Allt blir så tydligt när vi inte längre får vara varandra nära.
Det här att jag inte bör träffa mina barn väcker en längtan efter dem som har skarpa kanter. Som skär i mig. Inte så att vi umgås jämt i vanliga fall, vi tillhör inte Familjen söndagsmiddag. Men nu, bara för att jag inte får, och bara för att det finns en minimal risk att någon av oss blir sjuk. Svårt sjuk. Så vill jag ha dem hos mig hela tiden.
Visst kan jag tala med dem, visst talas vi vid, men jag vill röra vid dem. Och då är de friska vanliga vuxna barn med ett eget liv, barn till friska föräldrar..
Men det är inte bara de. Vännerna också. De jag vill sitta nära, luta mig fram över ett bord och viska fram det där som jag inte kan säga till någon annan. Och grannarna här på landet. När ska jag kunna be de erfarna jordrukarna 85+ om att stå här på tunet och lära mig ta hand om allt avfall i Roslagskomposterna som står bakom ladan. Och när ska jag kunna bjuda hit Eva och Jonas på en bit mat och tala om byn och skogsavverkning och meningen med livet i lagom proportioner.
Jag saknar kontakten med de jag inte känner också. Men dem jag sitter bredvid på bussen, står vid i mataffären, byter blick med på gatan. Nu undviker vi varandra, beräknar avstånd, viker av, håller undan blicken och låter bli kontakt.
Och jag tänker. Hur ska det bli sedan. När vi ska avprogrammera oss, närma oss igen. Hur lång tid kommer det att ta innan vi känner oss säkra, eller i alla fall lika säkra som under de vanliga säsgonsflunsor. Innan vi rusar in i varandras famnar. Innan vi tränger ihop oss i bussar och tunnelbanor. Innan vi inte längre tittar misstänksamt på varandra vid minsta harkling.
Det finns något djupt sorgligt i sitiuationen och något djupt glädjande. Tänk att vi betyder så mycket för varandra.
