är män) och hans olycksbröder och systrar här på Spinaliskliniken enbart förlita sig på kuratorerna längre. När känslorna svämmar över på sjukgymnastiken eller i arbetsterapin, när frågorna blir för många, finns det ofta någon i närheten som vågar stanna upp, ta emot och hjälpa till att reda ut.
– Det här sättet att arbeta, säger Claes, har blivit en viktig idemässig ansats för mig. Jag skulle innerligt önska att vi kunde köra en ny filosofikurs. Och så informera nya underläkare om de inte ska skriva ut ”lyckopiller” i ”oträngt mål”.

Sorg och livsångest är ingen sjukdom
Sorg och existentiell ångest är ingen sjukdom, säger han. Livsångest i samband med sönderslagna kotor är helt normalt och en nödvändig men alltför förbisedd del av tillfrisknandet. 
– Det har jag aldrig gjort.
Aldrig?
– Nej, varför skulle jag göra det. Jag sörjer min brutna nacke varje dag. Den som accepterar intar en passiv roll, man får mer kraft om man knyter handen i fickan. Däremot behöver man lära sig leva med effekterna av skadan, allra helst bli expert på sitt eget handikapp, bli fena på att leva livet trots problemen.

Varför filosofi istället för psykologi?
Det finns inga genvägar förbi insikten att du aldrig kommer att kunna gå, säger han, den här resan är ”lång, svår och jobbig”.
– Därför att psykologin, delvis kbt o framförallt psykiatri tar sitt ursprung i ett sjukt tillstånd. Personer med ryggmärgsskada är inte ur en medicinsk synvinkel deprimerade, och även om många till en början säger att de vill dö så är de inte sjävmordsbenägna, de är bara djävligt ledsna. Och filosofin tar sitt ursprung i något friskt, therapy for the sane – not the insane.
Vad är det i det filosofiska samtalet som är verkningsfullt?
– När livet verkar slaget till spillror så hamnar man i kaos, tankarna bara rusar omkring. Om vi i personalen kan hjälpa de nyskadade att sortera, få perspektiv och ta itu med en sak i taget så går rehabiliteringen mycket fortare.

Att behöva en rullstol är irriterande och opraktiskt men blir för den som lär sig leva med den med tiden ett normaltillstånd, säger Claes Hultling, som inte slutat arbeta, resa, segla, åker skidor eller köra motorcykel för att han fått en kota krossad. 

– Om du vinner tio miljoner är du till en början enormt lycklig, men ganska snart återgår du till ditt vanliga känsloläge. Likadant, fast tvärtom, är det otroligt nog med oss ryggmärgsskadade. Trots att jag fortfarande har en massa umbäranden på grund av min skada skattade jag för inte så länge sedan min livskvalitet till 82 av 100.

OM DU VILL VETA MER
Livsfilosofi i rehabilitering, intervju med fysioterapeut Malin Sallstedt.
Här kan du läsa om vad det innebär att vara filosofisk praktiker.
Här är Lou Marinoffs hemsida.

FRÅGOR ATT TÄNKA VIDARE PÅ
• Var går gränsen mellan sjukvård och filosofi?
• Går filosofi att använda i andra sammanhang? Vilka?
`• Hur kan du använda filosofi i ditt eget liv