Det roliga med filosofin är att möta tankar man själv aldrig tänkt. Som det där med grammatiken och verkligheten.
Först – ordklasser. Hur kommer det sig att så olika ord som motorsåg och meningen behandlas på samma sätt i språket. Det ena en maskin den andra en process. En mening är inte något man tillverkar och sedan härskar över, det är något vi är i relation till, som vi lever, söker, utövar. Samma sak med ord som frihet, känslor, människor, kärlek. Inte är de samma sak som kotte, matta, svamp, dragspel och korv?
Skulle vi uppfatta världen och våra liv annorlunda om det fanns en ordklass som samlade alla ord som beskrev sådant som är i rörelse? Substantiv, adjektiv och motus (rörelse på latin). Skulle det göra det lättare för oss att förstå att vi, människorna, och allt som har med oss att gör inte är statiskt utan i ständig förändring, livet ut.
Har jag samma relation till allt som jag kallar min och mitt?
Varför uttrycker vi relationen till vår egen kropp, vår mamma och bilar på samma sätt med ordet min. Min kropp, min mamma och min bil. Eller vad sägs om mitt hus och mitt äktenskap, eller min tanke och min väska. Som om de där relationerna vore likvärdiga, som om det inte vore någon skillnad.
Tanken väcktes av något som flimrade förbi i en scrollsvärm, och det fick mig att fundera.
Ordet min betyder ju att jag är innehavare av något. Den/det är min eller mitt. Det enda som verkar logiskt är i så fall min bil. Jag har köpt den, äger den, bestämmer över den. Men min kropp, vad menar jag med det.
Filosofen Gabriel Marcel (1889–1973) tyckte att uttrycket är mycket konstigt. Vem är det som äger kroppen? Är det det där vi kallar jag? Och vad och vem är det i så fall? Är inte kroppen och jaget ett och i så fall har vi den inte utan är kropp.
Och mamma, på vilket sätt är hon min? Jag äger henne inte, jag kan inte styra henne, har inte monopol på henne, men hon är inte heller vännernas morsa, utan min. Vi har en relation djupare än till någon bil.
Så varför inte komplettera språkets possesiva pronomen med något som har med relationens kvalitet att göra, relaterande pronomen? Något som uttrycker den allra djupaste min-heten till kroppen, partners, mammorna, papporna, barnen, vännerna, syskonen. Och varför inte till älskade ting. Min bil kommer jag aldrig hålla kär, men min dator tillhör mina bästa vänner, vissa böcker, konstverk, skålar, växter och korgar skulle också gärna också få benämnas med relaterande pronomen.
Sånt där kan man fundera på en mörk kväll på landet mellan jul och nyår, i mellanrummet mellan stormar och snöfall.
BILD Mother and Son 1840, Thomas Sully, American, the Met, Open access.
