VARDAGSFILOSOFI

Tankar, infall, idéer i mötet med vardagen.

RELATIONER | Inspiration utan ord


Ibland blir det lite mycket ord.
Lite för mycket intellekt.
Lite för lite kropp.
Det går att spåra i filosofihistorien. Det stora med en människa, sägs det redan i antiken, är att hon kan tänka. Klart och logiskt.
Kroppen blev ett hinder med sina hormoner, känslor och uttryck.
Den togs inte på allvar.
Var inte viktig.
Hade inget att ge.

DAGENS FRÅGA: Har du en kropp eller är du en kropp?

Tänker ibland att jag också nedvärderar kroppen.
Lyssnar dåligt. Stänger av impulser. Struntar i behov.
Så här.
Ett annorlunda perspektiv på relationer.
Några som hyllar kroppen

DANSADE KÄSLOR
Tryck på länken, det är värt det: ”Somebody that I Used To Know” med danskompaniet CDKcompany

LÄS MERRELATIONER | Inspiration utan ord

TIPS | Pröva en kreativ promenad i stan

De väljer en stadsdel, kanske en gata, och så bestämmer de sig för dagens viktiga fråga. Det kan vara vad som helst som just nu är oklart, otydligt. Sedan börjar de vandra. Försöker ta in allt som sker, låter det beröra dem oavsett om det är en människa, ett varumärke, ett ting, en stämning.
Frågan vibrerar, låter sig beröras, ibland förvandlas och berikas. Och så, då och då, dyker något som liknar ett svar, eller kanske mer en ny dimension upp, redo att levas.

Det kallas för Street Wisdom , och är en global rörelse av stadsvandrare som ensamma eller tillsammans med andra försöker hitta ett sätt att kreativt promenera.
Här på deras sajt kan du få inspiration, vittnesmål och tips. Och vill du så arrangerar de ibland lyssningspromenader. Det vill säga: Ledaren går på sin gata i sin stad någonstans i världen och du går hemma hos dig med hens röst i hörlurarna.

Hylla vardagen, det vanliga, allt det runt omkring dig som du väljer bort.



Deras teori om vårt sätt att ta in, eller snarare inte ta in, vår närmaste omgivning närmar sig det som kallas för naturblindhet, vår förmåga att välja att uppfatta delar av verkligheten och hålla borta andra. Vardagen, det vanliga, där du brukar vara, innehåller mycket mer information än du tror. Öppna ögon och sinnen och ta del av den. Roligt, billigt, berikande helt enkelt.

FOTO: Samuel Foster, Unsplash enligt CC.

LÄS MERTIPS | Pröva en kreativ promenad i stan

HOPP | Att hoppas är att handla

De sjunger från ett litet rum hos svärföräldrarna. De flydde dit under pandemin. Där skapade de musik och gjorde om sitt sovrum till en studio. Isolerad jag också började jag lyssna, och fortsatte. Den där blandningen av analys, uppror och känsla talar till mig.
Sångerna gör mig glad och sorgsen. De sjunger utan att förenkla, utan att fly från komplexiteten. Och den här sången Hope Comes har jag lyssnat på om och om igen. Hoppet föds ur smärta, sjunger de, och hopp är inte en känsla utan en handling.

”Hope comes from the place the hurt comes.

The Bergsons


Filosoferna oense
Filosoferna är som vanligt oense. Vissa anser att hoppet är det som för oss in i framtiden, som får oss att våga, att uthärda, att handla. Andra varnar för att hoppas och tänker tvärtom – den som hoppas blir passiv, väntar bara på att något ska hända men gör ingenting.
Själv hoppas jag alltid – på att det goda ska segra, på att vi lär oss leva med varandra, på att vi inser att jorden är värld att värna, på sol eller på regn. Det ger mig en framtid, får mig att planera och gå upp på morgonen, och att se ljus trots mörker.

INSPIRERAD | Här finns mer:
Lyssna mer på The Bengsons!
Och läs om filosofen som menar att det går att träna upp hoppet.

LÄS MERHOPP | Att hoppas är att handla

REFLEKTION |
Att stå ut med sina motsatser

Varför kräver vi av andra och oss själva att vi ska vara entydiga. En tanke i taget, en känsla, en inre ordning och reda. Är inte det motstridiga, de inre slitningarna en naturlig del av att var människa.
Som idag. En del av mig vill gå på julmarknad. Den andra vill vara ensam med sina tankar. De slåss. De slåss i mig. En dag att lyssna, att uppmärksamma, att stå ut med sina motsatser.

En del av mig vill gå ut i skogen. Den andra vill stanna hemma.

Det är december. Gråmulet. Och jag befinner mig i ett stillsamt inbördeskrig. I almanackan flera fantastiska julmarknader. På kontot fortfarande pengar. I hemmet inget behov av saker. Inom mig två viljor som talar.

En ser julmarknader framför sig, i technicolor. En hemma hos vännen keramikern. Där är ugnen. Ljusen. Pepparkakorna. De vackra skålarna, krukorna. Jag skulle kunna komplettera de vita stora tekopparna.
Den andra filmen. Färgfabriken. Arty. Bord med finurliga och kreativa skapelser. I filmen hälsar jag på bekanta. Dricker en kaffe. Köper något udda som kan smitta av sig på mig. Den andra viljan dras åt länstolen i sovrummet här i lägenheten på Döbelnsgatan. Vill skriva. Vill läsa. Datorn, böckerna, kaffe, tankarna och jag i ett par timmar. Sedan bryta av med att ta hand om det jag redan har. Tulpanerna i vasen på flygeln som är så där underbart i sista stadiet. Något julpynt från källaren. Rensa bort så de får plats och luft omkring sig.

Filosofen Albert Camus kallade det för framsidan och frånsidan.

Den första viljan vill utåt. Den andra viljan vill inåt. Som om de spelar upp det filosofen och författaren Albert Camus kallad svår framsida och frånsida. Två sidor har vi, menade han. Den som sträcker sig mot det yttre, och den som vill hålla oss kvar i vårt inre, och tänkte han sig, den del av verkligheten som vårt inre tillhör.

Stannar upp och låter kriget rasa. Roar mig med att följa det.  Så intressant de böljar fram och tillbaka. Skrivviljan är fysisk och tung. Långsiktig. Osäker. Lovar ingenting. Bär fickor av otillfredsställelse och misslyckande. Och innerfoder av njutning och lekfullhet. Julmarknadslängtan flimrar hela tiden färgrik och lockar med plötslig tillfredsställelse. Ett kap, ett villebråd att fälla, något att stolt bära hem. Framgång redan idag.

Min inre värld är en rikedom av röster som speglar allt det jag varit med om, allt det jag är och allt det jag mött. De erbjuder värden, valmöjligheter och verklighetstolkningar. Och något i mig kan lyssna, roas av intellektuella och känslomässiga argument och sedan bestämma. Vem vill jag lyssna på idag?

Går ner i källaren och hämtar julgrejerna. Häller upp en kopp till och tänker. Jag är inte i konflikt med mig själv. Min inre värld är en rikedom av röster som speglar allt det jag varit med om, allt det jag är och allt det jag mött. De erbjuder värden, valmöjligheter och verklighetstolkningar. Något i mig kan lyssna, roas av intellektuella och känslomässiga argument och sedan bestämma. Vem vill jag lyssna på idag?
Jag nickar åt länsstolen, godkänner lockropen. Tar med mig datorn och tackar nej till resten.

FOTO Burst on Unsplash

 

LÄS MERREFLEKTION |
Att stå ut med sina motsatser

PRÄSTEN |
Kan man tala med Gud?

”Gud är nära och med i allt.”

Gunnar Lind, präst

Ett samtal om Gud på ett kafé på Ersta i Stockholm. En vanlig dag med kaffe och bulle och utsikt över infarten till Stockholm. Där på andra sidan Djurgården och där till vänster Gamla stan.

NAMN Gunnar Lind
GÖR Präst i Högalidskyrkan
SPECIALITET Retreater. Ökenmässor med inslag från koptiska traditioner, musik, rökelse, nybakat nattvardsbröd, ikonbilder och levande ljus.

Kan man kommunicera med Gud?
Ja, fast jag kanske skulle säga vara i relation och i kontakt med.
Kan alla människor göra det?
Ja det tror jag.
Men vad är Gud?
Bilbens Gud är nära och med i allt.
Hur låter Guds röst?
Det är ett tilltal. För vissa människor är det jättetydligt. Det kan vara ett ord, eller man får en association, en tanke som gör att man ser något på ett nytt sätt, något faller på plats. Andra talar om en riktning, en slags oväntad vilja. Jag möter oftast Gud i inre bilder som kommer till mig.
Hur vet du att det är Gud?
Vet … man bör lyssna ärligt och vara ödmjuk.Kan det här vara en tilltal till mig? Det handlar om en fin våglängd som vi måste vara varsamma med. Det gäller att ha urskiljning, att pröva och bedöma, våga ifrågasätta ett slags inre samtal. Kanske behöver man fråga en vän: Vad tror du?
Många möjligheter att missta sig alltså.
Det är inte lätt, den här kommunikationen sker på ett språk som vi inte har ord för, som vi bara kan uttyda.
Tänk om det är ett meddelande från mig själv, från min samlade erfarenhet?
Så kan det vara, eller från andra, från omgivningen, en annan av de dimensioner vi rör oss i.
Kan en grupp påverka mig så starkt så att jag tror mig höra Guds röst?
Jag tror att vi kan komma in i sammanhang som styr oss med hjälp av en slags tvångsideologi som kan ge oss ”tvångstankar”. Och då tappar vi det där omsorgsfulla lyssnandet. 
Och mitt ego, längtan efter att bli den som Gud talar till.
Den risken finns också. Men i allt det här handlar det om en kvalitetsskillnad.
Hur då?
Det finns en klarhet som man kan känna igen, en öppenhet, en barmhärtighet, en medmänsklighet, en godhet. 
Vill Gud något?
Ibland kan tilltalet mana till handling, både för egen del och för andra. Att stå upp för det mänskliga, att bryta destruktiva mönster. Det kan vara något storslaget, som Raoul Wallenberg under andra världskriget. Eller något litet men betydelsefullt – en hand på någons axel i rätt ögonblick.
Men hur gör man?
Det är inte så lätt i vår tid, vi lever i ett sådant brus, det är så mycket som påkallar vår uppmärksamhet. (En telefon ringer på terassen där vi sitter, två, nej tre mobiler.) Därför tror jag att det finns en större möjlighet om vi ägnar oss åt riktad stillhet.
Vad är det?
Meditation. Bön för den som vill det. Olika former av att sitta stilla och uppmärksamt lyssna inåt. Och så får vi vara glada om vi får napp.

FOTO: Gabriel Lamza on Unsplash

LÄS MERPRÄSTEN |
Kan man tala med Gud?

TIPS | Lägereldsfilmer

Känner du för en lugn stund. Du orkar inte läsa, men vill inte heller titta på Instagramflöden om mat, skönhet och katter. Då finns lägerledsfilmerna.
Stillsamma berättelser om människor som valt ett liv lite vid sidan av, som funderar kring vad som är viktigt och hur de kan förverkliga det.

Lite romantiskt ibland, men också eftertänksamt och kreativt.

LÄS MERTIPS | Lägereldsfilmer

FORSKAREN |
Sju sätt att vara glad

Vi har för få ord.  Alldeles för få. Inte minst för de där stämningarna som far igenom oss och som vi kallar för känslor. Jag är arg, kär, sur, lycklig – men på vilket sätt och hur mycket?

Därför blir jag så uppiggad när jag får läsa sjuksköterskan Ginger Selanders doktorsavhandling Glädje i vårdandets värld, Åbo Akademis förlag, 2014, där hon verkligen har gått på djupet och undersökt glädjen i alla dess former.

Livsglädje, generositet, gemenskap, uppsluppenhet, högtidlighet, fridfullhet, kärlek.

Sju sätt att vara glad har hon hittat, eller snarare, sju olika sätt att sprida glädje till andra. 

För det är så hon tänker. Glädje tillhör en av livets viktigaste beståndsdelar. Utan den är det svårt att uppskatta vardagen. Utan den kan motgångar kännas oöverstigliga och det blir svårare att bli frisk för den som drabbats av sjukdom. Med glädjen däremot kommer hoppet, längtan, livslusten och kärleken både till oss själva och andra.

Med glädjen däremot kommer hoppet, längtan, livslusten och kärleken både till oss själva och andra.

Ginger Selander

Därför, menar Ginger Selander, är det så viktigt att vi alla, och inte minst de som jobbar inom vården eller på andra sätt har människor som yrke, hittar glädjen i oss själva och sprider den så mycket vi kan.

Men hur går det till? Ja, låt oss försöka använda det som Ginger funnit och översätta det till vår egen vardag. Grundtankarna ni möter här är Gingers, men utvikningarna är mina. Nu ger vi oss iväg på en känslosafari genom ett landskap som har sju olika områden av glädje som vi med fördel kan dela med oss av.

Först livsglädjen.
Den här glädjen kommer ur en idé om att man har känner att man har en livsuppgift. Det där uppdraget, som Ginger kallar för ett kall, får oss att fyllas av mening och handlingslust och det ger en glädje som genomsyrar oss både på jobbet och på fritiden. Även om arbetet är tungt, känns det lätt. Även om det kan vara enformigt, blir det aldrig rutin. Och är det svårt finns självklart den där viljan att komma vidare. 

Om den där uppgiften visar sig vara att ta hand om andra, och det är det Ginger Selander främst undersöker, så väcks en längtan efter att ta ansvar och att ge kärlek även till de som för stunden inte kan ge tillbaka. Människor som känner den här formen av djup glädje sprider entusiasm och inspiration. 

Generositeten
Det känns i rummet när det stiger in en människa som vill dela med sig, en som har kunskap som kan spridas eller energi eller kärlek som kan delas. Den som lyser av generös glädje kan uppfattas som en ordlös tyst kraft, som ett slags löfte, skriver Ginger Selander. 

I vardagen kan det handla om att ge ett handtag, låta ut en bil, lära ut något. Bland de som har som uppgift att vara till för andra gäller det många gånger att dela med sig av sig själv – ger bort tid, tålamod, sitt öra, sina händer, sin värme och sin taktkänsla. Den här formen av glädje skapar en slags trygghet som inger hopp.

Gemenskapen
Det är stor skillnad på att bli bemött med ett stort leende eller sur min. Den där blicken, oavsett om den utstrålar värme, misstänksamhet eller ilska, träffar direkt och väcker reaktioner. En glad människa har samma egenskaper som solen, skriver Ginger, hon sprider värme och ljus. Leendet bjuder in och skapar den där livsnödvändiga känslan att vi människor hör samman. Därför, skriver Ginger Salander, finns det ett direkt samband mellan glädje och kärlek. 

Uppsluppenheten
Brist på glädje är en risk, skriver Ginger, det kan göra oss sjuka, deprimerade, trötta, likgiltiga, bittra, bedrövade. Därför är det viktigt att på alla sätt roa varandra och det finns mycket att välja på. Musik kan göra oss glada precis som teater, litteratur, blommor och lek. Inte minst inom vården behövs mer uppsluppenhet, skriver Ginger, och så påminner hon om att sjuksköterskan Florence Nightingale redan på 1800-talet rekommenderade ett riktigt gott skratt på sängkanten.

Högtidligheten
Glädje är inte bara att vara glad, det kan också innebära en känsla av omsorg och högtid.  Att överraska någon med en väl vald present, att göra en vacker tårta till en födelsedag, att välja ut en dag som är värd att fira är att sprida glädje. Det är den där känslan man får när man kommer hem till någon som lagt ner mycket omsorg på att göra fint. Det är det där man upplever under ett bröllop, ja också vid en begravning. Sorgen och glädjen ligger nära, menar Ginger Selander, behöver inte vara varandras motsatser. Och en högtidlig fest, oavsett hur många som är där, ”utvecklar glädjens grundstämning”. 

Fridfullheten
Det är en slags stilla glädje över människor som känner sig nöjda med sitt liv. Inte så att hon sluppit trassel och besvärligheter men någonstans har hon hittat ett sätt att förstå vad hon varit med om, ett slags ”upplevelse av helhet”. Det här är glädje som hör ihop med ordet klar, att ”komma till klarhet”.  Den som är så där fridfull skapar ett lugn för andra, en frid att stiga in i. Ginger Selander skriver både om hur en fridfull sjuksköterska kan skapa lugn kring patienterna och om hur stort det är när en sjuk och orolig människa får hjälp att hitta ro i sin situation.

Och så till sist – kärleken.
Det finns en glädje som har sitt ursprung i eviga värden, menar Ginger Selander.  Vår vanliga glädje är en slags antydan om att det finns en större transcendent glädje som vill sprida sig till alla människor. Den som bär den här glädjen har ett särskilt slags lyssnande och seende som berör alldeles extra, som når andras människors innersta jag och dröjer sig kvar långt efter att vägarna skilts.

När jag lagt ner avhandlingen tänker jag en stund på situationer jag minns, på människor jag mött och på glädje jag fått. Elisabeth, som vid 80 strålade av en sådan livslust och upprymd frid att jag längtade efter att bli gammal. En katolsk munk som fick mig att bli alldeles lugn. En föreställning av Cirque du Soleil på Dramaten i Stockholm för över tjugo år sedan som jag fortfarande lever på. En begravning förra hösten som var så sorglig och så kraftfull. Min vän Kerstin som bara ger och ger. Och en middag för inte så länge sedan då okända människor öppnade sina hjärtan för främlingar. 

Publicdrad i tidningen Amos
FOTO:  S&B Vonlanthen on Unsplash

LÄS MERFORSKAREN |
Sju sätt att vara glad

BLICKEN | Är du också vardagsblind?

Har du studerat en maskros, verkligen kommit den nära? Har du doftat på de nytvättade lakanen eller känt skillnaden på solens strålar i gassande och halvskugga? Om inte kanske du, som jag, är vardagsblind.
Ordet har jag lånat från tidningen Trädgårdsliv, som lånat det från botanikerna, som menar att alla ambitiösa trädgårdsprojekt att försöka skapa medelhavsklimat i ett svalt Sverige har gjort att vi inte längre ser alla växter som visar sig utan att vi behövt plantera dem.
Leucanthemum vulgare, geranium sylvaticum, trifoloium pratense – prästkrage, midsommarblomster och rödklöver – mitt framför näsan på oss passerar de våra näthinnor obemärkta. Och inte tänker vi oss att de går att ha i rabatten, ja till och med att odla dem.

Jag svävar förstås ut och tänker att det där tunnelseendet, syn-oskärpan gäller inte bara våra vanligaste blommor utan allt det där som vi vant oss vid. Det uppenbara går oss förbi. Njutningar och missförhållanden lika.
Och när jag så här en söndagsmorgon försöker hitta det vanligas port känner jag att det är inte i ögonen eller huvudet som det invanda finns utan i kroppen. Det nya pejlar jag med blicken, men det osedda tar jag in genom kroppens kärna – bröstkorgen, magen, underlivet – ja till och med ryggen.
Flytta fokus en stund idag och upptäck allt det där du missar.

FOTO: Oscar Keys on Unsplash
PS Trädgårsliv förresten är en av de vackraste tidningar vi har.

LÄS MERBLICKEN | Är du också vardagsblind?

PRESENTER | Brukar du ge returgåvor?

Nej, man måste inte ta med sig något varje gång man blir bjuden på middag. Och jo, det måste man visst det. Välkommen in i gåvornas paradoxala värld.

Det är Gili Kliger, vid Havard University, som funderar. Hur gör vi egentligen när ger bort saker? Och varför gör vi som vi gör? Vad är det som motiverar oss att köpa blommor och distribuera vinflaskor och doftljus till höger och vänster? Och varför låtsas vi att det här är frivilligt när det är invävt i ett strikt sociala nät som sträcker sig långt bak i tiden.

En gåva är inte en engångshandling, skriver Kliger med inspiration från den franske sociologen Marcel Muass, det är en transaktion. Ett slags oskrivet kontrakt i form av en present, som vi människor tycks ha ägnat oss åt i tusentals år, och som bland annat nämns i både Eddan och Vedaskrifterna.
Från början var en gåva ett sätt att dela med sig av det man själv hade i överflöd och som den andre behövde, berättar hon inspirerad av sociologen. Med förhoppningen, ja i det närmaste en outtalad överenskommelse, om att få tillbaka när hen själv behövde. När samhällena växte räckte de inte med det närmaste nätverket och så växte vårt ekonomiska system med köp och sälj och skrivna kontrakt ut. Borta var gåvosystemets osäkerhet – kommer grannen dela med sig av sin skörd? 

En befrielse – och tvång
Å ena sidan en befrielse – jag måste inte bygga min överlevnad på släkt, vänskap och kärlek. Å andra sidan en förlust – min överlevnad bygger inte längre på nära känslomässiga band. Vi upprättar kontrakt med varandra som främlingar, och när överenskommelse är avslutad förblir vi just det – främlingar.
Men den där gamla överenskommelse lever kvar i vinflaskan du tar med dig till en middag, i födelsedagspresenten och julklapparna. Du kan känna den gentiska sociala spåren genom dina reaktioner: I glädjen av att köpa den ”rätta” blomman. I den udda presenten som passar din värdinna eller vän. I rimmen och det omsorgsfulla packeterandet. Men också, när det är du som får: Vad tog jag med mig sist? Hur dyr är den där flaskan? Och hur många julklappar fick jag, och hur många har jag givit?

I serien Seinfeld har myntat två begrepp: Regift – returgåva, det vill säga det där tvånget man känner att ge till någon man fått något ifrån. Och de-gift, återgåva, förbudet att ge vidare en present man fått i från någon annan.

Kontraktssamhället
I kontraktssamhället har de här känslorna av ömsesidighet och omsorg försvunnit, skriver Kliger, men vad skulle hända om vi återupprättade dem. Och så refererar hon till Mauss som i sin bok Gifts (1955) skriver om ”the joy of public giving”. Årets deklaration en investering i vår gemensamma välfärd och en garanti för att få när vi själva behöver.
Ja, är inte hela vårt liv en enda lång räcka av kontrakt, funderar Mauss, en rad debet och kredet? Ett givande och tagande – jag lyssnar på dig och blir lyssnad på en annan dag, jag lånar ut en kopp mjöl, och får ett ägg av någon annan veckan därpå. Vi är inte ensamma. Vi är invävda i varandra.

Genom gåvorna flyttar vi in hos varandra
Men funderar Mauss vidare. Är inte en gåva som placeras i en annans hem mer än ett ting, ett fragment av givaren som flyttar in och gör sig hemmastad. Ett band som väver samman personer, vänner och familjer också när gästen har gått eller festen är över. När jag tittar mig omkring här hemma ser jag den röda djävluen som jag en gång fick från en kvinna i Laos. Nu är inte bara tygdockan här hos mig, också den där okända långt borta. Moster Marias nallebjörn är inte något utan henne. Och i skåpet en vinflaska från en kär vän som kommer att vara i mina tankar när jag öppnar den. I mitt hem finns osynliga trådar som förbinder mig med människor i flera länder. Och så vänder jag mig mot fönstret, kikar över gatan på det vackra sekelskiftshuset och får en vision av trådar i olika färger som dansar i vinden genom staden.

Är det därför, undrar Kliger, som vi inte kan ge bort sådant vi fått från någon? I serien Seinfeld har man myntat två begrepp: Regift – returgåva, det vill säga det där tvånget man känner att ge tillbaka någon till den man fått något ifrån. Och de-gift, återgåva, förbudet att ge vidare en present man fått ifrån någon annan. På hyllan i garderoben står en kermaikmugg du aldrig kommer att dricka i men som du vet att vännen du ska sova över hos på landet skulle älska. Men kan du ge bort det du fått?
I grunden, skriver hon, är vi inte individer utan givare och tagare. Och antingen kan vi se det som ett spindelnät av tvång, eller som en stark social gemenskap att luta sig emot.

Källa: Aeon.co
Läs mer här om gåvornas dolda regler.

KÄLLA: Aeon.com

LÄS MERPRESENTER | Brukar du ge returgåvor?

VARDAGSFILOSOFI blogg | INSIKTER & INFALL

Här hittar du tankar, upptäckter, insikter, uppmuntran och utmaningar.
Jag fyller på efterhand.

Om det är något du undrar hör bara av dig till ann(snabela)lagerstrom.nu.

HOPP | Att hoppas är att handla

De sjunger från ett litet rum hos svärföräldrarna. De flydde dit under pandemin. Där skapade de musik och gjorde om sitt sovrum till en studio. Isolerad jag också började jag lyssna, och fortsatte. Den där blandningen av analys, uppror och…

REFLEKTION |
Att stå ut med sina motsatser

Varför kräver vi av andra och oss själva att vi ska vara entydiga. En tanke i taget, en känsla, en inre ordning och reda. Är inte det motstridiga, de inre slitningarna en naturlig del av att var människa. Som idag…

PRÄSTEN |
Kan man tala med Gud?

”Gud är nära och med i allt.” Gunnar Lind, präst Ett samtal om Gud på ett kafé på Ersta i Stockholm. En vanlig dag med kaffe och bulle och utsikt över infarten till Stockholm. Där på andra sidan Djurgården och…

TIPS | Lägereldsfilmer

Känner du för en lugn stund. Du orkar inte läsa, men vill inte heller titta på Instagramflöden om mat, skönhet och katter. Då finns lägerledsfilmerna.Stillsamma berättelser om människor som valt ett liv lite vid sidan av, som funderar kring vad som…

FORSKAREN |
Sju sätt att vara glad

Vi har för få ord.  Alldeles för få. Inte minst för de där stämningarna som far igenom oss och som vi kallar för känslor. Jag är arg, kär, sur, lycklig – men på vilket sätt och hur mycket? Därför blir…

BLICKEN | Är du också vardagsblind?

Har du studerat en maskros, verkligen kommit den nära? Har du doftat på de nytvättade lakanen eller känt skillnaden på solens strålar i gassande och halvskugga? Om inte kanske du, som jag, är vardagsblind.Ordet har jag lånat från tidningen Trädgårdsliv,…

PRESENTER | Brukar du ge returgåvor?

Nej, man måste inte ta med sig något varje gång man blir bjuden på middag. Och jo, det måste man visst det. Välkommen in i gåvornas paradoxala värld. Det är Gili Kliger, vid Havard University, som funderar. Hur gör vi…

THOREAU |
Vandra länge utan en plan

Många filosofer har ägnat sig mycket åt att gå, inte minst filosofen Søren Kierkegaard. Författaren och filosofen Henry David Thoreau, han som under perioder levde enkelt och ensam i sitt lilla hus i Walden, tog det där med att gå och vandra på…

VAL | Hur påverkas vi av våra val?

I gömmorna hittar jag en artikel från DN.. Två tänkare tampas med varandra. Det handlar om val. Inte de små. Vilket te ska jag köpa? Påse eller lösvikt? Utan om de stora, livsavgörande – barn, partner, byta jobb eller land eller…

FILOSOFEN |
Du kan träna upp ditt hopp

Nej, nu behövs det hopp, tänker jag. Det går inte att bara leva med en bild av en mörk framtid. Vi måste se ett ljus någonstans, vi måste hoppas på att vi kan, att det går, att skapa glädje, och…

GATUVISDOM |
Oväntade svar på promenaden

David Pearl tröttnade på att grubbla och tänka. Hjärnan räcker inte till för mina frågor, funderade han, jag vill använda hela kroppen och allt som finns omkring mig. Så tillsammans med människor i 70 länder har han utvecklat metoden Streetwisdom,…

SJÄLVREFKLEKTION |
Lär känna dina stämningar

Känslor är en för trubbig beskrivning av vad som rör sig inom en människa. Idag vaknade jag sorgsen. Slog upp ögonen och betraktade världen genom ett dovt filter kryddat med ledsenhet. Varför? Jag vet inte. Kanske är det för att…

RIT |
Konsten att förbereda sig

Sitter här i ladan i Råda och skriver på ett kapitel i vad jag hoppas ska bli en bok, men texten vill sig inte riktigt. Några stycken behöver komma närmare varandra för att jag ska vara nöjd med rytmen och…
Trip concept - items of men's accessories

EKO-ANSVAR | Att avstå utan att veta varför

Måndag morgon. November. Underkylt regn. Bilen eller bussen? Bilen!Vi skulle inte ha några julklappar i år. Jag har redan ändrat mig.Glömde tygpåsen hemma. Packar maten i tre plastkassar.Jag tänker mig att filosofen Folke Tersman rynkar sin panna. Här har han…

I CORONANS TID 1 |
Upptäckter i gränslandet

Det är underligt. Overkligt.Sjunde dagen hemma.Coronakontakter i min allra närmaste krets.Självvald karantän.Om jag mot förmodan är smittad vill jag inte sprida viruset vidare.Så hemma.Och hemma. I den existentiella filosofin talar man om gränssituationer.Det är händelser som skakar din yttre och …

BÖCKER |
Om vikten av att vandra

Ja, jag läser många böcker. Mest facklitteratur. Och vissa stannar kvar. Som den här. On Looking, Eleven Walks with Expert EyesAlexandra Horowitz, 2013 I en tid av informationsbulimi tar författaren Alexandra Horowitz sig an sitt kvarter på Manhattan. Vad finns…
Hot Tea

NYÅRSLÖFTET |
En kopp te och lyssna en stund

Man kan se nyårslöften som en del av vårt konsumtionssamhälle. Precis som köket, trädgården, bilen räcker vi aldrig som vi är. Vi måste förskönas, föryngras, förbättras. Men stämmer det? Eller skulle vi må bättre om vi tog emot oss själva…
LÄS MERVARDAGSFILOSOFI blogg | INSIKTER & INFALL

THOREAU |
Vandra länge utan en plan

Många filosofer har ägnat sig mycket åt att gå, inte minst filosofen Søren Kierkegaard. Författaren och filosofen Henry David Thoreau, han som under perioder levde enkelt och ensam i sitt lilla hus i Walden, tog det där med att gå och vandra på allvar. 

Först det där med tiden. En tjugominuterspromenad är inget för Thoreau, nej tre-fyra timmar bör man ta på sig. Och att gå efter en uppgjord plan avråder han ifrån, istället vill han att naturen ska leda vandringen. Att gå innebär för honom också att klättra, både i berg och träd. Upp på kullar, ner i dalar, huka under fallna träd, balansera på stammar. Var i naturen.

Samma ska med vinden, solen, dofterna, fukten, torkan – var med dem eftersom de, som han skriver förmedlar en annan tid än vår: “… comes down to a more recent time than ours.”


A man may walk abroad and no more see the sky than if he walked under a shed.

Henry David Thoreau, , 21 augusti 1851.


Samma ska med vinden, solen, dofterna, fukten, torkan – var med dem eftersom de, som han skriver förmedlar en annan tid än vår: “… comes down to a more recent time than ours.”

MER här en text av Thoreau själv om att vandra. Och här fler citat om att vandra.

LÄS MERTHOREAU |
Vandra länge utan en plan

VAL | Hur påverkas vi av våra val?

I gömmorna hittar jag en artikel från DN.. Två tänkare tampas med varandra. Det handlar om val. Inte de små. Vilket te ska jag köpa? Påse eller lösvikt? Utan om de stora, livsavgörande – barn, partner, byta jobb eller land eller utbildning.
Vi tror att vi gör rationella val, men egentligen vet vi inte alls varför vi väljer som vi väljer, menar de. Vi är inte de ”kunskapsstyrda varelser som är mest sofistikerade när vi sätter rationaliteten främst”.
Och så fortsätter de:
Ett val har minst två steg.
Först väljer jag att göra något.
Sedan blir jag förändrad utifrån det val jag gjort.

Det där första kan jag eventuellt ha en viss koll på. Men det där andra kommer vi aldrig kunna räkna ut i förväg. Och eftersom vi inte har en aning om hur våra val kommer att påverka oss så kan vi inte fatta några rationella beslut. Eller som en av dem skriver: Låt inte lura dig, du har inte en aning om vad du ger dig in på.

Men hur ska vi göra då?
Det är nu de blir oense.
Det bästa sättet att reagera på denna situation är att avgöra om vi verkligen vill upptäcka vilka vi vill bli”, skriver L A Paul, professor i filosofi vid University of North Carolina at Chapel Hill i boken Transformative Experience.
Och hur gör man det? Jo, genom att helt enkelt leva livet ”som en serie av upptäckter”.
Så istället för att fråga sig: Vill jag ha barn? Bör vi fråga: ”Vill du upptäcka vem du blir när du får barn?”.
Vill du lära känna ditt föräldrajag, polisjag, franska jag, gifta jag, yogajag, ledarjag, bögjag, ryttarjag, villajag, skilda jag … eller inte?

Den andre tänkaren, DN-krönikören David Brooks, håller inte med. Han tycker att vi istället ska använda oss av moralen för att välja rätt och tänker sig att vi kan fråga oss:
Vilken väg gör mig till en bättre människa? Blir jag modigare om jag går in i armén? Blir jag mindre egoistisk och mer kärleksfull om jag blir lärare, läkare, personlig assistent?
Moral, menar han, vilar på universella normer för rätt och orätt. Och den som väljer ”den rätta vägen” kommer att bli nöjd med sitt nya jag.

Hm, tänker jag, det där att vi inte är så rationella, det stämmer nog. Vi inbillar oss att vi kan tänka klart och koncist, men i realiteten är det ofta en enda röra av historia, moral, biologi, känslor, intuition, anpassning och slump.

Men lösningarna.

Pauls tanke är intressant, men lätt egotrippad. När det gäller barn går det ju att tänka på många olika sätt:
Jag vill ha barn för att jag av någon outgrundlig eller biologisk anledning längtar efter barn. Jag vill ha barn för att jag vill se en människa växa. Jag vill ha barn för att jag vill ge helhjärtat av mig själv till någon annan. Jag vill ha barn för att jag inte vill vara ensam. Jag vill ha barn för att alla andra har barn. Jag vill ha barn för att det tvingar mig ut min kontrollzon. Jag vill ha barn för att min släkt ska leva vidare. Jag vill adpotera ett barn för att dela med mig av allt det jag har … Och självklart också tvärtom: Jag vill inte ha barn – av en massa olika mer eller mindre genomtänkta anledningar.

Och Brooks argument bygger ju på att det finns ett antal universella normer för rätt och fel. Att ”den rätta vägen” finns oberoende av oss människor. Och det undrar jag. För skulle den finnas så måste något/någon, som en gud till exempel, eller en genetisk överlevnadskraft, insett att de där människorna behöver grundregler, den saken är säker. Och det har jag väldigt svårt att tro.

Nej, jag tar fasta på det där med att livet är en serie upptäckter och tänker att nästa gång jag ska fatta ett viktigt beslut ska jag med värme titta på mitt semirationella jag och försöka förstå hur jag kommit fram till mitt svar.
Hur tänkte/kände du nu?, ska jag ömsint fråga. Vad var det som fick dig att fatta det där beslutet? Och finns det andra intressanta perspektiv som skulle kunna ge dig ett bredare beslutsunderlag? Ska du till exempel testa Paul och Brooks?

FOTO  Cory Woodward on Unsplash

LÄS MERVAL | Hur påverkas vi av våra val?

FILOSOFEN |
Du kan träna upp ditt hopp

Nej, nu behövs det hopp, tänker jag. Det går inte att bara leva med en bild av en mörk framtid. Vi måste se ett ljus någonstans, vi måste hoppas på att vi kan, att det går, att skapa glädje, och hela relationerna både till varandra och klotet vi bebor.
Men hur gör man?
Låt oss lyssna en stund till den tyska filosofen Ernst Bloch (1885–1977), som både upplevt första och andra världskriget, den mörka sidan av kommunismen, och den ytliga varianten av amerikansk kommersialism behöll sitt hopp. Han studerade både filosofi, psykologi, fysik och musik och skrev 1954 boken Hoppets filosofi.

Hopp och kreativitet hör ihop. Båda går att träna.

SÅ HÄR TÄNKER HAN
Ingen av oss vet hur framtiden kommer att utveckla sig. Ingen.
Den är där framför oss, men den har inte hänt ännu, så den är ren möjlighet. Framtiden, säger Block, på ett sådär filosofiskt diffust språk är ”ännu-inte”.
Och det där ännu-inte är grunden för hans hoppfulla filosofi.

Framtiden kan bli som vi befarar, men den kan också bli något helt annat. Och den där osäkerheten kan skapa oro – men den kan också vara till glädje – och hopp. Allt beroende på hur vi förhåller oss till den.

Hopp är inte en känsla, det är en förmåga.

Ernst Bloch, filosof

Först, skriver Bloch, hopp är inte en känsla, det är förmåga. Vi har den, allihopa, och vi kan använda den. Träna upp den. Och hans recept är både förvånande och lockande.

BLOCHS RECEPT FÖR ATT ODLA SITT HOPP
• Börja med att dagdrömma.
Jo det är sant, han menar det. Dagdrömmen, skriver den erkände filosofen, är vår förmåga att forma en bild av en positiv framtid. Och varför inte, den är ju icke-ännu, inte ockuperad av någon, inte ännu. Så varför inte tänka dig den som konstruktiv, kreativ, ekologisk och medmänsklig, om du som jag drömmer om det. Se det framför dig, uppmanar han, vandra där i drömmen, använd dina fantasi, var inte feg, använd allt ditt önsketänkande.
• Skapa en utopi
Ja, så skriver han, i en tid när det är ont om dem, när vi nästan ser ner på dem och ideologierna blivit både solkiga och bortglömda.
Var generös, menar Bloch, låt utopin flöda i färg och form, fega inte, ta vara på din dagdröm.
• Låt utopin möta verkligheten
Hämta energi från den och försöka att förverkliga den. I smått och i stort.
• Se upp
Nu är det dags att se upp. Bli inte så förälskad i ditt eget utopiska bygga att du driver igenom den oavsett omgivningen. Varken i det privata eller i det offentliga. Du är en del av ett sammanhang, icke-ännu gäller både dig och alla andra. Dags nu att vara både demokrat och realist. Att samarbeta och bli en …
• … ”konkret utopist”.
När dina drömmar möter sammanhangen – andra människor, tiden, händelser – kommer du att behöva justera din utopi. Inte tappa bort den, inte släppa den, men justera. Kanske går den inte att genomföra så fort som du tror. Kanske måste du möblera om lite, utveckla och förändra. Men släpp inte ditt hopp, din tro på att allt kan bli bättre.

FRAMTIDEN ÄR ALLTID ÖPPET
Framtiden, skriver Bloch, är alltid öppen, alltid en möjlighet, aldrig förutbestämd. Och du är en aktiv deltagare i att forma den. Du är hoppet.

Lyssna på The Bergsons när de sjunger om hopp.

FOTO Aaron Burden on Unsplash

LÄS MERFILOSOFEN |
Du kan träna upp ditt hopp

GATUVISDOM |
Oväntade svar på promenaden

David Pearl tröttnade på att grubbla och tänka. Hjärnan räcker inte till för mina frågor, funderade han, jag vill använda hela kroppen och allt som finns omkring mig. Så tillsammans med människor i 70 länder har han utvecklat metoden Streetwisdom, gatuvisdom, och på sajten delar han generöst med sig av hur man gör.
I princip går det ut på att ställa en fråga – inte för stor (Vad är döden?) och inte för liten (Vad ska jag äta till middag?) – utan något lagom du funderar på. Grunna på den en stund och sedan ge sig ut på undringspromenad.

Ställ en fråga – och låt världen svara.


Davids tanke är att vi rör oss alldeles för mycket inom vår egen tankesfär – våra minnen, vår kunskap, våra känslor – och att vi för att hitta nya svar på våra frågor behöver hitta nya spår. Ungefär som en konstnär som tillåter sig att treva eller omger sig med ting som hen dras till även om det är obegripligt. Men för oss som inte har en ateljé att samla saker i går det lika bra med allt det som finns utanför dörren, menar David.

SÅ GÖR MAN – gå in på Davids sajt för en längre introduktion. Instruktionerna finns på Spotify så du kan öva och lyssna på samma gång.

  1. Håll frågan levande.
  2. Lägg märke till vad i din omgivning som tilltalar dig. Inte bara dina tankar och din hjärna utan hela ditt jag. Vad fastnar din blick på, vad hör du, vilka dofter lägger du märke till, en färg, en form. Spar alla intrycken. Du behöver inte förstå hur det här hänger ihop med din fråga, spar bara.
  3. Gå i din egen takt så att du hinner ta emot allt som omger dig.
  4. Möt världen som ett barn, som om den vore ny, uppskatta, förvånas, gläds, låt den tilltala dig, beröra dig – och lägg märke till när något i dig svarar.
  5. Om du vill och vågar – fråga en främling. David säger att världen är full av kunskap och lärare.
  6. När du kommer hem. Sitt en stund och fundera över dina fynd. (Du behöver fortfarande inte förstå dem.) Skriv ner kanske. Eller teckna, eller låt dem bara rulla runt inom dig.
  7. Var beredd på ett oväntat svar som kan dyka upp när som helst.

    FOTO Marten Bjork on Unsplash
LÄS MERGATUVISDOM |
Oväntade svar på promenaden

TÄNKER OM | Jag skriver på den Lilla listan

Slötittade en kväll på Youtube och såg en snutt om en man som bestämt sig för det enkla livet.
Nej, han var inte en sådan där som ville briljera, vara lite märkvärdig och stoltsera med sitt enkla livet. Han hade helt enkelt bara satt sig ner en dag och istället för ”100 saker jag vill hinna med innan jag dör” skrivit den Lilla listan.
Först det allra nödvändigaste – tak över huvudet, kläder, mat och pengar så det räcker.
Sedan det viktiga – på mannens lista stod katt, böcker, vänner och odla.
Och så lite att njuta av – han skrev årstider, dofter, vackra vyer och vin.
Sedan var det slut.
Sedan räckte det.
”Mer hinner man inte med om man ska göra det ordentligt”, sa han.

”Mer hinner man inte med om man ska göra det ordentligt.”

Jag tänker att mina listor är för många och för långa. Att de i och för sig är skrivna ur pur livsglädje. Det finns så mycket roligt, så mycket jag vill, och min lilla hjärna är som en ivrig humla när trädgården blomstrar som mest.
Men nu när jag tänker efter, verkar det hela helt orealistiskt. Inte kommer jag att kunna göra allt det där som jag inspireras av alla dagar. Alla jag skriver upp på papperslappar, i datorn, i telefonen.

Är det inte en form av ha-begär, en slags girighet. Länk efter länk. Bok ovanpå de andra halvlästa, läsa. Recept, vid recept. Pennor vid penslar vid fröpåsar vid garnnystan. Som om jag tror att jag har all tid i världen. Som om jag glömt att dagen är begränsad, att varje val är ett bortval, att det finns något som kallas 24 timmar, sömn och död. Som om jag inte väljer utan bara girigt samlar.

”Är det girig jag är? Är det det som stressar mig?

Girig, det är kanske det jag är. Det kanske är det vi alla är. Är det därför vi är så stressade, jagade av den stora listan. Av allt som måste göras, måste uppnås, måste hinnas med.

Vad händer med mig, med oss, om vi, som mannen i videon, tillåter mig att inse hur kort Lilla Listan måste vara för att jag ska kunna leva det som står där ordentligt. Måste jag sörja allt det som jag inte kommer att hinna innan jag kan njuta grundligt av det som livet, dagarna, timmarna tillåter.

Jag vet inte, det är det där med att avslöja sina självbedrägerier, att acceptera sig själv som begränsad och därmed alldeles, alldeles mänsklig.

PS Nej, tyvärr, jag hittar inte tillbaka till den där lilla filmsnutten. Många äldre män och kvinnor som säger kloka saker har jag spårat. Men inte just mannen med den Lilla listan. Men jag fortsätter leta. Återkommer.

FOTO David van Dijk on Unsplash




LÄS MERTÄNKER OM | Jag skriver på den Lilla listan

SJÄLVREFKLEKTION |
Lär känna dina stämningar

Känslor är en för trubbig beskrivning av vad som rör sig inom en människa.

Idag vaknade jag sorgsen. Slog upp ögonen och betraktade världen genom ett dovt filter kryddat med ledsenhet. Varför? Jag vet inte. Kanske är det för att våren går så fort och körsbärsblommorna varit så generösa i år. Inom existentiell filosofi och psykoterapi talar man inte så mycket om känslor men desto mer om stämningar. En stämning är allt det du är vid en viss tidpunkt. Olika slags känslor som samspelar med varandra, fysiska behov och tecken, tankar som far omkring. Hunger, törst. Ett kli på en tå. Ditt sammanslagna tillfälliga jag helt enkelt.
Känslor är en alldeles för trubbig beskrivning av vad som oftast rör sig inom en människa. Visst kan jag vara arg, men på samma gång hämndlysten, glad åt den andres smärta när jag skäller och skäller. Och då kryddas allt kanske med skam – hämnd är en känsla som mitt system inte tillåter. Så blir jag arg på mig själv för att jag skäms. På samma gång är jag stressad, måste iväg. Och allt detta i ett tidsfönster där min historia och min framtid strålar samman och påverkar varandra. 

En stämning är allt det du är vid en viss tidpunkt – känslor, fysiska behov, tankar, längtan, hunger …

Dessutom blir språket ett hinder. Vad är arg för ett enkelt ord på tre bokstäver som ska beskriva så många olika känslor i alla dess varierande styrkor. För att inte tala om kärlek. Vad talar vi om? Och är det där en känsla eller ett tillstånd.
Det är inte så länge som vi människor medvetet försökt förstå vårt inre på ett mer systematiskt sätt. Lite över hundra år. Och det är lätt att fastna i enkla och entydiga förklaringsmodeller som ska beskriva ett väldigt komplext och mångdimensionell system. Så än finns det mycket kvar att finna.

Ja, jag var sorgsen i morse, men jag var också hungrig, och nöjd över att hela dagen var min. Där fanns en kvardröjande glädje efter gårdagens middag med goda vänner. En diffus känsla i nedre buken som jag inte kände igen och ett starkt behov av att borsta tänderna.
Allt det där påverkade mig och min inställning till mig själv och världen.
Jag konstaterade sorgen och hungern. Hittade inga svar. Lät vara. Gick upp och kokade kaffe och tänkte att om den där sorgen vill mig något så kommer den väl att klarna under dagen eller försvinna.
En stämning kan vara snabbt övergående, som ett lätt regn som slutar efter en stund. Och det gäller både glädje och sorg. Men den kan också vara ett viktigt meddelande. Ett utrop, en uppmaning, en utmaning.
“Hallå där, det är något du inte har uppmärksammat. Något som du kanske ska göra något åt. Något försummat, bortglömt, oreflekterat som vill att du vaknar till.”


ÖVNING

Vilken stämning har du just nu?
Om vi glömmer alla beskrivningar som freudianer, existentiella psykoterapeuter, psykodymaniker, gestaltare och kbt-are har gjort av vårt inre så kan vi istället utforska själva. Vad är det som rör sig därinne.
Titta bort från skärmen. 
Blunda kanske och lägg märke till allt det som är du just nu.
Skriv upp kanske, notera. Inte döma, inte över- eller undervärdera. Det är inte finare att vara glad än att vara ledsen, eller tvärtom. Det är bara som det är.

Lägg till en dröm. En bild som du av någon konstig anledning fastnar för. En färg som fångar dig. (Just nu har jag en ny relation till blått som jag skytt sedan jag var liten.)
Med tiden blir det en intressant loggbok där du kan upptäcka mönster eller kanske vågor i ditt innanhav.

FOTO Jr Korpa on Unsplash

LÄS MERSJÄLVREFKLEKTION |
Lär känna dina stämningar

RIT |
Konsten att förbereda sig

Sitter här i ladan i Råda och skriver på ett kapitel i vad jag hoppas ska bli en bok, men texten vill sig inte riktigt. Några stycken behöver komma närmare varandra för att jag ska vara nöjd med rytmen och känslan.
Kommer att tänka på en artikel i Scientific American jag läste för ganska länge sedan om ritens betydelse för att skapa mening. Ja, det är nästan tio år sedan men det forskarna kom fram till har fortfarande bäring. Grundtanken är att det är stor skillnad på att bara göra något – och att genom en rit förbereda sig för vad man ska göra.
Filmregissören Woody Allen lär duscha i minst 45 minuter innan han sätter sig ner för att arbeta med sitt filmmanus. Mark Twain kunde bara skriva vissa tider på dygnet, Vladimir Nabokov kunde inte få något ur sig om han inte hade de rätt pennorna tillhads och den amerikanske författaren Thomas Wolfe tyckte att en redig handtralla fick honom på rätt humör.

Att samla sig en stund innan du gör något fördjupar upplevelsen och njutningen.

Men vad är det egentligen som händer när vi ritualiserar. Forskare på University of Minnesota och Harvard Business School lät försökspersoner utföra enkla ritualer innan de åt en bit choklad. Vissa fick först koncentrerat dela chokladen i bitar, andra fick blunda en stund innan de åt och några fick slå med knogarna på bordet innan det var dags.
Oavsett vad de gjorde så tyckte de som ritualiserat att chokladen den här gången var extra god, njutningen var längre och djupare. Kontrollgruppen som slafsat i sig som vanligt tycke chokladbiten var som choklad är mest.

Vad var det som gjorde skillnad? Ja, forskarna tittade på olika hypoteser men kom till slut fram till att ritualerna helt enkelt fick personerna att samla sig och därmed skärptes både deras koncentration och deras sinnen. Riten gjorde dem helt enkelt mer engagerade i den där enkla handlingen och det påverkade hela deras upplevelse.

Vad innebär den här forskningen för mig – för oss?
Tänker att det här inte bara är viktigt för mig när jag skriver, utan för mig när jag lever. Att göra något på rutin, utan koncentration, utan att lägga märke till vad gör, lakar ur vår upplevelse av att leva. Att förbereda sig, ta en kort paus (forskarna upptäckte ju att det räckte att blunda en liten stund inför chokladätandet för att upplevelsen skulle fördjupas), uppmärksamma att nu ska jag – skriva, äta (en modern form av bordsbön kanske), lägga mitt barn, sätta ett frö, läsa en bok – gör att jag tar livet på allvar och därmed blir min upplevelse av att leva, av att vara ja djupare.

Så vad kan jag dra för slutsatser för dagens arbete. Jag tar en paus. Dricker en koppkaffe och funderar ut en ritual, en koncentrationshöjande rutin för dagens mödor.

Läs mer i Scientific American
http://blogs.scientificamerican.com/literally-psyched/2013/08/12/can-what-you-do-before-you-write-improve-your-actual-writing/
FOTO Hermes Rivera on Unsplash

LÄS MERRIT |
Konsten att förbereda sig

FÖRENKLA LIVET | Jag skriver på Lilla listan

Slötittade en kväll på Youtube och såg en snutt om en man som bestämt sig för det enkla livet. Nej, han var inte en sådan där som ville briljera, vara lite märkvärdig och stoltsera med sitt enkla livet. Han hade helt enkelt bara satt sig ner en dag och istället för ”100 saker jag vill hinna med innan jag dör” skrivit den Lilla listan.
Först det allra nödvändigaste – tak över huvudet, kläder, mat och pengar så det räcker.
Sedan det viktiga – på mannens lista stod katt, böcker, vänner och odla.
Och så lite att njuta av – han skrev årstider, dofter, vackra vyer och vin.
Sedan var det slut.
Sedan räckte det.
”Mer hinner man inte med om man ska göra det ordentligt”, sa han.

Vad är mitt allra nödvändigaste?
Vad är ditt allra nödvändigaste?

Jag tänker på den där mannen när jag klagar över att coronalivet är tråkigt. Jag tänker på att jag kan försöka passa på att göra saker ordentligt. Färre saker, men redigare. Långsammare, men mer betydelsefullt. Att listorna är för många och för långa i vanliga fall. Att jag lever lite slarvigt, hastande. Att jag inte behöver så mycket olika om jag ska ta tillvara på det viktiga.
Det är som om att ju mer jag har desto större brist känner jag. Som om själva ägandet, eller högen av projekt skapar ett slags ha-begär. Bok läggs ovanpå de andra halvlästa, olästa böckerna. Recept, vid recept. Pennor vid penslar vid fröpåsar vid garnnystan. Som om jag tror att jag har all tid i världen. Som om jag glömt att dagen är begränsad, att att varje val är ett bortval, att det finns något som kallas död. Som om jag inte väljer utan bara girigt samlar.

Vad händer med mig om jag, som mannen i videon, tillåter mig att inse hur kort Lilla Listan måste vara för att jag ska kunna leva det som står där ordentligt. Måste jag sörja allt det som jag inte kommer att hinna innan jag kan njuta grundligt av det som livet, dagarna, timmarna tillåter.

Jag vet inte, det är det där med att avslöja sina självbedrägerier, att acceptera sig själv som begränsad och därmed alldeles, alldeles mänsklig.

PS Nej, tyvärr, jag hittar inte tillbaka till den där lilla filmsnutten. Många äldre män och kvinnor som säger kloka saker har jag spårat. Men inte just mannen Lilla listan. Men jag fortsätter leta. Återkommer.

LÄS MERFÖRENKLA LIVET | Jag skriver på Lilla listan

NYÅRSLÖFTEN |
Självomsorg istället för skam och skuld

Crowd watching fireworks

Glöm alla löften om att bli en bättre människa 2020. Lova dig bara en enda sak, att då och då lyssna till den där inre rörelsen som är berättelsen om dig själv.

Jag känner en människa som är nöjd. 
Och en gång träffade jag en som kunde ta en stund i taget.
 Och en som tyckte det var onödigt att resa bort när det var så bra där han var. 
De var inga perfekta typer, inte rika, inte särskilt framgångsrika heller. De var sådana som vaknade och låg och gonade sig åt det vanliga som skulle komma. Morgonkaffet, tidningen, en solstråle, dammet som dansar i den. Sträcka på kroppen, smeka någons rygg, väcka en unge, jobba, titta lite på tv, och den goda sömnen.
De är sådana där som sitter och ler provocerande på bussen på morgnarna. Som går för långsamt genom kulverten på T-centralen. Som inte kollar sin mail flera gånger i timmen. Jag känner en som inte har mobiltelefon.

Och jag är ganska säker på att de inte tänker ge några nyårslöften. De har ingen pockande förbättringsplan, ingen lista på humana uppdateringar, ingen gnagande känsla av att det är något som saknas.

Det finns en märklig allians mellan våra nyårslöften och vår vana vid köp och sälj. Och så kan det ha med potatis att göra, eller snarare med tiden innan vi hade potatis.
Då när vintermörkret var kompakt över detta land, då vi verkligen kunde fråga oss om vi skulle orka fram till våren. Då svälten inte var en lek, som i vissa tv-serier, och den mörkaste natten, väckte tankar på nästa år, och nästa. På livsnödvändiga förhoppningar. När våren kommer skall jag bryta ännu en teg. 


Också kristendomen med sina hot om straff och fördömelse fanns i bakgrunden. Det gällde att förbättra sig, att hålla måttet. De som inte slutade svära och hade begär till både grannens hustru och häst kunde vid oförmodat dödsfall få brinna. 

Så här tänker jag. Vi lever missnöjda i en av världens rikaste nationer med en gnagande känsla av hot som många av oss inte är utsatta för. Många av oss, men inte alla. Vi som har tror ändå inte att vi inte har tillräckligt, att vi inte har gjort tillräckligt, att vi inte är tillräckliga. Det finns alltid något som kan förbättras, som borde förbättras. Utanpå i form av shopping och inuti i form av omskolning av både kropp och själ, gärna kopplad till olika former av shopping, till kurser och all slags kurer.

Vi tror att vi inte har tillräckligt, 
att vi inte har gjort tillräckligt, 
att vi inte är tillräckliga. 
Det finns alltid något som kan förbättras, som borde förbättras. 

En forskare jag läste för många år sedan menade att vi i grunden är samlare och att vi ännu inte begripit att vi inte kommer att svälta ihjäl. Hen menar att vi inte kan skilja på behovet av att lagra mat inför vintern och en dragning till högvis med skor. Båda delarna tillfredsställer samma samlariver, en gång i tiden livsnödvändig, idag en högst orealistisk vana. Vi har också missat att de flesta kristna idag inte ens själva tror på Helvetet, det är nedlagt. Domens dag har bleknat, dagens Gud är enligt många kristna en evig dialog och en relation. Och goda vänner fördömer inte. De älskar dig och din medelmåttstillvaro.

Nyårslöften är en form av offer
Och allt tycks kulminera just de här dagarna kring nyår. Nästa år … nästa år … då. Ibland tänker jag att löftet inför det nya decenniet är en form av offer, en bikt som lovar bot och bättring: Ja, jag är en syndig människa som inte levt upp varken till mina egna, min familj eller samhällets krav. Ja, jag är fet, röker, motionerar inte, äter kött istället för grönsaker, instagrammar för mycket, mindfullnessar för lite och jag erkänner: Jag har flugit i år och inte sorterat alla mina sopor.
Och så lovar vi något, att banta, att bli snällare, att alltid veckohandla, att bli vegan, att yoga och så lägger vi ännu en sten på bördan. Bäddar för ett misslyckande som förstärker den diffusa känslan av att vi inte räcker till. Inte i år heller.

Så hur kommer vi ur löfteshjulet?
Jag tänker att det enda vi behöver är ett enda löfte: Lyssna lite mer. 

Lyssna till den där lilla rösten som viskar berättelsen om dig själv. Den lilla magkänslan som ropar, nej tack. Den lilla rörelsen i halsgropen som flämtar, pröva. Den stora plötsliga längtan efter färgen syren, och den bommulslika tillfredställelsen av att vara på rätt plats i ett självklart ögonblick.
Lyssna bortom lasset av konventioner och rutiner, bortom sociala föreställningar, religiösa påbud, skammen, skulden och guld-och-gröna-skogar-fantasierna. Lyssna och var nyfiken, låt dig förvånas, och lita på att det inte vill vill du inte och det du mår bra av mår du faktiskt bra av.  Sen må det vara fler skor eller bara sitta på trappan, gråta ohejdat eller skratta dig nöjd, biff eller grönt te. 

Men hur lyssnar jag utan att det blir ett nytt påbud, formulerat i det pretentiösa och ouppnåeliga kravet att ”i år ska jag verkligen bli mig själv”?
Glöm det där målet, tanken att det finns något perfekt eller i alla fall bättre jag att söka efter, det är en del av vår tids tvångströja. Du är ett outforskat universum, vintergator på vintergator av kombinationer, omöjliga att kartlägga. Du är ett kosmos i rörelse. Ett blivande. Lova inga storverk, ingen förändring, inget göra, inget vara. Unna dig en kopp te bara då och då och lyssna nyfiket på det du redan är.

LÄS MERNYÅRSLÖFTEN |
Självomsorg istället för skam och skuld

EKO-ANSVAR | Att avstå utan att veta varför

Trip concept - items of men's accessories

Måndag morgon. November. Underkylt regn. Bilen eller bussen? Bilen!
Vi skulle inte ha några julklappar i år. Jag har redan ändrat mig.
Glömde tygpåsen hemma. Packar maten i tre plastkassar.
Jag tänker mig att filosofen Folke Tersman rynkar sin panna. Här har han uppenbart en människa som ännu inte förstått att om vi ska bryta trenden och rädda globen måste det till en helt ny slags moral – den offerlösa altruismen.

Vi måste avstå utan att veta om det hjälper.

Den ekologiska krisen, skriver Tersman i sin nya bok Tillsammans – en fiolosofisk debattbok om hur vi kan rädda vårt klimat(Bonnier existens), är inte i första hand politisk, den är psykologisk. Och så förklarar han hur sju miljarder människors till synes harmlösa handlingar skapat en situation som bara kan hävas om alla dessa individer varje dag gör rätt istället för fel val.

Moral har för gemene man länge varit en fråga om ansvar och offer. Någon har ansvar för att en situation har uppkommit, någon har blivit offer för händelsen och ytterligare någon tar på sig att hjälpa den som råkat illa ut.
Idéen kommer förstås från bysamhället där sambanden och relationerna var tydliga. Den som inte orsakde något ont och som dessutom stod andra bi hade god moral. Motsatsen var en bondtjyv.

Det är lätt att avstå och offra sin egen bekvämlighet när man vet vem man offrar sig för.

Jag ger ett par hundra av mina julklappspengar till Stadsmission för att de hemlösa också ska få skinka och gran. Det känns bra. De är offer, jag är hjälpare, det finns ett tydligt samband, och det gör mig nöjd. Men vem är det som har nytta av att jag avstår från plastpåsen och bilen?
Här krävs, menar Tersman, en psykologisk psaltomotal. Ska vi rädda miljön måste vi alla varje dag vara beredda att avstå utan att vi har en aning om vilka konsekvenser vårt beteende får eller vem det är vi hjälper.
För så är det. Vi vet att miljön förändras i en mycket snabb takt. Vi tror att det inom en snar framtid kan innebär havshöjningar, torka, hunger och folkvandringar. Men vi vet egentligen inte exakt hur det känsliga systemet fungerar, inte i detalj vad som kommer att hända eller vilka som kommer att drabbas. Och vi kan inte heller exakt förklara hur en plastpåse påverkar förloppet.
Ändå, skriver Folke Tersman, så måste vi försöka och Folke Tersman misströstar inte. Han tror inte på den “psykologiska egoism” som filosofer, ekonomer och genetiker så länge hävdat styr människan. Han tror att den dagen vi verkligen förstår att vi delar vår framtid med alla levande varelser, att vi alla är förövare, offer – och jordens räddare, blir det lättare att i all enkelhet avstå från både bil och plastpåse.

LÄS MEREKO-ANSVAR | Att avstå utan att veta varför

I CORONANS TID 9 |Hur länge ska det hålla på? Eller vad är det där vi kallar för det vanliga?

Först då våren 2020 tänkte jag: Efter sommaren är allt som förut. Sedan i juni tänkte jag: I januari -21 är vi tillbaka i det vanliga, sedan januari -22. Nu tänker jag att det är idéen om det vanliga som är mitt problem.
Jag minns tydligt den där dagen i mars då vi stängde lokalen i Rödabergen. Inga fler grupper på ett tag. Inga fler existentiella samtal under våren. Känslan är fortfarande tydlig. Se till att det var tomt i kylskåpet, att soporna var tömda, att där inte fanns några blommor som behövde vattnas. Och så en sista blick, stänga ytterdörren från utsidan, låsa och med ordentligt avstånd till andra så gick jag hem med ordentligt avstånd till andra.

Jag nuddade tanken: Det kommer kanske aldrig bli som förut. Och för min inre syn såg jag hur middagar med goda vänner, utbildningarna i existentiella samtal där i Rödabergen, minglet i foajén till en teater, trängseln i Rom, London, Hanoi och möjligheten att krama den som vill bleknade. Sedan avfärdade jag mig själv. Du överdriver.

Månaderna efter, den här märkliga vår då Maken och jag har coronakarantänat i Ladan i Roslagen, har det vanliga livet blivit tydligare och tydligare. Det är inte de stora konferenserna jag saknar (de också) utan den film jag spelar upp för mig själv till och från är en vanlig dag pre corona.
Jag vaknar, dricker kaffe, äter kanske frukost, duschar, klär på mig och släntrar upp längs Odengatan till Rödabergen. Mer kaffe. Tar emot någon som vill få perspektiv på sitt liv genom ett existentiellt samtal. Vi utforskar, hur ska hen förstå sin situation? Kan filosofin vara till hjälp? Finns det andra sätt att se, något att upptäcka? Sedan lunch på någon restaurang i närheten (eller rester från gårdagens middag i lokalen). En kollega släntrar in, vi jobbar sida vid sida. Förbereder nästa utbildning. En vän/barnen ringer – vill jag ses efter jobbet? Fika, äta middag ute/hemma hos oss/hemma hos dem. Bestämmer oss för att gå på bio. Hem framåt 23 och så i säng.

Det är det vanliga jag saknar och precis så var det när barnen flyttade. Inte var det så dramatiskt, snarare naturligt. De var stora då, 18-20 år, de ville leva sitt eget liv, utforska sin egen värld. De packade ihop sina saker och jag insåg att det inte var det extraordinära utan vardagen jag skulle sakna. Morgnarna när de kom ner för trappan där i villan i Boo, lite sömndruckna och slog sig ner vid det stora slagbordet. Småprat, läsa tidningen, höra om deras planer för dagen, skiljas för att ses framåt kvällen.

Två tankar ger det mig.
1. Vad är det där vi kallar vanligt, och finns det något sådant eller är det bara en romantisk illusion.
2. Uppgradera det vanliga, det vardagliga, till det meningsfulla.

Uppgradera det vanliga, det vardagliga, till det meningsfulla.


Vad är det där vi kallar vanligt?
I existensfilosofisk mening finns det inte något som är vanligt eftersom det skulle kräva att vi kunde låsa företeelser, att vi krävde att de upprepades. Istället erbjuder man här en världsbild där allt är i förändring, det vill säga det är ingenting som egentligen upprepas. Även om jag går upp varje dag och går till Rödabergen gör jag det aldrig på samma sätt. Mina vänner, Barnen, Maken och kollegerna är inte heller desamma som jag mötte igår. Samhället förändras, varje dag har sitt eget väder, jag äter numera inte pölsa så ofta som när jag var barn. Och inte minst, mitt medvetande, mina känslor, tankar och föreställningar om världen förflyttar sig.
Man skulle kunna säga att längtan efter det vanliga är en form av sentimentalitet, konservatism, Längtan bakåt, mot en värld som inte längre existerar. Det vanliga har förflyttat sig, förflyttar sig hela tiden. Jag har förflyttat mig.
Sedan kan man fundera över vad som är alternativet, om det går att på samma gång glädjas åt det återkommande, jag vet att hjärnan uppskattar det – neuron som kommunicerar med varandra i invandamönster är nöjda neuron, och på samma gång uppfatta allt som nytt. En ny dag, inte lik den andra. Samma människa, som också är en annan. Följa filosofen Jean-Paul Sartres råd att inte säga att jag är något, utan se på sig själv som någon blir

Det vanliga förflyttar sig, det gamla blir nytt hela tiden.

Uppgradera det vanliga
Det andra handlar om att njuta av var händelse, var stund. Ingen ny tanke. Men uppenbarad när så mycket av det vanliga inte längre är tillgängligt. En del av min sentimentalitet och corona-ilska kanske handlar om det. Att uppskatta att jag denna torsdag kan sitta här vid köksbordet i Ladan i Råda och dricka mitt eviga kaffe och fundera. Att det inte är något litet utan något stort, något som i en framtid kan väcka saknad: Tänk när jag kunde sitta där. Tänk att jag kan gå. Att jag kan skratta. Att jag strax kan gå ut i trädgården och elda gamla kvistar. Tänka på allt det som är möjligt. Just nu.
Minns min granne i Boo, Solveig, som en solig vårdag tog emot mig på sin lilla terass och sa:
”Du kan inte ana hur underbart det är att se dig komma gående där på gången omgiven av vårblommor. Du kan inte ana. Det är fan också att man ska behöva vara döende i cancer för att uppleva detta.”
Hon trodde att den där förmågan att lysa upp tillvaron, hetta upp den, låta den skina hade funnits hos henne hela tiden men att det var först nu några dagar före det var dags att dö som den genomsyrade henne.

***

En fluga sensommarsurrar. Det luktar lite rökt fisk efter lunchen. Jag har kastat ut den ena köksmattan men lämnat den andra. Det värker lite i knät sedan jag snubblade på de hala klipporna vid havet igår. Ingen mus i fällorna i morse. Med ett lätt tryck på rätt ställe fick jag igång kaffekvarnen som strejkat i några veckor. Grannen här i Råda, Gunborg, 84 är som vanligt ute i trädgården och arbetar. Det är sol idag.

FOTO: Khara Woods, Unsplash




LÄS MERI CORONANS TID 9 |Hur länge ska det hålla på? Eller vad är det där vi kallar för det vanliga?