I korthet:
Vad är ett jag? Och hur hålls det ihop genom livet? Är du en roman eller novell, många paket eller ett träd? Och så förstås: Fler frågor att fundera på.
Ja!”, svarar Maken när jag frågar honom. Samma människa, samma känslor, liknande behov nu som då, insisterar han. Annat är det med vissa av de existentiella filosoferna som stenhårt hävdar att en människa ständigt blir till. Som existentialisten, hard core Jean-Paul Sartre, som menar att vi kan bygga oss själva, själv-forma oss, och att det därför är mindre viktigt vad vi varit. Vi väljer om och väljer om och så framträder vi som nya personer.
Och jag själv då?
Jag har ganska tidiga minnen från 2-års åldern. Och det är definitivt jag som står där i fönstret med Farmors fasta grepp om min midja och väntar på att Mamma och Pappa ska komma hem med min nya Lillebror. Något i mig känner igen. På samma sätt kan jag följa mig genom åren, återkalla minnen från olika åldrar och ana hur jag tänkte, vad jag tyckte, vem jag var. Och även om jag inte längre samlar på klippdockor, eller leker med Lena och Annelie, så är jag också hon, fast i en uppdaterad form.
Är du en roman eller en novell?
I en artikel i The New Yorker (kräver prenumeration), Becoming you, funderar redaktören Joshua Rothman, som inte minns mycket från sin barndom, på samma sak och kommer med några roliga förslag på jag/jag-relationer.
• En kallar han för Fortlevaren (Continuer) – det är någon som uppfattar sitt jag som en enhetlig person som är på resa. Eller så föreslår han metaforen att jaget är en regnbåge som sträcker sig från födelsen till döden. Fortlevarnas liv är en berättelse som hänger ihop, en livslång roman.
• En annan upplevelse får namnet Uppdelaren (Divider, en ”episodic person”), ja inte så bra översättningar, men i alla fall. En Uppdelare uppfattar sig som olika personer under olika tider. Då var jag si, nu är jag så. Som om de tittar bakåt och ser olika jag och deras personligheter bilda kö bakom sig. Eller som om händelserna i livet inte bildar en kontinuitet utan är just korta berättelser, ett slags noveller.
Är det ens värt att kalla dem för samma namn? Författaren Karl Ove Knausgård, som enligt Joshua är en typisk Uppdelare, har till och med lekt med tanken på att ge sina olika jag egna namn: Jens Ove, Geir Ove, Kurt Ove och Tor Ove.
Vi förändras – men hur mycket?
Visst är jag förändrad sedan den där dagen i fönstret med Farmor, men hur mycket? Och vad har förflyttat sig?
Min utblick, mitt synfält är annorlunda. Då i fönstret var det smalt, jag minns tydligt en slags korridorblick där bara det allra närmaste fick plats. Sedan dess har det vidgats, först till kvarteret och släkten, sedan skolan, sedan staden och nu kan jag inbegripa planeten och det som är bortom den. Inbegripa på så sätt att jag här från min stol i lägenheten på Döbelnsgatan i Stockholm kan förnimma min plats i den där helheten. Situationer jag är delaktig i är också annorlunda. Idag kan jag uppleva dem på flera plan på samma gång, mitt individuella – känslor, intryck, tankar – men också från andras synpunkter, och sammanhanget som vi ingår i. I alla fall för det mest, det händer att jag förirrar mig in i mina egna reaktioner och tappar överblicken, men mer sällan än förr.
Sociologen Lars Tornstam menar att det kommer att fortsätta, att ju äldre jag blir desto bredare och djupare blick. Det ser jag fram emot.
Kanske växer jaget som ett träd
Är då förändringen ett brott i personligheten, i personen, en totaltransformation, som paket på rad. Eller handlar det om ett formande, utvecklande. Eller är det som filosofen John Stuart Mill menade, enligt Joshua, mer likt hur träd växer. Där en stam, ett slags grundjag, och sedan grenar som sträcker sig åt olika håll och på olika sätt beroende på omgivningen och trädets kapacitet.
Eller bli vi mer av det vi redan är
Det finns idag många krav på att bli en annan – en starkare, en vackrare, en mer samlad, visare person. Också inom den existentiella filosofin och psykologin, som jag ägnar mig åt, finns den där tanken om förmågan att ändra sig. Men här handlar det mer om att skala av än att bygga på, att bli, som de skriver, mer autentisk.
Under det begreppet finns en föreställning om ett slags sant jag, ett jag bortom alla idéer vi tagit till oss från omgivningen. Att någon del av vårt jag vet vem hen är och vad hen vill, och alltid har vetat det. Men att hen irrat sig bort i sina försök att anpassa sig till sin omgivning. Ett slags tillbaka-till-stammen-uppmaning helt enkelt.
FILOSOFERA TILLSAMMANS | Frågor att fundera på
Föds vi med ett tydligt jag?
Bär vi detta jag med oss genom hela livet?
Förändras jaget, mognar, blir mer insiktsfull, får mer kunskap, och i så fall hur?
Eller är jaget en mycket mer löslig konstruktion, som byggs och byggs om hela tiden ända ner i grunden?
LÄS VIDARE
Här är en ordentlig genomgång av vad man inom filosofin menar med autenticitet. På engelska.
