torsdag i Almedalen ska vi tala om döden. Om att leva nära den, inse att den faktiskt finns, att vi alla och alla dem vi känner ganska snart ur ett kosmiskt perspektiv kommer att vara döda.

Och jag ska berätta om pappa och om hur hans sista andetag blev en initationsrit. Här en text om pappa och döden ur en bok om hur man kan skapa individuella begravningar jag skrivit men ännu inte givit ut.

Låt oss börja en söndagsnatt i augusti 1984 i ett rum på en akutavdelning på det stora sjukhuset där jag ung och utan någon erfarenhet av döden satt vak hos min pappa.
Natten hade varit lugn.
Pappa visste att han skulle dö.
Jag visste också.
Nu gick det inte längre att få kontakt med honom.
Jag väntade och vilade.

Det var vid tretiden när jag gick ut för att hämta en kopp te som han släppt taget.
När jag kom in i rummet var stämningen helt förändrad. Pappa andades oregelbundet.
Jag ringde på sköterskorna utan att ana att jag därmed bjöd in mig själv till mitt livs starkaste ritual.
Dörren öppnades, ett kvinna tittade in, en snabb blick på pappas böljande bröstkorg och hon sa:
– En sekund bara, så kommer jag tillbaka.
Ett ögonblick senare var hon där, och efter henne all personal på avdelningen.
De förde mig tyst upp till pappas högra sida, ställde mig bredvid sängen och la mina båda händer högt upp bredvid varandra på hans bröstkorg. Så fyllde de på raden med sina egna händer sida vid sida på båda sidor om honom.
– Nu ska vi bara stå här stilla och låta honom lämna oss, viskade min ledsagerska.
När det sista andetaget lämnat honom stod de tysta en stund och gled sedan ut ur rummen.
Sköterskan satte mig på en stol och sa att jag kunde stanna så länge jag ville. Det var ingen brådska.
– När du känner dig redo ringer du, så kommer jag. Då ska vi tvätta och göra honom fin så att de andra kan komma hit och tar adjö.

Så blev mitt första möte med döden en initiering.
Det kändes som om sjukhuspersonalen skapade ett rum för pappas och mitt möte med livets gränsland, en sekulär katedral. De bar mig genom och de skyddade honom från min fasthållande ångest.

Innan jag gick hem fram på förmiddagen frågade jag sköterskan hur det kom sig att de gjort som de gjort? Och hon berättade om natten då en av deras kollegor, en ung kvinna, kom in akut på avdelningen, hur de försökte rädda henne och hur hon dog i deras armar.

I den stunden blev döden personlig och de förstod att det var något mycket stort som hände på deras avdelning ibland flera gånger i veckan. Så skapade de en rit för döden på akuten.