Läser om konstnären Ed Ruscha (1937–), popkonstens grand old man, som säljer konst för miljarders miljarder. Bryr mig inte så mycket om hur det kommer det sig, men noterar två saker:
Ett: Att han beskriver sin kreativa process så här: ”Någon gång under årens lopp fick jag idén att skapa konst som någon slags dagbok. Det är ett dagliga samlande som slutligen förvandlas till en berättelse – ett konstverk – i sin egen rätt.”
”Dagboken – ett dagligt samlande
som slutligen förvandlas till en berättelse
– ett konstverk.”
Två: Och att han säger att inspirationen ”bara dyker upp” hos honom, utan att han tror att det kommer från något större, något bortom, som reportern verkar hoppas. Istället påstår han ”svävande” enligt reportern:
”När jag skapar något som vi kallar konst tar jag allting världen kastar mog mig. Sedan sitter jag och pysslar och manipulerar det till något annat.”
Och jag tänker på det där begreppet som filosofen Martin Heidegger använder: kastadhet och hur det för mig beskriver hur världen och jag möts. Här sitter jag i en soffa i Vasastan och tar emot världen i form av kaffe, lagom temperatur, den gamla fabriksbyggnaden på andra sidan gatan och Ed Ruschas repliker i min padd-pdf.
Jag tar emot, och jag reagerar, blir berörd och skriver några rader, kastar tillbaka, är inte bara kastad utan också kastande.
Är inte vi alla konstnärer?
Den där rörelsen mellan mig, mellan oss, och världen intresserar mig. Är inte vi andra också en form av konstnären om än med livet som kanvas när vi låter världen beröra oss, och så pysslar vi med den, bygger våra världar, både de yttre och de inre i ett löpande sammanhang, ett evigt utbyte. Blir inte på så sätt vår dag en dag-bok ”ett daglig samlande som lutligen förvandlas till en berättelse, ett konstverk i sin egen rätt.”
Jag och mitt liv som ett experiment, en pågående process, men inte i isolering utan i samspel med hela det stora experimentet som är ett kosmos satt i rörelse. Och var det inte så filosofen Friedrich Nietzsche (1844–1900) också sa: Betrakta dig själv som ett konstverk, en pågående skapelse.
Det lättar, tänker jag, att se på sig själv som en fråga behandlad i en ateljé. Alla materialen, alla dukarna, oljorna, kritorna, tuschen, kolet, alla skisserna där borta i hörnet, ofärdiga trevanden och så då och då stiger något fram som jag ändå kan uppfatta som ett slags delsvar, och det utan att jag ens ännu riktigt lyckats formulerat frågan.
Människan som en skiss, något preliminärt, nån slags dagbok, nån slags konstverk.
Läs mer om vad livskreativitet kan vara här.
Källa: SvD Perfect guide 17 maj 2025, s. 21, ”Vidrörd av änglar”, text Victor Johansson.
Bild: Dagbok från en resa till Fars, Ahmad Naqqash, 1838 CE, THE MET, open access.
