Först skrev jag en sorgesång över hur mycket jag i min hemkarantän längtar efter barnen, släktingarna, arbetskamrater och grannar, jag till och med kassörskor och okända på gatan. Sedan tänkte jag till. Inbillade mig att ni känner samma sak. Att det där delar vi utan att du behöver läsa om det också. Vill du så har jag lagt den här. Istället började jag tänka på filosoferna och på den där balansen just nu mellan egosim, längtan efter gemenskap och kärlek till den andra, till varandra.
De existentiella filosoferna är till en början, då på 1800-talet inte så intresserade av den andre. Friedrich Nietzsche (1844-1900) och Søren Kierkegaard (1813-1855) (han som själv kallade sig för en ensam gran), skrev mest om hur man ska särskilja sig får andra, stå på egna ben, bli subjektiv, autentisk, en övermänniska som i alla lägen är självständig och står på sig.
Ensamma var de båda två. Friedrich i sitt kringflackande liv och sedan i sin sinnessjukdom. Søren i sina stora lägenheter i Köpenhamn hela tiden i strid med stadens borgare och prästerskap.
Det är deras tankar vi lever idag när vi ber om egentid och klagar över instängdheten i familjen och bristen på makt över vårt arbete. Eller ojar oss över att vi, just vi de friatse av fria, måste sitta i frivillig karantän för det allmännas bästa.
Det är Nietzsche och Kierkegaard och inte minst 60-talets popfilosof Jean-Paul Sartre (1905-1980) som ekar inom oss. Sartre som skrev att människan är så fri att hon är dömd till frihet. Frihet från allt, frihet till allt. Stående på egna ben utan några gränser.
Frihet från allt. Frihet till allt.
Men det finns en annan fåra också, redan i början på 1900-talet lyfte filosoferna blicken från behovet att inte följa flocken och började utforska sig själva i sitt mänskliga sammanhang. De började tala om att vara med-levande eller att vara-med-den-andre.
Människan är inte längre en helt avskild individ, hur mycket hon än skulle vilja. Hon föds in i världen i ett sammanhang, sammanhängande med allt som existerar. Inte bara med människorna i sin närmaste krets utan alla människor och alla ting och kvarkar och smådjur och gruset som rinner mellan fingrarna.
Vi hör ihop. Det finns de som talar om att vi är ett. The One. Det enda.
Vi hör samman med allt som existerar. Andra människor, alla ting och kvarkar och smådjur och gruset som rinner mellan fingrarna.
Med ens är det där vida begreppet kärlek utvidgat. Utvidgat och förändrat, och vad betyder det egentligen.
Många definitioner finns det men låt oss idag stanna i antiken där man skilde på tre former av kärlek – eros, filia och agape.
Eros var en form av attraktion som började med människor och vackra ting och ledde den sökande vidare till den högre skönheten – Sofia, visdomen. Filia var kärleken till familjen och inte minst till vänner och faktiskt också till arbetskamrater och affärsbekanta. Och agape det var den gränslösa kärleken till alla oavsett om det gagnade mig själv eller inte.
Eros i coronatider har flera ansikten, om jag får leka med begreppet. Om vi ska hitta någon skönhet får vi göra det hemma, eller på nätets alla erbjudanden om operaföreställningar, vandrande älgar och konst. Kanske återupptäcker vi något vi inte haft tid att utforska. Ett vackert ting, ett tyg, motorcykeln i garaget – häromdagen njöt jag av ett emaljfat jag köpte i vintras. Verkligen njöt av att äga detta stora tunna fat och såg framför mig hur jag ska woka i det och bjuda på färgglada sallader. Att njuta av det vi redan har. Som det där ordet hemester som skapades för några år sedan, nu kanske vi ska komplettera det med hemkonsumtion (inte så läckert ord, men ändå) att njuta av det vi redan har.
Konsten att njuta av det vi redan har.
Och den fysiska kärleken, ero-tiken, de kroppar, vi får röra, de vi får älska med utan skydd. Nu finns tid att utforska dem, upptäcka nya dimensioner och låta det ta tid, ett sådant härligt tidsfördriv.
För den som däremot fortfarande söker kärleken är det svåra tider. Hur dejtar man i sällskap med Covid, frågar sig min vän E i telefonen häromdagen. I en tid då kärlek kan vara livsfarligt. Inte mötas, inte kyssas, inte låta en hand råka smeka hud. Inte andas tillsammans, ju häftigare desto sämre.
Och hur klarar men av en eros som tagit slut. Kärleksbrist mellan fyra väggar. Den där tristessen som redan hade börjat krypa sig på och som nu är 24/7. Eller hur det i isolering blir tydligt. Det är inte vi två. Kanske aldrig varit. Och ändå går det just nu inte att göra något åt.
Eros i form av kärlek till visdom är det dock inte svårt att tillfredsställa. Tvärtom. Karantänen är som en klostercell, eller en författares självvalda ensamhet. Här finns hur mycket tid som helst och även om du inte har några böcker hemma så är nätet fullt av fördjupning. I nästa blogg kommer jag att tipsa om texter, filmer, intervjuer och kurser i det jag just nu är mest uppdaterad på filosofi. Och sedan är det nog dags att närma sig det vi alla tänker på dagligen. Döden.
Filia – så mycket vi fillierar just nu. Det är fantastiskt att se hur grannar hjälper varandra, hur enskilda tar initiativ till att samla in overheadunderlag, syr masker, lagar bjudlunch till sjukvårdspersonal och den där intensivläkaren jag läste om i morse som sa att även om han inte fick betalt skulle han gå till jobbet varje dag just nu.
I de existentiella kretsarna finns det en man som har en radikal syn på det där med kärlek till den nästa, eller som han skriver till Den absolut andre. Han heter Emmanuel Levinas (1906-1995), kommer ursprungligen från Litauen och det är grymheterna i andra världskriget som är basen i hans tänkande.
Vi människor, menar han, föds med ett moraliskt ansvar: ansvaret för den andre. Det är för hen vi finns, det är mot hen vi ska rikta vår blick och vår energi. Levinas menar att det här inte är en idé han fått för sig, eller ett religiöst påbud han ansluter sig till, han var själv jude, utan ett slags naturtillstånd, en grundetik.
Vi är till för andra. Det är för hen vi fins, det mot hen vi ska rikta vår blick och vår energi.
Du kan själv upptäcka den, enligt Levinas. Tänk dig att du går förbi en människa som svälter. Du ser in i hennes bedjande ögon. Du har pengar, du har en smörgås, men du väljer att gå därifrån. Den känslan, den formen av ångest, är ett bevis för att vi alla vet att det är sant, menar Levinas. Kärleken till nästan finns där varken vi vill eller inte. Och den är tvingande.
Hans filosofi är radikal. Och visst har han stött på motstånd. Själv både erkänner jag mitt behov att vara till för andra på samma gång som jag känner längtan efter att inte bry mig om någon. En Florence Nightingale finns där inne, och en eremit som vill vända världen ryggen.
När jag sitter här på landet och tittar ut över en vårgul åker där tranorna helt oberörda dansade i morse vet jag inte om jag och maken isolerat oss här för vår egen skull eller för hela samhällets, för de andra. På sätt och vis gömmer jag mig av rent egoistiska skäl. Jag vill inte bli sjuk. Eller om jag blir sjuk vill jag bli lindrigt sjuk. Basta. Men det är också som jag säger till vänner och bekanta: Jag är här i Roslagen isolerad för allas skull. Jag lyder Anders Tegnell för allas bästa. Kanske kan man i dessa dagar vara en nyttig egoist, eller en onyttig, som skiter i Tegnell och riskerar att sprida smittan.
Hur som helst kanske de många enskilda människornas engagemang för varandra just nu visar att Levinas ändå har rätt. Och när jag var chef på Idagsidan på SvD på 90-talet hade jag glädjen att få skicka min fransktalande kollega Ami Lönnroth för att intervjua den gamle filosofen när han var på Sverigebesök. Och hon frågade honom:
Du ska älska din nästa inte bara såsom dig själv utan mer än dig själv: Det är vad Ni säger. Jag vill gärna tro att denna godhet finns och att den t o m sprider sig. Men jag är inte säker på att det är så.
Och filosofens svar säger mycket om vår egen tid.
– Inte jag heller. Men det jag vill visa på är att möjligheten finns och den är något oerhört! (SvD, 23 mars 1990. Om du har SvD-abonnemang så finns artikeln i det stora arkivet som du i så fall har tillgång till.)
