Den där känslan när någon dött ifrån oss och vi vet att vi aldrig mer, aldrig, kommer att ses. Eller som Patrik Sellén skriver på Facebook om längtan efter sin son Leo:

För hur ska man kunna lära sig att acceptera Aldrigheten – att aldrig få krama om dig, prata med dig, skratta och gråta md dig, glädjas med dig, trösta och/eller pappa dig?

Jag känner igen mig. Det där obegripliga att någon bara kan försvinna, gå ur tiden och aldrig mer återvända.