Har vi människor en inbyggd förmåga att processa vår relation till oss själva och till världen omkring oss. Och skulle vi kunna kalla den för livskreatitet. När jag intervjuade deltagare i de existentiella samtalsgrupperna gjorde jag en spännande upptäckt.
Kom på Världsfilosofidagen 22 november och hör mer om livskreativiteten.
Det började med en masteruppsats. Jag ville undersöka om deltagarna då och då fick insikter i de existentiella samtalsgrupperna medan vi filosoferade. Inte anade jag allt som hände i dem, mellan dem och med dem under de där timmarna då vi utforskade kärlek och sorg och vilja. Jag fann en filosofisk process, en livskreativ resa med åtta steg. Så här:
1 Många längtar
Det börjar med en längtan som den existentiella filosofen Gabriel Marcel kallar för epoché, ett kall. En dragning åt att veta mer om mig själv, men också om vad det är att vara människa överhuvudtaget. En nyfikenhet på filosofi.
2. Förberedelserna
Först filosoferandet börjar inte när de stiger in i salen, nej innan, ibland dagen före, har deltagarna börjat ställa in sig på att filosofera. Det är som om något öppnar sig inom dem, något gör sig mottagligt.
3. Tillgängligheten
Och den där mottagligheten gäller inte bara det egna jaget, den egna inre världen, utan också de andra, samtalsvännerna. Deltagarna i de existentiella samtalsgrupperna vill lyssna, vill försöka förstå, vill ge sin tid också till de andra.
4. Gnistan
Så händer något. Ett ord, en bild, en mening tar tag i de filosoferande, väcker något slumrande, berör och stör den där bilden av verkligheten som vi förlitar oss på, den som filosoferna kallar för livssyn, worldview.
OM DU VILL LÄSA
MIN MASTERUPPSATS
maila mig på
ann@lagerstrom.nu
så skickar jag den.
5. Glipan
Gnistan öppnar en glipa i det vardagliga, det vi är vana vid, det vi tror att vi tror. Och bakom den där glipan finns en hel värld att utforska. Ibland går det fort från beröring till insikt. Ibland tar det längre tid. Kanske begriper man nästa dag. Kanske först om en vecka, en månad. Deltagarna beskriver det som att fönster öppnas och nytt ljus strömmar in.
6. Inkubationen
Den där tiden då något rörts men inte kommit till ro är som en inkubationstid. Det kan vara störande – tankar, bilder, känslor flimrar omkring utan finna någonstans att fästa sig. Det kan vara en jobbig period för den som alltid vill veta säkert, en spännande tid om du gillar att vara i process.
7. Så sakta och ibland plötsligt står det klart, en insikt. Aha – ”förr tänkte jag så, nu inser jag att det är så här!”. Eller kan det här begreppet, det här ordet också betyda detta? Jag behöver inte alltid göra som jag brukar, jag kan göra annorlunda.”
8. Det intressanta med de här upplevelserna är att deltagarna berättar att den förändring som processen leder till tycks vara permanent och verka både bakåt i tiden och framåt. Gamla händelser omvärderas, i tiden efter insikten reagerar de annorlunda.
Så, kan det vara så att de här åtta stegen inte bara gäller filosoferandet utan vår grundläggande relation till verkligheten? Och är den inte förvillande lik rapporter från konstnärer, forskare och terapirum. Har vi att göra med något grundläggande, en förmåga till livskreativitet som går att använda på alla situationer där vår erfarenhet och nuvarande kunskap möter en ny versionen av verkligheten?
Och en sak till. Är det här kanske det viktigaste med de existentiella samtalen – de hjälper oss att hitta tillbaka till livskreativiteten?
Jag kommer fortsätta att spana, du kommer att kunna läsa mer under #livskreativitet.
FOTO från The Met enligt ”public access”.
