Världen och jag är i varandra.
Maurice Merleau-Ponty, filosof
Hur vi än ser på frihet och val så är det svårt att komma undan att allt vi gör sker i relation. I relation till andra och till världen omkring oss. De tidiga existentiella filosoferna värnade sin självständighet, senare filosofer menar att vi blir endast till i relation till andra. Men hur ska vi få det att gå ihop?
Vi föds till en värld som redan existerar, som jag skrivit tidigare och vi blir till i relation. Det är våra föräldrars möte, vårt inträde i en familj, ett nätverk, vi existerar i mötet med luften vi andas, maten vi äter, tingen omkring oss.
Den italienskbrittiske existentielle psykoterapeuten Ernesto Spinelli menar att hela vårt liv handlar om att relatera, ja att det är relationerna som gör oss till människor. Att möte läggs till möte och ur det stiger det där vi kallar jag. Resten av livet, menar han, prövar vi oss själva mot andra, krockar, förenas, och låter den här processen förändra oss. Utan andra, menade han, kommer vi att leva helt i våra egna föreställningar om hur världen fungerar, hur orealistiska de än är. Tillsammans med andra kan vi utmana och undersöka det vi tror på på så sätt vidga vår uppfattning, lägga till fler dimensioner av liv.
Tänk dig till exempel ett möte med en medmänniska. Låt oss hitta på det enklast tänkbara.
Ni sitter vid ett bord. Ni ska äta middag. Din vän beställer en kryddig fisksoppa och du säger:
”Usch, jag tål inte fisk, har inte ätit det sedan jag var liten och de tvingade i mig aborre med många ben.”
I din livssyn har det smugit sig in en bestämd uppfattning om vad fisk har för konsistens och hur den smakar. All fisk är fortfarande för dig lika med abborrben. I den där föreställningen har alla vattendjur slunkit med förenats i ett enda nejtack.
Din vän trugar. Du stretar emot. Hon trycker på, säger att hon bjuder bara du smakar. Ökar på med ett glas vitt till.
Och så kommer då den där rykande fisksoppan in med torsk, lax, räkor och smak av tomat, vitlök, lök, fänkål och lite, lite kummin.
Du rynkar på näsan, men kan inte annat än medge att det doftar gott. Du tvekar och så smakar du.
Och smakar igen. Abborrbenen bleknar, och det slinker in luft i det där klustret av motbjudande fisk. Torsk, lax och räkor träder fram klart ätbar föda, ja du måste medge, det är till och med gott. Ett par skedar och ett hör av din livssyn har byggts om.
Samma sak händer mest varje dag, vi förändras av andra och de förändras av oss.
NÅGRA VÄRNAR SJÄLVSTÄNDIGHETEN
För tänkare som Søren Kierkegaard och Jean-Paul Sartre som levde på respektive 1800-och mitten av 1900-talet var självständighet viktigare än relationer. Hur skulle de hitta sitt jag, sin vilja och värja sig så att de inte blev påverkade av andra. Istället för att tänka sig, som Spinelli, att vi lever in och ut ur varandra, höll de andra på en armslängds avstånd. Sartre varnade för att anamma andras tankar, och skrev till och med att den som inte tänker fritt är ett offer för ”ond tro”.
Filosofen Martin Heidegger skrev att allt som vi inte tänkt själva kunde kallas för ”mannet”, allt man sa man till och borde betraktas med misstänksamhet. Alla tre ensamma män som av kvinnliga filosofer på 2000-talet med misstänksamhet kallats för ungkarlarna.
ANDRA VÄRNAR DEN ANDRE
Men som vanligt inom det existentiella finns deras absoluta motpart. Emmanuel Levinas, fransklitauisk filosof som menade att en människas uppgift är att värna den andre. Eller som han uttryckte det, den absolut andre. För även om vi aldrig någonsin kommer att riktigt förstå oss på varandra så bygger allt på respekten, ja kärleken till den andre.
Så å ena sidan, att med hjälp av sin egen vilja sätta sig själv åt sidan och vända sig mot andras behov. Och å andra sidan finna och skydda sitt eget självständiga jag. Vad är rätt och hur gör man i det alldeles vanliga livet där det ena blandas med det andra. Hur ska jag veta när det är viktigt att värna min egen ståndpunkt, mitt utrymme, min vilja och när är det av yttersta vikt att jag är till för dig. På samma sätt. När ska jag öppna min livssyn och ta till mig det du har upptäckt och förstått. Och när ska jag värja mig för dina föreställningar och skydda mina egna.
Relationer förresten.
Inte gäller de bara människor och djur. Enligt vissa filosofer är vi i relation till allt. Ja allt.
Naturen, kosmos, tingen, vädret, tidens gång.
Vi kan inte särskilja oss, ta oss ur vårt sammanhang. Vi är en del av det.
Men vad är det där sammnahanget som vi talar om. Ja, vad är meningen?
Men innan vi funderar över det ska vi ta ett djupt andetag och fundera över förutsättningen för att först ordet liv – döden.
