En av de viktigaste förmågorna vi människor har är att vi kan säga ja eller nej – vi kan välja. Men hur kan vi veta vad vi vill? Och hur kan vi kunna skilja vår vilja från andras?
Det är lika bra att vi hanterar den stora kontroversen från början: Kan vi människor överhuvudtaget välja?
Ja, i högsta grad, menar de existentiella filosoferna. Det kommer vi tillbaka till.
Nej, menar många hjärnforskare och de som tror på människan som materia. Så här tänker de.
Människan är helt styrd av biologiska krafter och evolutionen. Hennes jag har egentligen ingen egen identitet och det som sker med henne har sin grund i orsak och verkan.
De biologiska systemen har sin egen logik och människan styrs av den. Det vi tror att vi vill har vår biologi redan banat väg för. Det finns hjärnforskning som visar att kroppen redan är på väg att trycka på en knapp när vi själva känner att nu vill jag trycka. (Det finns forskning som menar att experimentet inte håller, men vi kan inte gå in på det i detalj just här.) Och följden är förstås att vår vilja bara är en illusion. Det som händer har ingenting med det vi kallar jag att göra.
Jag väljer fram mig själv.
John Macquarrie (1919–2007), teolog
De existentiella tänkarna menar tvärtom. Det som är särskilt utmärkande för människan är att hon har en vilja. Att hon kan ta reda på vad hon vill eller stå inför ett val och medvetet välja det ena eller det andra.
Att kunna välja – det är det som gör oss till människor, menar filosofen Søren Kierkegaard. Och eftersom det här är en sajt där vi utforskar det existentiella tänkandet så kommer jag utgå från det, fullt medveten om att materialisterna delvis kan ha rätt.
ATT HITTA VILJAN
Så hur hittar man då sin vilja? En del av det vi vill har säkert biologiska rötter. Mat, sex, bilda familj, överleva – det behövs nog inte något aktivt jag för att känna de där drifterna, men behövs det inte ett jag för att välja hur man ska handskas med dem. Att jag är hungrig är en sak, men vad jag stoppar i munnen är en annan. Att jag vill ha fysisk kärlek en sak, men med vem och hur är något annat.
Filosofen Søren Kierkegaard menar att vi i vår tid, i alla fall på 1800-talet då han levde, har tappat relationen mellan frihet och val. Vi förstår inte hur mycket frihet vi har, som du kan läsa mer om i Livsfrågorna 2. Och om vi inte gör det så kan vi inte heller se hur många val vi har och vet därför inte vad vi har att välja på. Själva rädslan för friheten gör att vi begränsar oss, och det, menar han, går så långt att vi inte ens kan identifiera vad vi har att välja på och ännu mindre välja det som vår inre manar oss till.
Vad är det där inre som han talar om. Ja, Kierkegaard menar att det i människan finns en speciell funktion, en del av jaget, som hela tiden scannar både omgivningen och alla våra inre mekanismer (biologi, känslor etc.) och sedan kommer med förslag på vad vi ska välja och hur vi ska handla. Han kallar den här funktionen för anden och menar att anden är allt det vi är, hela vår fysionomi och psykologi samlat i en enda förmåga att avgöra vad som är bra för oss. Och kommunikationen mellan det vi kallar för jag och det han kallar för anden är innerlighet.
Innerlighet, i Kierkegaards version, är vår kommunikation med oss själva. Låt oss ta ett exempel. Jag står inför ett val. Ska jag ta det där jobbet som jag blivit erbjuden, eller inte. Jag vajar fram och tillbaka, har gjort den där obligatoriska listan med för och emot, men det hjälper inte. I de där lägena manar Kierkegaard oss att vara innerliga. Det vill säga. Släppa alla förställningar, stilla oss, ställa en fråga till oss själva utan att genast tvinga fram ett svar.
BÄR DIN FRÅGA
Kierkegaard menar att vi ska bära fråga, låta den skvalpa omkring och söka utan att styra den. Svaret kommer att uppenbara sig som en övertygelse, ett val.
Den österrikiske läkaren, psykologen och psykoterapeuten Alfried Längle talar om att vänta på ett inre ja. Vänta och vara säker på att det kommer.
Innerlighetsprocessen har dock ett problem, enligt både Kierkegaard och Längle, och det är våra egna föreställningar, som i det existentiella perspektivet kallas för livssyn. Genom livet har vi byggt upp en föreställningsvärld om hur vi själva, andra och världen fungerar och den styr vårt sätt att uppfatta verkligheten, vår syn på frihet och våra möjligheter att välja. Inför en fråga så kommer de här föreställningarna att lägga en dimma över våra möjligheter. Ett ja kan döljas av – så får man inte göra. Ett nej kan förmörkas av – det där borde jag vilja, måste jag göra. Och innerlighetsprocessen handlar om att våga öppna sig för alla möjligheter.
Kan man då välja precis vad man vill. Ja, menar Kierkegaard, absolut hävdar filosofen Jean Paul Sartre, som båda är väldigt inriktade på individen. Alfried Längle har ett annat perspektiv och erbjuder en valprocess som ser ut så här. Fråga dig, säger han först vad som man göra – det vill säga ta reda på alla möjligheter. Nästa fråga är: Vad vill jag göra? Känn efter, vänta på det där jaet eller nejet. Fråga tre är: Vad är möjligt göra? Det kan vara så, och här ansluter han sig till Simone de Beauvoir (läs mer i Livsfrågorna 2 om frihet), att det finns omständigheter som gör att jag inte kan välja precis vad jag vill. och så har han den där fjärde och intressanta frågan som skiljer honom från många existentiella tänkare: Vad är viktigt att göra? Och med viktigt menar han inte bara viktigt för dig själv utan också viktigt för din omgivning och inte minst viktigt för världen. En fråga i vår tid helt enkelt.
VIKTIGT ATT HANDLA
Nu lägger Kierkegaard till en dimension. Det räcker inte med att bara välja, skriver han, du måste också handla, först då får dina val en betydelse både för dig själv och andra. Att sitta hemma och tänka på vad jag vill, ja till och med definiera min vilja, räcker inte. Det är först när vi handlar om vi manifesterar oss själva som individer. Visar vilka vi är både inför oss själva och andra.
Så, val i det existentiella perspektivet är inte bara en möjlighet, utan närmast en skyldighet för den som vill ta reda på mer om vem hen är. Utmanande, befriande – och ganska pretentiöst. Att bli mer bekant med sin egen vilja är en sak – men att i alltid och i alla lägen hävda den kan säkert vara påfrestande för både oss själva och vår omgivning. Om man vill pröva innerlighetens väg behöver man välja nivå.
Så den där svåra frågan. Hur ska jag hantera min frihet och min vilja i relation till andra.
Och precis det ska vi grunna på i Livsfrågorna 4 | RELATIONER.
