En gång pekade maken på mina bokhyllor. Hyllmeter efter hyllmeter av psykologisk, filosofisk och religiös litteratur. Och så sa han:
“Tycker du att det har hjälpt?”
Nej, det var inte elakt menat, bara en kärleksfull pik från en praktiker till en grubblare som njuter av att fundera över de stora frågorna fullt medveten om att jag aldrig kommer att få några slutgiltiga svar.

Förra året fick jag fullt utlopp på kursen Det existentiella samtaletSödertörns Högskola. Timme efter timme av samtal och föreläsningar om döden, relationer, jaget, medvetandet ur filosofisk och psykologisk synvinkel. Fantastiskt år som radikalt förändrat mitt sätt att se på verkligheten.

SMAKPROV
Bara ett exempel: Det är lätt att tro att de flesta ser samma verklighet som jag. Pröva idag med att tänka tvärtom. Det är ingen som ser verkligheten som du, det är bara du som betraktar kaffekoppen, barnet och träden på det här sättet.

Ja, så där höll vi på. Har du chansen så sök, jag önskar att jag kunde gå kursen en gång till.
Istället fortsätter jag själv nästa vecka med en utbildning i existentiell vägledning på Sällskapet för existentiell terapi, SEPT.

Första lektionen ska vi fundera över frågan:
Är vi människor mer rädda för att leva än för att dö?

Ja, är vi det? Är jag det? Och i så fall, vad får det för konsekvenser.
Maken nickar och säger:
“Fundera på det du medan jag klipper gräset.”

BILDEN
Överallt i Bhutan vajar fanor för att påminna om livets djupa värden.
FOTO Ann Lagerström

Author