Tag

Featureexistentialer

Browsing

Är döden alltid dålig?
LÅT DIG INSPIRERAS OCH PROVOCERAS AV JENS JOHANSSON

I flera tusen år har de västerländska filosoferna försökt hitta ett sätt att reda ut hur dåligt det är för oss människor att vi ska dö. Är det bara i det där sista ögonblicket som döden är dålig? Eller är det faktum att vi har begränsat med tid en skugga som vilar tungt över oss från det vi föds till dess att vi går bort? Lever vi med andra ord hela livet i ”dödsskuggans dal”, som det står i Bibeln.
En av dem som fördjupat sig i frågan är filosofie doktor Jens Johansson på Filosofiska institutionen vid Uppsala universitet. Och han har en särskild anledning att försöka hitta ett svar. Jens är rädd för döden. Rädd för att andra ska dö. Rädd för att själv försvinna. Och just därför ägnar han sig på heltid åt att utforska människans ändlighet. Och han har en alldeles bestämd uppfattning:
– Döden är alltid dålig.
Men innan vi fördjupar oss i vad han menar, och vad fransmannen Michel de Montaigne, greken Epikurus och den tyske 1900-tals filosofen Martin Heidegger ansåg, måste vi reda ut några grundläggande frågor:

  1. Vad är en människa?
  2. Vad händer med henne när hon dör?

– En del filosofer menar att vi är något immateriellt, säger Jens när jag träffar honom i hans arbetsrum med utsikt mot Gamla kyrkogården mitt i Uppsala. En själ kanske som inte har någon fast hemvist och därför inte är begränsad av döden. Andra anser att vi är vår psykologi – våra tankar, erfarenheter, känslor. När hjärnan dör, då dör vi. Själv tror jag att vi är en organism, vi är helt enkelt kroppen. Det du ser i spegeln när du borstar tänderna är inte bara din kropp – det är du.
Jens Johansson är animalist. Han betraktar människan som en varelse lik andra varelser. Vi må ha lite fler förmågor än en schimpans eller våra husdjur men i grunden är vi ungefär likadana – organismer, varelser, kroppar. Och när kroppen dör, då dör vi.

Vad händer när vi dör?
Och vad säger du om fråga nummer två. Vad tror du händer med oss när vi dör?
– Det finns ett objektivt sant svar på frågan, säger Jens. Oavsett vad vi filosofer känner och tycker eller vill så styrs inte verkligheten av det, den tar inte order från oss. Så antingen finns det någon form av fortsättning efter döden eller också är döden helt enkelt ett utslocknade.

Att det finns ett liv efter dödsögonblicket är det inte många filosofer som tror i dag. Men det finns de som försöker. Amerikanen Kevin Corcoran, doktor i filosofi, har presenterat en förklaring till att Gud kan uppväcka en avliden människa på den yttersta dagen hel och hållen trots att kroppen bevisligen upplöses i och med döden. Kanske, föreslår han, är det så att Gud helt enkelt samlar ihop atomerna, förflyttar dem till en annan dimension och bygger upp en exakt kopia.
Jens Johansson skakar på huvudet, det är en teori som ställer fler frågor än den ger svar.
I stället ansluter han sig till det som kallas terminationsteorin. Du lever. Du dör. Du är borta. Punkt.

– Allt det som spelar någon roll försvinner med döden, säger han och berättar om hur märkligt det var när hans kollega här i korridoren, filosofen, författaren och kritikern Thomas Anderberg, för några år sedan insjuknade i en hjärntumör och ganska snart avled.
Ena dagen hördes hans röst i korridoren, den andra fortsatte kollegernas samtal utan honom.
Fast egentligen, säger han, är även den där tanken att just han eller Thomas Anderbergs organismer och deras sätt att bidra skulle vara så viktiga en irrationell idé.
– Ja, det kommer att finnas massor av upplevelser i världen när den inte längre innehåller våra.

Men skulle du verkligen vilja vara odödlig?
– Nej, det vore nog förfärligt att leva för evigt. Jag kan tänka mig att man tröttnat redan vid 100 år och hur skulle det då inte kännas efter 1000 miljarder år.
Jag läste någonstans en intervju med Barbro Lindgren där hon säger Jag har upplevt så mycket. Jag orkar inte leva om allt igen. Hur många jular ska man behöva gå igenom.
– Ja, författaren Birgitta Stenberg sa visst något liknande på sin dödsbädd. ”Det är bra nu, nu räcker det.”

En annan tanke bland vissa filosofer är att det inte är någon poäng med att oroa sig för döden eftersom det inte är du som läser det här nu som kommer att dö, utan en annan – den du är då.
Och rent biologiskt stämmer ju det. Vi föds och dör hela tiden. Vi äter och införlivar andra organismer, celler dör och vi tappar hårstrån som förvandlas till något annat. Vårt sätt att betrakta verkligheten och våra känslor inför den och oss själva förändras.
– Vore det inte så, skulle det kännas ännu värre att dö, säger Jens Johansson

Så hur dålig är döden
Och därmed är vi framme vid vår huvudfråga. Hur dålig är döden?
Det var den grekiske filosofen Epikuros som någon gång mellan 341 och 270 före vår tid konstaterade att döden inte är särskilt dålig eftersom den varken påverkar oss i livet eller efter döden utan bara är dålig i själva dödsögonblicket. Eller som han uttryckte det: ”där döden är, är inte jag och där jag är, är inte döden”.
Det finns de filosofer som hävdar att Epikuros har fel därför att de flesta av oss har önskningar som inte blir uppfyllda när vi dör. Alltså är det inte bara i dödsögonblicket som döden är dålig.

Jens Johansson har en annan tanke.
– Det rimliga är att säga att det i och för sig inte finns några särskilda tidpunkter när döden är mer eller mindre dålig, utan att den alltid är dålig eftersom den begränsar det liv man kunde ha haft.
Han tar ett exempel. Olof Palmes död på Sveavägen den 28 februari 1986 var definitivt dålig eftersom han kunde ha levt i många år till. Ja, säger Jens, även om han bara levt i 10 dagar till hade det varit bättre.

Menar du alltså att det alltid är bättre att leva än att vara död? När min mormor var gammal bad hon oss att säga till läkarna att inte liva upp henne om hjärtat stannade. I hennes fall måste väl ändå döden vara positiv?
– Jo, men bara om det inte strax efter hennes död kom en ny medicin som skulle kunna ha lindrat hennes plågor eller gjort hennes liv lättare och roligare. Döden är dålig om du skulle haft mer positiva än negativa upplevelser om du överlevt. Och tvärtom.

Men det vet man ju inte?
– Nej, men det finns ändå ett svar på frågan även om vi inte kan komma åt det.

1500-tals författaren Montaigne skriver i en essä att det är lika dumt att oroa sig för det man inte kommer att få uppleva efter döden som för det som man inte fick vara med om innan man föddes.
– Där tycker jag han har fel. Det är rimligt att beklaga det man inte fått vara med om, säger Jens.
Men tillägger:
– Å andra sidan, om man hade blivit till tidigare hade man varit en annan och därmed skulle det inte ha varit jag som fått vara med om det.

Vi fördjupar oss i hur slumpartade allas våra liv är. Jens tar sitt eget som exempel: om hans mamma inte hade rest på sig i rätt ögonblick från middagen och tagit en bestämd buss så hade hon inte träffat hans pappa och han själv hade aldrig blivit till. För att inte tala om alla slumpartade händelser i historien, goda som onda, som lett fram till att hans mamma och pappa överhuvudtaget föddes.
– Man kan också trösta sig med att tänka på att det förmodligen också har hänt en hel del slumpartade saker som förhindrat att vi som lever ännu inte dött. Det finns bilar vi inte blivit överkörda av och bakterier som vi inte smittats av.

Så du menar att det finns en baksida med att forska om döden – det berövar dig en massa andra möjliga upplevelser.
– Ja, varje stund är en förverkligad möjlighet och miljontals förnekade möjligheter.
Men spelar det egentligen någon roll hur mycket jag lyckas klämma in i mitt ynka liv eller hur långt det är?
– Ja, på sätt och vis. Positiva upplevelser är positiva, negativa är negativa.

Så ur Jens Johansson synpunkt är döden alltid dålig. Det är dåligt att vi inte föddes tidigare och det är dåligt att vi bara får leva den tid vi lever. Ja, man skulle till och med kunna säga att allt det vi inte har fått, eller just nu får vara med om, är dåligt.
Den som drog igång den senaste debatten om den dåliga döden var filosofen Thomas Nagel vid New York university med sin bok Mortal Questions som kom 1979. Han menar att våra tankar om döden är relativa. Vi människor har en förställning om att vi genom att födas fått ett liv till skänks som kan pågå i cirka hundra år, att bli gammal betraktas därför av oss som en form av normalitet, skriver han. Därför tycker vi att det är tragiskt om någon dör vid 24, men inte lika sorgligt om någon avlider vid 82. Fast, menar Nagel, hade vi fått för oss att det inte är omöjligt att bli 120 eller 806, så skulle den som var i 80-års åldern dö ung.

Andra filosofer har hävdat att döden är bra. Den tyske tänkaren Martin Heidegger, menade till exempel att vetskapen om att vi ska dö ger ett nödvändigt djup till livet. Insikten att jag är dödlig och att slutet kan komma när som helst kan få en människa att strunta i konventionerna, vända ryggen åt vad föräldrar, vänner och den allmänna meningen anser och gå sin egen, unika väg och förverkliga sig själv.
Filosofen Montaigne tänkte i samma banor och skrev: ”Din ålder är inte fullbordad, men väl ditt liv. En liten människa är en lika hel människa som en stor.” Dessutom ska man inte glömma, skriver han, att döden också är en form av befriare. Tänk så mycket elände de döda slipper. Och jag tänker på min sjuka pappa, då 58, som en av sina sista dagar sa att tanken på döden var skön, den skulle befria honom från alla måsten.

Pratar vi för lite om döden?
– Nej, det där tycker jag inte stämmer alls. Tvärtom tycker jag att döden numera dyker upp överallt. Jag tror att det beror på vår ökande självcentrering. Vi är numera helt besatta av oss själva och därmed blir vi också besatta av vårt eget försvinnande.
Hur ska vi då förhålla oss till den?
– Acceptera den. För egentligen finns det inte något bra alternativ till döden. Tänk om alla människor som någonsin levat skulle trängas med varandra på klotet. Jag vågar inte tänka på vad det skulle göra med oss.

Ann Lagerström
Publicerad i Modern Filosofi, 2015.

MER OM DÖDEN
Vad är egentligen kärlek?
Attraktion, logik eller en efterkonstruktion?
Eller är kärlek att visa omsorg, att se något hos den andra som de andra inte ser.
Så här tänker olika filosofer i olika tider.

Artikel  publicerad i Modern Filosofi.
av Ann Lagerström

 

Jag har levt med min man i över 40 år och ändå har vi aldrig sagt de där tre mytomspunna orden: ”Jag älskar dig!”. Det är sant. Inte en enda gång. Inte där i början, när vi var förälskade. Inte när vi fick våra barn. Inte när vi gifte oss. Och aldrig nuförtiden. Varför? Vi tycker helt enkelt att det inte passar för att beskriva den praktiskt och känslomässigt komplicerade koreografi som vi dansat sedan 1974.

Vi har levt ihop i över 40 år men aldrig sagt: Jag älskar dig.

Vad är det att älska? Är det en fenomen eller många. Ja, finns kärleken över huvud taget som ett objektivt faktum? Och går det att använda filosofi för att förstå ett ord som används för att beskriva så olika saker som vår relation till vår partner, barn, pizza, hunden, mamma, punkmusik, Gud och Thailand?
Så här svarar den finlandssvenska filosofen Camilla Kronqvist, hon som doktorerat på vad vi pratar om när vi pratar om kärlek.
– Filosofin kan inte säga något om vad du ska känna för att älska någon. Den kan alltså inte skapa en allmän definition av vad kärlek är, men den kan vrida och vända på begreppet. Och kanske kan vi då finna något som vi inte visste eller se något som vi redan visste men inte uppmärksammat.

Visst har filosofer genom tiderna försökt bena ut begreppet. Redan Platon (428-348 f.Kr.), av många betraktad som den störste filosofen av dem alla beskrev kärleken, som han kallade eros, som en stege.
Först kom den fysiska attraktionen, i dåtidens Aten inte sällan mellan den äldre, visa mannen och en ung pojke. Men den fysiska passionen var bara början. Meningen var att attraktionen skulle växa från mötet med den individuella skönheten till den stora ideala, perfekta Skönheten, som Platon föreställde sig fanns i det han kallade för idealvärlden. Eros var en passion som skulle leda till kunskap och visdom.

Hans elev Aristoteles (384-322 f.Kr.) gick i opposition och tog ner kärleken på jorden. Kärlek, menade han, har inget med högre dimensioner att göra, utan handlar om relationer mellan människor.
Parallellt med kärleken till visdomen och till partnern, eros, presenterade Aristoteles filia. Filia var kärlek till vännen, men också till familjen, ja det kunde, enligt Aristoteles även handla om affärskontakter. Och vänkärleken var inte en klenare form av den ”stora kärleken”, inte alls. I den judiska Toran, det kristna Gamla Testamentet, beskrivs hur David, han som satte sig upp mot Goliat, svor evig trohet till sin vän Jonathan, som han älskade som sin egen själ med en känsla starkare än den han hade för kvinnor. 

I motsats till den här individuella riktade kärleken växte ett annat kärleksbegrepp fram, först i Grekland och senare i Nya Testamentet i Bibeln, agape. Här handlade det inte om att älska den ende utvalde eller den nära vännen utan hela mänskligheten. En kärlek som inte behöver väckas, som inte har något mål och som inte begär något i gengäld.
Tittar vi oss omkring så här på 2000-talet så kan vi identifiera en intensiv Platonsk längtan efter kunskap och skönhet, många tecken på filia i bekantskapskretsen och spår av agape både bland dem som har ett människovårdande yrke och privatpersoner som ger av sin tid och sitt liv till andra. Men trots allt är det ändå Aristoteles form av eros som dominerar vår kultur: kärleken mellan två. Man och kvinna, kvinna och kvinna, man och man. En dyrkan, som filosofen Simon May på Kings College i London anser börjar anta sådan styrka att den börja likna en religion, en tro.
Se bara, skriver han i boken Love: A history, hur kärleken allt oftare framställs som om den är svaret på alla våra problem. Och det, menar han, är betydligt mer än Mellanösterns stora kärleksprofet Jesus någonsin hävdade. Vår partner ska göra oss lyckliga och trygga, de ska få oss att känna oss vackra, åtrådda och starka. Att ha en kärleksrelation framtsälls som ett av livets främsta mål, ja kanske till och med själva meningen med att vara till. Västvärlden och USA, skriver May, har kidnappat kärleken och den är nu den enda gemensamma tro vi har.
Det är en ordentlig känga Simon May utdelar. Men har vi kommit närmare vår fråga: Vad är kärlek?

Jag kopplar upp mig på Skype och anropar Finland och filosofen Camilla Kronqvist, som i sin doktorsavhandling What we talk about when we talk about love brottats med kärleken. Hon dyker upp på skärmen i sitt arbetsrum på filosofiska institutionen på Åbo akademi.
Hej Camilla! Vad är kärlek?
–  När jag avslutade arbetet med min doktorsavhandling tänkte jag att jag sagt allt jag hade att säga om begreppet kärlek. Jag var ung och hade en mer absolut föreställning om vilka krav vi behöver leva upp till för att leva i kärlekens ljus. Nu när jag är äldre, har fru och barn och är lite mer mörbultad, har jag försonats mer med hur svårt det är att leva upp till de där kraven, fast vi både ser och erkänner dem som viktiga, säger Camilla Kronqvist
Nej, det blev ingen lätt resa fram till promoveringen. Ju djupare Camilla kom i begreppet kärlek, desto mer komplicerat blev det.
Är kärlek till exempel en känsla, som vissa filosofer hävdar?
– Rent spontant låter det sant. Men när vi tittar närmare på saken, så går det inte att jämföra kärlek med andra känslor som rädsla, vrede och sorg. Den verkar inte vara på samma nivå. Kärleken är mer grundläggande, som en benägenhet, ett slags beredskap. Och den innebär också så mycket mer än till exempel att vara glad.
Är då kärlek egentligen bara något kroppsligt – gener och hormoner? Det kan Camilla Kronqvist inte helt förneka, även om hon inte gärna dras åt de biologiska förklaringarna. På samma sätt tror hon inte att all kärlek måste börja med förälskelse.
– Ibland uppstår den spontant, men där finns också vänskap som utvecklas till kärlek, genom ett slags nötande.

Det går det inte att jämföra kärlek med andra känslor som rädsla, vrede och sorg.

Har kärlek med tanken att göra
Är det fråga om något kognitivt, en tanke? Nej, det stämmer inte heller. Visst går det att tänka att man ska älska någon, men det innebär inte att man alltid lyckas med det. Och om den andra går sin väg är det inte bara att tänka bort henne. Är det i stället en form av vilja? Jag
vill älska dig, som några av mina vänner lovade varandra vid vigseln. Det är det också, men inte enbart, svarar Camilla. Om vi kunde vilja kärlek så skulle vi kunna bestämma oss för att älska vem som helst, och det är tveksamt om det verkligen går.
Visst går det, menar de som brottas med den oegennyttiga kärleken, agape, visst går det att älska alla. Men frågan är om det då handlar om vilja. Snarare, hävdar vissa teologer och filosfer, är agape en spontant känsla som är riktad mot hela mänskligheten. Det är inte något hos den andra, alla de andra, som får mig att älska dem, jag är människoälskande.
Men tillbaka till det privata. En idé som hängt med i filosofihistorien är den Aristoteles hade om kärleken som ett slags förening, en enhet, och den utforskas numera av en grupp filosofer som i Stanford Encyclopedia of Philosophy kallas för unionisterna.

Den romantiska kärleken
Den romantiska kärleken uppstår i den stund som man inte längre ser någon skillnad på den andres och ens egna behov, menar till exempel den engelska filosofen Sir Roger Vernon Scruton (1944-). Och den amerikanske filosofen Roberg Nozick (1938-2002) fyller på med en radikal tanke: Kärlek, menar han, är en form av ny identitet. Förvandlades jag alltså till Mickeann den där dagen vi möttes i oktober 1974? Gick jag från att vara individ till en form av symbios som vissa filosofer menar kan betraktas som en helt ny slags varelse.  Vi flyttar ihop, vi åker på semester, vi har influensa. Lufsen känner nästan smaken av den där köttbullen som Lady äter. Kan man rent av tala om ett trejde kön – hon, han, vi?

Se upp för sammansmältningen
Andra filosofer, som den polsk-amerikanske författaren Isaac Bashevis Singer (1902-1991), varnar för att den där sammansmältningen, den där identifikationen med den vi älskar, står i vägen för att utöva kärlek. Det går ju inte att älska någon som inte är någon i sin egen rätt. Då kanske det är bättre, menar den amerikanska filosofen Marilyn Friedman (1945-), att se på kärleken som en federation, ett förbund, som både kan rymma gemensamma mål och omsorger och individuell frihet.
Men om eros blir ett förbund, vad skiljer den då från philia, från vänskapen? Sex, hävdar filosofen Laurence Thomas vid Syracuse university lite provocerande, bara sex. Och vad är sex om inte en form av bekräftelse, skriver han, vi älskar med varandra för att visa att det är vi två. Om vänner hittar ett annat sätt att uttrycka sin närhet på, om de som förr skär ett litet snitt och blandar sitt blod eller skaffar en vänskapsring, då skulle det inte vara någon större skillnad på vänskap och kärlek, menar han. Filosofen Martha Nussbaum håller inte med. Kärlek har ett helt annat djup, den kräver ett radikalt val, ett livs-val, menar hon. Vänner kan leva vid sidan av varandra, men den du älskar påverkar hela din livsinriktning.

Kärlek som en form av förståelse
Camilla Kronqvist lutar numera åt att kärleken är en form av förståelse både av andra, världen och dig själv som för med sig olika moraliska krav,  berättar hon från sitt rum på Åbo akademi. Att gå in i en kärleksrelation är att ge ett uttalat eller outtalat löfte om ett gemensamt ansvar.
– Det handlar om en utsatthet, säger hon. Jag är nära min fru. Vi har barn. Jag håller hennes liv i mina händer. Hon håller mitt. Kärlek är vad jag gör och hur jag förstår den här relationen. Där finns spontanitet, men också vissa krav som föds ur spontaniteten.

Kärlek är vad jag gör och hur jag förstår den här relationen

Kanske är kärlek att våga överlämna sig till en annans omsorg, tänker jag högt från mitt kök i Vasastan. Min utsatthet som möter din.
– Det handlar också om uppmärksamhet på vad jag gör, tänker och känner, säger Camilla. Att till och från ställa sig frågan: Vad innebär det att jag älskar? Vad innebär det att den här personen är viktig för mig? Det är det man tappar när man slutar bry sig, när kärleken tycks sina.
Kärleken är också ett slags seende, säger hon …
– … ett samspel med en viss karaktär. Vi ser samma saker. Jag tycker mig förstå vad min fru menar när hon pekar på något.

Kärlek som skönhet
Camilla säger att det också har något med skönhet att göra. Hon, filosofioktorn, trevar fortfarande, det är som om kärleken glider mellan fingrarna på henne så fort hon har fångat den.
– Vi lockas alla av det vi kallar vackert, säger hon. Men när vi ser på den vi älskar så ser vi inte det traditionella utan något annat, en fördjupad form av skönhet – det vackra i den andre. Något bryter igenom, strålar, vi får en glimt av hur den älskade är bakom masken. De andra vid bordet ser det inte, men du gör det. Du har hittat något som är dolt för andra. Något som väcker kärlek. Men frågan är fortfarande: Varför just hon?

Kärlek utan orsaker
Den svenska filosofen Sandra Lindgren disputerade i höstas vid Göteborgs universitet med avhandlingen: Four questions concerning love and friendship. Så här resonerar hon om hur det kommer sig att vi fastnar för en speciell människa: Det finns en teori om kärlekens väsen, reasons view of love, som hävdar att det kan finnas en anledning att älska en särskild person därför att hon har något som är älskansvärt. Frågan är vad det där älskansvärda är. Och vad händer om du möter en annan person med samma förmågor, är det logiskt att älska båda då? Eller om du träffar någon som har mer av det där du älskar hos din partner? Är det då rimligt att byta? Eftersom svaret är nej på de två sista frågorna tycker Sandra Lindgren att vi kan bortse från den teorin.
Den andra teorin, no-reason view to love, menar att det inte finns en förnuftig anledning till att vi älskar, men att det kan falla sig så att de vi älskar råkar ha älskansvärda egenskaper. Sandra Lindgren avfärdar även det sättet att tänka eftersom det inte stämmer med våra vardagliga funderingar om varför vi älskar eller inte.
I stället erbjuder hon en variant på den föregående teorin, som innebär att vi i realiteten blir förälskade utan någon förnuftig anledning, men att vi formulerar orsakerna i efterhand för att göra händelsen begriplig för oss själva och andra.

Den komplexa kärleken
Camilla Kronqvist tror inte att logik är den bästa metoden för att utforska frågan ”Varför älskar Eva och Maria varandra?”.  Kärleken är för komplex, den beror så mycket på omständigheterna, på de älskande, på kärlekens alla dimensioner, skriver hon i sin avhandling. Och så refererar hon till en av sina inspiratörer, Ludwig Wittgenstein (1889-1951) som i boken On certainty skriver att det visst går att vara säker på något som inte kan bevisas med logik. När någon säger sig vara hemma i sin kärlek, djupt rotad i sin relation, går det inte att avfärda henne därför att det inte går att rationellt beskriva varför, skriver Camilla Kronqvist. Och så tillägger hon att det bästa svaret på frågan om varför x älskar y kommer från essäisten och filosofen Michel de Montaigne (1533-1592) som när han ombads förklara varför han och författaren Étienne de La Boétie blivit så nära vänner svarade: ”Därför att det var han, därför att det var jag.”
Nu börjar det skymma både i Åbo och Stockholm. Jag frågar till slut Camilla Kronqvist om hon brukar säga ”jag älskar dig” till sin fru.
– Det mest kärleksfulla jag kan säga till henne är: Du sitter i min själ. Men frågan är vad det är för plats hon bebor.
Ann Lagerström ©
Publicerad i Modern filosofi 2017.

MER OM KÄRLEK