Måndag morgon. November. Underkylt regn. Bilen eller bussen? Bilen!
Vi skulle inte ha några julklappar i år. Jag har redan ändrat mig.
Glömde tygpåsen hemma. Packar maten i tre plastkassar.
Jag tänker mig att filosofen Folke Tersman rynkar sin panna. Här har han uppenbart en människa som ännu inte förstått att om vi ska bryta trenden och rädda globen måste det till en helt ny slags moral – den offerlösa altruismen.
Vi måste avstå utan att veta om det hjälper.
Den ekologiska krisen, skriver Tersman i sin nya bok Tillsammans – en fiolosofisk debattbok om hur vi kan rädda vårt klimat(Bonnier existens), är inte i första hand politisk, den är psykologisk. Och så förklarar han hur sju miljarder människors till synes harmlösa handlingar skapat en situation som bara kan hävas om alla dessa individer varje dag gör rätt istället för fel val.
Moral har för gemene man länge varit en fråga om ansvar och offer. Någon har ansvar för att en situation har uppkommit, någon har blivit offer för händelsen och ytterligare någon tar på sig att hjälpa den som råkat illa ut.
Idéen kommer förstås från bysamhället där sambanden och relationerna var tydliga. Den som inte orsakde något ont och som dessutom stod andra bi hade god moral. Motsatsen var en bondtjyv.
Det är lätt att avstå och offra sin egen bekvämlighet när man vet vem man offrar sig för.
Jag ger ett par hundra av mina julklappspengar till Stadsmission för att de hemlösa också ska få skinka och gran. Det känns bra. De är offer, jag är hjälpare, det finns ett tydligt samband, och det gör mig nöjd. Men vem är det som har nytta av att jag avstår från plastpåsen och bilen?
Här krävs, menar Tersman, en psykologisk psaltomotal. Ska vi rädda miljön måste vi alla varje dag vara beredda att avstå utan att vi har en aning om vilka konsekvenser vårt beteende får eller vem det är vi hjälper.
För så är det. Vi vet att miljön förändras i en mycket snabb takt. Vi tror att det inom en snar framtid kan innebär havshöjningar, torka, hunger och folkvandringar. Men vi vet egentligen inte exakt hur det känsliga systemet fungerar, inte i detalj vad som kommer att hända eller vilka som kommer att drabbas. Och vi kan inte heller exakt förklara hur en plastpåse påverkar förloppet.
Ändå, skriver Folke Tersman, så måste vi försöka och Folke Tersman misströstar inte. Han tror inte på den “psykologiska egoism” som filosofer, ekonomer och genetiker så länge hävdat styr människan. Han tror att den dagen vi verkligen förstår att vi delar vår framtid med alla levande varelser, att vi alla är förövare, offer – och jordens räddare, blir det lättare att i all enkelhet avstå från både bil och plastpåse.
