Glöm alla löften om att bli en bättre människa 2020. Lova dig bara en enda sak, att då och då lyssna till den där inre rörelsen som är berättelsen om dig själv.
Jag känner en människa som är nöjd.
Och en gång träffade jag en som kunde ta en stund i taget.
Och en som tyckte det var onödigt att resa bort när det var så bra där han var.
De var inga perfekta typer, inte rika, inte särskilt framgångsrika heller. De var sådana som vaknade och låg och gonade sig åt det vanliga som skulle komma. Morgonkaffet, tidningen, en solstråle, dammet som dansar i den. Sträcka på kroppen, smeka någons rygg, väcka en unge, jobba, titta lite på tv, och den goda sömnen.
De är sådana där som sitter och ler provocerande på bussen på morgnarna. Som går för långsamt genom kulverten på T-centralen. Som inte kollar sin mail flera gånger i timmen. Jag känner en som inte har mobiltelefon.
Och jag är ganska säker på att de inte tänker ge några nyårslöften. De har ingen pockande förbättringsplan, ingen lista på humana uppdateringar, ingen gnagande känsla av att det är något som saknas.
Det finns en märklig allians mellan våra nyårslöften och vår vana vid köp och sälj. Och så kan det ha med potatis att göra, eller snarare med tiden innan vi hade potatis.
Då när vintermörkret var kompakt över detta land, då vi verkligen kunde fråga oss om vi skulle orka fram till våren. Då svälten inte var en lek, som i vissa tv-serier, och den mörkaste natten, väckte tankar på nästa år, och nästa. På livsnödvändiga förhoppningar. När våren kommer skall jag bryta ännu en teg.
Också kristendomen med sina hot om straff och fördömelse fanns i bakgrunden. Det gällde att förbättra sig, att hålla måttet. De som inte slutade svära och hade begär till både grannens hustru och häst kunde vid oförmodat dödsfall få brinna.
Så här tänker jag. Vi lever missnöjda i en av världens rikaste nationer med en gnagande känsla av hot som många av oss inte är utsatta för. Många av oss, men inte alla. Vi som har tror ändå inte att vi inte har tillräckligt, att vi inte har gjort tillräckligt, att vi inte är tillräckliga. Det finns alltid något som kan förbättras, som borde förbättras. Utanpå i form av shopping och inuti i form av omskolning av både kropp och själ, gärna kopplad till olika former av shopping, till kurser och all slags kurer.
Vi tror att vi inte har tillräckligt,
att vi inte har gjort tillräckligt,
att vi inte är tillräckliga.
Det finns alltid något som kan förbättras, som borde förbättras.
En forskare jag läste för många år sedan menade att vi i grunden är samlare och att vi ännu inte begripit att vi inte kommer att svälta ihjäl. Hen menar att vi inte kan skilja på behovet av att lagra mat inför vintern och en dragning till högvis med skor. Båda delarna tillfredsställer samma samlariver, en gång i tiden livsnödvändig, idag en högst orealistisk vana. Vi har också missat att de flesta kristna idag inte ens själva tror på Helvetet, det är nedlagt. Domens dag har bleknat, dagens Gud är enligt många kristna en evig dialog och en relation. Och goda vänner fördömer inte. De älskar dig och din medelmåttstillvaro.
Nyårslöften är en form av offer
Och allt tycks kulminera just de här dagarna kring nyår. Nästa år … nästa år … då. Ibland tänker jag att löftet inför det nya decenniet är en form av offer, en bikt som lovar bot och bättring: Ja, jag är en syndig människa som inte levt upp varken till mina egna, min familj eller samhällets krav. Ja, jag är fet, röker, motionerar inte, äter kött istället för grönsaker, instagrammar för mycket, mindfullnessar för lite och jag erkänner: Jag har flugit i år och inte sorterat alla mina sopor.
Och så lovar vi något, att banta, att bli snällare, att alltid veckohandla, att bli vegan, att yoga och så lägger vi ännu en sten på bördan. Bäddar för ett misslyckande som förstärker den diffusa känslan av att vi inte räcker till. Inte i år heller.
Så hur kommer vi ur löfteshjulet?
Jag tänker att det enda vi behöver är ett enda löfte: Lyssna lite mer.
Lyssna till den där lilla rösten som viskar berättelsen om dig själv. Den lilla magkänslan som ropar, nej tack. Den lilla rörelsen i halsgropen som flämtar, pröva. Den stora plötsliga längtan efter färgen syren, och den bommulslika tillfredställelsen av att vara på rätt plats i ett självklart ögonblick.
Lyssna bortom lasset av konventioner och rutiner, bortom sociala föreställningar, religiösa påbud, skammen, skulden och guld-och-gröna-skogar-fantasierna. Lyssna och var nyfiken, låt dig förvånas, och lita på att det inte vill vill du inte och det du mår bra av mår du faktiskt bra av. Sen må det vara fler skor eller bara sitta på trappan, gråta ohejdat eller skratta dig nöjd, biff eller grönt te.
Men hur lyssnar jag utan att det blir ett nytt påbud, formulerat i det pretentiösa och ouppnåeliga kravet att ”i år ska jag verkligen bli mig själv”?
Glöm det där målet, tanken att det finns något perfekt eller i alla fall bättre jag att söka efter, det är en del av vår tids tvångströja. Du är ett outforskat universum, vintergator på vintergator av kombinationer, omöjliga att kartlägga. Du är ett kosmos i rörelse. Ett blivande. Lova inga storverk, ingen förändring, inget göra, inget vara. Unna dig en kopp te bara då och då och lyssna nyfiket på det du redan är.
