Tag

jul

Browsing

Att lyssna, att uppmärksamma, att stå ut med sina motsatser. Det är december. Gråmulet. Och jag befinner mig i ett stillsamt inbördeskrig. I almanackan flera fantastiska julmarknader. På kontot fortfarande pengar. I hemmet inget behov av saker. Inom mig två viljor som talar.
En ser julmarknader framför sig, i technicolor. En hemma hos vännen keramikern. Där är ugnen. Ljusen. Pepparkakorna. De vackra skålarna, krukorna. Jag skulle kunna

OM ENGAGEMANGSSKULD, KLAPPMAKT OCH PRESENTERNAS SJÄL
OM FÖRHANDSNJUTNING, SMÅRUS OCH KEMISK BESVIKELSE

Nej, det är inte bara du som har det jobbigt när du sitter där med julklappslistan. I tusentals år har vi människor våndats över vem som ska få vad och vad det får kosta.
Gåvor har alltid varit viktiga när det gäller att bygga relationer. Och det handlar om makt, skuld och givarens själ.  I den här atikeln mildrar socialantropologen Thomas Hylland Eriksen din juklsappsångest genom att berätta om de urgamla oskrivna reglerna. Låt också Pernilla Juth från KI sprida ljus över varför själva utdelning kan bli så dramatisk. Det är hjärnan och förväntningssystemet som spökar.

Har du oroat dig över julklapparna i år igen. Kanske funderat på att låta bli, sedan ändrat dig och ändå kommit hemsläpande med ett par kassar smått och gott och ett och annat lite för stort paket. Det är inte så konstigt. Att ge och få presenter är inte bara ett kommersiellt sentida påfund, det har sedan urminnes tider använts för att bygga relationer.

Den norske socialantropologen Thomas Hylland Eriksen och den svenska neuroforskaren Pernilla Juth är hel överens: de där laddade timmarna den 24:e december varje år när ting byter ägare har en djupare betydelse än de flesta anar.
Försök att minnas hur du resonerade när du planerade årets julklappsinköp. Om du granskar dina motiv noga kommer du att upptäcka att du följt ett stort antal uttalade eller outtalade regler som bestämt vem som ska få klappar, vad de får kosta och hur mycket energi du tänker lägga ner på att hitta dem.
–Orsaken, säger Thomas Hyllander Eriksson, är att en present skapar en ömsesidighetsrelation som riskerar att vara till tidens ände.

En present skapar en ömsesidighetsrelation som riskerar att vara till tidens ände.

En julklapp är i antropologernas värld inte bara en pryl som byter ägare, det är ett symboliskt ting som binder givaren och mottagaren till varandra i ett intrikat samspel i tre steg: Att ge, att ta emot och att ge tillbaka.
Tänk efter. Du grabbar en bok i pocketstället i mataffären och slår in till moster Eva. Hon ger dig en  keramikskål från den där konstnären som ni talade om när ni träffades i somras. Du står nu i ett slags engagemangsskuld som kommer att tynga dig till dess att du återgäldat.
Nu har du ett antal val. Antingen ger du lilla moster en lika omtänksam gåva till nästa jul och lyckas då både återgälda och på samma gång bekräfta er relation. Eller också demonstrerar du ditt ointresse med ännu en slarvig klapp och får leva med obalansen. Samma sak gäller förstås i en motsatt situation. Du ger något fint och får något enkelt tillbaka och genast är det den andra som står i skuld till dig. Eller ännu värre. Du ger ingenting men får en läcker klapp från svägerskans bror som tittar förbi för att han råkar vara i stan. Det blir pinsamt, men det är värre än så.

Hur har ni det med presentbalansen?

Varje gång du ser den där designprylen så reagerar du men ett litet uns obehag. Om du tänker efter så har du, precis som jag, en rätt omfattande inre loggbok över presentbalansen som kommer väl till pass vid jul, födelsedagar och middagsinbjudningar. Titta dig omkring i vardagsrummet under närmaste julklappsutdelning och kan du se hur varenda julklapp blir till en relationsmanifestation.
– Barn får alltid finare presenter från mamma och pappan än omvänt, säger Thomas Hylland Eriksen, och det gäller också när de blivit vuxna. Generellt sätt ger den som har störst makt de dyraste julklapparna.

En present är ett ting med själ. Det tar tid innan laddningen klingar av.

Och så är det det där med tingens ”hau”. Sedan länge finns föreställningen att en present inte bara är en pryl utan att med den följer också en bit av givarens själ. Hur moderna vi än tycker att vi är så påverkar den här idé oss fortfarande. Tänk efter hur svårt det är att slänga något du fått av någon annan. Och varför låter vi inte presenter bli vandringsgåvor? Den där vinflaskan du fick av Jonas, eller det där ljuset du fick av Linda, och som fortfarande står där i sin snygga förpackning, kan du väl lika bra ge bort till Rebecka nu när hon fyller år? Eller?
– Allt utom pengar har ett personligt element, och det tar tid innan det klingar av. Men det varierar förstås, säger Thomas Hylland Eriksen. En kastrull är inte lika laddad som en diamantring.

Kanske är det också därför det känns som att det är ett krav att bli glad. Om jag nu står här och håller i en del av dig kan jag ju inte bara, som min svägerska en gång, utbrista: ”Men snälla mamma det fattar du väl att jag inte vill ha en sådan här tröja!”

Men presenter har också en biologisk funktion. Jag ringer neuropsykologen Pernilla Juth som genast förklarar hur hjärnan och julklapparna hänger ihop.

Förhandsnjuting, smårus och kemisk besvikelse.

Först förväntan.
– Hjärnans belöningssystem är så konstruerat att du inte bara blir lycklig när du får någonting utan själva vissheten om att du snart kommer att få en hel hög med julklappar ger dig en slags förhandsnjutning. På så sätt dras julen ut och kan för vissa vara i många månader.
Sedan sammanhanget.
– Hjärnan är också mycket känslig för sociala relationer och en present är i hjärnans värld ett bevis på att du hör till. Och att höra till är att vara trygg och den upplevelsen producerar positiva kemikalier i ditt system. Så allt tissel och tassel, önskelisteskrivandet och planerandet är mycket större än själva klapparna och laddar dessutom dem med ett helt annat värde.
Och så är det då allt det där som händer på själva aftonen. Fram till juldagsmorgonen har belöningssystemet sakta laddats upp, signalsubstanser har förberett hjärnan för vilka julklappar vi ska få och därmed bäddat för glädje eller sorg. Förväntningarna blir infriade eller till och med toppade, belöningssystemet är i fas med sig själv, lyckokemikalier frigörs och vi bäddas in i ett behagligt smårus. Bästa klappen kommer inte och du kan bokstavligen uppleva, eller se på någon annan, hur hjärnan kommer i obalans. Det kemiska svaret uteblir och det uppstår en slags brist i systemet som vi beskriver med ordet besvikelse.

Ja, jag vet. Ledsen att jag lockade dig att läsa till slut för den här artikeln har antagligen inte gjort det lättare för dig att köpa varken födelsedagspresenter eller julklappar.

ANN LAGERSTRÖM
FOTO: Rawpixel, enligt cc.

EXISTENTIELLT PERSPEKTIV

Om du vill djupdyka i filosofen Martin Heidegger syn på tingen så kan du här läsa en riktigt intressant artikel av filosofen Eugen Gendlin. En sak, menar Heidegger, enligt Gendlin, blir en sak först när vi kallar den för något. Den blir bara något i relation till oss. Den betyder ingenting innan vi har definierat den. Benämningen årets julklapp förvandlar alltså en sak bland saker till något annat. Det du i din familj anser är ett viktigt ting är det därför att ni bestämt det.
LÄS HÄR  Texten är på engelska och låt dig inte skrämmas av att den är lite svårtuggad.

LÄS MER OM JULEN

Måndag morgon. November. Underkylt regn. Bilen eller bussen? Bilen!
Vi skulle inte ha några julklappar i år. Jag har redan ändrat mig.
Glömde tygpåsen hemma. Packar maten i tre plastkassar.
Jag tänker mig att filosofen Folke Tersman rynkar sin panna. Här har han uppenbart en människa som ännu inte förstått att om vi ska bryta trenden och rädda globen måste det till en helt ny slags moral – den offerlösa altruismen.
Den ekologiska krisen, skriver Tersman i sin nya bok Tillsammans – en fiolosofisk debattbok om hur vi kan rädda vårt klimat (Bonnier existens), är inte i första hand politisk, den är psykologisk. Och så förklarar han hur sju miljarder människors till synes harmlösa handlingar skapat en situation som bara kan hävas om alla dessa individer varje dag gör rätt istället för fel val.
Moral har för gemene man länge varit en fråga om ansvar och offer. Någon har ansvar för att en situation har uppkommit, någon har blivit offer för händelsen och ytterligare någon tar på sig att hjälpa den som råkat illa ut.
Idéen kommer förstås från bysamhället där sambanden och relationerna var tydliga. Den som inte orsakde något ont och som dessutom stod andra bi hade god moral. Motsatsen var en bondtjyv.

Det är lätt att avstå och offra sin egen bekvämlighet när man vet vem man offrar sig för.

Jag ger ett par hundra av mina julklappspengar till Stadsmission för att de hemlösa också ska få skinka och gran. Det känns bra. De är offer, jag är hjälpare, det finns ett tydligt samband, och det gör mig nöjd. Men vem är det som har nytta av att jag avstår från plastpåsen och bilen?
Här krävs, menar Tersman, en psykologisk psaltomotal. Ska vi rädda miljön måste vi alla varje dag vara beredda att avstå utan att vi har en aning om vilka konsekvenser vårt beteende får eller vem det är vi hjälper.
För så är det. Vi vet att miljön förändras i en mycket snabb takt. Vi tror att det inom en snar framtid kan innebär havshöjningar, torka, hunger och folkvandringar. Men vi vet egentligen inte exakt hur det känsliga systemet fungerar, inte i detalj vad som kommer att hända eller vilka som kommer att drabbas. Och vi kan inte heller exakt förklara hur en plastpåse påverkar förloppet.
Ändå, skriver Folke Tersman, så måste vi försöka och Folke Tersman misströstar inte. Han tror inte på den “psykologiska egoism” som filosofer, ekonomer och genetiker så länge hävdat styr människan. Han tror att den dagen vi verkligen förstår att vi delar vår framtid med alla levande varelser, att vi alla är förövare, offer – och jordens räddare, blir det lättare att i all enkelhet avstå från både bil och plastpåse.

 

Aritikeln publicerad i Modern Psykologi 2012

Därför är det så svårt
att köpa julklappar

Nej, det är inte bara att handla. En present är ett magiskt ting som binder givaren och mottagaren till varandra, kanske till tidens ände. Låt socialantropologen Thomas Hylland Eriksen och Pernilla Juth från Karolinska Insttutet förklara för dig varför man kan ha julklappsskuld och varför det är så svårt att göra sig av med något man fått.

Har du oroat dig över julklapparna i år igen. Kanske funderat på att låta bli, sedan ändrat dig och ändå kommit hemsläpande med ett par kassar smått och gott och ett och annat lite för stort paket. Det är inte så konstigt. Att ge och få presenter är inte bara ett kommersiellt sentida påfund, det har sedan urminnes tider använts för att bygga relationer.
Den norske socialantropologen Thomas Hylland Eriksen och den svenska neuroforskaren Pernilla Juth är hel överens: de där laddade timmarna den 24:e december varje år när ting byter ägare har en djupare betydelse än de flesta anar.
Försök att minnas hur du resonerade när du planerade årets julklappsinköp. Om du granskar dina motiv noga kommer du att upptäcka att du följt ett stort antal uttalade eller outtalade regler som bestämt vem som ska få klappar, vad de får kosta och hur mycket energi du tänker lägga ner på att hitta dem.
–Orsaken, säger Thomas Hyllander Eriksson, är att en present skapar en ömsesidighetsrelation som riskerar att vara till tidens ände.
En julklapp är i antropologernas värld inte bara en pryl som byter ägare, det är ett symboliskt ting som binder givaren och mottagaren till varandra i ett intrikat samspel i tre steg: Att ge, att ta emot och att ge tillbaka.

Tänk efter. Du grabbar en bok i pocketstället i mataffären och slår in till moster Eva. Hon ger dig en  keramikskål från den där konstnären som ni talade om när ni träffades i somras. Du står nu i ett slags engagemangsskuld som kommer att tynga dig till dess att du återgäldat.
Nu har du ett antal val.
Antingen ger du lilla moster en lika omtänksam gåva till nästa jul och lyckas då både återgälda och på samma gång bekräfta er relation. Eller också demonstrerar du ditt ointresse med ännu en slarvig klapp och får leva med obalansen.
Samma sak gäller förstås i en motsatt situation. Du ger något fint och får något enkelt tillbaka och genast är det den andra som står i skuld till dig. Eller ännu värre. Du ger ingenting men får en läcker klapp från svägerskans bror som tittar förbi för att han råkar vara i stan.

FRÅGAN ÄR: VEM STÅR I SKULD TILL VEM?

Det blir pinsamt, men det är värre än så. Varje gång du ser den där designprylen så reagerar du men ett litet uns obehag. Om du tänker efter så har du, precis som jag, en rätt omfattande inre loggbok över presentbalansen som kommer väl till pass vid jul, födelsedagar och middagsinbjudningar.
Titta dig omkring i vardagsrummet under närmaste julklappsutdelning och kan du se hur varenda julklapp blir till en relationsmanifestation.
– Barn får alltid finare presenter från mamma och pappan än omvänt, säger Thomas Hylland Eriksen, och det gäller också när de blivit vuxna. Generellt sätt ger den som har störst makt de dyraste julklapparna.

I tinget finns givarens själ
Och så är det det där med tingens ”hau”. Sedan länge finns föreställningen att en present inte bara är en pryl utan att med den följer också en bit av givarens själ. Hur moderna vi än tycker att vi är så påverkar den här idéen oss fortfarande. Tänk efter hur svårt det är att slänga något du fått av någon annan. Och varför låter vi inte presenter bli vandringsgåvor? Den där vinflaskan du fick av Jonas, eller det där ljuset du fick av Linda, och som fortfarande står där i sin snygga förpackning, kan du väl lika bra ge bort till Rebecka nu när hon fyller år? Eller?

TÄNK EFTER HUR SVÅRT DET ÄR ATT SLÄNGA ELLER GE BORT NÅGOT SOM DU FÅTT AV NÅGON ANNAN. GIVAREN HÄNGER KVAR I SAKEN DU FÅTT.

– Allt utom pengar har ett personligt element, och det tar tid innan det klingar av. Men det varierar förstås, säger Thomas Hylland Eriksen. En kastrull är inte lika laddad som en diamantring.
Kanske är det också därför det känns som att det är ett krav att bli glad. Om jag nu står här och håller i en del av dig kan jag ju inte bara, som min svägerska en gång, utbrista: ”Men snälla mamma det fattar du väl att jag inte vill ha en sådan här tröja!”

Julklapparna och kroppen
Men presenter har också en biologisk funktion. Jag ringer neuropsykologen Pernilla Juth som genast förklarar hur hjärnan och julklapparna hänger ihop.
Först förväntan.
– Hjärnans belöningssystem är så konstruerat att du inte bara blir lycklig när du får någonting utan själva vissheten om att du snart kommer att få en hel hög med julklappar ger dig en slags förhandsnjutning. På så sätt dras julen ut och kan för vissa vara i många månader.

EN PRESENT ÄR I HJÄRNANS VÄRLD ETT BEVIS PÅ ATT DU HÖR TILL. DÄRFÖR ÄR DET KÄNSLIGT VEM SOM FÅR VAD OCH AV VEM.

Sedan sammanhanget.
– Hjärnan är också mycket känslig för sociala relationer och en present är i hjärnans värld ett bevis på att du hör till. Och att höra till är att vara trygg och den upplevelsen producerar positiva kemikalier i ditt system. Så allt tissel och tassel, önskelisteskrivandet och planerandet är mycket större än själva klapparna och laddar dessutom dem med ett helt annat värde.

Fel klappar och hjärnan kommer i obalans
Och så är det då allt det där som händer på själva aftonen. Fram till juldagsmorgonen har belöningssystemet sakta laddats upp, signalsubstanser har förberett hjärnan för vilka julklappar vi ska få och därmed bäddat för glädje eller sorg. Förväntningarna blir infriade eller till och med toppade, belöningssystemet är i fas med sig själv, lyckokemikalier frigörs och vi bäddas in i ett behagligt smårus. Bästa klappen kommer inte och du kan bokstavligen uppleva, eller se på någon annan, hur hjärnan kommer i obalans. Det kemiska svaret uteblir och det uppstår en slags brist i systemet som vi beskriver med ordet besvikelse.

Ja, jag vet. Ledsen att jag lockade dig att läsa till slut för den här artikeln har antagligen inte gjort det lättare för dig att köpa varken födelsedagspresenter eller julklappar.
ANN LAGERSTRÖM
FOTO Sanna Lagerström

©ANNLAGERTRÖM Vill du dela den här artikeln med någon annan gör gärna det. Skriv ut den, skicka via mail och varför inte lägga in en bit av den på din egen sajt med hänvisning till mig och lagerstrom.nu. Men tjänar du pengar på ditt media vill också jag ha betalt.

LÄS MER OM JULEN

Julen är en form av lek, menar Lars Björklund, kaplan på Sigtunastiftelsen. Vi klär ut oss, drar in granar och experimenterar med begreppen barn och familj. Och så uppmanar han: Ta chansen, använd julen för att leka med ditt eget liv.

– Jag kan förvandla dig till allt!
Alex är sex, kanske sju, och har stannat mitt i springsteget på Sigtunastiftelsens innergård för att dra in Lars Björklund i sin lek. Se där en pojke och en kaplan som har så roligt. Nyss kände de inte varandra och nu hittar de på för fullt.
Kanske anade Alex att det här är en vuxen som tar människans skapande förmåga på allvar.
– Det finns en form av lek som är tidsfördriv, säger Lars nu när Alex, killen, monstret, rasat vidare. Och en sort som jag brukar kalla spel, och så finns det den allvarsamma, livsleken. Och julhelgen, vad är det?
– Alla tre.
Först. Lek som skoj och tidsfördriv. Från garderoben, källarförrådet, tar vi fram vår scenografi. Vi färgar hemmet grönt och rött med servetter, pynt och julrosor. 

“Nej tack, jag vill inte fira midsommar.”
“Nej tack, jag vill inte fira min födelsedag.”
“Nej tack, jag vill inte fira jul.”
En FB-vän skriver en förtvivlad text om hur svårt det är för henna att slippa fira sin födelsedag.
Vad är det ni inte hör? Varför lyssnar ni inte på vad jag säger?

Själv minns jag min självadopterade ”mamma” Stina Thyberg som alltid vägrade fira jul. Minns hur vi varje år ringde henne och bjöd in. Och hur hon lika vänligt varje år avvisade med repliken:
”Ann, jag vet att du vill väl. Men som jag sa förra året. Julafton är den härligaste dagen på hela året. Den dag jag garanterat vet att jag får vara i fred. Ingen ringer. Ingen vill komma på besök. Jag kan göra precis som jag vill.”
Vad är det som gör att vi inte kan respektera traditionsbrytarna? Att vi inte bara konstatar, och säger ”Ha det fint, så hörs vi på måndag.” Är det skuld, är det behov att hålla ihop flocken, är det rädslan för ensamheten?

“Vi litar inte på att vi är ärliga mot varandra.”

Nej, jag tror att det är allvarligare än så, att det beror på att vi inte litar på att vi är ärliga mot varandra, att vi misstänker att den andra döljer något, att hen vill bli inbjuden, trugad, sällskapad fast hen säger att hen inte vill. Vi lever i finkänslighetens land där ett ord alltid kan döja ett annat, där ett ja inte alltid är ett ja och ett nej inte alltid är ett nej.

Jag är själv smittad. Minns när jag firade jul första gången med Makens familj och Svägerskan sa till sin mamma: ”Den här tycker jag verkligen inte om, varför har du köpt den till mig?” Minns hur jag skruvade på mig och önskade att hon sagt: ”Tack mamma, vad fin.”
Tänker också på middagar där samtalen aldrig tar fart och där alla till synes håller med varandra. Så plötsligt, en gäst som glömmer sig och uttalar en totalt motsatt åsikt. En kapitalist på middag hos vänstermänniskor, eller tvärtom. En köttätare hos vegetarianer. Det går en ängel genom rummet och var och en försöker fatta ett beslut. Ska vi ta striden, eller ska vi byta ämne.

Dottern har aldrig smittats av finkänsligheten. Säger hon A så menar hon A, säger hon B så är det B som gäller. Vill hon inte fira jul med familjen, inte ha kalas på sin födelsedag, inte dansa kring stången så vet jag att hon menar vad hon säger.
När jag för en tid sedan intervjuade etikprofessor Tomas Brytting berättade han att ett av näringslivets stora problem är tystnaden på styelsemötena, det som inom forskningen kallas för ”moralisk stumhet”. På mötet nickar alla när ledningen kommer med ett förslag som senare klubbas igenom. Efter mötet när forskarna intervjuar de deltagande cheferna har de en betydligt mer komplex bild av problemet. Men istället för att bli obekväma så tiger de och på så sätt bygger vi företag, institutioner och samhällen på dåligt underbyggda beslut. Och det säger forskarna kan i en globaliserad högkonsumerande miljöpåfrestande värld leda till ödestigra konsekvenser.
Människans möjlighet att utvecklas som individer och grupp bygger på att vi modigt vågar utforska vad vi verkligen känner, tycker och vill och lika modigt låter våra övertygelser eller preliminära förståelse mötas. “Så här tror/tycker jag just nu, vad tycker du?”
Det är bökigare än att tiga, tar längre tid, men jag tror att det kommer att vara underlag för bättre mer genomtänkta beslut. I det lilla – vänkretsen, familjen, avdelningen på jobbet, och i det stora – företaget, samhället, det globala kollektivet.

Därför är traditionsvägrarna viktiga. Därför är det viktigt att respektera traditionsvägrarna. Därför är det viktigt att vi säger vad vi menar och tolkar andra som om de säger det de verkligen tycker.

”Men om det inte stämmer, om den som inte vill bli firad på sin födelsedag sitter hemma och känner sig ensam och gråter!”, tänker du kanske.
Ja, då kommer hen kanske nästa gång säga tvärtom:
“Fira mig!”
Och så firar vi.

SE EN TECKNAD FILM OM
Moral mutness

LÄS MER OM JULEN