VARDAGSFILOSOFI

Tankar, infall, idéer i mötet med vardagen.

I CORONANS TID 7 | Kärlekens möjligheter och omöjlighet

Först skrev jag en sorgesång över hur mycket jag i min hemkarantän längtar efter barnen, släktingarna, arbetskamrater och grannar, jag till och med kassörskor och okända på gatan. Sedan tänkte jag till. Inbillade mig att ni känner samma sak. Att det där delar vi utan att du behöver läsa om det också. Vill du så har jag lagt den här. Istället började jag tänka på filosoferna och på den där balansen just nu mellan egosim, längtan efter gemenskap och kärlek till den andra, till varandra.

De existentiella filosoferna är till en början, då på 1800-talet inte så intresserade av den andre. Friedrich Nietzsche (1844-1900) och Søren Kierkegaard (1813-1855) (han som själv kallade sig för en ensam gran), skrev mest om hur man ska särskilja sig får andra, stå på egna ben, bli subjektiv, autentisk, en övermänniska som i alla lägen är självständig och står på sig.
Ensamma var de båda två. Friedrich i sitt kringflackande liv och sedan i sin sinnessjukdom. Søren i sina stora lägenheter i Köpenhamn hela tiden i strid med stadens borgare och prästerskap.
Det är deras tankar vi lever idag när vi ber om egentid och klagar över instängdheten i familjen och bristen på makt över vårt arbete. Eller ojar oss över att vi, just vi de friatse av fria, måste sitta i frivillig karantän för det allmännas bästa.
Det är Nietzsche och Kierkegaard och inte minst 60-talets popfilosof Jean-Paul Sartre (1905-1980) som ekar inom oss.  Sartre som skrev att människan är så fri att hon är dömd till frihet. Frihet från allt, frihet till allt. Stående på egna ben utan några gränser.

Frihet från allt. Frihet till allt.

Men det finns en annan fåra också, redan i början på 1900-talet lyfte filosoferna blicken från behovet att inte följa flocken och började utforska sig själva i sitt mänskliga sammanhang. De började tala om att vara med-levande eller att vara-med-den-andre. 
Människan är inte längre en helt avskild individ, hur mycket hon än skulle vilja. Hon föds in i världen i ett sammanhang, sammanhängande med allt som existerar. Inte bara med människorna i sin närmaste krets utan alla människor och alla ting och kvarkar och smådjur och gruset som rinner mellan fingrarna.
Vi hör ihop. Det finns de som talar om att vi är ett. The One. Det enda.

Vi hör samman med allt som existerar. Andra människor, alla ting och kvarkar och smådjur och gruset som rinner mellan fingrarna.

Med ens är det där vida begreppet kärlek utvidgat. Utvidgat och förändrat, och vad betyder det egentligen. 
Många definitioner finns det men låt oss idag stanna i antiken där man skilde på tre former av kärlek – eros, filia och agape.

Eros var en form av attraktion som började med människor och vackra ting och ledde den sökande vidare till den högre skönheten – Sofia, visdomen. Filia var kärleken till familjen och inte minst till vänner och faktiskt också till arbetskamrater och affärsbekanta. Och agape det var den gränslösa kärleken till alla oavsett om det gagnade mig själv eller inte.
Eros i coronatider har flera ansikten, om jag får leka med begreppet. Om vi ska hitta någon skönhet får vi göra det hemma, eller på nätets alla erbjudanden om operaföreställningar, vandrande älgar och konst. Kanske återupptäcker vi något vi inte haft tid att utforska. Ett vackert ting, ett tyg, motorcykeln i garaget – häromdagen njöt jag av ett emaljfat jag köpte i vintras. Verkligen njöt av att äga detta stora tunna fat och såg framför mig hur jag ska woka i det och bjuda på färgglada sallader. Att njuta av det vi redan har. Som det där ordet hemester som skapades för några år sedan, nu kanske vi ska komplettera det med hemkonsumtion (inte så läckert ord, men ändå) att njuta av det vi redan har.

Konsten att njuta av det vi redan har.

 Och den fysiska kärleken, ero-tiken, de kroppar, vi får röra, de vi får älska med utan skydd. Nu finns tid att utforska dem, upptäcka nya dimensioner och låta det ta tid, ett sådant härligt tidsfördriv.
För den som däremot fortfarande söker kärleken är det svåra tider. Hur dejtar man i sällskap med Covid, frågar sig min vän E i telefonen häromdagen. I en tid då kärlek kan vara livsfarligt. Inte mötas, inte kyssas, inte låta en hand råka smeka hud. Inte andas tillsammans, ju häftigare desto sämre. 
Och hur klarar men av en eros som tagit slut. Kärleksbrist mellan fyra väggar. Den där tristessen som redan hade börjat krypa sig på och som nu är 24/7. Eller hur det i isolering blir tydligt. Det är inte vi två. Kanske aldrig varit. Och ändå går det just nu inte att göra något åt. 

Eros i form av kärlek till visdom är det dock inte svårt att tillfredsställa. Tvärtom. Karantänen är som en klostercell, eller en författares självvalda ensamhet. Här finns hur mycket tid som helst och även om du inte har några böcker hemma så är nätet fullt av fördjupning. I nästa blogg kommer jag att tipsa om texter, filmer, intervjuer och kurser i det jag just nu är mest uppdaterad på filosofi. Och sedan är det nog dags att närma sig det vi alla tänker på dagligen. Döden.

Filia – så mycket vi fillierar just nu. Det är fantastiskt att se hur grannar hjälper varandra, hur enskilda tar initiativ till att samla in overheadunderlag, syr masker, lagar bjudlunch till sjukvårdspersonal och den där intensivläkaren jag läste om i morse som sa att även om han inte fick betalt skulle han gå till jobbet varje dag just nu.
I de existentiella kretsarna finns det en man som har en radikal syn på det där med kärlek till den nästa, eller som han skriver till Den absolut andre. Han heter Emmanuel Levinas (1906-1995), kommer ursprungligen från Litauen och det är grymheterna i andra världskriget som är basen i hans tänkande.
Vi människor, menar han, föds med ett moraliskt ansvar: ansvaret för den andre. Det är för hen vi finns, det är mot hen vi ska rikta vår blick och vår energi. Levinas menar att det här inte är en idé han fått för sig, eller ett religiöst påbud han ansluter sig till, han var själv jude, utan ett slags naturtillstånd, en grundetik.

Vi är till för andra. Det är för hen vi fins, det mot hen vi ska rikta vår blick och vår energi.


Du kan själv upptäcka den, enligt Levinas. Tänk dig att du går förbi en människa som svälter. Du ser in i hennes bedjande ögon. Du har pengar, du har en smörgås, men du väljer att gå därifrån. Den känslan, den formen av ångest, är ett bevis för att vi alla vet att det är sant, menar Levinas. Kärleken till nästan finns där varken vi vill eller inte. Och den är tvingande.
Hans filosofi är radikal. Och visst har han stött på motstånd. Själv både erkänner jag mitt behov att vara till för andra på samma gång som jag känner längtan efter att inte bry mig om någon. En Florence Nightingale finns där inne, och en eremit som vill vända världen ryggen.

När jag sitter här på landet och tittar ut över en vårgul åker där tranorna helt oberörda dansade i morse vet jag inte om jag och maken isolerat oss här för vår egen skull eller för hela samhällets, för de andra. På sätt och vis gömmer jag mig av rent egoistiska skäl. Jag vill inte bli sjuk. Eller om jag blir sjuk vill jag bli lindrigt sjuk. Basta. Men det är också som jag säger till vänner och bekanta: Jag är här i Roslagen isolerad för allas skull. Jag lyder Anders Tegnell för allas bästa. Kanske kan man i dessa dagar vara en nyttig egoist, eller en onyttig, som skiter i Tegnell och riskerar att sprida smittan.

Hur som helst kanske de många enskilda människornas engagemang för varandra just nu visar att Levinas ändå har rätt. Och när jag var chef på Idagsidan på SvD på 90-talet hade jag glädjen att få skicka min fransktalande kollega Ami Lönnroth för att intervjua den gamle filosofen när han var på Sverigebesök. Och hon frågade honom: 
Du ska älska din nästa inte bara såsom dig själv utan mer än dig själv: Det är vad Ni säger. Jag vill gärna tro att denna godhet finns och att den t o m sprider sig. Men jag är inte säker på att det är så.
Och filosofens svar säger mycket om vår egen tid.
– Inte jag heller. Men det jag vill visa på är att möjligheten finns och den är något oerhört! (SvD, 23 mars 1990. Om du har SvD-abonnemang så finns artikeln i det stora arkivet som du i så fall har tillgång till.)

LÄS MERI CORONANS TID 7 | Kärlekens möjligheter och omöjlighet

I CORONANS TID 3 |
Kärlekens möjligheter och omöjligheter

Först skrev jag en sorgesång över hur mycket jag i min hemkarantän längtar efter barnen, släktingarna, arbetskamrater och grannar, jag till och med kassörskor och okända på gatan. Sedan tänkte jag till. Inbillade mig att ni känner samma sak. Att det där delar vi utan att du behöver läsa om det också. Vill du så har jag lagt den här. Istället började jag tänka på filosoferna och på den där balansen just nu mellan egosim, längtan efter gemenskap och kärlek till den andra, till varandra.

De existentiella filosoferna är till en början, då på 1800-talet inte så intresserade av den andre. Friedrich Nietzsche (1844-1900) och Søren Kierkegaard (1813-1855) (han som själv kallade sig för en ensam gran), skrev mest om hur man ska särskilja sig får andra, stå på egna ben, bli subjektiv, autentisk, en övermänniska som i alla lägen är självständig och står på sig.
Ensamma var de båda två. Friedrich i sitt kringflackande liv och sedan i sin sinnessjukdom. Søren i sina stora lägenheter i Köpenhamn hela tiden i strid med stadens borgare och prästerskap.
Det är deras tankar vi lever idag när vi ber om egentid och klagar över instängdheten i familjen och bristen på makt över vårt arbete. Eller ojar oss över att vi, just vi de friatse av fria, måste sitta i frivillig karantän för det allmännas bästa.
Det är Nietzsche och Kierkegaard och inte minst 60-talets popfilosof Jean-Paul Sartre (1905-1980) som ekar inom oss.  Sartre som skrev att människan är så fri att hon är dömd till frihet. Frihet från allt, frihet till allt. Stående på egna ben utan några gränser.

Frihet från allt. Frihet till allt.

Men det finns en annan fåra också, redan i början på 1900-talet lyfte filosoferna blicken från behovet att inte följa flocken och började utforska sig själva i sitt mänskliga sammanhang. De började tala om att vara med-levande eller att vara-med-den-andre. 
Människan är inte längre en helt avskild individ, hur mycket hon än skulle vilja. Hon föds in i världen i ett sammanhang, sammanhängande med allt som existerar. Inte bara med människorna i sin närmaste krets utan alla människor och alla ting och kvarkar och smådjur och gruset som rinner mellan fingrarna.
Vi hör ihop. Det finns de som talar om att vi är ett. The One. Det enda.

Vi hör samman med allt som existerar. Andra människor, alla ting och kvarkar och smådjur och gruset som rinner mellan fingrarna.

Med ens är det där vida begreppet kärlek utvidgat. Utvidgat och förändrat, och vad betyder det egentligen. 
Många definitioner finns det men låt oss idag stanna i antiken där man skilde på tre former av kärlek – eros, filia och agape.

Eros var en form av attraktion som började med människor och vackra ting och ledde den sökande vidare till den högre skönheten – Sofia, visdomen. Filia var kärleken till familjen och inte minst till vänner och faktiskt också till arbetskamrater och affärsbekanta. Och agape det var den gränslösa kärleken till alla oavsett om det gagnade mig själv eller inte.
Eros i coronatider har flera ansikten, om jag får leka med begreppet. Om vi ska hitta någon skönhet får vi göra det hemma, eller på nätets alla erbjudanden om operaföreställningar, vandrande älgar och konst. Kanske återupptäcker vi något vi inte haft tid att utforska. Ett vackert ting, ett tyg, motorcykeln i garaget – häromdagen njöt jag av ett emaljfat jag köpte i vintras. Verkligen njöt av att äga detta stora tunna fat och såg framför mig hur jag ska woka i det och bjuda på färgglada sallader. Att njuta av det vi redan har. Som det där ordet hemester som skapades för några år sedan, nu kanske vi ska komplettera det med hemkonsumtion (inte så läckert ord, men ändå) att njuta av det vi redan har.

Konsten att njuta av det vi redan har.

 Och den fysiska kärleken, ero-tiken, de kroppar, vi får röra, de vi får älska med utan skydd. Nu finns tid att utforska dem, upptäcka nya dimensioner och låta det ta tid, ett sådant härligt tidsfördriv.
För den som däremot fortfarande söker kärleken är det svåra tider. Hur dejtar man i sällskap med Covid, frågar sig min vän E i telefonen häromdagen. I en tid då kärlek kan vara livsfarligt. Inte mötas, inte kyssas, inte låta en hand råka smeka hud. Inte andas tillsammans, ju häftigare desto sämre. 
Och hur klarar men av en eros som tagit slut. Kärleksbrist mellan fyra väggar. Den där tristessen som redan hade börjat krypa sig på och som nu är 24/7. Eller hur det i isolering blir tydligt. Det är inte vi två. Kanske aldrig varit. Och ändå går det just nu inte att göra något åt. 

Eros i form av kärlek till visdom är det dock inte svårt att tillfredsställa. Tvärtom. Karantänen är som en klostercell, eller en författares självvalda ensamhet. Här finns hur mycket tid som helst och även om du inte har några böcker hemma så är nätet fullt av fördjupning. Blir ett blogginlägg om det snart också. Tips.

Filia – så mycket vi fillierar just nu. Det är fantastiskt att se hur grannar hjälper varandra, hur enskilda tar initiativ till att samla in overheadunderlag, syr masker, lagar bjudlunch till sjukvårdspersonal och den där intensivläkaren jag läste om i morse som sa att även om han inte fick betalt skulle han gå till jobbet varje dag just nu.
I de existentiella kretsarna finns det en man som har en radikal syn på det där med kärlek till den nästa, eller som han skriver till Den absolut andre. Han heter Emmanuel Levinas (1906-1995), kommer ursprungligen från Litauen och det är grymheterna i andra världskriget som är basen i hans tänkande.
Vi människor, menar han, föds med ett moraliskt ansvar: ansvaret för den andre. Det är för hen vi finns, det är mot hen vi ska rikta vår blick och vår energi. Levinas menar att det här inte är en idé han fått för sig, eller ett religiöst påbud han ansluter sig till, han var själv jude, utan ett slags naturtillstånd, en grundetik.

Vi är till för andra. Det är för hen vi fins, det mot hen vi ska rikta vår blick och vår energi.


Du kan själv upptäcka den, enligt Levinas. Tänk dig att du går förbi en människa som svälter. Du ser in i hennes bedjande ögon. Du har pengar, du har en smörgås, men du väljer att gå därifrån. Den känslan, den formen av ångest, är ett bevis för att vi alla vet att det är sant, menar Levinas. Kärleken till nästan finns där varken vi vill eller inte. Och den är tvingande.
Hans filosofi är radikal. Och visst har han stött på motstånd. Själv både erkänner jag mitt behov att vara till för andra på samma gång som jag känner längtan efter att inte bry mig om någon. En Florence Nightingale finns där inne, och en eremit som vill vända världen ryggen.

Hur som helst kanske de många enskilda människornas engagemang för varandra just nu visar att Levinas ändå har rätt. Och när jag var chef på Idagsidan på SvD på 90-talet hade jag glädjen att få skicka min fransktalande kollega Ami Lönnroth för att intervjua den gamle filosofen när han var på Sverigebesök. Och hon frågade honom: 
Du ska älska din nästa inte bara såsom dig själv utan mer än dig själv: Det är vad Ni säger. Jag vill gärna tro att denna godhet finns och att den t o m sprider sig. Men jag är inte säker på att det är så.
Och filosofens svar säger mycket om vår egen tid.
– Inte jag heller. Men det jag vill visa på är att möjligheten finns och den är något oerhört! (SvD, 23 mars 1990. Om du har SvD-abonnemang så finns artikeln i det stora arkivet som du i så fall har tillgång till.)

Nästa blogg. Ja, låt oss inte skjuta på det. Låt oss våga tänka på döden.

FOTO: Jamie Street, Unsplashed och enligt CC

LÄS MERI CORONANS TID 3 |
Kärlekens möjligheter och omöjligheter

I CORONANS TID 1 |
Upptäckter i gränslandet

Det är underligt.
Overkligt.
Sjunde dagen hemma.
Coronakontakter i min allra närmaste krets.
Självvald karantän.
Om jag mot förmodan är smittad vill jag inte sprida viruset vidare.
Så hemma.
Och hemma.


I den existentiella filosofin talar man om gränssituationer.
Det är händelser som skakar din yttre och  inte minst din inre värld. Det kan vara stor kärlek, eller döden, omorganisation på jobbet, en flytt, en betydelsefull resa, en skilsmässa, sjukdom – eller en pandemi.
Det är inte händelsen som är det viktiga, utan hur den påverkar dig. Hur den berör dig, utmanar dig. Vad den berättar om dig. Och hur du kan lära dig leva med den.

Jaget är en relation som är i relation till sig själv.

Søren Kierkegaard, filosof

I vanliga fall är gränssituationerna individuella, eller berör en liten grupp av människor. Just nu är vi med om en kollektiv gräns som utmanar oss alla. I ett antal bloggoinlägg tänkte jag försöka bidra med perspektiv från den existentiella världen, från filosofin och psykologin för att se om där finns något som kan hjälpa oss vid gränsen och vidare. 

En gränssituation påverkar det mesta, om man får tro de existentiella tänkarna. Och inte minst utmanar den ditt sätt att se på världen, på dig själv, på andra människor, på samhället, på dina livsmål och på det du tänker är meningen med livet.
Det som var alldeles självklart bara för två veckor sedan, är det inte längre. Och kanske blir du förvånad över dina egna reaktioner. 

Själv har jag blivit smärtsamt medveten om hur mycket det är arbetet som styr mitt liv. Att skriva, undervisa, läsa, samtala, det är min vardag, mina helger, mitt fritidsintresse. När uppdragen och kurser kurser ställs in upptäcker jag hur styrd jag är av min almanacka. Av alla bokade möten, utbildningar, coachningar, föreläsningar Nu när tiden tycks sträcka ut sig i en svårbedömd framtid blir det svårare att planera och diciplinera sig. 

Vi bygger vårt liv utifrån vad vi tror om världen, menar de existentiella tänkarna. Och det vi tror om världen har vi själva format under livest gång. Den där föreställning om hur allt fungerar, det där vi kallar jag, de där vi kallar du, tingen omkring oss, samhället, vad som är rätt och fel, vad man bör och inte bör … ja alla de där idéerna om hur allt hänger ihop kallas i det här sättet att tänka för worldview – inte helt lätt att översätta men ungefär, livssyn.
Alla har vi var sin. Var sin livssyn som präglar bådet vårt sätt att uppfatta allt det där vi ingår i och hur vi hanterar själva livet. Jag brukar säga att det är som ett inre legobygge med klossar av olika färg som vi format till en komplex mångdimensionell bild och utifrån vilken vi tolkar allt vi är med om.
I en gränssituation kan det bli tydligt hur den där legobygget är sammanfogat. Hur bitarna ser ut, hur de är kombinerade och vad det får för effekt på hur vi bygger upp vårt liv. Det där sista har också ett namn lifeworld, livsvärld. 

En sak har jag alltså redan upptäckt efter bara en vecka i självvald karantän. Min livssyn domineras av mitt arbete, av mig som arbetande människa. Visst har jag vetat det, och när jag berättar det för maken och barnen så ler de lite överseende. Visst har jag också vetat. Men nu går det inte att bortse ifrån.
När arbetet inte struktuerar min dag, min vecka, mina månder och år känns det som om det blivit ett hål i verkligheten. Som om jag stigit ut ur en myllrande lokal där jag varit en del av ett cirklande centrum i många decennier. Nu står jag här lutad mot dörren, lite nyvaknad och tittar på världen och undrar: Vem är jag här?  Och hur länge ska det pågå?
Visst planerar jag för hösten, och nu kommer jag ha tid att skriva den där boken jag planerat för länge, och så har jag ett projekt som behöver lite handpåläggning. Men det är den där tomma almanackan som förvirrar mig. Små färgade pluttar här och där, men mest timmar och timmar utan minsta anteckning.
Så tänker jag vidare. Eller snarare känner. Om nu arbetet tagit sådan plats, vad är det som trängts undan? Vilka delar av livet har inte fått tillräckligt med utrymme?

Och om nu arbetat tagit sådan plats, vad är det som trängs undan? Vilka delar av livet har inte fått tillräckligt med utrymme?

En gränssituation är plågsamt. Inte minst den här som på många sätt är så dramatisk. Men den är också ur det existentiella perspektivet en möjlighet att få syn på saker. Att förstå. Och kanske omvärdera. Din erfarenhet av den här tiden är inte samma som min. Men kanske också du blir förvånad över dig själv. Över sådant du trodde att du inte brydde dig om, men som i karantäntider visar sig vara väldigt viktigt. Eller tvärtom. Sådant du trodde var livsviktigt, men som i de här stunderna när allt vi talar om är frisk och sjuk, liv och död och världsekonomin visar sig vara mindre betydelsefullt. Vad upptäcker du?

Livssyn och livsvärld. Grundläggande delar i den existentiella människosynen som vi kommer att utforska vidare. Men först, i morgon, tänkte jag skriva om vad det innbär att leva i osäkerhet.

LÄS MERI CORONANS TID 1 |
Upptäckter i gränslandet

KÄNSLOR | Krav på lycka gör oss olyckliga

Tänk att det ska vara så svårt att bara känna det man känner, rakt upp och ner utan tolkningar. Jaha, nu är jag glad. Okey, nu är jag lite nedstämd. Hoppsan, där blev jag förbannad. Men sanningen är ju att vi tolkar oss själva utifrån vad vi medvetet eller omedvetet tror att vi bör känna. Istället för att konstatera att: Så här är jag! Så visar vi varandra det vi tror att vi får vara.

Jag känner av det själv de där dagarna som börjar i moll. Grå gryning kräver vilja och kaffedoft för att ta sig ur sängen. Förutom dimma i kropp och själ så känner jag också en slags dåligt samvete. Man borde inte känna så här. Jag borde inte göra det.

Och jag är inte ensam. Enligt alldeles ny forskning gjord av psykologiprofessor Brock Bastian, vid School of Psychology på Unviersity of Queensland i Australien, finns den en risk att de som lever i ett samhälle som betonar lycka blir olyckligare.

Så här går det till, enligt undersökningen. Den som lever i en kultur där lycka är norm, eller kanske bara har läst ett par artiklar om hur man kan bli lycklig, uppfattar sina egna känslor i förhållande till idealen och blir mindre glada. Lite nedstämdhet blir sorg, hängig blir deppig, grått blir mörker.  

Att det ska vara så svårt att låt sig själv vara den människa som man är, med allt vad det innebär och känslor som vandrar från pärlande lycka till tröstlös tristess. 

Nu regnar det igen.

LÄS MERKÄNSLOR | Krav på lycka gör oss olyckliga

HENRY DAVID THOREAU |
Vandra länge och utan en plan

Många filosofer har ägnat sig mycket åt att gå, inte minst filosofen Søren Kierkegaard. Författaren och filosofen Henry David Thoreau, ni vet han med det lilla huset vid Walden, tog det där med att gå och vandra på allvar.

Först det där med tiden. En tjugominuterspromenad är inget för Thoreau, nej tre-fyra timmar bör man ta på sig. Och att gå efter en uppgjord plan avråder han ifrån, istället vill han att naturen ska leda vandringen. Att gå innebär för honom också att klättra, både i berg och träd. Upp på kullar, ner i dalar, huka under fallna träd, balansera på stammar. Var i naturen.

A man may walk abroad and no more see the sky than if he walked under a shed.
Henry David Thoreau, , 21 augusti 1851.


Samma ska med vinden, solen, dofterna, fukten, torkan – var med dem eftersom de, som han skriver förmedlar en annan tid än vår: “… comes down to a more recent time than ours.”

MER här en text av Thoreau själv om att vandra. Och här fler citat om att vandra.

LÄS MERHENRY DAVID THOREAU |
Vandra länge och utan en plan

BÖCKER |
Om vikten av att vandra

Ja, jag läser många böcker. Mest facklitteratur. Och vissa stannar kvar. Som den här.

On Looking, Eleven Walks with Expert Eyes
Alexandra Horowitz, 2013

I en tid av informationsbulimi tar författaren Alexandra Horowitz sig an sitt kvarter på Manhattan. Vad finns där alldeles framför henne som hon inte varken, ser hör eller uppfattar? Till sin hjälp tar hon bland annat en fysiker, ett barn och en ljuddesigner. De går längs hennes gamla gator och fram träder en allt rikare stad.
Hon lär sig lyssna utan att benämna. Låta ljuden passera in i henne utan ord. Hon lär sig känna igen trottoardansen, de små anpassningarna vi alla gör i mötet med varandra. Och med nosen i asfalten och öronen på helspänn får en hund visa henne hur världen framträder.
I Alexandra Horowitz 11 promenader ingår både upplevelser och kunskap. Sinnenas upptäckter varvas bland annat med hjärnforskning, ekologi, konstvetenskap och sociologi. Jag både lust- och informationsläser och vill sätta på mig skorna och ge mig ut.
Men nu varnar Alexandra: Bli nu inte en sådan där prestationsinriktad flanör. Att uppleva mer är inte ett krav, bara en möjlighet.
Läsgläjde, kunskap, inspiration

LÄS MERBÖCKER |
Om vikten av att vandra

NYÅRSLÖFTET |
En kopp te och lyssna en stund

Hot Tea
BLOGG | INSIKTER, INSPIRATION och INFALL

Glöm alla löften om att bli en bättre människa 2020. Lova dig bara en enda sak, att då och då lyssna till den där inre rörelsen som är berättelsen om dig själv.

Jag känner en människa som är nöjd. 
Och en gång träffade jag en som kunde ta en stund i taget.
 Och en som tyckte det var onödigt att resa bort när det var så bra där han var. 
De var inga perfekta typer, inte rika, inte särskilt framgångsrika heller. De var sådana som vaknade och låg och gonade sig åt det vanliga som skulle komma. Morgonkaffet, tidningen, en solstråle, dammet som dansar i den. Sträcka på kroppen, smeka någons rygg, väcka en unge, jobba, titta lite på tv, och den goda sömnen.
De är sådana där som sitter och ler provocerande på bussen på morgnarna. Som går för långsamt genom kulverten på T-centralen. Som inte kollar sin mail flera gånger i timmen. Jag känner en som inte har mobiltelefon.

Och jag är ganska säker på att de inte tänker ge några nyårslöften. De har ingen pockande förbättringsplan, ingen lista på humana uppdateringar, ingen gnagande känsla av att det är något som saknas.

Det finns en märklig allians mellan våra nyårslöften och vår vana vid köp och sälj. Och så kan det ha med potatis att göra, eller snarare med tiden innan vi hade potatis.
Då när vintermörkret var kompakt över detta land, då vi verkligen kunde fråga oss om vi skulle orka fram till våren. Då svälten inte var en lek, som i vissa tv-serier, och den mörkaste natten, väckte tankar på nästa år, och nästa. På livsnödvändiga förhoppningar. När våren kommer skall jag bryta ännu en teg. 

Också kristendomen med sina hot om straff och fördömelse fanns i bakgrunden. Det gällde att förbättra sig, att hålla måttet. De som inte slutade svära och hade begär till både grannens hustru och häst kunde vid oförmodat dödsfall få brinna. 

Så här tänker jag. Vi lever missnöjda i en av världens rikaste nationer med en gnagande känsla av hot som många av oss inte är utsatta för. Många av oss, men inte alla. Vi som har tror ändå inte att vi inte har tillräckligt, att vi inte har gjort tillräckligt, att vi inte är tillräckliga. Det finns alltid något som kan förbättras, som borde förbättras. Utanpå i form av shopping och inuti i form av omskolning av både kropp och själ, gärna kopplad till olika former av shopping, till kurser och all slags kurer.

Vi tror att vi inte har tillräckligt, 

att vi inte har gjort tillräckligt, 

att vi inte är tillräckliga. 

Det finns alltid något som kan förbättras, som borde förbättras. 

 

En forskare jag läste för många år sedan menade att vi i grunden är samlare och att vi ännu inte begripit att vi inte kommer att svälta ihjäl. Hen menar att vi inte kan skilja på behovet av att lagra mat inför vintern och en dragning till högvis med skor. Båda delarna tillfredsställer samma samlariver, en gång i tiden livsnödvändig, idag en högst orealistisk vana. Vi har också missat att de flesta kristna idag inte ens själva tror på Helvetet, det är nedlagt. Domens dag har bleknat, dagens Gud är enligt många kristna en evig dialog och en relation. Och goda vänner fördömer inte. De älskar dig och din medelmåttstillvaro.

Nyårslöften är en form av offer, en bikt som lovar bot och bättring.

Och allt tycks kulminera just de här dagarna kring nyår. Nästa år … nästa år … då. Ibland tänker jag att löftet inför det nya decenniet är en form av offer, en bikt som lovar bot och bättring: Ja, jag är en syndig människa som inte levt upp varken till mina egna, min familj eller samhällets krav. Ja, jag är fet, röker, motionerar inte, äter kött istället för grönsaker, instagrammar för mycket, mindfullnessar för lite och jag erkänner: Jag har flugit i år och inte sorterat alla mina sopor.

Och så lovar vi något, att banta, att bli snällare, att alltid veckohandla, att bli vegan, att yoga och så lägger vi ännu en sten på bördan. Bäddar för ett misslyckande som förstärker den diffusa känslan av att vi inte räcker till. Inte i år heller.

Så hur kommer vi ur löfteshjulet?
Jag tänker att det enda vi behöver är ett enda löfte: Lyssna lite mer. 

Lyssna till den där lilla rösten som viskar berättelsen om dig själv. Den lilla magkänslan som ropar, nej tack. Den lilla rörelsen i halsgropen som flämtar, pröva. Den stora plötsliga längtan efter färgen syren, och den bommulslika tillfredställelsen av att vara på rätt plats i ett självklart ögonblick.
Lyssna bortom lasset av konventioner och rutiner, bortom sociala föreställningar, religiösa påbud, skammen, skulden och guld-och-gröna-skogar-fantasierna. Lyssna och var nyfiken, låt dig förvånas, och lita på att det inte vill vill du inte och det du mår bra av mår du faktiskt bra av.  Sen må det vara fler skor eller bara sitta på trappan, gråta ohejdat eller skratta dig nöjd, biff eller grönt te. 

Men hur lyssnar jag utan att det blir ett nytt påbud, formulerat i det pretentiösa och ouppnåeliga kravet att ”i år ska jag verkligen bli mig själv”?
Glöm det där målet, tanken att det finns något perfekt eller i alla fall bättre jag att söka efter, det är en del av vår tids tvångströja. Du är ett outforskat universum, vintergator på vintergator av kombinationer, omöjliga att kartlägga. Du är ett kosmos i rörelse. Ett blivande. Lova inga storverk, ingen förändring, inget göra, inget vara. Unna dig en kopp te bara då och då och lyssna nyfiket på det du redan är.

Mer om jul och nyår

Man offering a ring to a woman.

FILOSOFERNA|
Måste vi hålla det vi lovat?


LÄS MER >

Little girl lying in a teepee, playing with the flashlight

PRÄSTEN | Lek om du vill ta julen på allvar


LÄS MER >

Christmas background with stone clock and candle

REFLEKTION |
Vem vinner kampen om tiden


LÄS MER >

Breakfast

TIPS |
Julfrukosten tog bort stressen


LÄS MER >

LÄS MERNYÅRSLÖFTET |
En kopp te och lyssna en stund

PRÄSTEN |

Little girl lying in a teepee, playing with the flashlight
BLOGG | INSIKTER, INSPIRATION och INFALL


Julen är en form av lek. Vi klär ut oss, drar in ganar och experimenterar med begrepp som barn, familj, släkt, autenticitet. ”Ta chansen och lek med ditt eget liv.

Innan intervjun ens har börjat är Lars Björklund, kaplan på Sigtunastiftelsen, fått chansen att leka.  Alex är sex, kanske sju, har stoppat honom där på innergården och tittar uppfordrande på honom:

– Jag kan förvandla dig till allt!
Se där en pojke och en kaplan som har så roligt. Nyss kände de inte varandra och nu hittar de på för fullt.
Kanske anade Alex att det här är en vuxen som tar människans skapande förmåga på allvar.
– Det finns en form av lek som är tidsfördriv, säger Lars nu när Alex, killen, monstret, rasat vidare. Och en sort som jag brukar kalla spel, och så finns det den allvarsamma, livsleken. Och julhelgen, vad är det?
– Alla tre.

Det finns lek, och det finns spel och så den allvarsamma livsleken.

Först. Lek som skoj och tidsfördriv. Från garderoben, källarförrådet, tar vi fram vår scenografi. Vi färgar hemmet grönt och rött med servetter, pynt och julrosor.  Vi släpar in granar, bakar pepparkakor och låtsas att vi är tomtar och lucior.
Vad är julen och midsommar och påsk med all sin rekvisita annat än en möjlighet för de små att få de vuxna att dansa, sjunga och klä ut sig igen.
Julen som spel?
– I leken är bara ramen bestämd, resten kan förändras. Nyss var vi fem, nu är vi sex, bilen måste bli en buss. I spel är reglerna givna och de måste följas. Man kan vinna eller förlora. Där finns ingen möjlighet till fördjupning och utforskande.

Om julen var enbart skapande lek skull den förändras med de som var där och vad som föll dem in.

Kanske drar jag för stora växlar, men kan man inte se julstressen som ett tecken på att julen förvandlats till spel, tävling? En tävling kan ju vara utmanande, utvecklande, men också destruktiv. Förloraren blir inte bara av med en medalj, ett pris, utan kanske också med sitt värde. Om hemmet inte skiner som det ska, om julklapparna inte var bättre än förra året är det ett misslyckande, då är jag misslyckad?
– Jo, om julen var enbart skapande lek skulle den förändras beroende på vilka som firar med varandra och vad som föll dem in. Och så är det inte alltid och för alla.
Och på vilket sätt är julen livslek?
– Julen handlade i förkristen tid om ljus och mörker. Om solens återkomst. Det var på 300-talet som man slog fast att Jesus födelse måste ha inträffat den 25:e december.
Gjorde den det?
– Det vet vi inte, men på det här sättet tog de kristna över festen för att fira ett annat form av ljus – barnet som var människornas möjlighet. Det här kan man om man vill också se som en form av lek, säger Lars Björklund. Ja, jag tror att både riter och kulturer utgår från barnens sätt att utforska och förstå.
I alla tider har människan funderat över sitt ursprung, över livets mening och om det finns någon sanning. Frågan har blivit till berättelser. I den kristna världen handlar det om ett barn som föddes av en ung kvinna i ett stall, ett barn som var ”vägen, sanningen och livet”.

“Julen handlar om oss alla.”

Och visst handlar skildringarna av Jesus liv på jorden om de yttersta frågorna, om Guds existens och sambandet mellan gud och människa. Men på samma gång, på ett annat plan, säger Lars Björklund, handlar de om oss alla. Om oss som en gång var nyfödda och behövande och som bara överlevde tack vare andra. Om oss som tagit emot ett knyte, som känt den där stora kärleken och den bottenlösa oron. Om oss som öppnat dörren för en främling. Eller stängt den.
– Julens berättelser är på det här sättet en möjlighet att utforska, att leka med vårt eget liv. Och så berättar Lars om de tio åren som sjukhuspräst där han ofta var hos barnen som lekte sig till förståelse av vad de var med om, som ”lekte ifatt erfarenheterna”. Där i hitte-på-landet var allt möjligt – jag är sjuk, jag är frisk, jag är död, jag kan flyga, jag är vuxen, en prinsessa, nyopererad och på cirkus. Han minns hur roligt de hade med allt det där svåra.
– Om man till exempel gör i ordning en krubba därhemma med ett litet nyfött barn, två föräldrar, ett stall, många olika djur och tre män från olika delar av världen så finns där mycket stoff för lek och tanke. Det kan handla om vår gemensamma utsatthet, om vår ömsesidiga omsorg, om vår samhörighet med naturen, med djuren och vår gemenskap med alla människor på jorden. minkan man leka med krubban, flytta omkring figurerna, sätta dig egna? Vad tycker du om präst?
– Ja, varför inte. Att ta julen på allvar är att leka den.

Mer om vår relation till jul, ting och riter

Christmas background with stone clock and candle

REFLEKTION | Vem vinner kampen om tiden


LÄS MER >

Breakfast

TIPS | Julfrukosten tog bort stressen


LÄS MER >

Christmas present and red xmas balls against black background, Black Friday Christmas concept.

ANTROPOLOGEN | Julklapparnas dolda symbolik


LÄS MER >

Celebrating New Year with fireworks

NYÅRSAFTON | FEST ELLER RIT?


LÄS MER >

LÄS MERPRÄSTEN |

REFLEKTION |
Att stå ut med sina motsatser

Varför kräver vi av andra och oss själva att vi ska vara entydiga. En tanke i taget, en känsla, en inre ordning och reda. Är inte det motstridiga, de inre slitningarna en naturlig del av att var människa.
Som idag. En del av mig vill gå på julmarknad. Den andra vill vara ensam med sina tankar. De slåss. De slåss i mig. En dag att lyssna, att uppmärksamma, att stå ut med sina motsatser.

En del av mig vill gå på julmarknad. Den andra vill stanna hemma.

Det är december. Gråmulet. Och jag befinner mig i ett stillsamt inbördeskrig. I almanackan flera fantastiska julmarknader. På kontot fortfarande pengar. I hemmet inget behov av saker. Inom mig två viljor som talar.

En ser julmarknader framför sig, i technicolor. En hemma hos vännen keramikern. Där är ugnen. Ljusen. Pepparkakorna. De vackra skålarna, krukorna. Jag skulle kunna komplettera de vita stora tekopparna.
Den andra filmen. Färgfabriken. Arty. Bord med finurliga och kreativa skapelser. I filmen hälsar jag på bekanta. Dricker en kaffe. Köper något udda som kan smitta av sig på mig. Den andra viljan dras åt länstolen i sovrummet här i lägenheten på Döbelnsgatan. Vill skriva. Vill läsa. Datorn, böckerna, kaffe, tankarna och jag i ett par timmar. Sedan bryta av med att ta hand om det jag redan har. Tulpanerna i vasen på flygeln som är så där underbart i sista stadiet. Något julpynt från källaren. Rensa bort så de får plats och luft omkring sig.

Filosofen Albert Camus kallade det för framsidan och frånsidan.

Den första viljan vill utåt. Den andra viljan vill inåt. Som om de spelar upp det filosofen och författaren Albert Camus kallad svår framsida och frånsida. Två sidor har vi, menade han. Den som sträcker sig mot det yttre, och den som vill hålla oss kvar i vårt inre, och tänkte han sig, den del av verkligheten som vårt inre tillhör.

Stannar upp och låter kriget rasa. Roar mig med att följa det.  Så intressant de böljar fram och tillbaka. Skrivviljan är fysisk och tung. Långsiktig. Osäker. Lovar ingenting. Bär fickor av otillfredsställelse och misslyckande. Och innerfoder av njutning och lekfullhet. Julmarknadslängtan flimrar hela tiden färgrik och lockar med plötslig tillfredsställelse. Ett kap, ett villebråd att fälla, något att stolt bära hem. Framgång redan idag.

Min inre värld är en rikedom av röster som speglar allt det jag varit med om, allt det jag är och allt det jag mött. De erbjuder värden, valmöjligheter och verklighetstolkningar. Och något i mig kan lyssna, roas av intellektuella och känslomässiga argument och sedan bestämma. Vem vill jag lyssna på idag?

Går ner i källaren och hämtar julgrejerna. Häller upp en kopp till och tänker. Jag är inte i konflikt med mig själv. Min inre värld är en rikedom av röster som speglar allt det jag varit med om, allt det jag är och allt det jag mött. De erbjuder värden, valmöjligheter och verklighetstolkningar. Något i mig kan lyssna, roas av intellektuella och känslomässiga argument och sedan bestämma. Vem vill jag lyssna på idag?
Jag nickar åt länsstolen, godkänner lockropen. Tar med mig datorn och tackar nej till resten.

FOTO Burst on Unsplash

 

LÄS MERREFLEKTION |
Att stå ut med sina motsatser

TIPS |
Julfrukosten tog bort stressen

Breakfast

BLOGG | Insikter, inspiration, information – och infall

Hemma hos oss har vi ett hyfsat avslappnat förhållande till julen.
En hel del klappar vissa år, få ett annat. Storjul vissa år, liten ett annat. Men det allra bästa vi gjort genom åren är julfrukosten.
Det började med att svärmor inte kunde hålla sig lugn under julklappsutdelningen. Hon hetsade, kunde inte stilla sig. Så var det barnen som blev så otåliga hela förmiddagen och under lunchen och fram till Kalle. Vi frågade oss helt enkelt, varför måste det vara så här. Varför kan inte barnen få de flesta av sina julklappar direkt på morgonen och vi frid resten av dagen.

Så började vi med en stilla orgie: Julfrukost.
Åtta på morgonen. Tända ljus i hela huset, brasa, julmusik, gran och den mat vi kunde få fram ur kylskåpet. Vi i pyjamas, gröt och skinkmacka och så då och då en julklapp.
Tid tog det, någon måste hämta mer kaffe, någon granne kom in och slog sig ner, här och där öppnades ett paket.Det tog halva dagen och sedan bara frid.
Läsa en bok, spela ett spel, ta en promenad.
Nu har seden spritt sig. I år blir det julfrukost hos brorsan.

Mer om vår relation till jul, ting och riter

Little girl lying in a teepee, playing with the flashlight

PRÄSTEN | Lek om du vill ta julen på allvar


LÄS MER >

Christmas background with stone clock and candle

REFLEKTION |
Vem vinner kampen om tiden


LÄS MER >

Christmas present and red xmas balls against black background, Black Friday Christmas concept.

ANTROPOLOGEN | Julklapparnas dolda symbolik


LÄS MER >

Crowd watching fireworks

ANDLIGHET| Vårt behov av riter


LÄS MER >

LÄS MERTIPS |
Julfrukosten tog bort stressen

ANDLIGHET|
Vårt behov av riter

Crowd watching fireworks
ANDLIGHET | MäNNISKANS BEHOV AV RITER

Nyår – fest eller en rit?

Riten har följt oss människor i tusentals år som ett sätt att höra till, försöka förstå, hitta gemenskap. I vår tid har vår relation till riterna förändrats, och många av de har blivit fest.
Har något gått förlorat? Eller har vi befriats från andlig barlast som ändå inte betydde något?



Den moderna människans problem är att hon inte längre kan träda in i riten, inte låta sig förvandlas av den, hon kan bara härma den.

Tom F. Driver i boken Liberating rites

Mycket av det som händer på nyårsafton är redan bestämt. Finkläderna, maten, champagnen, fyrverkerierna, kramarna och lyckönskningarna om ett gott nytt år. Under ett dygn står miljontals människor världen över och räknar tiden för att inte missa den där sekunden då ett år passerar in i ett annat. Ett ögonblick bland ögonblick får en särskild betydelse, tillsammans går vi igenom en passage, lämnar en tid och går in i en annan.
Det kan se ut som en klassisk övergångsrit med kraft att förändra och förvandla den som är med. Men är det verkligen det? Följ med på en utforskning av ritens väsen och svara sedan på frågan själv.I

The Cathedral Church of St John the Divine på Manhattan brukade predikanten Thomas Miller skvätta heligt vatten på de cyklar som ställts upp i altargången. En i taget välsignar han dem i en modern rit byggd på en gammal föreställning: Det går att skydda sig mot olyckor, det finns en osynlig kraft som kan hålla sin hand över en människa och hennes cykel.

Om det finns något före och efter, ovan och under, något bortom det vi kan erfara – vad är detta något?

Vi vet att vi finns. Jag kan se dig. Du kan se mig. Men ingen av oss är helt säkra på varför. Var kommer vi i från? Vart går vi efter döden? Och om det finns något före och efter, något ovan och under, något bortom det vi med våra sinnen kan erfara – vad är detta något?

Så länge människan kunnat tänka abstrakta tankar så verkar hon ha funderat över de stora obegripliga frågorna. Och i sina försök att förstå har hon skapat bilder av det där andra, det där osynliga, det där mäktiga och metoder för att påverka, dra nytta av, skydda sig mot eller förena sig med de krafter som är större än hon själv.
Hon har skapat riter, symboliska handlingar, en slags helig lek med hopp om att det hon tror på ska bli verklighet. Det går en rak linje mellan den cyklande servitrisen i New York och den 40-årige man som någon gång för sådär 80 000 år sedan begravdes i en grotta i Shanidar i Zagrosbergen i Kurdistan i Irak höljd i blommor. Hon är homo sapiens, han är neandertalare, båda tror de att det går att skydda sig mot döden med hjälp av vardagliga ting.

När vi tar en bulle och dricker kaffe är det fika, när de kristna tar emot vin och oblat under mässan är det ritual.

Det var först på 1800-talet som antropologerna började kalla människans kollektiva symbolhandlingar för rit. När männen som forskarna studerade i Afrika lindade sina pilar var det vapenvård, när de målade sina kroppar för att förbereda sig för jakten kallades färgen en symbol för jaktlycka och själva insmörjandet en rit. När vi tar en bulle och dricker kaffe är det fika, när de kristna tar emot vin och oblat under mässan är det ritual.

Vissa forskare menar att riter är ett fundamentalt mänskligt behov, att det är lika naturligt att ritualisera, som de kallar det, som att skratta och sova. För att människan ska må bra så måste hon ha en föreställning om varifrån hon kommer, varför hon är här och vart hon tar vägen efter döden. Och för att behålla kontakten med tron måste hon då och då tillsammans med andra bekräfta den i någon form av rit. Och precis som fotografen Giorgia Fiorio gjorde på sina resor så upptäckte antropologerna att människor i och för sig tror väldigt olika, men att ingredienserna i riterna är sig ganska lika.

Det är till exempel inte bara på Manhattan som vatten betraktas som en helig vätska. I Bangkok renar sig de thailändska buddisterna inför det nya året genom att blöta ner varandra med hjälp av färgglada vattenpistoler, i Anderna såg Giorgia Fiori shamanerna ta helande bad i Huaringsjöarna och i svenska kyrkor döper prästerna de nyfödda med vatten på huvudet. 
En tidig morgon i Kathmandu i Nepal  fick jag följa med Harikala Adhikany till ett av Nepals och hinduismens heligaste platser Pashupatinath. Vi vandrade i mörkret längs de leprasjukas gata, förbi de mediterande heliga männen, längs med moder Teresas hem för gamla och döende och ner till floden Bagmati och ett av världens största Shivatempel. Medan solen gick upp kunde vi följa ritualerna; blommorna som offrades i floden, asketerna som magra och stilla stod där i timmar och de två männen som brände sin döda mamma, kastade hennes aska i vattnet, klädde av sig och badade. Bagmati, en biflod till Ganges, sceneri för världens mest omfattande religiösa rit kumbh mela, en 104 dagar lång badritual med över 40 miljoner deltagare.

Vad är nyårsaftonen annat än ett försök att förstå tiden? Vad är spakulturen annat än ett försök till rituell rening?

Och även om vi i Sverige lär vara världens mest sekulära land enligt World Values Survey så kan man ibland undra. Vad är nyårsaftonen annat än ett försök att förstå tiden? Vad är spakulturen annat än ett försök till rituell rening? Den moderna människans problem, skriver Tom F. Driver i boken Liberating rites, är att hon inte längre kan träda in i riten, inte låta sig förvandlas av den, hon kan bara härma den. Är Yasuragin utanför Stockholm ett japanskt rituellt bad, eller en slags disneyversion, en komersiell kopia som lovar utan att hålla. Många av oss besöker påskens midnattsmässa mer av tradition än övertygelse, vi är ute efter stämningen, inte delaktighet i Jesu lidande, död och uppståndelse. Och trots att ingen av oss längre tror på osynliga ruggiga skogsväsen så samlas vi ändå kring maj- och påskbrasor.
När en djupt religiös människa går in i kyrkan, synagogan, templet, som ju i realiteten är ett helt vanliga hus, träder de in på heligt område, en lokalavdelning av himmelriket. Det är som med ambassader. Du är i Frankrike men går in genom porten på nummer 17, rue Barbet-de-Jouy i Paris och plötsligt befinner du dig på svensk mark. Pilgrimerna som vandrar till Lourdes, som MS-sjuka Christine i Jessica Hausners prisbelönta film Miraklet i Lourdre, tror på allvar att de genom att gå och be kan bli friska, helbrägdagjorda.

Riten som kroppskultur
Och mannen som sticker nålar genom sin kind, hon som fastar, och han som låter naglarna växa genom handen försöker använda smärtan som en genväg till ett annat medvetandetillstånd, närmare det outgrundliga, översinnliga.
Man kan fundera över piercing, de anorektiska flickornas tomma tallrikar, de ungas sönderskurna armar, tatueringarna, och späkningarna på gymmen. Kanske är likheterna bara en tillfällighet. Men det finns de som säger att det är så det blir i ett samhälle utan en gemensam bas, utan tro, utan fungerande riter, utan möjlighet att återknyta till föreställningar om det eviga. När ångesten slår till dyker behovet att ritualisera upp trots att där inte finns någon förklaring, ingen mytologisk berättelse som förklarar varför det kan tänkas hjälpa.

Riten som maktutövning
Men alla forskare tror inte alls på att riten skulle spegla något slags inre behov utan ser den som ett socialt fenomen, ett sätt för de som har makten i samhället att få alla att tro på samma sak och därmed dra åt samma håll. Gemensamma ritualer skapar kontinuitet och gemenskap. De gör medborgarna lugna och hjälper dem att slippa grubbla. Rit som en form av trygghet, kontroll och makt.

I Ryssland under revolutionen instiftades ett ritministerium som konstruerade kommunistiska ritualer som skulle ersätta de religiösa. Adolf Hitler var en mästare på att iscensätta rituella spektakel med sig själv som universums centrum.

Rit som kollektiv happening
Sen finns det de som vill devalvera riten ytterligare, som tror att den inte är något annat än ett uttryck för vårt behov av gemenskap, en kollektiv happening som får större kraft ju oftare den upprepas. Den starka upplevelsen har ingenting med andlighet att göra, är inte ett uttryck för kontakt med det eviga. Den är helt enkelt bara en skön känsla av igenkänning, av att höra ihop, tro på samma sak och vilja nå något tillsammans. Ser man det så kan finalen i Allsvenskan räknas som rit. Tecknen finns där – den definierad församling, en utvald plats, rituella kläder, hjältar, syndare, straff, offer och utlevelse på gränsen till trans.

Och  så finns förstås de som är helt övertygade om att de religiösa riterna inte alls är påhittade, att de inte är skapade av människor utan av av gudarna. En ritual är helt enkelt evighetens försök att kommunicera med oss som är på tillfälligt besök i verkligheten.

Så hur är det nu med nyårsafton? Är det en rit eller bara en helt vanlig fest?

Ann Lagerström ©
Publicerad första gången i Tidningen Vi 2012.

DELA GÄRNA
Du får gärna dela artikeln, skriva ut den och ge till en vän eller använda den i undervisning eller i samtalsgrupper bara du uppger källan. Men vill du publicera den på din sajt eller på annat sätt får du höra av dig till ann(snabel-a)lagerstrom.nu.

 

 

 

LÄS MERANDLIGHET|
Vårt behov av riter

LYSSNA | ”I vår familj så skiljer vi oss”

Det var ett fint möte där på Bokmässan för några år sedan.
Sofia Torvalds hade precis kommit ut med boken Bliv du hos mig (Schildts & Söderströms, 2016) som med värme och smärta berättade om kvinnorna i hennes släkt. Om varför de alltid går sin väg från dem de viktigaste och närmaste. Går och går.
”Jag är den femte generationen kvinnor som skiljer sig. Det är nog rekord”, säger Sofia.
Det blev ett samtal om att våga älska, att våga lämna, att våga stanna och att våga vara trött på att vara mamma.
Sofia känner det själv, den där längtan bort från familjen, från barnen. Hellre läsa, säger hon, om hon bara fick läsa. På samma gång skaver frågan i henne. Får man känna så? Får man göra så som alla hennes förmödrar gjort.? Bestämt sig. Lämnat bort barnen. Eller gått. Bara gått.
Och hur, funderade hon, kan hon gå emot traditionen utan att gå emot sig själv.
Smärtsamt, ärligt och insiktsfullt rotar hon kring i sin historia och tar oss på vägar som är både knaggliga och känns farliga.

Till slut bestämmer hon sig. Hon stannar. Hon blir den som stannar.

Sofia Torwalds har skrivit flera intressanta böcker på senare år

LÄS MER OM Bliv du hos mig.

LÄS MERLYSSNA | ”I vår familj så skiljer vi oss”