Världen är utan slut, den kommer att pågå som om ingenting hade hänt. Jag vet, men allt borde upphöra med mig.”
Anders Paulerud, författare i sin sista bok Fjärilen i min hjärna,
Du kanske inte vill, men nu är det dags att tala om döden. Döden som slutet och döden som möjlighet.
Det finns filosofer som vill att vi verkligen begriper hur kort vårt liv är, och de som tycker att det är bortkastad tid att tänka på döden när man kan leva.
Låt oss börja med den grekiske filosofen Epikuros (341–270 f.v.t) som i antikens Rom startade en filosofisk skola i en trädgård i Aten där han och hans lärljungar levde enkelt, drack vin och talade filosofi. ”Där döden är är inte jag, och där jag är är inte döden”, är ett av hans berömda citat, och det var en uppmaning till eleverna att koncentrera sig på livet och låta döden sköta sig själv. Varför? Det är dumt att ödsla tid på det oundvikliga, det som vi ändå inte kan göra något åt, när vi istället kan försöka leva så gott och njutningsfullt som möjligt medan vi kan.
Hans absoluta motsats är den tyske filosofen Martin Heidegger (1889–1976) som menade att det i ordets rätta bemärkelse livs-viktigt att tänka på döden, och att förstå att livet när som helst kan ta slut. Inte så att vi hela tiden ska vara upptagen av döden, det menade han inte, men att vi genom att vara medvetna om att vi kan dö när som helst kommer att sätta större värde på det liv vi har och bli noga med vad vi använder det till.
Den svenske filosofen Martin Hägglund (1976–) har på senare tid skrivit något liknande. Det är insikten om människans skörhet som ger livet en andlig karaktär, inte religionen, menar han. Årstiderna, åldrandet, det nyfödda barnet, döden framkallar en känsla av förundran som öppnar portarna till en fördjupad relation till det levande.
Jag kan förstå hur de tänker, rent teoretiskt. Det är fantastiskt att jag kan andas idag. Att jag kan gå och tala och se. Och jag förstår, fortfarande rent teoretiskt att det inte finns några garantier för att läget är likadant i morgon. Jag vet, och ändå är det så lätt att vara slarvig, att glömma att varje minut jag får är en gåva som jag inte kan hålla fast. Sand som rinner mellan mina fingrar. Försöker att då och då stanna upp och lägga märke till: Tänk att jag sitter här. Tänk att jag talar med en vän. Tänk att jag är.
Hur gör du?
DÖDEN VÄCKER ORO
Det finns olika form av rädsla för döden. Vissa är rädda för själva döendet, andra för att inte längre finnas, några för att inte längre kunna vara med sina kära. Men det är inte alla som är så oroliga som en filosof jag intervjuade för några år sedan som menade att döden alltid är fel. Det är fel att inte ha levt innan vi föddes och det är fel att vi inte lever för evigt. Det enda som är rätt är att vara vid liv, menar han. Varje gång det ringde på hans mobil trodde han att liemannen tagit någon av hans kära.
OCH VAD FINNS EFTER
Ja, finns det något efter? Som vanligt går åsikterna isär: På ena sidan de som tror att det bara är slut. Tomt. Ingenting. Och på den andra de som hoppas på en fortsättning, på ett liv efter detta. En annan dimension, ett möte med de nära som gått före, eller ett helt nytt liv, en reinkarnation.
Jag intervjuade en gång Dalai Lama som skakade på huvudet åt västerlänningarnas fascination över reinkarnationen. Han menade att vi såg på det som en gåva, medan han själv ansåg att det var en plåga. Och så tillade han:
”Tänk så här. De säger att jag levt 2500 gånger, det innebär 2 5oo tonår! Inte så konstigt då att jag mediterar flera timmar varje dag för att det när det är dags kunna bestämma själv vad som ska hända.”
Hur det än är är döden också en del av livet. Vi stiger in i tiden, och vi stiger ur den. Vi och alla andra. En dag finns ingen av de som lever nu. Alla borta. Frågan är varför. Vad är poängen? Och precis det är den sista stora livsfrågan – nummer 6, meningen.
